Apropå Obamas nobelpris

Med anledning av att den fria världens ledare varit i Oslo och tagit emot Nobels fredspris, tyckte jag en liten ”hyllning” var på sin plats.

more about ”Barack Obamaman”, posted with vodpod

Analys en natt

Så idag, eller nå egentligen igår, kom SCB’s stora opinionsundersökning. En massa intressant har skrivits av diverse bloggare och media. Själv har jag suttit och pluggat inför en tenta, men eftersom jag hela tiden blivit distraherad av diverse funderingar så känner jag att jag måste skriva av mig lite.

Dagens resultat där de rödgröna får majoritet i den största av de opinionsundersökningar som genomförs är förstås mycket glädjande. Intressant är också att notera att denna undersökning är gjord före det att den senaste sjukpenningsskandalen briserade. Med andra ord moderaterna har inte blivit bestraffade för den negativa press de fått de senaste veckorna.

Kent Persson (m) påpekar i sin blogg att dagens resultat för moderaterna på 26,2% innebär att man tangerar föra valresultatet, ett resultat som historiskt var ett mycket bra resultat för moderaterna. Därför är det så klart svårt att se dagens resultat som ett misslyckande för moderaterna, något som annars både DN’s Henrik Brors och SvD’s Lena Hennel föreslår.

Nej jag håller helt med Kent Persson, resultatet av SCB’s stora opinionsundersökning kan inte riktigt ses som ett stort misslyckande för just moderaterna. Mer allvarligt, om man ser till föregående valresultat, är situationen för de borgerliga småpartierna.

Lite enkel matematik säger oss att om moderaterna tangerar sitt tidigare resultat så måste hel den borgerliga nedgången beror på att småpartierna, FP, KD och C tillsammans backat. Och vist är det så, inte bara tillsammans utan vart och ett av partierna har backat. Jämfört med valet så har Folkpartiet förlorat 13% av sina väljare, Kristdemokraterna har förlorat 27% av sina, och centerpartiet har förlorat hela 37% av sina väljare.

Ser man till väljarströmmarna så förlorar kristdemokraterna väljare till socialdemokraterna. Folkpartiet förlorar väljare till både socialdemokraterna och miljöpartiet. Centerpartiet blöder både åt höger och vänster då väljare går likväl till socialdemokraterna och miljöpartiet som till moderaterna och folkpartiet.

Allians för Sverige, så viktig för den borgerliga enigheten och valsegern har inte givit utdelning för de mindre allianspartierna. Delvis kan detta skyllas på den moderata dominansen i regeringen. Kanske är lite av problemet just enigheten. När alliansens partiledare bakom stängda dörrar förhandlar fram alliansens politik och sedan gemensamt och eniga pressenterar den så finns det inte mycket rum för diversifiering mellan partierna. För en väljare blir det då också svårt att se någon direkt skillnad mellan partierna. Om alla fyra allianspartier bara är allmänborgerliga, vad finns det då för skäl att rösta på något annat än det parti som syns och hörs mest? Det vill säga moderaterna.

För socialliberala väljare finns knappast några alternativ, både centern och folkpartiet har vandrat högerut och kristdemokraterna var aldrig ett alternativ. Alternativen har varit att gå över till det rödgröna blocket eller till moderaterna. Och ser vi till väljarströmmarna så är det exakt de alternativ som väljarna valt.

Jag har skrivit tidigare att jag tror att alliansen kommer att ha svårt att vinna utifall man inte lyckas med att lyfta de mindre partierna. Att moderaterna ensamma skall lyckas vinna valet känns osannolikt.

Nå nu räcker det med analys, tillbaka till att plugga inför tentan.

Läs även andra bloggares åsikter om moderater, alliansen och opinionsundersökning.

”Snälla ministern snabbt är inte alltid rätt”

Jag ser just nu på riksdagens debatt om sjukförsäkringen, titeln till inlägget är ett citat av miljöpartiets Gunvor G. Ericson, nyss uppmanade Veronica Palm (S) socialminister Christine Husmark Persson (M) att släppa prestigen och ”göra om och göra rätt”. Det här är en uppmaning som upprepas av de rödgröna, och som förts fram förut. Uppmaningen kommer dock att falla för döva öron. Regeringen har bestämt sig och om man så måste lappa och laga båten när den redan är till sjöss så ska man likt förbannat ge sig ut i stormen. Just därför så skall nu förslaget kompletteras bara tre veckor innan dess att det träder ikraft. Vänsterpartiets LiseLotte Olsson förutspår dessutom att regeringen kommer tvingas att komplettera kompletteringen.

Ärligt talat vad är det här för pajaserier som alliansen håller på med? Regeringen och dess företrädare Husmark Persson har haft all möjlighet att ta in information och förbättra förslaget långt innan det att det träder ikraft. Det har funnits tydliga signaler från remissinstanserna om vad regeringens förslag kommer att få för effekter. Husmark Persson måste själv ha förstått detta senast för tio månader sedan (om inte tidigare). Trots det så reagerar inte regeringen för än en debattartikel publiceras i DN. Då ska plötsligt förslaget göras om.

En följd av denna panikartade förändring är att myndigheterna som skall hantera detta kommer att få minimalt med tid för att anpassa handläggningen. IDG beskriver hur detta får till effekt att A-kassornas samarbetsorganisation, SO, inte kommer hinna genomföra nödvändiga förändringar av sitt IT system för att detta skall kunna hantera de nya reglerna.

”SO menar att den tid a-kassorna har på sig att förbereda och genomföra de föreslagna ändringarna, som kommer att innebära förändringar av a-kassornas handläggningssystem, är oacceptabelt kort. För att handläggningssystemen ska kunna byggas om med tillfredsställande säkerhet krävs i vart fall en tid på sex månader från att alla förutsättningar för ändringarna är klara – det vill säga från att alla oklarheter kring förslaget är undanröjda”

Istället för sex månader kommer SO att ha tre veckor (som dessutom infaller under de alltid så högproduktiva jul och nyårs veckorna). Resultatet av detta blir att dessa 17 000 som nu kastas ut från sjukförsäkringen kommer att tvingas hanteras manuellt, och ändå skall dessa få sin ersättning i Januari lovar Sven-Otto Littorin.

Kunde det inte nu vara dags att göra som Veronica Palm föreslår och helt enkelt släppa prestigen och lägga det här förslaget på is och sedan komma tillbaka med ett mer genomarbetat förslag. För en sak har alliansen helt rätt i och det är att det systemet som fanns tidigare inte var bra, om detta är även de rödgröna helt överens. Men det finns inget skäl i världen att ersätta ett dåligt system med ett sämre.

Mer läsvärt:
- Mona Sahlin skriver i Aftonbladet.
- Oppositionskommentarer av de rödgröna i Svd
- De anställda på FK kräver ursäkt.

DN: 1, 2. Expressen: 1, 2. Aftonbladet: 1, 2. SvD: 1
Fler nya blogginlägg:

- Peter Andersson om ”Regering som vet och följer eller elaka statstjänstemän på F-kassan?”
- Peter Högberg om ”orkanen i välfärdens hus”.
- Annarkia om ”Riv upp, gör om, gör rätt”.
- Anna Vikström om skrivningar i S-budgeten och att regeringen visste..
- Roger Jönsson om att regeringen visste men struntade..
- Rasmus Lenefors om det hjärtlösa i hela…affären…
- Jimmy Jansson om lögner…
- Johan Westerholm om fler lögner och hjärta hos FK?
- Claes Krantz om regeringen tänker….
- Alliansfritt Sverige om sanningsord från en avgången ordförande..
- Karin B om tomten Reinfeldts gåva till …folket..’
- SSK-bloggen om en febrig regering

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukförsäkringen, försäkringskassan, alliasen och rödgröna.

Helt om Hus(m)ark

Sent skall syndaren vakna. Det kan knappast undgått någon att alliansregeringen varit utsatt för en veritabel storm i media och opinion på grund av deras absurda regler som tvingar svårt sjuka att söka jobb. När reglerna klubbades i riksdagen valde de borgerliga ledamöterna att applådera, men efter kritiken de senaste dagarna har det blivit svårt att försvara de absurda reglerna.

Ryggmärgsreflexen från alliansen när kritik förs fram har som vanligt varit att försöka hitta någon att skylla på. Men efter som den naturliga syndabocken försäkringskassan, enbart tolkat de lagar som alliansen låtit skriva dem, tvingades idag plötsligt alliansen och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m) att backa och göra ändringar i lagen. Något en samlad opposition är tacksam för.

Gunnar Axén (m) ordförande i socialförsäkringsutskottet kommenterar det hela med att:

Vi tyckte att det var tydligt i lagstiftningen där det står att personer med mycket allvarliga sjukdomar ska kunna ha sjukpeng under obegränsad tid. Och inte ens Försäkringskassan pekade på att det skulle vara något problem när lagtexten gick på remiss för lite drygt ett år sedan. Man hade ju kunnat hoppas på att myndigheten hade uppmärksammat oss på att det fanns en sådan här lucka eller lapsus. Men ytterst är ansvaret givetvis vårt. Vi är bara människor trotsa allt.

Uppenbarligen tycks Axén ha missat det faktum att dåvarande chefen för Försäkringskassans Inger Efraimsson valde att avgå i protest mot regeringens hårdare regler. Uppenbarligen glömmer också Axén att SKL i sin remiss till regeringens proposition om hårdare regler för sjukskrivning menade att förslaget inte var tillräckligt genomarbetet och att tre veckor, ja just det tre veckors, remisstid var för lite:

Inledningsvis vill SKL framhålla att vid reformer av sjukförsäkringen är det grundläggande att sjukförsäkringen är rättssäker, effektiv och förutsebar för att den ska uppfattas som rättvis och legitim. Det föreliggande förslaget är mot denna bakgrund inte tillräckligt genomarbetat.

Det är även SKL:s uppfattning att remisstiden (tre veckor) är oacceptabelt kort och att den pågående trenden mot allt kortare berednings- och beslutsprocesser – inklusive korta remisstider – är mycket olycklig. Detta riskerar att leda till brister såväl beträffande beslutens kvalité som deras demokratiska förankring.

Ett ödmjuka tipps till regeringen, för att i framtiden slippa att misslyckas så här kapitalt, skulle ju vara att dels borde börja lyssna på remissinstanserna ,det är ju trotts allt därför det finns. Men framför allt se till att remissinstanserna har tid nog att pressentera en bra remiss.

Läs även andra bloggares intressant åsikter om idioti, alliansen, försäkringskassan och sjukskrivning.

Män(s)klig eller o(m)änsklig politik?

Senaste dagarna har nyheter om hur alliansen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, försämrar sjukförsäkringen varit återkommande i media. Studenter och nyanställda skall få lägre ersättning och de som är deltidssjukskrivna skall tvingas ta tjänstledigt för att bli deltidsarbetslösa. Alla som vart sjua för länge skall sluta vara sjukskrivna och istället bli arbetslösa. En helt vettlös politik men Reinfeldt själv försvarar försämringarna och den ovärdiga behandlingen som man nu utsätter sjuka mänskor för med att:

”I den stora förändring som nu görs och som har syftet att sluta att dölja en del av vår arbetslöshet, finns det säker de som upplever att förändringen är jobbig eller till och med kommer i kläm. Jag har aldrig sett någon förändring av det här slaget som inte medför det.”

Egentligen handlar allt om medmänsklighet. Vi vet alla att vi kan drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Det kan vara något litet som är orsaken. Ett fästingbett, med borrelia och sedan hjärnhinneinflammation som följd resulterar i kronisk huvudärk så som för William Hemberg. Antingen kan man se den som att samhället bör kunna ta hand om de som drabbas av olycka och erbjuda, trygghet, rehabilitering och stöd. Väl medvetna om att vi alla kan hamna i samma situation kan vi acceptera att kostnaden för denna medmänsklighet är en börda vi alla få bära genom skattesedeln. Eller så kan man som Veles, 25 en läsare på Aftonbladet mena att:

”Nu kan utnyttjandet och parasiterandet sluta. det är självklart att detta är det rättvisaste, men det borde kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter och skatter”

Alliansen sällar sig i handling till denna åsikt. Alliansen anser nämligen att William skall sluta vara sjukskriven, inte för att han är frisk utan för att han varit sjuk för länge. William skall enligt alliansen ut och söka jobb. Detta trotts att han har ett redan. Enligt alliansen erbjuds han:

”/…/ möjligheten att istället för att vara passivt sjukskriven på halvtid delta i en individuellt anpassad arbetslivsinriktad rehabilitering på halvtid (och få ersättning på A-kassenivå via Aktivitetsstödet för den halvtiden).”

Erbjudas eftersom att om han inte tar denna möjlighet får han ingen ersättning alls. Individuell eftersom att alla som varit sjukskrivna ”för länge” tvingas ut i denna cirkus. Ja just ja, och glöm inte, eftersom A-kassan generellt sätt är lägre än sjukpenningen så kan William glädja sig åt att få lite mindre pengar när han nu erbjuds denna påtvingade möjlighet. William måste vara tacksam för denna möjlighet som alliansen nu erbjuder han. Ett kallt, hårt, och cyniskt hanterande av mänskor, men Veles, 25 gillar detta, trotts allt kommer ju de sjuka sluta parasitera så skatterna kan sänkas.

I rak motsatts står det förslag som idag pressenteras av de rödgröna partiledaran på SvD:s Brännpunkt. Förslaget kallas lite snyggt för ”en dörr in”. Förslaget är att skapa att samla Arbetsförmedlingens, Försäkringskassans och delar av kommunernas insatser för sjuka och arbetslösa i en och samma organisation på kommunnivå. Detta med mål att faktiskt kunna skapa en individuell handlingsplan utformat efter individen. Istället för att som alliansen tvina ut sjuka mänskor i en administrativ cirkus bara för att de varit sjuka för länge.

För bland de som är sjukskrivna så finns det de som skulle kunna återgå i jobb efter omskolning eller med rätt stöd. Men det finns också, en väldig stor grupp som faktiskt är sjukskrivna för att de inte klarar av att jobba på grund av sin sjukdom och ingen omskolning eller några jobbcoacher i världen kommer kunna ändra på det, däremot kanske rätt medicinering och rehabilitering kan. Alliansen behandlar dessa lika, och när de varit sjukskrivna för länge, så får det räcka, reumatiker, astmatiker, cancer eller kronisk huvudvärk kvittar lika har man varit sjukskriven länge nog är man frisk och skall söka jobb.

Alliansen och dess företrädare försvarar detta vansinne med floskler så som att ”arbetslinjen står mot bidragslinjen”. En mer medmänsklig politik som de rödgröna föreslår är med andra ord en bidragslinje, och den kalla hårda linje som alliansen företräder är arbetslinjen.

Arbetslinje, inte för att alliansens linje skapat jobb, för det har den inte. Arbetslösheten har skjutit i höjden, men det skylls självklart på finanskrisen; en smått fånig ursäkt eftersom att den inte på något sätt förklara varför Sverige för första gången i historien lyckats få högre arbetslöshet än Finland (och lyckats passera EU genomsnittet). Arbetslinjen inte för att den skapar jobb utan för att alliansen säger att det är arbetslinjen.

Den borgerliga nedmonteringen av försäkringskassan och a-kassan resulterar nu i fler socialbidragstagare. Och ett stort personligt lidande för de mänskor som hamnar i kläm. Personer som faktiskt är sjuka på riktigt men inte blivit friska på tid. Personer som är för sjuka för att jobba men för friska för att vara sjuka. En ny grupp mänskor träder fram, de försäkringslösa. Man kunde tycka att till och med med en moderat statsminister borde Sverige ha råd med medmänsklighet, men uppenbarligen inte 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om försäkringslösa, utanförskap, sjukskrivning och alliansen.

Flyktingar (m) do not want!

Vellinges vägran att ta emot flyktingbarn har ju blivit en het potatis i media. I stort sett var enda tidning skriver om det, något som är ytterst graverande för var och en moderat supporter. Trotts allt vem skulle, i detta läge, vilja vara partikamrat med Vellingemoderaterna, nå förutom möjligen sverigedemokraternas Jimmy Åkesson?

Kanske i ett försök att gjuta olja på vågorna har några moderata bloggare noterat att Vellinge inte är ensamma om att inte ta emot ensamkommande flyktingbarn, något som är helt korrekt. Men Vellinge är inte bara ointresserade av att ta emot ensamkommande flyktingbarn de är ointresserade av att i huvud ta emot flyktingar  eftersom att de är en av få kommuner i Sverige som saknar avtal med migrationsverket om just flyktingmottagande. Och således i princip inte tagit emot en enda flykting på flera år.

Vellinge är en unikt moderat kommun på så sätt att moderaterna i valet 2006 fick nästan 68% av rösterna vilket gör kommunen till moderaternas starkaste fäste. Lite olika moderater och deras supportrar försöker nu fjärma sig från Vellinge, och få det att verka som om det som bedrivs i denna lilla golfkommun, där ”skatten är lite lägre och friheten lite större” inte är moderat politik. Men ska vi verkligen tro att i en kommun där moderaterna har egen majoritet så bedrivs inte moderat politik?

Låt oss se hur det ser ut i andra kommuner med moderat majoritet. Efter valet 2006 var det tre kommuner förutom Vellinge där moderaterna fick över 50% av väljarnas röster. Dessa var Täby, Vaxholm och Danderyd. Ingen av dessa kommuner har något större engagemang för flyktingmottagande. Enligt statistik från migrationsverket så tog under 2008 Danderyd emot 29 flyktingar. Täby 27 flyktingar och Vaxholm 20 flyktingar. I sammanhanget är Vaxholm därmed bäst med tanke på att det är den minsta kommunen.

Ser man just på flyktingmottagandet i relation till invånare kan man se att sedan valet är relationen mottagna flyktingar per år och invånare 1/378 i genomsnitt för Stockholms kommuner. Som jämförelse är relationen 1/1301 för Danderyd, 1/1696 för Täby, och 1/993 för Vaxholm alltså klart under genomsnittet.

Det här med flyktingmottagande tycks alltså inte vara en moderat paradgren.

För övrigt, som jag nämnde tidigare saknar Vellinge avtal med migrationsverket om mottagande av flyktingar. I Skåne finns ytterligare tre kommuner på samma sätt inte har ett avtal, i samtliga dessa kommuner sitter en Moderat kommunordförande.

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Vellinge, Flyktingar, Rasism och Främlingsfientlighet.

Jättebebisen Reinfeldt

Jättebebisen Reinfeldt är kinkig och vill hämnas. Ett dagisbarn kan ena dagen gråta och skrika för att Pelle inte ville låna ut sin spade, för att dagen efter vägra låna ut sin spade till Pelle för att hämnas. En normal vuxen person inser däremot att om man kritiserar någon för ett agerande så kan man inte själv göra lika dant. Därför blir våran statsministers agerande när det gäller utnämnandet av en ny EU-komissionär, mycket absurt.

Oppositionen har vid flera tillfällen ställt frågan om och när regeringen skall bjuda in till överläggningar om den nya komissionären. Jättebebisen till statsminister Fredrik Reinfeldt har istället valt att föra ner hela diskussionen till ren sandlådenivå. Eftersom att Göran Persson valde att låta åter nominera Margot Wallström som EU komissionär utan att fråga oppositionen, tänker nu jättebebisen Reinfeldt hämnas genom att inte bjuda in oppositionen till överläggningar när nu Margoths efterträdare skall ersättas.

Vist känns det skönt att vi har en så mogen man till statsminister?
Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, EU, Margot Wallström och bebisar.

(S)triden om Afghanistan en rapport

Idag hade partistyrelsen sitt första riktiga nederlag i en votering, och idag skedde också den första riktiga striden på kongressen. Noterbart är att det inte var den frågan som var stridbar som partistyrelsen förlorade.

I ett fullmäktige, på årskongresser eller stämmor vinner nästan alltid det förslag som styrelsen förordar. Detta gäller för så väl ideella föreningar, studentkårer, aktiebolag och riksdags partier. Så även Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Därför är det alltid något av en händelse när styrelsen, i detta fall partistyrelsen, förlorar en votering och ombuden väljer att gå emot partistyrelsens förslag.

I frågan om att erkänna Väst Sahara som en stat, samt att erkänna folkmorden på armenier valde kongressen idag att gå emot partistyrelsens yrkande. Partistyrelsen hade varit emot båda dessa men kongressen beslöt alltså att både erkänna Väst Sahara samt folkmorden, två egentligen helt separata frågor som dock behandlades ungefär samtidigt. Just frågan om Väst Sahara var en seger för ungdomsförbundet SSU som drivit denna fråga under en längre tid, och för SSU var det därför symboliskt viktigt att kamma hem segern mot partistyrelsen.

Symboliskt viktig för SSU men knappast en stor förlust för partistyrelsen. Dessutom var det en fråga som partistyrelsen antagligen också förväntade sig att förlora. Det blev ganska klart när väl debatten drog igång att partistyrelsen inte hade något stort stöd att vänta i frågan. Johan Westerholms funderar på om denna förlust kanske till och med var ett offer från partistyrelsens sida för att något blidka kongressen inför frågan som man absolut inte ville förlora, frågan om svensk trupp i Afghanistan.

Motionen J42:4 blev den stora stridsfrågan, och en fråga som partistyrelsen absolut inte ville förlora. Förenklat gick J42:4 ut på att Svensk trupp skulle dras tillbaka från Afghanistan, på detta hade partistyrelsen yrkat avslag. Det var också uppenbart att partikongressen var splittrad i frågan. Till skillnad från de flesta frågor var det inte klart att partistyrelsen skulle vinna, men också till skillnad från frågan om Väst Sahara var det inte heller uppenbart att partistyrelsen skulle förlora heller. Det här var något så ovanligt som en fråga som antagligen skulle avgöras under själva debatten, något som partistyrelsen knappast var omedveten om.

Mot sig hade partistyrelsen tunga namn så som Ilmar Reepalu och Maj Britt Theorin. Därför krävdes något mer än vanligt för att partistyrelsen skulle kunna säkra en seger. Svar var att ta till det tyngsta artilleri man hade tillgång till när det gäller just utrikesfrågor och därför valde man att sända upp tidigare utrikesminister Jan Eliasson för att föra partistyrelsens talan. Detta visade tydligt hur viktig frågan var då partistyrelsens representant i övriga utrikesfrågor varit Urban Ahlin, uppenbarligen räknade partistyrelsen i detta fall med att Eliassons enorma internationella patos skulle behövs för att få kongressen att gå på partistyrelsens linje.

Och det funkade. Inte för att Eliasson inte fick kämpa ensam, Anders Lago, Åsa Lindestam och Jens Orback gav även de understöd och voteringen gick så som partistyrelsen ville. Eller för att citera SVT profilen Mats Knutssons live tweet från kongressen:

”Beslutet var klart och är en framgång för partiledningen efter en lång och hård debatt om närvaron i Afghanistan.”

En spännande dag, imorgon är det dags för skolfrågor. Även det kan bli intressant. Läs även andra bloggares åsikter om jobbkongress, socialdemokrati, Afghanistan och solidaritet.

2,3 miljoner för en tandvårdsklinik, är inte det billigt?

Landstinget har beslutat att sälja tio av folktandvårdens kliniker till ett privat bolag för det modest priset av 23 miljoner, dvs 2,3 miljoner per klinik (ungefär priset för en två i Stockholm). Beslutet klubbades i Landstingsstyrelsens produktionsutskott där Maria Wallhager sitter ordförande. Maria är annars mest känd för att ha sjabblat bort en utförsäljning för 1,6 miljarder, något som ledde till krav på hennes avgång. Dessa krav menade Maria var överdrivna eftersom hon inte sjabblat med flit utan enbart av klantighet. Vi är allt tacksamma för att hon fortfarande sitter kvar och kan få så bra betalt för våra gemensamt ägda tandvårdskliniker.

Läs även Alliansfritt Sverige samt andra bloggares åsikter om tandvård, alliansen, stockholm och storstadsliv.

Jobb i exakt fokus, möjligt mode

Så var den socialdemokratiska partikongressen igång. Inled med ett tal av partiledaren Mona Sahlin, som sig bör på en partikongress. Det är rätt uppenbart att Monas prioritet är jobben, den intresserade bör läsa Johan Westerholm mycket läsvärda analys på temat.

Expressen skriver att Mona attackerar moderaterna när hon med hjälp av alliansens egen definition av utanförskap påpekar att detta utanförskap har ökat med 70 000 personer sedan alliansen tog över. Just det här med att förklara hur många fler eller färre som som skulle den egna eller motsidans politik presterar tycks ha blivit något av politiskt mode.

Tidigare har ju både Fredrik Reinfeldt och framför allt Anders Borg varit förtjusta i att med stor exakthet deklarera precis hur många nya jobb som alliansen politik kommer ge upphov till; eller att med lika stor exakthet förklara hur många jobb som kommer gå förlorade med rödgrön politik. Det senare anser de sig kunna mäta med sådan exakthet att Borg i sin rapport över de rödgröna budgeterna förklarar att en 40 öres höjning av bensinskatten kommer att leda till exakt 500 färre jobb, en otroligt imponerande ekonomisk förutsägelse; en som vilken ekonomipristagare som helst skulle känna sig stolt över.

Nu har även Maud Olofsson valt att följa modet och förklarar tvärsäkert i en debattartikel på Newsmill att den rödgröna politiken leder till 140 000 färre jobb, ungefär 110 000 färre jobb än vad Anders Borg förutspår men så kan ju inte alliansen vara överens om allt.

När det gäller förutsägelser är Maud Olofsson med andra ord mycket exakt, när det gäller siffror som rör det som händer idag är hon däremot något mindre exakt. Dock hävdar hon bestämt att:

”Trots den globala ekonomiska krisen är därför sysselsättningen idag högre än när vi tillträdde.”

Ett påstående som närmast skulle kunna kallas att en lögn men klart riktigt lögnaktigt är det ju inte, om man mäter sysselsättning i absoluta tal, det vill säga hur många enskilda individer som är sysselsatta så har faktiskt sysselsättningen ökat. Faktum är att ca 11 000 fler är sysselsatta nu än 2006 och det är ju bra. Men det är klart det är ett väldigt ovanligt sätt att mäta sysselsättning, kanske främst eftersom ett lands befolkning tenderar att förändras och i Sveriges fall finns det ungefär 200 000 fler svenska invånare idag än 2006, och ungefär exakt lika många fler i arbetsför ålder. Av detta skäl brukar det flesta länder räkna sysselsättning relativt andelen som kan sysselsättas, och räknar man på det sättet så har det gått käpprätt åt helvete sen 2006, tyvärr.

För mer intressant läsning lite blandade taggar jobbkongress, alliansen, Mona Sahlin, arbetslöshet och #jobb09.