Vem vinner egentligen en debatt? Efter debatten i SVT:s Agenda mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt försöker media, likt de gör efter varje debatt, kora vem som van. Och beroende på vem man frågar så får man lite olika svar. Vissa hävdar att Mona van, andra att Reinfeldt gjorde det. Men oberoende av vem media för tillfället får för sig att kora till segrare så är det i slutändan den som lyckas beskriva människors upplevda verklighet och som därifrån kan peka ut en väg framåt som vinner debatten på lång sikt. Jag påstår att kampen fram till valet mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kommer om att handla att beskriva verkligheten.
Kan du beskriva verkligheten på ett trovärdigt sätt så blir den politik du vill driva för att förändra denna verklighet mer trovärdig. Detta blir särskilt viktig när du precis som din motståndare hävdar att ni vill göra samma sak, om än med olika metoder. Just så är det idag. Båda Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt hävdar att deras politik är en jobbpolitik, sen har man lite olika sätt att beskriva det motståndarens politik leder till.
Fredrik Reinfeldt vill gärna hävda att det är just hans politik som är en politik för jobb, oppositionen under Monas ledning däremot bedriver enligt honom en politik för bidrag. I sig är det ingen ny beskrivning från hans sida, på exakt samma sätt beskrevs han inför valet 2006, den den politik som den socialdemokratiska regeringen då stod för. Skillnaden är att denna gång så är det Fredrik Reinfeldts politik som varit lag den senaste mandatperioden inte socialdemokraternas eller Mona Sahlins. Det här betyder också att när Fredrik Reinfeldt förra gången inför valet 2006 hävdade att hans politik var en politik för jobb, så var detta framtiden han beskrev, den framtid som skulle komma om man röstade på honom. Att socialdemokraterna förde en politik för bidrag var däremot en beskrivning av den verklighet som rådde då, och genom att uppfinna begrepp så som utanförskap så försökte han göra denna beskrivning av verkligheten mer trovärdig. Något han också lyckades med.
Men när Fredrik Reinfeldt idag använder samma beskrivning så är situationen omvänt, en politik för jobb måste vara en beskrivning av verkligheten idag eftersom att Fredrik Reinfeldt är den som sitter vid makten. Att oppositionen har en politik för bidrag blir istället den framtid han påstår blir verklighet om oppositionen får makten. Här har Reinfeldt idag ett problem i sin verklighetsbeskrivning för att göra sin politik trovärdig.
För trotts allt när Fredrik Reinfeldt säger att han bedriver en politik för jobb så skulle detta verka mer trovärdigt om han kunnat peka på arbetslöshets statistiken och sagt att ”se här arbetslösheten är lägre nu än den var när jag tillträdde, min politik fungerar”. Så är dock inte fallet. Faktum är istället att arbetslösheten ökat. Fredrik Reinfeldt skyller denna ökning av både utanförskap och arbetslöshet på finanskrisen och konjunkturen. Och som bortförklaring får man nog se en global lågkonjunktur som godkänd.
Men även om ursäkten förklarar varför han inte lyckats få ned arbetslösheten så förändrar den inte det faktum att det hela är ett misslyckande, ett förklarligt sådant men fortfarande ett misslyckande. Och framför allt misslyckandet oberoende av skäl ger upphov till ett problem hur kan Fredrik Reinfeldt kalla sin politik för jobbpolitik om han inte kan visa att den lett till fler jobb? Kan man ens kalla en politik som inte visat några som helst resultat på jobbfronten för jobbpolitik? Reinfeldts beskrivning av verkligheten tycks inte stämma med den verklighet som du och jag lever i.
För Fredrik Reinfeldts jobbpolitik blir så att säga jobbpolitik inte därför att den än så länge har visat sig leda till fler jobb utan för att han säger att det är jobbpolitik. Och det stärker inte trovärdigheten i hans argument eller påståenden.
Mona Sahlin vill istället beskriva Fredrik Reinfeldts politik som en politik för ökade klyftor. Enligt henne är den rödgröna politiken är istället den som leder till jobb. I det här fallet är hennes beskrivning av verkligheten, alltså att Fredrik Reinfeldt och hans regering bedriver en politik för ökade klyftor en beskrivning, som du och jag inte kan undvika att känna igen sig i.
För vist har klyftorna ökat, pensionärer får lägre pension, a-kassan och sjukförsäkringen försämrats samtidigt har jobbskatteavdraget införts men ingen av dessa grupper har fått ta del av detta. Resultatet har blivit att de som har haft det sämst har fått det sämre, de som har haft det bra har fått det bättre, klyftorna har med andra ord ökat. Att Reinfeldts politik leder till ökade klyftor är något han är fullt medveten om, faktum är att det är meningen med hela politiken. Att göra det mer lönsamt att jobba, betyder just detta, att genomföra skattesänkningar för de som arbetar samtidigt som man göra det sämre för de som av något skäl inte arbetar. Förändringarna i sjukförsäkringen är ett typexempel på detta, något som ansvarig minister själv, Reinfeldts partikollega Husmark Persson också erkänt.
Om Mona Sahlins beskrivning av verkligheten är mer träffsäker än Fredrik Reinfeldts, så ger det henne större trovärdighet när hon argumenterar för den politik som hon vill föra. Reinfeldts enda motdrag än så länge tycks vara att gräva upp fel och brister från den förra socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning men sån kritik fäster inte riktigt. För Mona Sahlin är inte Göran Persson, och socialdemokratin har gjort sin hemläxa. Därför kan Mona vara uppriktigt självkritisk och därmed skaka av sig kritiken. Självkritik är däremot inget Fredrik Reinfeldt lärt sig, och som socialdemokrat är jag tacksam för det. För så länge han inte erkänner de fel den borgerliga regeringen gjort, fel som väljarna ser och ogillar, så blir det svårt att få förtroende att regera igen. Så länge Fredrik Reinfeldts beskrivning av verkligheten så som vi väljare ser den inte riktigt tycks stämma överens, utan att ta till rent teoretiska resonemang inom nationalekonomin, så blir hans beskrivning av vad hans politik kommer att leda till inte helt trovärdig. Vinner vi kampen om verklighetsbeskrivningen så vinner vi valet och Mona Sahlin blir Sveriges första kvinnliga statsminister. Men än är den kampen inte över och än det är långt kvar till söndagen 19 september.
Läs även andra bloggares åsikter om Val2010, superveckan, agenda, debatt, mona sahlin och fredrik reinfeldt. Pingat på intressant.
Jag lyssnar ibland på FOX news, de konservativas nyhetskanal i USA. Man blir aldrig förvånad. Varje deltagare kommer med sin lilla tirad, efter vilken dom ler lite besvärat. Ett leende som säger ”var jag inte duktig nu; se vilken präktig ideologist soldat jag är! Jag säger aldrig något gott om presidenten.
Fall inte i den tråkmånsgropen, Viktor.
[…] förnamne Peter Andersson har liksom Lundin noterat att S äger jobbfrågan. Tullberg bloggar om debatten […]
Då arbetslösheten ligger på ungefär samma nivå nu efter en global kris som den gjorde i toppen av högkonjunkturen när alliansen tog över makten så tycker jag att det förvånande hur man lyckas döma ut politiken som misslyckad. Menar man att om socialdemokraterna vunnit förra valet så skulle finanskrisen aldrig ha inträffat?
Hade varit intressant att få höra Mona utveckla sitt resonemang kring hur höjda arbetsgivaravgifter och höjda skatter ska leda till fler jobb. Personligen tror jag att hon har svårt att komma längre än att säga: vi kraftsamlar för jobben! Vari denna kraftsamling består får vi nog aldrig reda på.
Viktor – riktigt trevligt att läsa din – i stort sett – balanserande inlägg om våra troliga makthavare efter nästa val.
Det finns visst delar att invända mot och en detalj är vi pensionärer. Vi har fått två skattesänkningar under denna period, men vi har inte fått jobbskatteavdraget för det är ju en extra morot till de som kämpar för oss andra och som inte har arbete. Att vi ska ha samma skatt håller inte om man tänker efter. Vi har inga extra utgifter för att upprätthålla ett arbete med fördyrade utlägg för att resa till arbetet, mat etc.
Tänk att detta ska vara så svårt att ta in. Jag har barn och barn-barn som är glada åt att få lite mera i plånboken. Där har socialdemokraterna helt fel och kan vara en fara vid kommande valet.
Nu får vi bereda oss på skatthöjningar på många områden och detta är något som de flesta inte vill ha om de slipper. Vi får hoppas att oron på världsmarknaden kan bli lite stabilare så kommer Sverige att fortfarande ligga i topp. Vi vet vad vi har och det kan vara avgörande i kommande val.
Det jag inte fattar med den debatt de hade på Agenda var hur (S) bergssäkert kunde döma ut regeringens mandatperiod som misslyckad trots att vi inte har haft en sportmössa att jämföra vad Sverige hade sett ut som om (S) suttit vid makten.
De måste börja bemöta varandras argument, inte diktera ideologi och överanvända klyschor hit och dit (stupstock sades väl en 5-6ggr).
Tyvärr kommer nog en klar minoritet av Sveriges befolkning se dessa debatter och således enbart rösta av ”gammal vana”.