Jonas Morian skriver i sin blogg angående könsneutralt äktenskap att:

”För mig är samhällets oreserverade stöd till vuxna människors kärlek och önskan att få sin samvaro officiellt erkänd, lika viktigt som värnandet av religionsfriheten. Därför anser inte jag att präster och andra religiösa samfunds företrädare ska tvingas att viga människor mot sin egen övertygelse. Och följaktligen bör enligt mig därför vigselrätten, precis som annan myndighetsutövning, vara förbehållen lämplig myndighet. Inget av de nu föreliggande förslagen är i mina ögon idealt. Problemet är att det goda riskerar att bli det bästas fiende. Våra folkvalda har fastnat i sina positioner och vi riskerar att landa i en lagstiftning som ytterst få kommer att känna sig nöjda med. Det är väldigt olyckligt.”

Jag kan förstå inställningen men anser samtidigt att det mest beror på en ihop blandning av två olika debatter. Äktenskap är något som regleras i lag och har till nu varit förbehållet en union mellan en man och en kvinna. Egentligen finns det inget som helst logiskt skäl till varför en union mellan två kvinnor eller två män inte skulle ses som ett äktenskap.

Frågan är symboliskt viktig eftersom samkönades pars exkluderande från möjligheten att ingå äktenskap markerat att deras kärlek i samhällets ögon är mindre värt. Är man seriös i sin inställning att så inte är fallet, utan att allas kärlek är lika mycket värd, måste man också stödja åsikten att äktenskap skall vara könsneutralt.

Nästa fråga har att göra med att äktenskap förrättas av religiösa samfund. Eftersom samfunden då blir en myndighetsutövare är det självklart logiskt att lagstiftaren har möjlighet att ställa krav på hur detta myndighetsutövande hanteras. Men eftersom myndigheten i detta fall är ett religöst samfund blir det hela lite knivigt då lagstiftaren i och med att den ställer krav på myndigheten också riskerar att tumma på religionsfriheten.

Det senare kan lösas genom att vigselrätten och där med myndighetsutövandet lyfts bort från de religiösa samfunden. Vilket råkar vara vad kristdemokraterna föreslår. Djävulen sägs dock bo i detaljerna och det är i en liten detalj som vi ser problemet med kristdemokraternas förslag. De vill nämligen ta bort ordet äktenskap (och ersätta med giftermål) därmed så fortsätter man förvägra samkönade par att ingå äktenskap samtidigt som man också tar bort möjligheten för heterosexuella par att ingå äktenskap borgligt. Allt det här är egentligen semantik men det hur fånigt det än låter semantik som är diskussionen, det vill säga vad orden betyder och för med sig för värden.

Diskussionerna är alltså egentligen två olika. Den ena är vem som ska få ingå äktenskap och den andra är vilka som skall vara myndighetsutövare. Att den första nu får en lösning och att samkönade par nu kommer att få ingå äktenskap betyder inte att den andra diskussionen måste ta slut. Men det är en annan debatt och de båda bör inte blandas ihop.

Annonser