Archives for the month of: mars, 2009

I tv4 postkodmillionären så lyckades man uppenbarligen lyckats man formulera en fråga fel och blandade ihop juli och juni. Frågan löd:

”Vid vilken ort ägde ett berömt slag rum den 14 juli 1800?”

Rätt svar skulle ha varit Marengo, men det slaget skedde den 14 juni alltså en månad tidigare. Den tävlande Stefan Käll svarade Lützen vilket var fel. Men eftersom rätt svar också var fel så frågar man ju sig om han inte borde få en chans till? Flertalet kommentarer till en artikel om ämnet i aftonbladet tycker däremot att han inte borde få det eftersom att han var flera hundra år fel.

Min första tanke när jag läste artikeln var precis den samma som många av de som kommenterat artikeln nämligen hur tusan kan man få för sig att slaget vid Lützen stod 1800? Var enda kotte vet väll att det skedde 1632! Inte blev jag klokare av att ha läst vad Stefan Käll hade att säga om det hela i artikeln

” – När jag hörde 14 juli tänkte jag på Frankrikes nationaldag, datumet lurade mig och jag blev helt ställd. Jag visste inte att Marengo var rätt, men då hade jag ju Frankrike i tankarna. Jag vill absolut få en ny chans, säger han.”

Ja men då så, om han viste att det var ett Franskt slag så borde han väll tänkt på Marengo, ja menar Napoleon kommer ju från Frankrike! Det var vid det läget det slog mig att jag är en jubelidiot. För vist var det väll så att Napoleon också hade ett slag vid Lützen? En snabb sökning på engelska wikipedia efter Battle of Lützen visar jovist, den 2 maj 1813 drabbade 120 000 Fransmän under Napoleons ledning samman med kombinerad styrka av 73 000 Tyskar och Ryssar. Napoleon gick segrande ur den striden precis som han gjorde vid slaget vid Marengo. Det gör ju både publiken och Stefans misstag mycket enklare att förstå. Samtidigt som producentens Ann-Christine Edgren misstag blir något sorgligare:

” – Vi ville inte bryta för den tävlande var ändå flera hundra år fel. Slaget vid Lützen ägde ju rum 1632.”

För som sagt det var ju inte det svenska slaget som Stefan tänkte på utan det franska, och han var inte flera hundra år fel utan bara tretton.

Trivia 1: Napoleon skall uppenbarligen ha varit mycket medveten om att Gustav II också utkämpade ett slag vid Lützen, inte så konstigt eftersom han var en stor beundrare av just Gustav II. Precis innan Napoleons slag vid Lützen skall han ha givit en guidad tur för sin stab och pekat ut platserna för slaget 1632.

Trivia 2: Gör man en sökning just på Battle of Lützen på engelska wikipedia så kommer man till en sida som hänvisar vidare till de båda slagen 1632 och 1813, eftersom slaget internationellt sätt är ungefär lika kända.

Annonser

Jag måste erkänna att jag tycker att hettsjakten på Wanja Lundby-Wedin är närmast osmaklig. Som jag ser det är det här en storm i ett vattenglas. Är den verkligen rimligt att hon ska avgå som LO ordförande för att hon sitter med som en medlem i en styrelse som för 5 år sedan fattade ett beslut som gav en VD en ovanligt hög pension?
Ännu mer märkligt blir det ju när det börjar lukta som om detaljbeslutet om ersättningen till VD var ett ordförandebeslut.
Självklart kan man kritisera det beslut som togs och lika självklart är att man som styrelsemedlem är solidariskt ansvarig inför det tagna beslutet. Att Wanja tyvärr gjort saken ännu svårare för sig själv med sitt något mindre än optimala krishanterande kan man ju så klart också ha åsikter om. Men att kräva hennes avgång som LO ordförande är något magstarkt. Vist hon borde kanske hoppa av som styrelseledamot i AMF:s styrelse men i så fall borde väll ordförande gå först, och hur var det med Urban Bäckström han har ju inte heller förstått något?
I expressen så citeras någon läsare som menar att Wanja borde ha resserverat sig mot beslutet om VD’s pension, men enligt mig så tyder det enbart på brist på förståelse för hur styrelsearbete i allmänhet fungerar och hur ägandet i AMF i synnerhet är strukturerat. Bolaget är hälftenägt av LO och Svenskt Näringsliv. Om LO’s ordförande som representant i AMF styrelse hade reserverat sig mot ett beslut så skulle resten av LO’s representanter i princip tvingats reservera sig också. En styrelse fattar inte ett beslut om den ena av hälftenägarna bestämmer sig för att resservera sig mot beslutet. Eftersom LO inte gillar höga VD löner och ersättningar så borde de ju egentligen reservera sig mot samtliga beslut som leder till en hög ersättning men ett sådant agerande är inte konstruktivt, och i en styrelse som den i AMF skulle ett sådant agerande vara helt omöjligt.

Expressen: 1, 2 SVD: 1, 2, 3 DN: 1

Vår gamla justitieminister Tomas Bodström har börjat blogga på sin egen blogg med det helt genialiska namnet bodströmsamhället. I ett inlägg med titeln integritet uppmanar han oss som råkat hitta hans blogg att skriva kommentarer om våran inställning till integritet och lagstiftning. Eftersom att just integritetsfrågor är något jag tycker är viktigt antog jag utmaningen och började skriva ett litet inlägg. Som förståss inte blev särskilt litet.

Det som jag tycker att lagstiftarna idag är dåliga på att tänka på när det gäller integritet, är de risker som finns med dagens informationsteknologi. Man är till exempel lite för benägen att tillåta storskalig automatisk datainsamling av olika slag för att kunna använda informationen i efterhand. För att kunna lösa ett bankrån har man nämligen låtit övervaka samtliga mobiltelefonanvändare och just den övervägningen måste man göra.

Nu är utlämnande av trafikdata inte ett så stort problem eftersom det här är data som redan sparas av faktureringsskäl och så länge man begär ut information om ett nummer i taget, i de fallen man tror att mobilen med det numret har en koppling till ett brott så är det inte ett så stort problem. När man däremot som föreslagits skall kunna ta reda på samtliga mobiler som befunnit sig inom ett vist område och till och med triangulära deras position ja då börjar man enligt mig gå över gränsen.

Att en kamera filmar mig när jag går genom en park är kanske inte i sig ett problem. Men när kameran innan såg mig passera ett torg på väg till parken, kameran innan dess såg mig gå ut från tunnelbanan, kameran innan dess såg mig sitta på tunnelbanan och såg vart jag klev på och av, kameran innan dess såg mig gå ner i tunnelbanan etc. ja då blir det ett problem. När det blir som i London där man via olika kameror i princip kan följa en person från det att han lämnar sitt hem på morgonen tills det han kommer tillbaka hem på kvällen, då blir det till och med skrämmande. Varje enskild kamera är kanske inte i sig stor integritetskränkning utan problemetiken kommer av kombinationen av all den information som samlas in.

Att få besöksförbud till det egna hemmet är självklart en integritetskränkning, men det är i alla fall en riktad aktion som sker efter en individuell bedömning. I fallet med kameraövervakningen sker istället kränkningen mot samtliga medborgare, oberoende av om den enskilde medborgaren gjort något eller ej och utan att någon som helst prövning sker på individnivå.

Det som är faran med allt detta informations samlande är dels att saker som jag vill hålla privat eller hemligt kommer ut. Är jag homosexuell men inte öppen med det vill jag ju så klart inte att någon skall få reda på att jag befinner mig på en gayklubb. Det som gör saken värre, är att vetskapen om att informationen samlas in antagligen gör att jag blir begränsad i mitt handlande. Eftersom att risken finns att någon får reda på att jag är på en gayklubb så kanske jag inte ens vågar gå dit. Om min mail övervaks så kanske jag tänker en extra gång innan jag skriver det där inte helt politiskt korrekta skämtet, eftersom någon kanske råkar ta det på allvar och vad händer då? Resultatet blir självcensur i handling, ord och skrift.

Nu blev det här ett jättelångt svar och jag känner knappt att jag berört ämnet. Så resten kommer jag lägga upp på min blogg 😛

En annan del som också är oroande är vem som får tillgång till informationen. Att polisen har kan få ut viss information är oftast acceptabelt eftersom att vi medborgare ändå har en viss möjlighet till övervakning och kontroll av denna myndighet. Däremot är det kanske inte acceptabelt när samma information ges ut till privata intressen där motsvarande möjlighet till kontroll inte finns. Det är just denna del som är min huvudsakliga kritik mot IPRED.

Det som skrämmer med IPRED och utlämnande av information om vem som har ett IP nummer är två delar. Dels just det faktum att information lämnas till ett privat intresse som jag som medborgare inte har någon som helst möjlighet att ha insyn i. Jag kan bara hoppas att organisationen har rent mjöl i påsen men om den inte har det så finns ingen som helst möjlighet för mig att veta vad dessa uppgifter används till, och det finns heller ingen möjlighet för mig att kontrollera att uppgifterna inte förs över till någon annan. Det här blir särskilt skrämmande av det andra skälet och det är att så fort jag besöker en hemsida eller skickar ett mail eller gör något i huvud taget på nätet så lämnar jag mitt IP nummer som en signatur. Det är alltså fullt möjligt att med hjälp av IP numret ta reda på en massa saker om mig som person enbart genom att spåra denne persons surfvanor. I mitt fall skulle man enbart baserad på vilka sidor jag varit inne på de senaste timmarna se att jag är socialdemokrat, jag pluggar på kth och att jag är homosexuell. Som tur är var finns det en viss anonymitet i att även om man känner till vem jag är per automatik. Men om tredjepart kan få ut information om vem som har ett visst IP nummer baserat på att personen kanske laddat ner eller upp några låtar

Nu spelar det ju inte så stor roll för mig om någon får reda på att jag just är en socialdemokratisk bög som pluggar på KTH eftersom att jag själv valt att göra all den informationen offentlig på den här bloggen. Men något av det här kunde jag ju lika gärna velat hålla hemligt. Framför allt är det ju fullständigt möjligt att jag inte vill att ett kommersiellt företag skall ha den informationen.

Det är närmast skrämmande hur mycket information som det är möjligt att få fram om en person med hjälp av internet. Och då bara utifrån det som redan är offentligt.

Exempelvis hade jag här för några dagar sedan någon som la upp ett smått förolämpande inlägg som svar på min profil (inlägget ligger fortfarande uppe). Eftersom personen som skrev inlägget hade lämnat ifrån sig en e-mail adress med sitt namn så tog jag bara av ren nyfikenhet och kollade om det var möjligt att ta reda på vem som hade skrivit inlägget.

Det visade sig vara extremt enkelt att ta reda på vem det var som skrivit inlägget, faktum var att jag kunde få fram allt från personens bostadsort till civilstånd det var till och med möjligt för mig att få en rätt bra uppfattning om personens politiska åsikter. Allt det här enbart genom att söka på nätet!

Anledningen till varför jag skriver om det här är för att detta är vad en vanlig medborgare kan få fram om en annan medborgare, utan att behöva spendera mer än några minuter på nätet. Med mer tid och större intresse skulle jag förståss kunnat få fram ännu mer. Hade jag tillgång till de tjänster som statsmakten vill ha tillgång till skulle jag totalt kunna kartlägga den här personens liv.

Så för att parafrasera mig själv:
Välkommen till 1984 bussen anlände något sent och tyvärr är vår guide George Orwell död. Bry dig inte om kamerorna, vi ska inte se på dig. Bry dig inte om buggningen, vi skall inte lyssna på dig. Bry dig inte om spionprogrammen, vi skall inte läsa din mail. Din integritet är säkrad, din frihet garanterad.
Välkommen till 1984, det är 2009 så vi har tid att ta igen.

Nu har jag snart suttit nästan 14 timmar i sträck, med enbart paus för frukost och middag, och brottats med Adobe InDesign. I ett mindre mentalt stabilt läget tog jag nämligen på mig att göra mässkatalogen för Kista Arbetsmarknadsdag 2009 något som till en början inte lät så farligt, eftersom jag gillar design och sådant så lät det till och med som en spännande utmaning. En utmaning är exakt vad det blivit.

Problemet för mig är att när jag i morse började jobba med min lilla mall som skall bli katalog så kunde jag i princip inget om InDesign. Det jag kunde göra var enskilda enklare saker, men för att kunna göra min katalog måste jag kunna hämta in data utifrån en XML-fil det var inte något som jag ens kunde gissa mig till hur det skulle fungera.

Så efter otaliga sökanden på nätet, mycket svärande och en massa förtvivlan, inser jag hur mycket man faktiskt kan lära sig på en dag bara man har motivation och behov. Undra om det här är något som går att överföra till undervisning?

Det känns som om det är dags för politikerna att vakna och börja fundera över varför upphovsrättslobbyn vill ha alla dessa regler och lagar. Tyvärr tycks politikerna se på dessa intresseorganisationer som om de vore opartiska experter snarare än särintressen med egen ekonomisk vinning.

Att skivbolagen strävar efter att förlänga skyddstiden på inspelade verk beror inte på att de värnar om den enskilda musikern utan att de vill skydda sina egna inkomster. De vet nämligen om att deras framtid på inget sätt är säkrad.

Skivbolagen existerar eftersom det en gång i tiden var mycket dyrt och svårt att spela in, distribuera och marknadsföra musik. En vanlig musiker hade inte råd eller möjlighet att själv ge ut sin musik och därmed fick skivbolagen sitt existensberättigande. Idag är det varken dyrt eller svårt att spela in eller distribuera musik. Med en vanlig dator och rätt billig inspelningsutrustning kan vem som helst egentligen spela in och redigera sin egen musik. Med hjälp av internet är det sedan inget som helst problem att distribuera musiken. Det som fortfarande kan kräva viss expertis är att marknadsföra musiken, men det finns inget som säger att de klassiska skivbolagen kommer att fortsätta vara det bästa alternativet för marknadsföring.

När efterfrågan försvunnit på det som är skivbolagens egentliga tjänster (skivproduktion och distribution) så är det enda som skivbolagen har kvar en massa rättigheter till musik. Mycket av denna musik är inspelad på 60-talet men efterfrågan är fortfarande stor. Självklart vill därför skivbolagen säkra delar av sina inkomster i ytterligare 45 år. Det är inte helt osannolikt att 45 år framåt i tiden är ägandet av rättigheter till gammal musik är det enda som återstår av vissa av dagens skivbolag. Frågan är däremot vad vi medborgare har att vinna på detta?

Min förhoppning är att svenska EU parlamentariker tar sitt ansvar i den här frågan och protesterar mot regleringar som enbart syftar till att berika en industri vars existensberättigande håller på att försvinna.

DN: 1, 2, 3, 4

Sverige är en demokrati, och som sådan kunde man ju tro att lagstiftarnas uppgift var att stifta de lagar som folket ville ha. Men i fallet med IPRED (och andra stolliga lagar som tvingats på oss av upphovsrättslobbyn) så är det folkliga stödet i princip obefintligt, något som de flesta nog redan antog men som SIFO nu också bekräftat. Antingen är folk emot lagarna eller så är de likgiltiga, en liten men högljud minoritet är för. Trotts detta så är det minoritetens åsikt som blivit lag. Förklaringen stavas pengar och lobbying .

De flesta lagar vi har, existerar för att en majoritet av befolkningen anser att lagen är rätt och riktig. Lagar fungerar därför att de flesta skulle följa lagen även om den inte existerade. Även om du kunde mörda någon utan att riskera något straff, så skulle de flesta av oss aldrig någonsin göra det. På samma sätt stjäl eller snattar väldigt få av oss, även om allt för många stölder aldrig klaras upp. Däremot är mer än en miljon svenskar skyldiga till olaglig nedladdning. Vi har helt enkelt ingen som helst respekt för fildelningslagarna.

Så länge du och jag, mannen på gatan och tonåringen framför tangentbordet inte anser att fildelning är fel så kommer fildelningen aldrig att försvinna.

Att som upphovsrättslobbyn nu gör och försöka gå lagvägen för att få stopp på fildelningen är dömt att misslyckas. Med mindre än att lagföra en betydande del av alla som fildelar kommer gemene man aldrig bli avskräckt av fildelningslagar. Och att ens försöka släpa hundratusentals medborgare inför domstol på grund av ett brott som de flesta inte ens anser borde vara ett brott, är självklart fullständigt absurt för att inte tala om omöjligt. Svenska domstolsväsendet skulle helt enkelt inte klara av något sådant, lika lite som svensk ekonomi skulle det.

Samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund är emot IPRED, vi har också ett parti Piratpartiet som både försöker komma in i riksdagen och i EU parlamentet. Detta är intressant eftersom att det ger en fingervisning åt vilket håll politiken håller på att röra sig.

Dagens lagstiftning är inte anpassad för den digitala tidsåldern den var lösningen på förra millenniets stora informationsexplosion orsakad av tryckpressen. Men som talesättet säger, gårdagens lösningar är dagens probelm. Upphovsrätten har sitt ursprung i England, och syftade från början till att skydda författare från att få sina verk tryckta och utgivna av förlag som inte gav något tillbaka till författaren. Logiken var att ingen skall få tjäna pengar på någon annans arbete utan att ge något tillbaka. Lite krasst kan man säga att syfte med lagen var att skydda författaren mot industrin. Dagens upphovsrätt har däremot glidit över till att vara ett sätt för industrin att skydda sig mot sina egna konsumenter.

En förändring av upphovsrätten kommer inte att skada själva artisten eller kreatören. Även om all form av upphovsrätt skulle avskaffas, något som inte ens piratpartiet förespråkar, så skulle till exempel musiker fortfarande kunna tjäna pengar på att spela musik, så länge som det finns ett intresse för livemusik. De som hotas av en förändring är istället den industri som byggt sina affärsmodeller på att distribuera upphovsrättskyddat material. Deras tjänster behövs nämligen inte till lika stor del när distributionskostnaden, tack vare internet, börjar närma sig noll. Värst drabbas självklart skivindustrin och lika självklart är det denna industri som skriker högst på ny lagstiftning.

Tyvärr har våra politiker lyssnat allt för mycket på upphovsrättslobbyn när de istället borde ha lyssnat till sina respektive ungdomsförbund. För just i denna fråga så är ungdomsförbunden mycket mer kunniga än sina moderpartier. Vi ungdomar är ju trotts allt digitala infödingar, meddans majoriteten riksdagspolitikerna som bäst är invandrare eller allt som oftast enbart tillfälliga turister.

För hennes förmåga att i byråkratiskt text ge uttryck för sanningen att hoppet är det sista som sviker mänskan, och med en poetisk ton måla upp det totala mörker som denna hoppets ljusstrimma tvingas penetrera…

Saxat från SVD:

”På sikt är det min ambition att det ska inledas ett arbete med att analysera behovet av att se över tomträttsreglerna i ett vidare perspektiv. /…/”

– Beatrice Ask

Jag är imponerad, jag är faktiskt riktigt imponerad. Jag trodde inte att politiker idag var kapabla till ett sådant kreativt literärt skapande som denna mening ger prov på. Den är nästan utsökt i sin strävan att visa att vår kärar justitieministers faktiskt har frågan på sin agenda och enbart prioriterar frågan något lägre än ambassadtjänstemännen i Teherans problematik med det undermåliga lokala restaurangutbudet.

Så var det dags igen, kårobligatoriet skall återigen avskaffas men denna gång kan vi anta att beslutet faktiskt genomförs. Det är självklart positivt att tvångsanslutningen till studentkårerna upphör, vad som är mer tveksamt är den ekonomiska kompensation som regeringen föreslår. Utredningen som regeringen lät göra anser att ersättningen borde vara ungefär tre gånger högre än vad regeringen föreslår.

Som jag ser det är den här snålheten helt obefogad och risken är mycket stor att den i slutändan leder till högre kostnader för universiteten.

Vad jag är rädd för är att kårerna, framförallt på mindre universitet och högskolor kommer att dö ut, eller marginaliseras då deras ekonomi havererar. Sannolikt kommer då universiteten tvingas ta över vissa av de uppgifter som idag sköts av studentkårerna. Skolorna kommer dock aldrig att kunna genomföra arbetet lika billigt som kårerna har kunnat göra.

Hur man än ser på frågan så gör nämligen studentkårerna ett arbete som behöver göras, och kårerna gör arbetet väldigt billigt. Den arvoderade personalen som finns jobbar för nästan inga pengar alls (tro mig jag har varit arvoderad), och mycket arbete görs helt ideellt. Skall någon annan ta över arbete kommer de att behöva ha anställd personal för att ersätta dels kårens arvoderade personal och dels för att ersätta delar av de ideellt engagerade detta kommer att kosta mycket mer.

Risken blir alltså att universiteten, till en högre kostnad än idag, tvingas ta över delar av det arbete som kårerna har gjort, alternativt väljer man att stödja sina kårer ekonomiskt, eftersom det är något billigare. Resultatet blir i båda fallen att en kostnad att läggas över på universiteten och i båda fallen kommer studenternas inflytande att minska.

Var det detta som var Lejonborgs och Co:s plan?