Jag slutar aldrig att förvånas över att betyg är en stor politisk fråga. Kanske ligger förklaringen till problemen med den svenska skolan i det faktum att våra politiker tycker att antalet betygssteg och från vilken årskurs dessa skall ges är en essentiell del av skolpolitiken.

Politiker och diverse slumpvist valda tyckare från samtliga partier och ideologiska inriktningar kan spendera enorm möda och energi på att debattera diverse olika frågor kopplade till betygens utformning. Konsensus tycks råda om fler, färre, tidigare, senare eller nya namn på betygen skulle göra att eleverna i den svenska skolan lär sig mer, den stora stridsfrågan är bara om det är just fler, färre, tidigare, senare eller nya namn på betygen som är det rätta. Jan Björklund tycks anse att ju fler betygsgrader och ju tidigare desto bättre, en fjortongradig skala och betyg redan i lekis är antagligen det bästa. Vänsterpartiet vill inte sätta betyg på någon, någonsin, förbudet bör antagligen utsträckas även till tidningarnas filmrecensenter som istället bör ge icke betygslika skriftliga omdömen. Däremellan har övriga partier grävt sina skyttegravar efter logiken, välj ett godtyckligt antal betygssteg och en godtycklig årskurs för dess införande och förklara det överlägsna med just den egna lösningen.

Utifrån min egen synvinkel ställer jag mig frågan, varför är antalet betyg och från vilken årskurs de skall ges i huvud taget en politisk fråga som skall avgöras av våra riksdagspolitiker? Den politiska frågan borde ju egentligen vara något mer övergripande och röra sig om varför vi skall ha betyg, och vad dessa skall användas till. Om politikerna kan komma fram med ett svar på dessa två frågor borde det ju sedan vara enkelt att helt enkelt dellegera till skolverket eller annan lämplig myndighet att utforma ett passande betygssystem och ge direktiv till skolorna om när eleverna skall ges betyg, allt för att uppnå de mål med betygssättningen som politikerna beslutat om. Vem vet då kanske betygssystemet till och med skulle kunna basseras på någon sorts vetenskaplig grund.

Betyg är ju trotts allt inget annat än ett mätverktyg. I likhet med andra mätverktyg så som linjaler, badrumsvågar, kökstermometrar och armbandsur, bör utformningen av betygen bero på vad man skall mäta och med vilken precision man behöver mäta det med.

kattOm min målsättning är att mäta min egen vikt, så inser jag nog ganska snart att en badrumsvåg är ett mycket bättre mätinstrument än en termometer (även om det är fullständigt möjligt att mäta sin egen vikt med hjälp av en termometer). Hur fingradig skalan på vågen behöver vara beror på vad jag ska ha informationen till. Vill jag följa min vikt dagligen behöver jag i alla fall ha en våg som visar hekton, meddans om jag bara väger mig någon gång då och då så kanske det räcke om jag bara vet hur många kilon jag väger. Om jag bara vill veta vem som väger mest, jag eller min bror, så kanske jag inte behöver några grader alls utan en balansvåg räcker.

Så här kunde man ju tyckt att betygssättningen skulle utformas. Om vi förts bestämmer oss för vad vi skall ha betygen till så blir det mycket enklare att bestämma hur betygen skall vara utformade. Någon kanske skulle påstå att det är väll självklart att betygen skall mäta kunskap, men problemet är då att man först måste definiera vad man menar med kunskap och då har man ändå inte svarat på frågan varför denna kunskap skall mätas. Våra politiker slipper dock detta problem eftersom man närmar sig det hela från motsatt hållet. Först bestäms antalet betygssteg och när dessa skall ges och därefter vad betygen skall användas till. Resultatet efter all politisk kohandel och kompromissande blir att man besluter att använda en linjal med graderingen i tum för att mäta yttertemperaturen, möjligt men knappast idealt.

Annonser