Att finansminister Anders Borg lättvändigt viftade bort den samlade kritiken, som opposition, fack och svenskt näringsliv riktat emot regeringens arbetsmarknadspolitik, med att de är särintressen är kanske något som går att förstå. Att finansminister Anders Borg väljer att också ignorera Konjunkturinstitutet och Sveriges kommuner och landsting är kanske något mer förvånande. Att finansminister Anders Borg dessutom väljer att ignorera det av honom själv instiftade Finanspolitiska rådet, känns ytterst besynnerligt. När nu skaran av supportrar sjunker och kritiken ökar undrar man ju varför gör regeringen inget, varför håller Anders Borg fast vid sin passiva kris politik?

Förklaringen står nog att finna i Borgs egna ord:

” Vi skulle dessutom snabbt riskera att tvingas skära påtagligt i välfärdens kärnverksamheter och höja skatterna markant för att återställa finanserna /…/”

Framför allt det senare, att tvingas höja skatterna är nog det som skrämmer mest. Regeringen Reinfeldt har under mandatperioden redan tvingats offra flera av de borgliga småpartiernas vallöften, allt ifrån Kristdemokraternas krav på sänkt bensinskatt till småpartiernas gemensamma löfte om höjda studiemedel kommer inte att bli av. Med ett år kvar till valet skulle det därför vara politiskt omöjligt för framför allt Moderaterna att dra tillbaka de skattesänkningar man genomfört.

Att kommunerna har fått problem på grund av att regeringen fört över kostnader från stat till kommun genom att kommunerna fått ökade kostnader för socialbidrag och minskade skatteintäkter till följd av att den borgliga regeringen försämringar av a-kassan, är inget som Reinfeldt eller Borg tänker ta ansvar för. Att kommunerna för att lösa sin egen ekonomi i flera fall säkert kommer att tvingas till skattehöjningar är också något som Reinfeldt och Borg ignorerar. För det är inte säkert att höjda kommunalskatter är en nackdel för regeringen så lite mer än ett år före nästa val. Det beror ju trotts allt på vilka kommuner som tvingas höja skatten.

Argumentationen mot skattehöjningar i kristider brukar basseras på att en minskning av hushållens ekonomi minskar konsumtionen. Hur mycket konsumtionen minskar beror på hur skattehöjningen är utformad och vilka den drabbar. En statlig skattehöjning får antagligen en mindre påverkan på konsumtionen än en kommunal, helt enkelt för att den till större del drabbar personer med högre inkomster. Personer med högre inkomster har nämligen en ekonomi som är mer elastisk, där deras konsumtionsbudget påverkas mindre av ökningar och minskningar i den egna ekonomin. Detta beror på att samma personer tenderar att ha ett större eget sparande, skattesänkningar och höjningar påverkar därmed dessa personer mindre eftersom en skattehöjning kanske enbart resulterar i ett mindre sparande, liksom en skattesänkning kanske enbart ökar sparandet. Personer med sämre ekonomi påverkas däremot mer direkt eftersom de har en mindre buffert i form av sparande.

Av detta skäl borde kommunala skatthöjningar vara ett större problem än en eventuell statlig sådan. En socialdemokratisk finansminister hade antagligen resonerat som så; att av följderna för en statlig skatthöjning är mindre än följderna av en kommunal skatthöjning och därmed är det värt att satsa på att hjälpa kommunerna även om detta kan resultera i att staten måste höja skatten om ekonomin fortsätter att gå dåligt. Det är mycket möjligt att Borg ser detta med, men av politiska skäl kan han inte riskera en politik som skulle kunna innebära att han måste höja skatten lagom till valet. Skall något göras får de ske senare så att han kan vara säker på att eventuella skatthöjningar i så fall sker efter valet. Ekonomin måste hålla i alla fall fram till september 2010 annars har Alliansen små chanser att få regera vidare.

Resultatet blir att regeringen med Reinfeldt och Borg accepterar att många kommuner tvingas höja skatten även om detta egentligen är dåligt. Kallt räknar dock regeringen med att det inte i första hand kommer att drabba de egna borgliga kommunerna. De kommuner som är mest drabbade är till stora delar mer röda, meddans rikare kommuner så som Danderyd, Djursholm och Lidingö inte har samma problem. Och faktum är ju att om en socialdemokratisk kommun tvingas höja skatten så är ju det bara bra för regeringen, då har man ju gett de egna partikamraterna i kommunen ett argument till i valrörelsen 2010.

Annonser