Archives for the month of: juni, 2009

Kan någon ge en bra förklaring till varför TV avgiften skall utgå per hushåll som har TV? Finns det någon som helt logik bakom det idag?

TV avgiften var säkert logisk på den tiden då en normal familj inte hade mer än en TV, den fortsatte på sitt sätt att vara logisk även när en familj kunde ha mer än en tv för även om du hade mer än en TV så fans det ändå bara två kanaler att titta på. Antalet TV apparater i familjen påverkade inte så mycket vad familjen kunde se på så mycket som var familjemedlemmarna kunde se det.

Idag, med en uppsjö av TV kanaler bara inom publik servis och ännu fler utanför kan man ju ställa sig frågan varför det skall finnas en avgift som skall betalas per hushåll som har TV-mottagare. Inte blir det enklare att förstå den dagen SVT börjar sända så mycket på webben att varje dator börjar räknas som en TV mottagare.

Nej jag kan inte förstå logiken. En familj två barn två föräldrar betalar en avgift. Skiljer sig föräldrarna ska de betala två. När barnen flyttar ut skall de betala fyra. Det är inte så att antalet tv tittare har ökat, och inte heller nödvändigtvis så att antalet tv apparater har ökat ändå skall avgiften betalas per hushåll.

Så för en gång skull håller jag med Krisdemokraterna, lägg tv avgiften på skatten.

Annonser

Egentligen borde jag inte skiva blogginlägg så här sent på kvällen. Jag borde liga i min säng och krama om min pojkvän så att jag orkar gå upp imorgon för att tvätta. Men nyheterna från europaparlamentet gör att jag närmast känner mig tvingad att skriva något, gör jag inte det kommer jag bara att ligga vaken och fundera på vad jag borde ha skrivit. Nåja.

Det tycks som om moderaterna har hamnat i en svår sits i EU parlamentet. Samtidigt som vår egen Margareta Ulvskog och även vänsterns Eva-Britt Svensson blir vald till vice ordförande i sin respektive EU grupper så får Moderaternas Gunnar Hökmark inte längre fortsatt förtroende som vice ordförande i sin grupp.

Med tanke på att EPP-gruppen sett ett mindre myteri där bland annat brittiska Tories lämnat och bildat en ny grupp ECR, kanske inte Hökmarks fall är helt oväntat. Numera domineras nämligen EPP av tyska CDU och andra kristdemokrater och i det sällskapet måste marknadsliberala moderater känna sig tämligen ensamma. Frågan är dock vad moderaterna skall göra nu, skall de stanna i EPP eller söka sig till en annan grupp, ingen grupp inom EU-parlamentet passar nämligen inte helt bra för dem. Den liberala bloggaren Henrik Alxandersson summerar det hela som:

” Hur (m) än gör blir det fel. Socialkonservativa EPP, nationalkonservativa ECR eller de harmlöst mjäkiga liberalerna?

Hade det varit någon stake i (m), så hade de dragit igång en ny, marknadsliberal parlamentsgrupp. Men då hade väl partiledningen i Stockholm gått i spinn, kan man anta…”

Själv funderar jag på vad ett mer socialkonservativt EPP kommer att innebära för samarbetet med vår egen socialdemokratiska grupp. Är socialkonservativa nödvändigtvis bättre än marknadsliberaler? Min magkänsla säger att de kanske är det fast dett tål att tänkas på, men inte inatt. Nu behöver jag sova.

En debattartikel i DN skriven av Per Borg har lyckats engagera flertalet bloggar som jag med ojämna mellanrum läser. I artikeln argumenterar Per Borg för att ökade kostnader för välfärden kommer att tvinga oss att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Kort och gott dags att införa privata sjukförsäkringar, skolavgifter och liknande. Vård, skola och omsorg skall inte längre vara något som vi medborgare solidariskt och gemensamt skall garantera varandra. En ganska drastisk förändring.

När nu Per Borg föreslår något så drastiskt kan man ju fråga sig vad det hela bygger på. Varför skall vi göra dessa förändringar? Jo hela artikelns argumentation bygger på en prognos av välfärdens kostnader 20 år in i framtiden. Redan här börjar jag känna en viss skepsis måste jag erkänna. Ekonomi är ju om möjligt, en mindre exakt vetenskap för prognoser än till och med metrologin så att profitsera om hur ekonomin skall se ut om två decennier känns ganska osäkert. Metrologerna på SMHI brukar ha problem med mer än fem dagar.

För som Morgan Johansson, vår tidigare folkhälso- och socialtjänstminister, påpekar på sin blogg är det inte första gången någon försökt förutspå framtida välfärdskostnader. Förra gången överskattade prognosen kostnaden med 300 miljarder. Ändå är en sådan stor miss inte något att förvånas över. Prognoser av det här slaget bygger allt som oftast nämligen på att man extrapolerar historisk data och applicerar det på framtiden. Visserligen försöker ta med så mycket data som möjligt men ändå finns det alltid en massa obekanta. I detta fall är en av de största obekanta, teknikutvecklingen. Vi vet att medicinteknisk framsteg kommer att påverka den framtida kostnad för till exempel vården men vi har ingen som helt möjlighet att säga hur mycket. Därför blir resultatet av såna här prognoser inte allt för exakt.

Att prognosen inte är exakt betyder inte att den inte har ett värde. Som jag ser det kan det här vara en bra fingervisning över vart vi kanske är på väg, och därmed bör vi vara uppmärksamma på att det här är ett problem vi kanske kommer behöva ta tag i. Där delar jag helt slutsatsen som bloggen Ekonomistas presenterar.

Jag kan däremot inte se något som helst skäl till att drabbas av panik och börja genomföra stora förändringar i välfärdens finansiering av det slag som Per Borg föreslår. Inte när enda motiveringen är en osäker prognos. Dessutom kan jag inte hålla med slutsatsen att ända lösningen är att öppna upp för större mått av privat finansiering av välfärden, istället frågar jag mig, likt SSK bloggen varför inte skattehöjningar är möjliga? Trotts allt, ökad privat finansiering handlar ju om att vi ska betala mer för välfärd eftersom vi har råd. Men har vi råd att betala mer för välfärd privat, kan vi ju lika gärna betala mer för välfärd genom skatten.

Jag kan inte undvika att tycka att det är roligt att Antonia Ax:son Johnson, väljer att titulera sig själv som familjeföretagare. Inte för att hon ljuger, men det känns nog som om hela Axel Johnson Gruppen vars hel eller delägda företag omsätter 50 miljarder kronor enligt wikipedia är lite mer än ett vanligt familjeföretag.

Men det är klart att kalla sig kapitalist (vilket ju är en annan beskrivning av samma sak) kanske inte skulle passat så bra för att höja trovärdigheten i den egna argumentationen.

Sen måste jag väll erkänna att jag delvis håller med henne. Att använda AP-fonderna för politisk styrning av marknaden är inte helt lyckat. Inte för att marknaden inte behöver styrning, för är det något som finanskrisen visat så är det ju att marknaden inte klarar av att sköta sig själv. Inte heller handlar det om att jag ser något ideologiskt fel med politisk styrning av marknaden, något som Ax:son Johnson däremot gör. Men syftet med AP fonderna är trotts allt att förvalta våra pensionspengar och inte att vara regeringens förlängda arm. Det blir trotts allt rätt rörigt om AP fonderna skall få nya uppdrag och direktiv varje gång vi byter regeringe, risken skulle ju vara att fonderna glömmer bort vad det är de egentligen skall syssla med, och det vill vi ju inte.

För övrigt rekomenderar jag detta inlägg av Bengt Silfverstrand.

Sodexo som tack vare den borgliga majoriteten i landstinget numera leverera mat till bland annat södersjukhuset, har nu tagit över ICA:s gamla trick att märka om utgångsdatumen på maten. Detta med gammal mat är dock bara ett exempel på problem som uppkommit efter att landstingets upphandling förra året. Ansvaret för dessa misslyckanden och problemen som uppkommit vilar utan tvekan på den borgliga majoriteten i landstinget som uppenbarligen inte har en aning om vad de håller på med. För det är ju inte bara maten som blivit ett problem inom vården i Stockholm.

Problem med Sodexo och mat får mig direkt att tänka på en liten händelse från min värnplikt. En tradition inom lumpen är att man ska äta pankakor med ärtsoppa varje torsdag. En måltid som mitt gamla befäl från boden brukade kalla för ”veckans suprise”.

Just Sodexo och pankakor höll på bli en explosiv kombination när de tog över restaurangen vid armens tekniska skola i Östersund. I ett försök att dra ner kostnaden för maten försökte Sodexo införa som regel att vi lumpare bara fick ta fem pankakor och var vi inte mätta av detta fick vi väll äta mer ärtsoppa. Fem pankakor kan låta rätt lagom men för en hungrig lumpare är det absolut för lite, hade gränsen varit femton pankakor hade det hela kanske kunnat fungera. Nu blev istället resultatet att Sodexo och dess personal var mycket nära att drabbas av ett myteri, eftersom att ingen av oss lumpare i huvud taget tänkte acceptera dessa inskränkningar, något som vi även demonstrerade med stor tydlighet (oftast genom att helt enkelt ta så många pankakor vi villa ha). Tursamt nog valde personalen i detta läge att inte försöka upprätthålla reglerna och nästa torsdag syntes några pankaksransoneringar inte till.

Huruvida vi kan lära oss något av denna historia är dock tveksamt. Möjligen att det är lättare att ge dålig eller för lite mat till sjuklingar eftersom de inte har samma möjlighet att protestera.

Så var Marjor Björklund igång igen. Som vanligt är det något som ska förbjudas, bestraffas eller regleras. I detta fall är det möjligheten till att läsa upp gymnasiebetyg på konvux som skall förbjudas.

Jag kan förstå hur han och andra tänker. Elever skall vara tvingade att lära sig första gången och inte kunna komma tillbaka och komplettera bara för att de var för lata för att plugga när de gick på gymnasiet Det hela är för att citerar majoren själv ett slöseri med samhällets resurser. Som vanligt tänker Björklund fel.

Det Majoren som vanligt glömmer är att skolungdomar faktiskt är mänskor som växer. Lathet är nämligen inte det enda skälet till varför elever inte får de betyg som de kanske skulle velat ha, eller som de kanske senare upptäcker att de behöver. Så mycket annat händer under ens uppväxt som kan påverka det betyg man får. Allt ifrån mobbning, kärlek och tragedier till föräldrar som aldrig själva gått på gymnasiet kan göra att du inte får just det MVG du behövde.

Jag kan bara se på min egen gymnasietid. Jag hade i princip topp betyg i alla ämnen (med undantag för språk) ända fram till sista terminen i gymnasiet, då jag till och med lyckades få G i matte E. En ganska starkt bidragande orsak till att sista terminen blev något sämre akademiskt än de andra var att jag plötsligt råkade inse att jag gillade killar och dessutom råkade få min första pojkvän. Man kan väll säga att jag fick lite annat att tänka på den där sista terminen. Nu spelade det inte så stor roll eftersom jag ändå kom in på det program jag ville komma in på, men hade jag velat bli till exempel läkare som min far så hade den terminen antagligen förstört mina möjligheter.

Och det är det här som är poängen. En liten händelse under de ändå traumatiska år som är ungomen bör inte förhindra dig från att nå dina drömmar. Om du inser att din dröm är att bli läkare, arkitekt, ekonom eller samhällsbyggare varför ska då samhället säga att det får du inte bara för att du inte insåg det när du var 16?

Som jag ser det är det bara positivt om folk är villiga att kämpa för att nå sina mål, och att läsa upp kurser på konvux är att kämpa för att nå sina mål och sina drömmar, det är något som samhället bör stödja inte motarbeta. Major Björkliunds mål tycks vara att krossa drömmar. Tacksamt nog ser jag att varken Expressens eller Aftonbladets läsare håller med Majoren i hans strävan.

Läs även: Monaforpresiden och Yvonne Ruwaida.

Eftersom några kommenterat och frågat om Högskoleprovet så tänkte jag göra några förtydliganden.

Självklart har man alltid möjlighet att skriva högskoleprovet, eller för den delen möjlighet att tenta upp ett betyg. Det finns dock en viss skillnad mot att läsa upp ett betyg och att tenta upp det eller att skriva ett högskoleprov. Både högskoleprovet och tentering handlar om att du vill få din kunskap prövad eller omprövad. Att läsa upp ett betyg innebär att du faktiskt försöker lära dig något nytt. Om jag fick G i svenska A för att min kunskap just var på G nivå så kanske jag måste sätta mig i skolbänken igen och läsa och plugga för att min kunskap och mitt betyg skall nå upp till nivån för ett MVG. Om jag däremot bara hade en orättvis lärare, eller valde att skolka lite för mycket så kanske jag egentligen har kunskap för ett MVG och då är det bara för mig att tenta upp betygen. Men för rätt många är det faktiskt så att man får ett G därför att ens kunskaper är just på G nivå och inte på MVG, och ska man då höja sig behöver man också läsa upp betygen.

För övrigt vill jag påpeka att vad gäller högskoleprovet så är det en egen kvotgrupp. För populära utbildningar kan det krävas att du har toppresultat i både högskoleprovet och betyg för att ha en chans att komma in. Du ökar nämligen dina chanser om du finns i flera grupper. Men fortfarande har möjligheten att skriva högskoleprovet inget att göra med möjligheten att faktiskt kunna öka sin kunskap genom att läsa om ett ämne. För trotts allt så är ju tanken att om du får ett högre betyg så ska det tyda på att du även kan mer. Skulle det inte vara så att högre betyg tydde på större kunskap vore det ju helt meningslöst att ha betyg som ett urvalsinstrument i huvud taget. Men det är klart huruvida betyg skall vara ett urvalsinstrument för högre studier är en annan fråga.

Expressens Anna Dahlberg utnämner i en ledare försvarsminister Sten Tolgfors till den bästa försvarsminister som Sverige har haft på mycket länge. Själv tror jag att det enbart är på expressens ledarsida som någon skulle få för sig att framföra en sådan åsikt utan att vara djupt ironisk. Inte ens Svenska Dagbladets ledarsidor, som annars är kända för sin alternativa verklighetsbeskrivning, skulle få för sig att påstå att Tolgfors hör till gruppen bra försvarsministrar.

Sen Tolgfors tog över som försvarsminister har försvarsmakten till stora delar underordnats finansdepartementet, skolministern har varit mer framträdande i försvarsfrågor än försvarsministern, stridsflygplan för miljarder har varit planerade att sakna krypterad kommunikation och som grädde på moset har försvarsberedningen inte sammanträtt på ett år.

Räcker det med stolligheter? Nej tyvärr inte, nu ska Sverige också överge pliktförsvaret. Det kanske är en god idé, vem vet, men borde man inte vänta med ett sådant beslut till dess att Pliktutredningen är färdig? Eftersom det ännu inte finns någon som helst bra bild över vad ett avskaffande av det nuvarande värnpliktsförsvaret till förmån för ett professionellt försvar skulle kosta. Risken känns uppenbar för nya svarta hål något som Officersförbundet varnat för.

Försvarspolitik om något är en nationell angelägenhet, och innan man river upp och bygger om bör man se till att få en stark enighet i riksdagen. Ett beslut måste kunna hålla även efter ett regeringsskifte. Detta är knappast något som finns idag, och den som är ansvarig för det är faktiskt försvarsminister Sten Tolgfors. Bara det faktumet, undantaget alla andra skandaler och misslyckanden diskvalificerar Tolgfors från att kvalificera bland de bästa försvarsministrarna. De övriga skandalerna och misslyckanden gör snarare att han kvalificerar bland de sämsta.

Men det är klart Expressens ledarredaktion lever väll i sin egen verklighet. En verklighet där en försvarsminister kallad Tomhylsan kan vara den bästa försvarsministern.

Läs även Monaforpresident.

politikerbloggen skickar ut en enkät till 6500 förtroendevalda socialdemokrater. Ungefär 1500 av dessa bryr sig ens om att svara på den och av dessa säger ungefär en fjärdedel att de har lågt förtroende för Mona.

Politikerbloggen översätter detta till att en var fjärde s-politiker har lågt förtroende för Mona Sahlin. Sen förs det hela vidare i Expressen.

Visserligen säger de ju att kunskaperna inom matematik försämras men uppenbarligen är läget närmast akut bland journalister. För ärligt talat en fjärdedel av 1500 är ungefär 375 personer, och utav den samlade tillfrågade gruppen utgör dessa enbart ungefär 6 %. Så sanningen är att av de tillfrågad s-politikerna har 6 % har lågt förtroende för Mona Sahlin resten har antingen större förtroende för henne eller har inte svarat.

Det mest talande resultatet tycks faktiskt vara att ”Tre av fyra S-politiker bryr sig inte om svara på politikerbloggens enkät”. Samt möjligen att politikerbloggens Niklas Svensson samt hela expressenredaktionen borde läsa om grundskolematten.

Att den borgliga alliansen är fylld med politiker som har en närmast religiös tilltro till marknadslösningar är väll knappast något nytt. Oberoende av om en marknadslösning passar eller inte, så ska den införas eftersom det är det ideologiskt korrekta utifrån den borgliga synvinkeln. I Stockholm har vi under den senaste mandatperioden fått genomlida det senaste borgliga experimentet inom grenen tillyxade marknadslösningar i form av det som så vackert kallas Vårdval Stockholm. En lösning som nu resulterat i att privata vårdcentralerna nu kan maximera sin vinst genom att ge vård till friska patienter. Allt bekostat av skattepengar så klart.

Den grundläggande principen i en marknadslösning är att matcha tillgång och efterfrågan genom en varierad prissättning. När efterfrågan ökar går priset upp vilket dels minskar efterfrågan och dels ökar tillgången, och den som betalar bäst får det den efterfrågar. Systemet är i grunden självreglerande med undantag för att det ibland kan haverera, drabbas av bubblor eller sättas ur spel på grund av monopol och liknande.

Att införa marknadslösningar för vården är däremot dömt att misslyckas. För det första bör vi inte ha en vård där efterfrågan regleras genom att priset för patienten går upp. Men vad viktigare är, så bör inte vården i huvud taget vara efterfrågande styrd. Bara för att jag vill ha vård betyder det inte att jag behöver få vård. Istället bör vård ges efter behov.

Vist kan detta låta krasst men faktum är att trotts att det säkert känns bra att få tala med en läkare, och om jag varit en aktiv vårdväljare, lyckas få antibiotika utskriven för en simpel höstsnuva så finns det inget som helst behov för denna vårdinsatts. Jag kunde lika gärna gått ner till närmaste apotek och efter två minuters samtal med den kompetenta apotekaren blivit hänvisad till att köpa ett paket Alvedon och lite nässpray.

Ironiskt nog blir marknadslösningen ännu sämre när man som i vårdval Stockholm inte låter patienterna betala mer för mer kostsam vård. Eftersom man tar bort denna centrala del i varje marknadslösning så får havererar systemet fullständigt. Resultatet är nu att vårdcentralerna tjänar mest pengar på att erbjuda vård till friska patienter. Logiken är självklart väldigt enkel. Eftersom ersättningen per patient är densamma oberoende om patienten är sjuk eller frisk, så tjänar man ju mer på att ta emot en patient som man faktiskt inte behöver göra något med. Prata lite med patienten, lyssna lite på hjärtat, låt patienten hosta och skriv sen ut ett recept. Inga prover, remisser eller komplicerade diagnoser. Sjuka patienter måste man däremot ta hand om vilket tar mer tid och kräver mer resurser.

När systemet premierar vård av friska patienter, när den enskilda läkaren tjänar mer på att göra så få provtagningar som möjligt och på att förkorta varje patientbesök så mycket som möjligt, är risken överhängande att kvalliten på vården blir sämre. För faktum är att inför man ett ekonomiskt styrsystem så kommer verksamheten som regleras att anpassa sig till de krav som råder. Vi har redan sett exempel på sådant i Stockholm.

Alla dessa problem kommer av att den borgliga landstingsledningen försöker tvinga på en marknadslösning på ett område där det faktiskt inte passar. Sen kan man som Filippa Reinfeldt försöka försvara galenskapen med att tillgängligheten ökat, vilket stämmer men då bara för att man plötsligt låter läkare ta emot och behandla patienter som i huvudtaget aldrig skulle behövt träffa en läkare.

Nej vården bör inte regleras med halvbakade marknadslösningar och Filippa Reinfeldt borde inte i huvudtaget få ha något med vården i Stockholm att göra.

Så presenteras åter igen svarta siffror från Arbetsförmedlingen. Fler blir arbetslösa men några förslag för att ändra på det hela kommer inte från rosenbad. Likt prins John kramar Borg krampaktigt sin penningpåse, eller nå det som finns kvar efter att han gett bort resten genom ofinansierade skattesänkningar.

Jag tycker inte att det borde vara allt för svårt att förstå vad som borde göras, och jag är inte ensam i mitt tyckande. Samtliga experter och institut är ju eniga om att Sverige behöver investera sig ut ur den kris vi nu är i. Förklaringen till varför regeringen inte lyssnar är, som jag skrivit om förut, att den borgliga regeringen är livrädd för att hamna i en situation där de kanske måste höja skatten.

Livrädda, inte för att en skattehöjning skulle vara en katastrof eller på något sätt skulle få svensk ekonomi att haverera, även om Borg och Reinfeldt gärna vill få det att låta som om så skulle vara fallet. Utan livrädda för att det skulle det vara en katastrof för moderaterna inför nästa riksdagsval om de tvingades backa från sina vallöften. För tvingas man höja skatten så är det närmast att säga att vår moderata politik inte håller, socialdemokraterna hade rätt.

Istället upprepas mantrat om sunda statsfinanser och att spara på krutet, både av Borg och Reinfeldt och av borgliga debattörer även om pratet om sunda statsfinanser, likt allt som mässas, låter ihåligt särskilt när man som borgarna gjort sänkt skatten för lånade pengar. Förhoppningen från borgarna är väll att om man upprepar mantrat tillräckligt många gånger så blir det hela sant. Likt Stig Helmer Ohlsson som upprepar ”jag kan flyga jag är inte rädd. Jag kan flyga jag är inte rädd…” upprepar nu borgarna i kör ”Sunda stadsfinanser, spara på krutet. Sunda stadsfinanser, spara på krutet…”

Men när mer än en tiondel av arbetskraften och en fjärdedel av ungdomarna är arbetslösa undrar jag, vad är det man ska ha krutet till? Hur nära en katastrof vill borgarna att vi ska vara innan de bränner av sitt krut och vad säger att en stor smäll då skulle vara bättre än en mindre kontrollerad krevad idag?

Nej med denna våg av friställningar är det nog dags att varsla den Reinfeldt och den borgliga regeringen. Dags att de blir av med jobbet innan du och jag blir det.