En debattartikel i DN skriven av Per Borg har lyckats engagera flertalet bloggar som jag med ojämna mellanrum läser. I artikeln argumenterar Per Borg för att ökade kostnader för välfärden kommer att tvinga oss att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Kort och gott dags att införa privata sjukförsäkringar, skolavgifter och liknande. Vård, skola och omsorg skall inte längre vara något som vi medborgare solidariskt och gemensamt skall garantera varandra. En ganska drastisk förändring.

När nu Per Borg föreslår något så drastiskt kan man ju fråga sig vad det hela bygger på. Varför skall vi göra dessa förändringar? Jo hela artikelns argumentation bygger på en prognos av välfärdens kostnader 20 år in i framtiden. Redan här börjar jag känna en viss skepsis måste jag erkänna. Ekonomi är ju om möjligt, en mindre exakt vetenskap för prognoser än till och med metrologin så att profitsera om hur ekonomin skall se ut om två decennier känns ganska osäkert. Metrologerna på SMHI brukar ha problem med mer än fem dagar.

För som Morgan Johansson, vår tidigare folkhälso- och socialtjänstminister, påpekar på sin blogg är det inte första gången någon försökt förutspå framtida välfärdskostnader. Förra gången överskattade prognosen kostnaden med 300 miljarder. Ändå är en sådan stor miss inte något att förvånas över. Prognoser av det här slaget bygger allt som oftast nämligen på att man extrapolerar historisk data och applicerar det på framtiden. Visserligen försöker ta med så mycket data som möjligt men ändå finns det alltid en massa obekanta. I detta fall är en av de största obekanta, teknikutvecklingen. Vi vet att medicinteknisk framsteg kommer att påverka den framtida kostnad för till exempel vården men vi har ingen som helt möjlighet att säga hur mycket. Därför blir resultatet av såna här prognoser inte allt för exakt.

Att prognosen inte är exakt betyder inte att den inte har ett värde. Som jag ser det kan det här vara en bra fingervisning över vart vi kanske är på väg, och därmed bör vi vara uppmärksamma på att det här är ett problem vi kanske kommer behöva ta tag i. Där delar jag helt slutsatsen som bloggen Ekonomistas presenterar.

Jag kan däremot inte se något som helst skäl till att drabbas av panik och börja genomföra stora förändringar i välfärdens finansiering av det slag som Per Borg föreslår. Inte när enda motiveringen är en osäker prognos. Dessutom kan jag inte hålla med slutsatsen att ända lösningen är att öppna upp för större mått av privat finansiering av välfärden, istället frågar jag mig, likt SSK bloggen varför inte skattehöjningar är möjliga? Trotts allt, ökad privat finansiering handlar ju om att vi ska betala mer för välfärd eftersom vi har råd. Men har vi råd att betala mer för välfärd privat, kan vi ju lika gärna betala mer för välfärd genom skatten.

Annonser