Archives for the month of: september, 2009

I vanlig ordning är Göran Skytte ute och lallar runt i sin egen värld. En mycket mörk och skrämmande värld, där logik och logisk analys är något man ska se ner på och förkasta.

Nu senast har Göran Skytte kommit på att följande citat från Lars Ohly bevisar att Lars är kommunist och därmed enligt Göran Skytte en ond mänska:

”Förorterna brinner för att alltför många i dagens Sverige inte känner att de har någon chans i livet.”

För oss andra, som lever i den verkliga världen betyder detta att Lars Ohly förstår att symptom och sjukdom inte är samma sak. Och att ungdomar som känner sig som en del av samhället inte tar till hobby att bränna bilar och kasta sten på brandkåren. Göran Skytte förstår inte detta utan anser att dessa ungdomar är onda mänskor. Det beror på att Göran Skyttes idoler är Joseph McCarthy och George W. Bush.

Den krassa verkligheten är att Sverige som nation går back. Vi spenderar mer än vad vi drar in och lever på kredit. Ekonomistyrningsverket förutspår att Sverige kommer tvingas låna ungefär en kvarts biljon på två år vilket är riktigt mycket pengar (ungefär motsvarande kostnaden för tio södra länken). Över tre år, så kommer regeringen att låna ungefär 2000 kronor per arbetande person i Sverige varje månad, detta bör jämföras med att alliansen skryter med att de skattesänkningar man nu genomför och har genomfört har gett  1500 kr mer i  månaden till den ”vanliga arbetaren”. Det bör kanske också påpekas att Ekonomistyrningsverkets prognos publicerades innan Fredrik Reinfeldt förvandlades till pojken med guldbyxorna och började lova både skattesänkningar och mer pengar till kommuner, polis och annat roligt, vilket betyder att det faktiska lånebehovet riskerar bli ännu högre!

Men faktum är att Sverige faktiskt har råd att gå back så här mycket just nu, vi har råd att låna miljarder för tillfället, detta eftersom att Sveriges ekonomi tack vara 12 år av ansvarsfullt socialdemokratiskt styre har mycket stabila finanser. Vi har råd att tillfälligt leva på kredit. Faktum är att det antagligen är klokt att tillfälligt gå back för att pumpa in pengar i ekonomin så att den åter vaknar till liv, spritter till och börjar röra sig.

Nyckelordet här är dock tillfälligt. Låt mig upprepa, att tillfälligt gå back har vi råd med, tillfälliga stimulanser är klokt. Problemet är att största orsaken till att Sverige går back just nu är att alliansregeringen har sänkt skatten utan att dra ner på utgifterna. Alliansregeringen har sänkt skatten och fortsätter sänka skatten.

Tillhör man den borgerliga planhalvan så gillar man skattesänkningar och det är väll helt okej. Det är ju trotts allt för att vi har olika åsikter som vi har demokrati. Men vad som oroar mig är att man i ett läge av ekonomisk kris, när tillfälliga stimulanser vore klokt beslutar alliansregeringen sig istället för att genomföra permanenta inkomstminskningar. För eller senare behöver alltså ekonomin hamna i balans och då undrar jag, vad kommer alliansen att spara in på? Vad kommer man att skära ner? Hur ska man göra för att få plus och minus att gå ihop? Jag är rädd för att det kommer krävas en rödgrön regering för att återigen städa upp efter oklokt och oansvarigt borgerligt slösande.

Som partiledare för Socialdemokraterna så får man inte har roligt eller gå på 50 års kalas ens om man betalar för det själv. Istället ska man klä sig i säck och aska, leva som asket och aldrig någonsin resa längre än till Gottland, och då bara för att stå på lastbilsflak och hålla tal. Att umgås med kända mänskor på Mallorca är med andra ord det mest fruktansvärda som en partiledare för Socialdemokraterna kan göra. Särskilt när ett kyrkoval närmar sig!

Nä låt oss ta det här igen.

Som partiledare för Socialdemokraterna så får man stå ut med att ständigt kritiseras. Ibland är kritiken befogad men allt som oftast är den bara löjlig. Men eftersom socialdemokraterna har väldigt många medlemmar går det alltid, för den journalist som vill göra en story av den senaste irrelevanta kritiken, att damma av någon gammal facklig företrädare eller gräva upp någon avdankad förtroendevald som kan tänkas sälla sin röst till kritikerna.

Det är väll i det ljuset vi får se den senaste mediala scoopet om att Mona Sahlin åkt till Mallorca för att delta på festfixaren Micael Bindefelds 50-års fest. Kritiken tycks vara kopplad till att det är kyrkoval i helgen och att hon därför borde varit hemma och ”hållit ställningarna”. Riktigt vad hon skulle göra för nytta hemma tycks ingen ha förklarat. Det finns ingen partiledardebatt inplanerad och Mona själv är inte kyrkopolitiker. Men uppenbarligen borde hon varit hemma ändå bara för att, kanske för att ge extra glans och åt denna demokratins stora dag.

Intressant nog är det ingen som uppmärksammat eller kritiserat att självaste demokratiminister Nyamko Sabuni också ska vara med på samma fest. Men det är klart Sabuni är ju bara just demokratiminister och dessutom folkpartist så då är det ju inget som skulle kritisera henne.

Lyxhustrun Anna Ankas artikel på newsmill har som bekant gjort succé. Artikeln är i sig själv helt klockren, ett retoriskt mästerverk av sällan skådat slag.

Nu har Anna Anka kommit på att hon vill bli politiker och menat att moderaterna eller kristdemokraterna skulle passa bra för henne. Något som närmast tycks göra Moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson förskräckt och låter hälsa att:

”Det finns nog inte något parti i Sverige som skulle passa henne med tanke på de åsikter hon framför i sin debattartikel, säger moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson, till Expressen.se.”

Men se osvuret är bäst Magdalena Andersson för i samma artikel låter kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren hälsa att fru Anka är hjärtligt välkommen i kristdemokraterna.

I samma veva som Aftonbladet stoppar sverigedemokraterna från att annonsera i den egna tidningen så drömmer Jimmie Åkesson, sverigedemokraternas partiledare om att få komma in i riksdagen och bli vågmästare. Drömmen är att kunna dela ut ett statsministerskap i utbyte mot en strängare invandrarpolitik. Och när man har något att sälja så vill man så klart ha så många potentiella köpare. Men det finns ett litet problem för sverigedemokraterna i deras strävan att bli den statsministermakare de så gärna vill bli, och det är att för att vara en vågmästare måste man närmast befinna sig mellan de två grupper som man vill sälja sig till. Men det gör inte sverigedemokraterna.

vag

För varför skulle en rödgrön regering söka stöd hos sverigedemokraterna? Det finns fyra borgerliga partier som ligger närmare politiskt än vad sverigedemokraterna gör så varför skulle Mona Sahlin sträcka sig hela vägen över till den yttersta högerkanten för att få stöd för en rödgrön regering? Folkpartiet, centerpartiet, moderaterna, eller till och med kristdemokraterna skulle vara ett bättre vall.

För Fredrik Reinfeldt så är situationen något annorlunda. I sin strävan att bli den första borgerliga statsministern någonsin som lyckas efterträda sig själv skulle ett samarbete med sverigedemokraterna möjligen kännas frestande. Särskilt som det minsta allianspartiet, kristdemokraterna, vacklar farligt nära 4% spärren och riskerar att falla ur, inte så konstigt då deras partiledare sedan sommaren upptagen med att jaga väderkvarnar.

Kanske är det denna frestelse som gör Fredrik Reinfeldt så stressad, när journalister frågar honom om han kan tänka sig att luta mot sverigedemokraterna för att få fortsätta regera, att han börjar hallucinera och tala i tungor. Klart är i alla fall att även om Reinfeldt lite halvhjärtat, efter avslutat tungomålstalande, sagt att han inte tänker samarbeta med sverigedemokraterna så tycks ett samarbete med just sverigedemokraterna vara enda sättet att få fortsätta regera enligt de senaste opinionsundersökningarna.

Det av professor Lars Calmfors ledda Finanspolitiska rådet, upprättat av Anders Borg själv för att granska regeringens egna politik, har sedan finanskrisen började haft en helt annan åsikt än regeringen om hur Sveriges finanser borde skötas. Rådet kritiserade i maj i år regeringen för att inte satsa tillräckligt för att få Sverige ur krisen. Nu när regeringen till viss del lyssnat på denna kritik så kritiseras professor Lars Calmfors regeringen igen, men denna gång för de planerade ofinansierade skattesänkningarna som regeringen föreslagit.

Samma kritik har som bekant framförts även av oss rödgröna, kontentan tycks åter igen vara att den finansiella expertisen föredrar en socialdemokratiskt politik, då man i likhet med oss anser att det är oansvarigt att låna till skattesänkningar mitt i en lågkonjunktur av sällan skådat slag.

Som student politiskt aktiv noterar jag annars igen att Lars Calmfors anser att man bör höja studiemedlen något som är mycket efterlängtat.

Det är alltid kul när borgerliga debattörer, ledarskribenter eller bloggare tvingas säga emot sig själva. Att säga emot sig själv är nämligen något som borgerliga debattörer, ledarskribenter eller bloggare tvingas göra om de ska kunna stödja alliansregeringens politik i alla lägen även när alliansregeringen vänder kappan dit opinionsvindarna blåser. Kenet Perssons inlägg med tittlen ”Surt sa sossen” är ett vacker exempel på hur man som alliansvän måste kunna inta en ny ståndpunkt så fort regeringens politik så kräver. Inledningen börjar med:

”Surt sa räven. Precis så agerar nu socialdemokraterna. Bittra och sura över att alliansregeringen återigen visar ansvar, ett ansvar som socialdemokraterna inte klarar av att ta. Regeringen tillför ytterligare 10 miljarder mer för 2010. SKL har ropat å 4-5 miljarder och detsamma har sossarna gjort. Regeringe visat nu att man menar allvar med att värna välfärden och jobben med sin satsning.”

Själv vet jag inte om vi sossar säger att det hela är surt, snarare är vi nog rätt glada över att regeringen efter det idog övertalningsarbete som oppositionen och vi oppositionella gjort äntligen inser att det är värt att lyssna på sina rådgivare. Till slut tvingades man helt enkelt krypa till korset och göra det som vi föreslagit. Nå bättre sent än aldrig.

Vad som gör det hela roligt och bevisar hur snabbt Kent Persson och andra borgerliga supportrar måste byta åsikt kommer om man råkat läsa någon av Kent Perssons tidigare inlägg. Nu säger Kent Persson att alliansregeringen tar ansvar, annat var det för bara några månader sedan. I inlägget ”Hellre ordning och reda än offentliga finanser i fritt fall” skriver ex Kenet Persson:

”Jag blir faktiskt lite förvånad. Stora ofinansierade utgiftsökningar som rådet föreslår skulle i det här läget försämra statsfinanserna och utsätta ekonomin för uppenbara risker. Vad ska då göras om krisen fortsätter, hur stora underskott är rimliga att staten har?

Att spä på krisen med ofinansierade utgiftsökningar på 30 miljarder kronor skulle försvaga Sveriges förmåga att möta ytterligare nedgångar i denna svårbedömda kris. Det känns inte ansvarsfullt.”

Motsvarande kritik mot mer stöd till kommunerna och landstingen framför Kent Persson även 31/5, 20/5, 29/4, 16/4, 14/4, nå jag tror ni förstår vad jag menar.

För tre månader sedan var alltså samma politik som den regeringen nu för oansvarig men idag betyder politiken att alliansregeringen tar ansvar. Trovärdigheten är hög på den borgerliga fronten.

Och för den som vill veta mer om Kent Persson och just hans politiska piruetter rekommenderas John Johansson(s) blogg och inlägget Nu är Kent Persson så där hyperrolig igen!

Om det fanns något som republikaner och demokrater kunde komma överens om inför presidentvalet 2008 så var det att det amerikanska sjukvårdssystemet inte fungerade. Ett lapptäcke av delstats och federala lagar och en oöverblickbar blandning olika offentliga och privata försäkringar och ersättningssystem har gjort att USA antagligen har världens högsta sjukvårdskostnad. Ett dyrt, ineffektivt och framförallt orättvist system. När nu amerikanska politiker, med president Obama i spetsen, desperat försöker komma bort från detta havererade system så väljer Timbro, borgerlighetens egna lilla lekstuga, att inspireras av en av det amerikanska sjukvårdsystemets mer obskyra skapelser.

Health savings account, en sorts motsvarighet till privat pensionssparande, där privatpersoner mot skattelättnad kan lägga undan en viss summa pengar på ett speciellt konto för att täcka framtida vårdkostnader, är nu något som Timbro anser skall introduceras i Sverige.

Om målsättningen är att öka orättvisor och skapa ett krångligare sjukvårdssystem så är Health savings accounts helt rätt väg att gå. Det amerikanska systemet har visat sig locka en oproportionerligt stor andel personer med höginkomst meddans andelen låginkomsttagare är försvinnande få. Vilket inte är så konstigt för att ha råd att lägga undan pengar för framtida sjukvårdsbehov krävs att man har en stor nog marginal för att ha råd att lägga undan något i huvud taget. Har man däremot råd blir det hela mycket fördelaktigt på grund av de skattelättnader sparandet ger.

Förslaget innebär med andra ord en omvänd fördelningspolitik. De som inte har råd tvingas betala skatt för att subventionera sjukvårdssparandet åt de som har råd. Inte undra på att Timbro blir kollektivt till sig i trasorna.

På SVD:s ledarsida frågar sig Claes Arvidsson om Carina Perssons avhopp signalerar en förlust för Socialdemokraterna. Visserligen kan man se hjärttecken i allt, och som bekant litar jag själv starkt till min te-sumps förmåga att förutspå opinionsläget, men just för dagen skulle jag rekomendera Claes Arvidsson att ta en titt på den senaste opinionsundersökningen. Eller för att citera Svenskans egen rubrik: ”S stärker greppet”.

Svenskt Näringsliv fick uppenbarligen en chock i våras när de upptäckte att fackens företrädare förväntade sig att en förhandling om ett nytt huvudavtal för den svenska arbetsmarknaden faktiskt också skulle innebära förhandlingar. Uppenbarligen hade Svenskt Näringsliv förväntat sig att när de presenterat sitt förslag så skulle LO och PTK läsa det och sedan utan större invändningar skriva under och därmed skulle saken vara avgjord. Nu tyckte varken LO eller PTK att Svenskt Näringslivs förslag var sådär särdeles bra och därför presenterade man sitt eget motförslag, något som kan tyckas ganska naturligt när man går in i en förhandling. Nå naturligt för alla utom Svenskt Näringsliv, de tyckte snarare att detta var höjden av fräckhet, att arbetstagarnas representanter hade mage att ha ett eget förslag, så därför avbröt Svenskt Näringsliv helt enkelt ensidigt förhandlingarna med hänvisning till att LO och PTK inte var villiga att kompromissa.

Några andra som också tycks ha blivit upprörda över att LO och PTK hade mage att ha en annan åsikt än Svenskt Näringsliv är Major Björklund och hans folkparti. Kanske känner majoren sig uttråkad av att hitta på regler och ställa krav på skolelever och vill ha en mer vuxen uppgift för nu rycker majoren och hans parti ut och förklarar att om inte facket frivilligt går med på Svenskt Näringslivs krav så kommer majoren att genom lagstiftning och reglering tvinga igenom Svenskt Näringslivs krav ändå. Metoden är välkänd för alla som gjort lumpen. Antingen anmäler du dig frivillig eller så kommer befälet att beordra dig att göra det ändå.

Att Svenskt Näringsliv vill bli av med LAS är rätt förståeligt. Inte för att LAS är ett så stort problem i sig själv, lagen är trotts allt dispositiv det vill säga den kan förhandlas bort men det kräver att arbetsgivaren kommer överens med facket. Och det är klart att det är enklare att bestämma själv som arbetsgivare än att behöva prata med facket. Facket är ju så krångliga och läskiga och kräver saker så som högre lön eller bättre arbetsförhållanden. Vem har råd med sådant när man har bonusmål att uppnå?