Samtidigt som Maud Olofsson försöker förklara varför man vill lägga miljarder på att stödja SAS men inte ville stödja SAAB, och samtidigt som Andreas Carlgren blir brädad av Maria Wetterstrand i frågan om vem som är mäktigast i miljösverige så har en helt orelaterad fråga ha rört upp en diskussion i centerns egna lilla nätverk centernätet.

En hel hög med centerpartistiska bloggare av lite olika kaliber inklusive den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson, har i diverse blogg inlägg valt att kritisera tidningen Östra Småland/Nyheterna, och socialdemokratin för dubbelmoral vad gäller lagen om anställningsskydd (LAS). Upprinnelsen till det hela är att socialdemokratiska Östran vill skära ner personal och då i förhandlingar med facket önskar frångå turordningsreglerna i LAS. Detta anser dessa centerpartister ett tecken på dubbelmoral då både Östran och socialdemokratin som bekant är försvarare av just LAS.

Förutom att det är lite komiskt att denna fråga får så stort utrymme bland centerpartister så måste jag erkänna det skrämmer mig är att alla dessa centerpartister, och då särskilt riksdagsledamoten Annie Johansson, med sina resonemang ger uttryck för en förvånande okunskap när det gäller just LAS. Något som känns särskilt underligt då centerpartister så ofta högljut kritiserar LAS. Kan det vara så att alla dessa centerpartister är kritiska mot LAS helt enkelt för att de inte förstår dess intention?

För när man anklagar Östran, och oss socialdemokrater för dubbelmoral så bygger ju detta på att man tycks tro att vi socialdemokrater anser att turordningsreglerna i LAS finns där för att dessa alltid i alla lägen skall följas. Men så är ju inte fallet. Det finns nämligen ett gott skäl till varför turordningsreglerna är dispositiv, det vill säga att de går att förhandla bort, och detta är helt enkelt för att man ska kunna förhandla bort turordningen.

Det här kanske kan låta konstigt men för er som inte är socialdemokrater skall jag försöka att förklara logiken bakom detta, det råkar nämligen finns en väldigt klar logik bakom detta. Det här är alltså rekommenderad läsning för Centerpartister.

Socialdemokratin har en stark tro på att avtal mellan jämbördiga parter är det bästa sättet att reglera arbetsmarknaden. Avtal är helt klart att föredra framför alternativet, nämligen politisk reglering, om inte annat så av det enkla skälet att politisk reglering med nödvändighet blir mycket mer fyrkantig än vad en avtalslösning kan bli. Det här är ingen unikt socialdemokratisk inställning utan är istället den tanke runt vilken svensk arbetsmarknadslagstiftning är byggd.

Önskan och målsättningen är även att avtalslösningar skall gälla när ett företag tvingas göra sig av med anställda. Alltså är tanken att arbetstagare (representerad av facket) och arbetsgivaren skall sätta sig ner och komma överens, om vilka som skall få gå och under vad för villkor detta skall ske, de gånger ett företag behöver göra sig av med personal. Men tyvärr finns det två tillfällen när en sådan överenskommelse inte kan nås: dels när fack och arbetsgivare står för långt ifrån varandra och dels när det inte finns en facklig representant att komma överens med (exempelvis för att företaget inte tecknat kollektivavtal). Vid båda dessa tillfällen måste det alltså finnas någon lagstiftning som bestämmer hur man avgör vem som i dessa två fall skall tvingas gå.

Men om man från lagstiftarens sida vill att fack och arbetsgivare skall komma överens så kan man inte ha en lagstiftning som gynnar den ena parten genom att denne får bestämma turordningen om man inte lyckas kommer överens. Trotts allt då finns det ju väldigt lite incitament för den gynnade parten att ens sätta sig vid förhandlingsbordet och än mindre komma överens. Därför måste lagstiftningen själv, klart och tydligt och med så lite rum som möjligt för olika tolkningar, bestämma vilken turordning som gäller. Turordningsregeln i LAS, enkelt beskriven som sist in först ut, ger just denna tydlighet.

Givetvis skulle en turordning kunnat bygga på vilket annat klart och tydligt kriterium som helst. Exempelvis skostorlek eller antalet år sen man började lekis. Men sist in först ut känns som en relativt rättvis och relevant regel och fungerar därför alldeles utmärkt. Något som skulle fungerat sämre vore en regel som baserades på kompetens eller något annat lika svårmätbart. För trotts allt hur ska man avgöra om en anställd är mer kompetent än en annan? Vem skall göra den bedömningen? Om fack eller arbetsgivare gör bedömningen så gynnas ju denna och hela poängen försvinner och ska de komma överens så uppkommer igen frågan vad händer när de inte kan komma överens?

Poängen är alltså att man skall kunna förhandla sig runt turordningsreglerna i LAS. Hade den politiska önskan istället varit att explicit styra vem som skulle få gå och i vilken ordning så skulle turordningsreglerna i LAS gjorts indispositiva, det vill säga det skulle varit omöjligt att förhandla runt dem. Men eftersom att det aldrig varit meningen så är lagen dispositiv, och därför är Östrans agerande helt i sin ordning. De agerar helt enkelt i enlighet med intentionerna i lagstiftningen.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern och läs även andra bloggares intressanta åsikter om , och .

Annonser