”När argumenten tryter tar nävarna vid”, säger det gamla ordspråket. Lite mer filosofiskt och i större skala, menade Carl von Clausewitz att krig enbart var ”en förlängning av politiken med andra medel”. Idag skulle man kanske kunna säga att när de sakliga argumenten tar slut slänger man skit. Eller i alla fall Toblerone metaforer.

”Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket”
– sade han Mats Odell.

När argumenten tryter, flytta fokus, tala om person istället för politik. Kan vi inte finna argument så svärta ner motståndaren. Gräv upp något privat, gräv upp något gammalt, gräv upp något lik och släpa ut det ut garderoben visa upp det igen och låt oss slänga skit på varandra istället för att diskutera politik.

Jag antar att det var ett utslag av ren desperation som fick Mats Odell att dra ner debatten på denna lågstadienivå. För nog har Odell skäl att vara desperat. Hans eget parti guppar upp och ner kring fyraprocentsspärren. Hans allianspartner centerpartiet befinner sig i fritt opinions fall. Och hans arbetsgivare, regeringen och alliansen har legat i underläge i opinionsundersökningarna sedan hösten då de blev valda. Klart att gubben känner en viss desperation. Han riskerar ju inte bara att förlora jobbet utan också få se sitt eget parti utplånas. Vist kan vi man förlåta Mats Odell för hans sned steg, för hans fadäs, men det förutsätter förstås att han ber om förlåtelse. Det gör han inte.

Så då kanske det är dags för oss väljare att ställa frågan om det är på den här nivån vi vill att debatten skall föras? Är det så här vi vill att våra ministrar och folkvalda, våra politiska företrädare skall bemöta varandra?

Kan gissa min åsikt?

När Anders Borg idag går ut och hävdar att en höjning av bensinskatten med 49 öre kommer att kosta tusentals jobb, så befinner sig debatten på en nivå jag är bekväm med. Det handlar om att väga fördelar och nackdelar mot varandra. Att lyfta fram det mans ser som dåligt i motsidans förslag, och det man ser som bra i sitt eget. Det handlar om att beskriva följderna, visionerna och tankarna bakom sina egna ställningstaganden. Det handlar kort och gott om politiken, men inte om personen.

Men vist kan vi prata om personen. Kan man verkligen lita på en finansminister som med hästsvans och ring i örat ser mer ut som en sjörövare i kostym än en pålitlig ekonom? Vill vi verkligen ha en pirat som tar hand om statens pengar?

Nå, det kanske inte var något vidare karaktärsmord. Pirater har nog inte den rätta negativa klangen. Svenska folket väljer ju till och med att skicka ett piratparti till maktens korridorer i Bryssel. Men knarkare, det kanske har mer av rätt klang? För har inte Anders Borg erkänt att han prövade marijuana när han var yngre? Och ville han inte släppa knarket fritt förut? Var det inte någon på regeringskansliet som anhölls misstänkt för narkotika försäljning, vem sålde han till kan man undra? Kanske är hela regeringen knarkare, kanske sitter de och röker på när de hittar på sin budget. Det är ganska lätt att sänka ner nivån på en debatt. Jag skulle kunna fylla ett helt blogginlägg med invektiv. Och jag är amatör, tänk vad den professionelle kan göra.

Att hålla en hög nivå på debatten är desto svårare. Men våra ministrar och riksdagsledamöter är professionella. Det blir man när man får lön, och våra riksdagsledamöter får ganska mycket lön, mycket mer än mig, ungefär fem gånger så mycket mer än mig, men så är jag ju bara student. Våra ministrar får ännu mer, dubbelt så mycket som riksdagsledamöterna. En minister är helt klart professionell, kanske borde man då också kunna kräva av en minister att han agerar professionellt?

Vad tycker du?

Intressant? Andra bloggare om , , , , och så klart .

Annonser