Archives for the month of: maj, 2010

Noterar att Jan Björklund nu erkänner att ungdomsarbetslösheten är ett problem och att den är högre än i andra länder. En ungdomsarbetslöshet som vår moderata stadsminister Fredrik Reinfeldt kallar en synvilla under Svenskt Näringslivs framtidsmöte på Älvsjömässan. Man kan undra vad det betyder att statsministern försöker förneka ett problem samtidigt som skolministern gör utfästelser om miljardreformer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och .

Annonser

Igår uppmärksammade mängder av bloggar statsminister Fredrik Reinfeldts något förvånande citat om att ungdomsarbetslösheten bara är en illusion:

”Den är en skapad synvilla. Hälften av de vi kallar arbetslösa är heltidsstudenter. Jag är inte övertygad om att de kallar sig arbetslösa. De här siffrorna används för att skrämma upp…”

Det här är dock inte första gången statsministern gjort underliga uttalanden vad gäller ungdomsarbetslösheten. I en artikel i sydsvenska dagbladet skall Reinfeldt ha förklarat ungdomsarbetslösheten med att ungdomar inte söker jobb, en teori som i sig själv är fel eftersom den som inte söker jobb inte heller räknas som arbetslös:

”- Det är en myt att det inte finns arbete att söka i svåra tider. Det finns alltid lediga platser. Också i lågkonjunktur byter folk jobb.
– En viktig orsak till att många ungdomar inte får jobb är att de
inte söker jobb.”

Att en stadsminister som gick till val på att minska arbetslösheten nu kommer med undanflykter för att slippa se ungdomsarbetslösheten känns inte direkt förtroendeingivande. Därtill är det en väldigt dålig bortförklaring för den ökande ungdomsarbetslösheten. Samtidigt som fler ungdomar går arbetslösa, så är det nämligen färre av dessa som är heltidsstuderande. Under 2009 var det ungefär 40 procent av de arbetslösa ungdomarna som var heltidsstuderande, en minskning med 3 procentenheter från föregående år.

Vad som är än allvarligare än att arbetslösheten ökat bland ungdomar är att även arbetslöshetens art har förändrats. Andelen långtidsarbetslösa ungdomar har växt ordentligt. Och häri ligger den stora faran, eftersom att ju längre man går arbetslös desto svårare är det att åter komma in på arbetsmarknaden.

Jämför man första kvartalet 2007, då Reinfeldt tog makten, med första kvartalet i år har andelen ungdomar som varit arbetslösa i mer än ett halvår fördubblats, och motsvarar idag 34 000 personer. Även andelen ungdomar som varit arbetslösa i mellan en månad och ett halvår har ökat, sammanlagt motsvarar båda dessa grupper 96 000 ungdomar. Däremot har andelen arbetslösa ungdomar som får jobb inom en månad förhållit sig i princip konstant. Detta betyder att hela den ökningen av arbetslösheten som skett har skett har lett till ökad långtidsarbetslöshet, det här är inget man bör vifta undan med att det är en synvilla.

Tyvärr är det ju det som Reinfeldt gör, och det här avspeglar sig också väldigt konkret i regeringens politik. Det mest absurda exemplet på detta är att arbetslösa ungdomar inte kan få tillgång till aktivt stöd av arbetsförmedlingen för än de varit arbetslösa i tre månader. Vidare har man inte heller tillgång till stöd för start av näringsverksamhet om man är yngre än 25 år. Reinfeldts alliansregering anser alltså att det bästa botemedlet mot ungdomsarbetslöshet är tre månaders passivitet. Här skiljer sig Fredrik Reinfeldt gravt mot Mona Sahlin och de rödgröna som tvärtom menar att det viktigaste är att sätta in åtgärder direkt. Och med de starka finanser som staten ändå har, tack vare att Sverige har bedrivit en ansvarsfull finanspolitik sedan Göran Persons dagar som finansminister, så finns det inga skäl till att snåla på stödet för ungdomar.

Dock är förutsättningen för att man skall komma till rätta med den ökande ungdomsarbetslösheten att man i ett första steg acceptera att den faktiskt existerar, och att den är ett problem. Men med en statsminister som hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla, och att den hur som helst ändå beror på att ungdomar inte söker jobb, är det svårt att se hur nuvarande alliansregeringen skall kunna hantera problemet i huvud taget. För effektiv behandling krävs trotts allt en viss sjukdomsinsikt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Uppdaterad

Efter en fråga av Anders Nillsson så tänkte jag meddela att all statistik är hämtad från SCB:s statistikdatabas, med undantag för statistiken om anden studenter som del av arbetslösheten så är statistiken baserad på SCB:s kvartalsdata. Att jag väljer att räkna andelen studenter  på årsbasis beror på att nivån varierar mycket kraftigt över året. Se bild nedan:

Som synes är andelen som högst under första och andra kvartalet och minst under tredje kvartalet, vilket beror på ökningen av andelen antalet ungdomar som söker sommarjobb. Detta får effekter på hela arbetslöshetsstatistiken för ungdomar och vilken visar att arbetslösheten är som högst under andra kvartalet, det vill säga april – juni, då flest ungdomar söker sommarjobb. Den ökning som sker är då i princip relaterad till den korta arbetslösheten, långtidsarbetslösheten uppvisar inte samma säsongs betonade variation. Se bild nedan:

Ser i en kommentar på ett tidigare inlägg att Ingenjörsförbundet, mitt fackförbund, nu tar ansvar där CSN och regeringen bara skapat problem för studenter vid de tekniska högskolorna.

Ingenjörsförbundet erbjuder nu sina studentmedlemmar räntefria lån motsvarande återbetalningskravet till de studenter som fullföljt sina studieåtaganden men ändå drabbats av återbetalningskrav.

Vad kan man säga, det är vid dessa tillfällen man är stolt att vara med i facket, när man ser hur facket faktiskt kan göra skillnad. Kanske är något att tänka på för alla de centerpartister som skanderar ”fuck facket forever”, mitt svar är i alla fall älska facket, älska facket för evigt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Bilden ovan är snodd från Victor Svedberg

Noterar att dagens snackis i bloggosfären är uttalandet vår kära moderata statsminister Fredrik Reinfeldt gjort om att ungdomsarbetslösheten bara är en skapad synvilla.

Statsministern tycks hänvisa till det i denna statistik även ingår ungdomar som studerar men som söker jobb. Vilket sakligt sett är sant men det ger knappast grund för att vifta bort ungdomsarbetslösheten som en ren inbillning. För det är ju inte bara nivån på ungdomsarbetslösheten som är skrämmande hög, det är också den stora ökning som skett.

Ser man på den äldre gruppen ungdomar, de mellan 20 -24, de som har lämnat gymnasiet och är på väg in i vuxenlivet, så ser vi en ordentlig ökning av arbetslösheten. Mellan första kvartalet 2007, när Fredrik Reinfeldt som nytillträdd statsminister för första gången kunde sätta sin politiska prägel på Sverige, och första kvartalet i år så har arbetslösheten för denna grupp ökat med ungefär 8 %-enheter. Bara ökningen är alltså nästan lika stor hela arbetslösheten är totalt sett. Det motsvarar ungefär 50 000 fler arbetslösa ungdomar, jag har svårt att tro att alla dessa ungdomar är synvillor.

Därtill ska man komma ihåg att ungdomsarbetslösheten mäts på samma sätt i hela Europa, så att det faktum att Sverige tillhör de länder som har den högsta ungdomsarbetslösheten har inte något att göra med att studerande inkluderas. Dessa inkluderas nämligen i alla länders mätningar.

Förvånansvärt, för övrigt, att inte media tagit upp detta, de brukar ju annars vara snabba på att hugga på minsta kommentar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och .

Lagom tills jag ska krypa till kojs med en bok om radioelektronik, min nattlektyr under tentaperioden och en utmärkt bok om man vill somna snabbt, så publicerar DN morgondagens mest diskuterade nyhet i form av undersökning utav Synovate som närmast kräver en kommentar. Enligt Synovate har alliansen gått om det rödgröna, ett resultat som tidigare kunde ses i Demoskops undersökning. Huruvida detta verkligen betyder att alliansen har gått om är dock en annan sak, som alltid har andra mätningar gett andra resultat. Min egen sammanställning av de mätningar som gjorts finner ni ovan, och metodförklaring för trendvärdet finner ni här. Klart är att blocken nu ligger så pass nära varandra att vi kan förvänta oss att några mätningar kommer ge alliansen ledningen.

Peter Andersson skriver som kommentar till Synovates resultat:

”Jag är inte ett dugg förvånad. Sedan några månader har debatten ”tillåtit sig” att kretsa kring skattefrågor, isolerat från det skatter ska betala för. Den rödgröna budgeten var finansierad och de viktiga reformerna har, är min känsla, drunknat i analyser av olika skatteförslag”

Även om jag inte vill dra några specifika slutsatser från en opinionsundersökning, så måste jag ändå hålla med om att det knappast ligger i socialdemokraterna eller de rödgrönas intresse att föra en diskussion som kokar ner till att navelskåda enskilda intäkts- och utgiftsposter.

Skatter, skiljt från frågan om vad vi vill använda skattepengarna till, är ett ämne som bara kan vinnas av den som vill sänka skatten. Och i en sådan kamp kommer aldrig en socialdemokrat att vinna mot en moderat, vi tror trotts allt på tanken att använda skatter till gemensamma åtaganden.

För tror man på att det behövs mer kollektivtrafik, att sjuka skall ha en anständig sjukförsäkring, att vi inte har råd med fler uppsagda lärare och att vi måste ställa om till ett grönare Sverige, ja då är det inte så svårt att förstå, eller förklara, att detta också kostar pengar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Återigen har en opinionsundersökning publicerats och återigen har prasselmedia hittat någon förändring att blåsa upp rubriker med. Denna gång är det ett litet tapp för socialdemokraterna som resulterar i rubriker så som ”S tappar i ny väljarbarometer” och ”Socialdemokraterna rasar i ny mätning”. En mer sann rubrik hade nog varit ”intet nytt på opinionsfronten”.

Faktum är att ”intet nytt på opinionsfronten” är en väldigt bra beskrivning av situationen sedan EU parlamentsvalet förra året. Ovan syns resultatet för min egen sammanställning av opinionen, metoden för trenden finns närmare beskrivet i ett tidigare inlägg. Som synes är stödet för blocken idag ungefär densamma som för ett år sedan. Prasselmedia väljer dock att greppa efter halmstrån och tolkar varje liten vindpust i opinionen som vore det full storm.

I den mätning som prasselmedia nu blåser upp är ingen av förändringarna statistiskt säkerställda. Detta borde innebära att även politiska journalister skulle tolka resultaten med en gnutta skepsis, tyvärr passar detta inte in i den journalistiska dramaturgin och säljer heller inga lösnummer.

Men faktum är att inte ens statistiskt säkerställda förändringar behöver betyda något. I princip betyder nämligen statistiskt säkerställd, att sannolikheten för att förändringen uppstår helt slumpvis är under 5 %. Med andra ord även om ingen förändring har skett i opinionen så kommer man i 5 % av fallen se en förändring som är större än denna nivå man säger är statistiskt säkerställd, bara beroende på slumpen.

Eftersom det kommer så många opinionsundersökningar kan man närmast intill vara säker på att en av mätningarna varje månad visar upp någon slumpvis förändring som är stor nog att vara statistiskt säkerställd.
För låt oss anta att resultatet för varje parti är ett i stort sett oberoende resultat, något som så klart inte stämmer men det gör det enkelt att räkna på och verkligheten är inte så långt ifrån. Sannolikheten att vart och ett av partierna eller ett av blocken visar upp en slumpvis förändring som är stor nog att anses statistisk säkerställd är alltså 5 %. Eftersom det finns åtta partier och två block betyder detta att sannolikheten att i alla fall ett parti, eller ett block i varje mätning har en så stor slumpvis förändring är hela 40 %. Eftersom det publiceras i genomsnitt sju olika opinionsmätningar varje månad är alltså sannolikheten hela 97 % att i alla fall en mätning har en helt slumpvis förändring för något block eller parti som är stor nog att anses ”statistiskt säkerställd”. Sannolikheten att prasselmedia kommer att göra stora rubriker på denna förändring är närmast 100%.

Slutsatsen som kan dras är att prasselmedias rapportering kring opinionsundersökningarna, och framför allt deras val av rubriker, är skräp. Kent Persson ställde som fråga tidigare på sin blogg om man kunde lita på opinionsundersökningar. Min slutsats är att det inte finns några som helst problem att lita på mätningarna i sig. Däremot kan man absolut inte lita på den rapportering som finns kring dessa mätningar, om det så är bland bloggares tolkningar eller politiska skribenter. Slutsatserna som dras är oftast mycket långtgående och baseras sällan eller aldrig på någon djupare analys av vad resultaten egentligen säger. Snarare handlar det om önsketänkande och halvbakta teorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jag är glad, väldigt glad. Anledningen är att Carin Jämtin och Socialdemokraterna i Stockholm idag pressenterar sin vision över hur man vill bygga ut tunnelbanan. Där ett av de första stegen är en utbyggnad av gröna linjen från Odenplan till Norra station och Nya Karolinska, pengar finns redan avsatt i det rödgröna budgetförslaget. I övrigt finns både små och stora förslag. Från att öppna spökstationen vid Kymlinge till att bygga en tunnelbanering runt hela staden. Det senare ett projekt på 30 års sikt. Studenter som Per Pettersson och jag som med röda linjen pendlar till KTH och universitetet, kan glädja oss åt planerna på ett nytt signalsystem för Röda linjen något som gör det möjligt att utöka antalet avgångar med 20%. En bärande tanke i förslaget är annars att försöka skapa fler tvärförbindelser, så som Danderyd – Solna , eller Liljeholmen – Fridhemsplan, för att på så sätt minska trängseln vid getingmidjan i centrum.

Tunnelbanan är Stockholms livsnerv. Varje dag görs mer än 1,1 resor  med Stockholms tunnelbanesystem. Som helhet görs över 2,5 miljoner resor per dag med Stockholms kollektivtrafik, med andra ord sker nära nog var annan resa i kollektivtrafiken med tunnelbanan. Trotts detta har tunnelbanan inte byggts ut sedan sträckan bagarmossen skarpnäck invigdes 1994. Och någon större utbyggnad har inte skett sedan jag föddes för lite mer än 25 sedan. Med tanke på hur populär tunnelbanan är, och med tanke på att Stockholm har växt med ungefär en kvarts miljon invånare sedan 1995 och med nära nog en halv miljon sedan 1985, så är det egentligen konstigt att ingen utbyggnad skett.

Att Carin Jämtin och Socialdemokraterna i Stockholm nu pressenterar förslag inte bara på hur tunnelbanan kan byggas ut i närtid utan även visioner på längre sikt ser jag som oerhört bra. Detta gör att tunnelbanan åter kommer upp på agendan för ska Stockholm klara av att växa så behövs mer volym i kollektivtrafiken, och då hjälper varken spårtaxi eller rälsbussar. Nu får vi bara hoppas att Carin får möjlighet att sätta de här planerna i verket, för tyvärr verkar de borgerliga i Stockholm mest intresserade av att bygga motorvägar.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om , , , och .

Vad vill egentligen centern? Det är en fråga som väljarna enligt Novus undersökning tycks ha svårt att svara på. Till skillnad från övriga borgerliga partier har Centern nämligen inget område som väljarna förknippar extra starkt med partiet. Med förändringen av centerpartiet, från ett miljöorienterat mittenparti med landsbygdsfokus till ett storstadsfokuserat högerparti med ett ungdomsförbund som vill ”fuck facket forever”, tycks väljarna ha tappat bort partiet, och partiet tappat sina väljare.

Grafen ovan visar samtliga opinionsundersökningar sedan valet 2006 och trenden är tydlig. I mätning efter mätning har centerpartiet fått lägre och lägre stöd. Sedan valet 2006 har centerpartiet förlorat ungefär 40 % av sina väljare, och det finns inga större tecken på att man ännu nått botten. För att ytterligare strö salt i såren visar Novus undersökning att centerpartistiska väljare är de som är mest villiga att byta block och rösta på något av de rödgröna partierna.

Sakligt sett är centerns kräftgång inte särskilt svårförstålig. Av alliansens fyra partier är centerpartiet det parti som har haft svårast att få utdelning för sina egna profilfrågor. Som parti har centern kontrollerat både miljödepartementet och näringsdepartementet vilket borde varit en utmärkt utgångspunkt för att driva centerpolitik då både miljö- och företagarpolitik är frågor som centern vill profilera sig inom. Men utfallet har varit väldigt magert.

Ser man till miljöpolitiken finns det inte mycket att hurra för om man är centerpartist. Som ansvarig minister och dessutom ordförande för EU:s miljöministrar hade Andreas Carlgren och centern ett gyllene läge inför Köpenhamnsmötet att kunna ta åt sig delar av äran av ett undertecknat globalt klimatavtal. Tyvärr blev det inget avtal, något som absolut inte var Andreas Carlgrens fel men det snuvade han på en seger att visa upp på hemmaplan.

För vad har man annars att visa upp? Utöver klimatfrågan så är de andra stora frågorna som uppmärksammats i media mestadels negativa för centerpartiet. Vattenfall har köpt kolkraftverk, regeringen har tillåtit vargjakt centern har tvingats ge upp sitt motstånd mot kärnkraft.

Då centerpartiet både har näringsministerposten och miljöministerposten så tvingas man i dubbel bemärkelse bära hundhuvud för vattenfalls kolkraftsinvesteringar. Hanteringen av vattenfall i stort har heller inte skett på ett sätt som stärkt förtroendet för centerpartiet, orättvist eller ej.

För ett parti som centerpartiet som vill profilera sig mot storstadsväljare är det allt annat än positivt att bli känd som partiet som tillåtit vargjakt. Storstadsväljare är nämligen väldigt rovdjursvänliga och har ingen som helst förståelse för de som vill ut i skogen och skjuta av gråben.

Och när det gäller kärnkraften är det svårt att se att centern vunnit särskilt många väljare på att öppna upp för nybyggnation. De flesta centerpartistiska väljare accepterar nog uppgörelsen, men det finns en grupp centerpartistiska väljare för vilka kärnkraftsfrågan är central. Väljare som hittat till centerpartiet just på grund av att centern varit det enda tydliga partiet för de allmänborgerliga väljare som varit kärnkratsmotståndare. Dessa väljare riskerar nu att antingen byta block och rösta på miljöpartiet, eller att helt enkelt lägga sig på sofflocket.

Så vad finns då kvar? Ja centerpartiet skulle nog gärna vilja ta åt sig äran för hela regeringens klimatpolitik, och hävda att denna aldrig hade varit så ambitiös om inte centern suttit i regeringen. Problemet är att resten av alliansen inte vill ge centern den äran, utan hävdar att regeringens klimatpolitik är lika mycket deras bedrift, och så har också alliansväljarna större förtroende för moderaterna i miljöfrågor än för centerpartiet.

På näringslivsfronten är läget ungefär lika mörkt som på miljöfronten. Som småföretagarparti var en höjning av arbetsgivaravgiften ett av de första besluten som centerpartiet var med och fattade. Inte riktigt en optimal start. Av löftet om regelförenklingar har det inte blivit mycket, man har visserligen till slut beslutat att ta bort revisionsplikten för mindre aktiebolag, men detta har en ganska liten praktiskt effekt eftersom företagen ändå kommer bli tvingade till revision av bank och finansiärer. I övrigt har Maud Olofsson mest tvingats hantera krisen i fordonsindustrin och pumpat in pengar i SAS. Ja och försökt förklara vad hon viste, eller inte viste, vad gäller vattenfalls pantsättning av hela koncernen. Visserligen kan man se RUT avdraget som något av en centerfråga men tyvärr har resten av alliansen inte riktigt varit villig att ge centern äran för denna reform heller. Och på infrastruktursidan har Åsa Torstensson i princip bara gjort sig känd som ministern som undrar vad Göteborgare skall göra i Borås.

Det senaste från centerpartiet är att ungdomsförbundet satt på sig gröna clown näsor och driver en kampanj under parollen ”fuck facket forever”. Där svordomar, krav på avskaffande av LAS och lägre ingångslöner för ungdomar tycks vara bärande delar av kampanjen. Samt youtube film där en centerpartistisk riksdagskandidat och frilansande grävande journalist filmar pengar, skyltfönster, champagneglas och sig själv på Arland.  Huruvida dessa båda inslag är en uttänkt del av partiets strategi, eller bara ett resultat av den välkända ”oh nej fyraprocentspärren närmar sig vi måste göra något drastiskt”- syndromen är något svårt för en utomstående att säga något om. Men kanske behövs något drastiskt, i alla fall när man inte vill ställa upp i debatt, för skulle det vara val idag och alliansen ändå vinner så kommer centerpartiet att tävla med kristdemokraterna om den tvivelaktiga äran att vara Sveriges minsta parti, och 12 ledsna centerpartistiska riksdagsledamöter skulle tvingas söka sig ett nytt jobb.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Jag sitter just och lyssnar på Thomas Östros som går igenom socialdemokraternas förslag till ändring av fastighetskatten. Jag skriver ändring av fastighetsskatten och inte återinföra, eftersom fastighetsskatten, i motsatts mot vad de fyra borgerliga partiledarna lovade innan valet, aldrig avskaffades. Fastighetskatten bytta bara namn och sattes ett tak på, eller som lagrådet skrev i sin remiss till regeringens förslag:

“Som framgår av remissen råder inte någon tvekan om att fastighetsavgiften statsrättsligt i sin helhet utgör en skatt. Något argument för att den nya fastighetsskatten ändå bör betecknas avgift förs inte fram i remissen. Det är angeläget att en pålaga som de facto utgör en skatt också benämns skatt /…/”

Resultatet av den borgerliga förändringen av fastighetsskatten har främst varit att de med högt värderade villor fått mycket lägre skatt. Samtidigt har skatten, för den som väljer att flytta ökat, något som resulterat i inlåsningseffekter och minskad rörlighet. Det senare är något som kritiserats av villaägarna och effekten visats i en studie från KTH.

De rödgröna planerar att göra tre förändringar utifall man vinner valet i höst.

  • Rättvisa: De som har de dyrare villorna värda över cirka sex miljoner (dvs. ett taxeringsvärde om 4,5 miljoner eller mer) kommer att få höjd skatt. Begränsningsregeln utvidgas så att fler småhusägare omfattas och skyddas av höjningen. Vår begränsningsregel innebär att ingen ska betala mer än 4 % av sin inkomst i fastighetsskatt för sitt permanentboende.
  • Neutralitet: Fastighetsskatten för hyresfastigheter och bostadsrättsföreningar sänks från 0,4 till 0,22 procent. Neutraliteten mellan olika boendeformer utreds och åtgärder vidtas .
  • Rörlighet: Uppskovsskatten och begränsningen för uppskov tas successivt bort, givet att det statsfinansiella läget så tillåter och att det finansieras på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt.

Just den sista punken, rörligheten är ett av de stora problemen med den förändring av fastighetsskatten som alliansen införde. Skälet till detta är att alliansen, för att finansiera taket i fastighetsskatten, införde ett tak på hur stort uppskov av reavinstskatt som var möjligt, samt införde en ränta på detta uppskov.

Där man tidigare kunde skjuta upp beskattningen av den vinst som gjordes vid försäljning av ens bostad, förutsatt att man investerade denna vinst i en ny bostad, finns numera ett tak på uppskovet som för 2010 uppgår till 1 450 000 kr. På detta belopp tas dessutom ut en skatt på motsvarande 0,5 % av det uppskjutna beloppet.

Låt oss se hur detta drabbar exempelvis en barnfamilj i Stockholm som väljer att flytta från en mindre bostad till en större. Har familjen bott några år i sin bostad är det relativt troligt att bostaden numera är värd mer än den köptes för. Låt oss säga att familjen gör en vinst på 2 000 000 kr vid försäljning. Eftersom vinsten är över 1 450 000 kr så måste familjen betala reavinstskatt på 550 000 kr, skatten är 22% av vinsten alltså 121 000 kr. Därtill kommer att familjen kommer att årligen betala 7250 kr i ränta på sin uppskjutna vinst. Det blir med andra ord en väldigt dyr affär att flytta.

Jag använder Stockholm som exempel eftersom 50 % av uppskoven finns i Stockholm. Vilket är skälet till att denna skatt fått smeknamnet stockholmsskatten.

Eftersom att dessa kostnader bara uppkommer när man väljer att flytta så minskar detta folks benägenhet att flytta. Resultatet, minskad rörlighet på bostadsmarknaden. Man kan självklart tycka att det är trist att betala skatt för ens boende, men faktum är att bostaden också är en investering som det går att göra en rätt ordentlig vinst på. För att inte bostäder skall bli ett skattefrälse behöver denna vinst på ett eller annat sätt beskattas, på samma sätt som vinst från andra källor beskattas. I slutändan är det då bättre att beskatta denna vinst redan i förväg, genom en skatt på taxeringsvärde, än att ta ut en skatt när fastigheten säljs. Vi vill nämligen ha rörlighet på bostadsmarknaden, och en försäljningsskatt hämmar denna rörlighet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Noterar att på SvD:s ledarsida hyllar kolumnisten Elise Claeson den nyvalda brittiska höger regeringens planer på att höja grundavdraget för inkomstskatt till 10 000 pund, ca 110 000 kr. Jag ställer mig själv tveksam till visdomen i en sådan politik. Storbritannien hade förra året ett underskott 160 miljarder pund, detta är mer än 100 gånger större än Sveriges underskott under samma tid.

Den brittiska statens utgifter motsvarar över 51 % av BNP, intäkterna motsvarar däremot bara ungefär 40 % av BNP. I ett sådant läge är inte massiva skattesänkningar den mest ansvarsfulla politiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , och .