Vad vill egentligen centern? Det är en fråga som väljarna enligt Novus undersökning tycks ha svårt att svara på. Till skillnad från övriga borgerliga partier har Centern nämligen inget område som väljarna förknippar extra starkt med partiet. Med förändringen av centerpartiet, från ett miljöorienterat mittenparti med landsbygdsfokus till ett storstadsfokuserat högerparti med ett ungdomsförbund som vill ”fuck facket forever”, tycks väljarna ha tappat bort partiet, och partiet tappat sina väljare.

Grafen ovan visar samtliga opinionsundersökningar sedan valet 2006 och trenden är tydlig. I mätning efter mätning har centerpartiet fått lägre och lägre stöd. Sedan valet 2006 har centerpartiet förlorat ungefär 40 % av sina väljare, och det finns inga större tecken på att man ännu nått botten. För att ytterligare strö salt i såren visar Novus undersökning att centerpartistiska väljare är de som är mest villiga att byta block och rösta på något av de rödgröna partierna.

Sakligt sett är centerns kräftgång inte särskilt svårförstålig. Av alliansens fyra partier är centerpartiet det parti som har haft svårast att få utdelning för sina egna profilfrågor. Som parti har centern kontrollerat både miljödepartementet och näringsdepartementet vilket borde varit en utmärkt utgångspunkt för att driva centerpolitik då både miljö- och företagarpolitik är frågor som centern vill profilera sig inom. Men utfallet har varit väldigt magert.

Ser man till miljöpolitiken finns det inte mycket att hurra för om man är centerpartist. Som ansvarig minister och dessutom ordförande för EU:s miljöministrar hade Andreas Carlgren och centern ett gyllene läge inför Köpenhamnsmötet att kunna ta åt sig delar av äran av ett undertecknat globalt klimatavtal. Tyvärr blev det inget avtal, något som absolut inte var Andreas Carlgrens fel men det snuvade han på en seger att visa upp på hemmaplan.

För vad har man annars att visa upp? Utöver klimatfrågan så är de andra stora frågorna som uppmärksammats i media mestadels negativa för centerpartiet. Vattenfall har köpt kolkraftverk, regeringen har tillåtit vargjakt centern har tvingats ge upp sitt motstånd mot kärnkraft.

Då centerpartiet både har näringsministerposten och miljöministerposten så tvingas man i dubbel bemärkelse bära hundhuvud för vattenfalls kolkraftsinvesteringar. Hanteringen av vattenfall i stort har heller inte skett på ett sätt som stärkt förtroendet för centerpartiet, orättvist eller ej.

För ett parti som centerpartiet som vill profilera sig mot storstadsväljare är det allt annat än positivt att bli känd som partiet som tillåtit vargjakt. Storstadsväljare är nämligen väldigt rovdjursvänliga och har ingen som helst förståelse för de som vill ut i skogen och skjuta av gråben.

Och när det gäller kärnkraften är det svårt att se att centern vunnit särskilt många väljare på att öppna upp för nybyggnation. De flesta centerpartistiska väljare accepterar nog uppgörelsen, men det finns en grupp centerpartistiska väljare för vilka kärnkraftsfrågan är central. Väljare som hittat till centerpartiet just på grund av att centern varit det enda tydliga partiet för de allmänborgerliga väljare som varit kärnkratsmotståndare. Dessa väljare riskerar nu att antingen byta block och rösta på miljöpartiet, eller att helt enkelt lägga sig på sofflocket.

Så vad finns då kvar? Ja centerpartiet skulle nog gärna vilja ta åt sig äran för hela regeringens klimatpolitik, och hävda att denna aldrig hade varit så ambitiös om inte centern suttit i regeringen. Problemet är att resten av alliansen inte vill ge centern den äran, utan hävdar att regeringens klimatpolitik är lika mycket deras bedrift, och så har också alliansväljarna större förtroende för moderaterna i miljöfrågor än för centerpartiet.

På näringslivsfronten är läget ungefär lika mörkt som på miljöfronten. Som småföretagarparti var en höjning av arbetsgivaravgiften ett av de första besluten som centerpartiet var med och fattade. Inte riktigt en optimal start. Av löftet om regelförenklingar har det inte blivit mycket, man har visserligen till slut beslutat att ta bort revisionsplikten för mindre aktiebolag, men detta har en ganska liten praktiskt effekt eftersom företagen ändå kommer bli tvingade till revision av bank och finansiärer. I övrigt har Maud Olofsson mest tvingats hantera krisen i fordonsindustrin och pumpat in pengar i SAS. Ja och försökt förklara vad hon viste, eller inte viste, vad gäller vattenfalls pantsättning av hela koncernen. Visserligen kan man se RUT avdraget som något av en centerfråga men tyvärr har resten av alliansen inte riktigt varit villig att ge centern äran för denna reform heller. Och på infrastruktursidan har Åsa Torstensson i princip bara gjort sig känd som ministern som undrar vad Göteborgare skall göra i Borås.

Det senaste från centerpartiet är att ungdomsförbundet satt på sig gröna clown näsor och driver en kampanj under parollen ”fuck facket forever”. Där svordomar, krav på avskaffande av LAS och lägre ingångslöner för ungdomar tycks vara bärande delar av kampanjen. Samt youtube film där en centerpartistisk riksdagskandidat och frilansande grävande journalist filmar pengar, skyltfönster, champagneglas och sig själv på Arland.  Huruvida dessa båda inslag är en uttänkt del av partiets strategi, eller bara ett resultat av den välkända ”oh nej fyraprocentspärren närmar sig vi måste göra något drastiskt”- syndromen är något svårt för en utomstående att säga något om. Men kanske behövs något drastiskt, i alla fall när man inte vill ställa upp i debatt, för skulle det vara val idag och alliansen ändå vinner så kommer centerpartiet att tävla med kristdemokraterna om den tvivelaktiga äran att vara Sveriges minsta parti, och 12 ledsna centerpartistiska riksdagsledamöter skulle tvingas söka sig ett nytt jobb.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Advertisements