Archives for the month of: juni, 2010

Innan jag somnar för kvällen ser jag att Mona Sahlin och Thomas Östros skriver på DN debatt om hur Socialdemokraterna vill prioritera välfärden istället för skattesänkningar inför höstens val. Detta i kontrast mot Alliansen och Moderaterna, vilka tycks ha motsatt prioriteringsordning, skattesänkningar på bekostnad av välfärden. En artikel som förtjänar ett blogginläg.

Låt oss ta avstamp i Fredrik Reinfeldts påstående om att han ”fredat välfärden”. Ett påstående som givetvis är svårt att utvärdera eftersom ingen annan en Fredrik vet vad han menar med ordet ”fredat”. Men faktum att mellan 2007 och 2009 minskade de kommunalt finansierade sysselsatta med 33 000 personer, oberoende av om dessa arbetade i privat eller offentlig regi. Enligt min mening, knappast ett ”fredande”.

Orsaken till denna minskning, är dels att alliansen för att finansiera sina skattesänkningar fört över kostnader från staten till kommunerna. Detta genom att neddragningar i den statligt finansierade a-kassan och sjukförsäkringen, har ökat antalet socialbidragstagare, och därmed eftersom de senare är en kommunal utgift ökat kommunernas kostnader.

Därför har Socialdemokraterna och de rödgröna redan tidigare aviserat 12 miljarder kronor för att stärka skolan, vården och omsorgen, därutöver har man även lagt förslag för att stärka a-kassan och sjukförsäkringen vilket på sikt minskar kommunernas kostnader för socialbidrag. Det nya i dagens debattartikel är Socialdemokraterna gör klart att detta enbart bör ses som ett första steg då man bedömer att välfärden kommer behöva mer pengar framöver och att detta måste prioriteras framför annat, så som skattesänkningar.

Ser man till forskning så är detta en given slutsats om man nu vill behålla den modell vi har idag med gemensamt finansierad välfärd i form av vård, skola och omsorg. Med en befolkning som lever allt längre kommer nämligen kostnaderna att öka, samtidigt som du och jag också fortsättningsvis kommer vilja ha en god kvalité i den vård som erbjuds oss.

Alternativet är annars att övergå till ett system som basseras på privata försäkringar, där de som har råd får bra vård och den som inte har råd får sämre eller ingen vård. Och det finns från högerhåll de som öppet förespråkar en sådan lösning. Fredrik Reinfeldt och alliansen påstår däremot att man är för den modell vi har idag, men skall man kunna behålla denna modell, även i framtiden, måste man vara ärlig och erkänna att då kan vi inte också sänka skatterna.

Denna ärlighet är inget som Alliansen och Reinfeldt erbjuder. Ser man på de förslag som allianspartierna tillsammans eller enskilt lagt fram, så föreslår de skattesänkningar på uppåt 100-miljarder sammantaget, och detta redan innan Almedalsveckan där vi kan förvänta oss ytterligare löften. Frågan blir därför, vart tänker man ta pengarna ifrån?

För sänker man inkomsterna med 100-miljarder måste man också sänka utgifterna med lika mycket och detta innebär, föga förvånande, nedskärningar. Men än så länge har alliansen inte kunnat ge några gemensamma besked om vad man vill ta pengar ifrån, vilken del av välfärden man vill banta, vilken del är det man inte vill satsa på?

Är det för mycket begärt att alliansen ger svar på dessa frågor? Kanske någon regeringsbloggare kan svara?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och .

Som Johan Westerholm skriver om har Lundin Oil affären och Bildts inblandning nu uppmärksammats av internationell press, så som New York Times och The Christian Science Monitor den senare har för övrigt detta som framsidesnyhet. Intresset från internationell media är förstås inte särskilt förvånansvärd. Sverige har i ett högt internationellt anseende i humanitära frågor så att en svensk utrikesminister förekommer i en utredning om folkrättsbrott är en nyhet, en föga smickrande nyhet, av internationella mått.

Det är intressant att se hur Bildt och Reinefeldt hanterar denna kris. För givetvis är detta en kris.

Bildt har återigen valt att ta till sin vanliga strategi när han kritiseras. Han väljer att vifta undan kritiken och uppträda som om hela historien bara är löjlig. En strategi som tidigare tjänat honom väl, men kritiken har aldrig varit av ett så allvarligt slag som denna gång. Det är inte lika lätt att vifta undan en förundersökning om folkrättsbrott som kritik om jäv på grund av aktieinnehav i ryska oljebolag.

Fredrik Reinfeldts har än så länge valt att distanserad sig från kritiken som riktas mot Carl Bildt, samt undvikt att ge några klara svar. Strategin är den samma som vi sett tidigare när statsråd eller medarbetare kritiserats. Min gissning är att Reinefeldt hoppas kunna undvika att ta i frågan innan valet. För att efter en eventuell valvinst i höst helt enkelt byta utrikesminister när regeringen ombildas. Reinfeldt inser givetvis redan nu att situationen är ohållbar och knappast kommer bli bättre.

Lundin Oil är det företag som åklagaren kommer att undersoka. Carl Bildt har som representant för företagets styrelse varit i Sudan och haft direkt kontakt med den sudanesiska regeringen. Detta betyder att för eller senare kommer åklagaren att vilja höra Carl Bildt mer direkt, och detta inte enbart upplysningsvis. Reinfeldt har nog inte svårt att se rubrikerna framför sig: ”Utrikesministern i förhör om folkrättsbrott”. Det är inte en rubrik som Reinfeldt vill se.

Enda skälet till varför han inte redan nu tar mått och steg för att förhindra detta beror på valet i höst. Att utrikesministern avgår några månader innan valet är en för stor prestigeförlust och ger för mycket dålig publicitet. Frågan är bara om inte frågan redan nu blivit för stor för att kunna begravas.

Media Ab, ExEx2SvDDNDNSVT,  Newsmill.

Intressant? Läs även Peter eller Peters inlägg samt andra bloggares åsikter om ,

Så kammaråklagare Magnus Elving vid internationella åklagarkammaren har inlett en förundersökning om folkrättsbrott i Sudan med koppling till Sverige. I detta fall en koppling som gäller Lundin Oils aktiviteter. Därmed så är Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som var styrelseledamot under tiden som förundersökningen berör, en del av förundersökningen, och kan riskera att åtalas för just folkrättsbrott. Ett brott som har livstid i straffskalan.

Carl Bildt själv har viftat undan det hela med att det är valtider och den vanligen så sansade Mary X Jensen, tycks göra den kopplingen. Nu tror jag personligen inte att ifrågasättandet av Carl Bildt hade varit mindre om det inte varit valtider men egentligen handlar inte det här om Carl Bildt. Det vill säga det handlar inte om personen Carl Bildt utan om hans roll som Sveriges utrikesminister och därmed Sveriges, och vårröst och representant gentemot omvärlden.

För personen Carl Bildt gäller det vi brukar kalla oskuldspresumtion, det vill säga man är oskyldig till motsatsen är bevisat. Men för utrikesminister Carl Bildt blir det hela en förtroendefråga, ty politik är en förtroendebransch och detta gäller alldeles särskilt för utrikespolitik.

En god vän till mig, amerikan och diplomat brukar säga:

”When it comes to diplomacy Sweden punches over its weight”

Med detta menar han, att Sverige har en mycket starkare röst i internationella sammanhang än vad som vore rimligt om man exempelvis bara såg till våra ekonomiska och militära resurser. Grunden till denna starka position bygger i mångt och mycket på att Sverige har en stor trovärdighet och ett starkt förtroende internationellt. Och det råder knappast någon tvekan om att det finns en viss risk att förtroendet och trovärdigheten för Sverige i internationella sammanhang kan ta skada av att vår representant förekommer i en utredning för något så alvarligt som just folkrättsbrott.

Om Carl Bild fortsätter reppresentera oss så kan detta alltså innebära en skada för Sverige och därmed hela svenska folket. Detta egentligen oavsett om han är skyldig eller oskyldig. För i det här fallet räcker det med att det gått så långt som till en förundersökning för att hans lämplighet kan ifrågasättas. Till dess att Carl Bildt antingen friats från ett eventuellt åtal eller avförts från utredningen så är han alltså en allt annat än optimala representanten för Sverige. Precis på samma sätt som lämpligheten hos en finansminister skulle ifrågasättas om denne vara inblandad i en utredning om grov ekonomisk brottslighet.

Det är därför en ganska rimlig begäran att Carl Bildt bör kliva åt sidan och ta en time out, så länge som förundersökningen pågår. Hade det inte varit valtider tror jag också att Carl Bildt hade insett detta själv. Nu får frågan istället riktas till statsminister Fredrik Reinfeldt, utifall han anser att en person som är inblandad i en förundersökning om folkrättsbrott är en lämplig representant för Sverige.

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , och .

Per Gudmundsson slår ett slag för privata sjukförsäkringar som lösningen för att hålla nere skatter.

Den uppenbara frågan blir förstås vad skall de som inte har råd med privat sjukförsäkring göra? Vilken vård skall dessa människor ha rätt till?

För den sorgliga sanningen är ju den att skälet till varför privata sjukförsäkring efterfrågas är att det finns en kvalitetskrav skillnad i vården. Kan du betala så får du bättre vård, eller omvänt, kan du inte betala får du sämre vård.

För framtiden är detta ett problem. Vad vi kan göra med vården riskerar att bli mer än vad vi har råd med, framför allt om skatterna skall fortsätta att sänkas. Då kommer privata sjukförsäkring att bli ett måste. För det stora flertalet blir det ingen större skillnad, det du får extra i fickan i form av lägre skatter äts upp av högre kostnader för de privata sjukförsäkringen. Men för de mer välbetalda, likt Per Gudmundsson, blir det lite extra i plånboken, för trots allt, välbetalda är inte sjukare än lågbetalda, snarare tvärt om. Vinsten kommer av att Per Gudmundsson slipper betala för de sjuka som inte har råd med en sjukförsäkring. Lite lägre skatt för de med goda inkomster betalas med att någon annan inte får den vård som behövs. Den enes bröd, nybakt och med färska räkor, blir bokstavligt den andres död.

Och det är det här som är det pris vi betalar när vi får lägre skatter. Ett pris vi redan betalar. Redan idag är det 30 000 färre anställda inom det som kallas välfärdens kärna. Självklart ingen slump, de skatter vi betalar går trots allt i huvudsak till välfärden, och man får vad man betalar för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,

Bilden ovan är från Pride förra året taget precis efter att Sveriges förhoppningsvis nästa statsminister gett mig en komplimang för mina snygga gula byxor (ja det var pride man ska stå ut). Anledningen till bilden är att Liza Marklund idag kommit ur garderoben som Mona supporter, och i en artikel i expressen förklarar hon varför. Mycket läsvärt, även för den som inte alls gillar Mona, kanske till och med främst för den som inte gillar Mona.

Själv är jag sen länge varudeklarerad som bloggare för Mona. Och det beror inte på att Mona gillar mina byxor, utan för att  jag ärligt och uppriktigt tror att hon är den bästa tänkbara kandidaten till statsministerposten. Mona Sahlin är antagligen den politiker som har störst erfarenhet av regeringsarbete, med erfarenhet från ett stort antal departement, från arbetsmarknadsminister till miljöminister. Hon var med och städade upp Sveriges ekonomi efter 90-talskrisen, en uppstädning som är den direkta orsaken till varför Sverige idag har en av de starkaste ekonomierna i Europa.

Men det är inte detta som gör att jag gillar Mona, utan det faktum att hon, precis som Liza Marklund skriver, står ut. Jag gillar nämligen politiker som vågar bryta mot normen, och det har alltid Mona vågat. Att detta gjort att hon är hatad av extremhögern och sverigedemokrater vilka gör allt för att smutskasta henne, minskar knappast min respekt för henne, snare tvärt om.

Läs även andra intressanta åsikter om eller , och .

Det märks att Centerpartiet är börjar bli desperat, när partiledaren kallar miljöpartiet för ”Värre än kommunister”. Och ju närmare valet vi kommer desto mer desperata utfall emot miljöpartiet lär vi få se.

Vodpod videos no longer available.

Centerpartiet vill gärna beskriva sig som ett grönt alternativ. I den egna världsbilden finns det två gröna partier, två partier med fokus på miljön, det egna Centerpartiet och så Miljöpartiet. Problemet för centerpartiet är att väljarna inte delar denna världsbild. För väljarna finns det ett tydligt grönt parti, miljöpartiet sedan finns det några andra partier som bryr sig om miljön, Centerpartiet är inte det främsta av dessa.

Frågar man väljarna, likt Sifo gjort, vilket parti som har den bästa politiken i miljö- och klimatfrågor så svarar en överväldigande majoritet miljöpartiet. Centerpartiet är inte andrahands alternativet, utan delar en i sammanhanget föga smickrande tredjeplats tillsammans med Socialdemokraterna. Faktum är att Centerpartiet inte ens är andrahandsval bland borgerliga väljare, utan den positionen innehas istället, med god marginal, av moderaterna. Miljöpartiet är ohotad etta även bland borgerliga väljare.

Utan väljarnas förtroende i miljöfrågor är det lätt att förstå varför partiet förlorat nästan var annan väljare och är närmast utplånat bland förstagångsväljare och stockholmsväljare. Nu ser det dessutom ut som om man inte bara riskerar förlora väljare till miljöpartiet utan nu även riksdagsledamöter. Jag har inte svårt att förstå Maud Olofssons och Centerpartiets desperation.

Läs även andras intressanta åsikter om , , , och .

Ärligt talat är det någon som förstår hur Centerpartiet tänkt när det gäller kärnkraften? Idag försöker Centerbloggare och centerpartister springa häcken av sig för att få det att verka som om man inte precis gått emot det egna vallöftet när man nu röstat för en utbyggnad av kärnkraften.

Bortförklaringen tycks bygga på att det ändå inte kommer att bli någon ny kärnkraft och därför gör det inget att man tillåter ny kärnkraft. I sak kan man kanske ha rätt, det är tveksamt om det blir några nya kärnkraftverk till följd av det här beslutet, men logiken känns haltande, om man inte vill ha nya kärnkraftverk varför då rösta för ett beslut som tillåter det?

Beslutet tycks följa den ganska speciella centerpartistiska logiken som går ut på att göra saker som till synes verkar tvärt emot vad man vill uppnå, exempelvis:

Kanske inte så konstigt att centerpartiet anses vara riksdagens mest otydliga parti.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Upptäckten av värdefulla mineraler i Afghanistan kan ses som en god nyhet för en nation vars enda större inkomst kommit från opiumodling. Tyvärr lär svårigheter uppkomma utifall utvinningen av dessa resurser skall komma afghanska folket till del istället, för att leda till att föda konflikter och bidra med pengar för köp av vapen till talibaner och andra stridande fraktioner.

Det hela får mig att tänka på den diskusson som pågår angående Carl Bildts och Lundin Oils aktivitet i Sudan och de anklagelser om brott mot mänskligheten och folkrätten, som riktats mot Lundin Oil och därmed också mot Bildt så som dåvarande styrelseledamot. En diskussion som nu även uppmärksammats av en av USA:s största bloggar.

Sudan är ett land där värdefulla naturresurser snarare ökat konflikten och lidandet för befolkningen. Och för den som har intresse så finns en dokumentär nedan som beskriver konflikten och dess koppling till olja.

För det är den andra sidan av myntet. Stora tillågar på naturresurser kan både vara en välsignelse och en förbannelse för en nation. Möjligheten finns att bygga upp ett välstånd i landet, men samtidigt så är det också så att kampen om kontroll av värdefulla naturresurser har varit en bidragande orsak till uppkomsten, förlängandet eller eskalerandet av fleratlet konflikter i världen varav några av de tydligaste exemplen återfinns i Afrika. Fosfat i Västsahara, diamanter i Sierra Leone, tantalum i Demokratiska Republiken Kongo eller olja i Sudan, är alla länder där rika naturtillgångar fört med sig ökat lidande för befolkningen.

Hade det inte varit för de stora fosfatfyndigheterna i Västsahara är det tveksamt om Marocko hade valt att invadera 1976, efter det att Spanien drog sig tillbaka. I Sierra Leone var inkomster från diamantfyndigheterna en huvudsaklig inkomstkälla för de olika stridande fraktionerna och detta bidrog utan tvekan till att förlänga konflikten. Och i Sudans fall, tycks oljefyndigheter i södra Sudan varit en stark orsak till varför konflikten spreds till, och eskalerade i, områden som tidigare varit relativt förskonade.

Och i den senaste konflikten är som sagt utrikesminister Carl Bildt insyltad, på grund av sitt engagemang i Lundin Oil, till den nivån att han nu anklagas för brott mot mänskligheten eller folkrättsbrott.

Företag, med mål att göra vinst på att exploatera naturresurser, i länder där det råder en konflikt blir ofrånkomligen en part i dessa konflikter. Och då inte en neutral part, eftersom företagets närvaro, och de inkomster som man ger upphov till, påverkar och formar själva konflikten.

Därför kan man utan tvekan ifrågasätta det etiska och moraliska i att, så som Lundin Oil, ge sig in i ett land där det närmast råder inbördeskrig och grova övergrepp sker, i syfte att tjäna pengar på att utvinna olja. För även om det inte är säkert att Lundin Oils agerande i sig utgör brott mot mänskligheten eller folkrättsbrott, så kan man inte varit omedveten om att handlingar av detta slag begicks under tiden man var aktiv i landet, och man bör i alla fall ha kunnat ana att detta i vissa fall hade kopplingar till den egna samarbetspartnern, den sudanesiska regeringen. Men intresset att göra vinst gör att vissa företag varken hör, ser eller säger något.

Det är också utifrån ett etiskt moraliskt perspektiv man kan ifrågasätta Carl Bildts engagemang i Lundin Oil. Har bildet verkligen inte hört eller sett något, och varför har han inte sagt något?

En anklagelse om folkrättsbrott eller brott mot mänskligheten måste vara den alvarligaste anklagelsen som någonsin riktats mot en svensk minister i modern tid. Och detta är inte den enda gången som Carl Bildts affärsengagemang kritiserats, även hans tidigare relation till Vostok Nafta har ifrågasatts.

Mest anmärkningsvärt i sammanhanget är egentligen den totala bristen på reaktioner från den politiska högern. Regeringen har än så länge talat tyst om detta, regeringsbloggarna har kollektivt duckat, och Carl Bildt har som enda officiella uttalande valt att hänvisa till en rapport skriven av Lundin Oil själv. Det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att krav på avgång annars brukar väckas bara en minister är misstänkt för att inte betalt TV avgift eller köpt Toblerone på kontokortet. En anklagelse om folkrättsbrott är i sammanhanget några magnituder värre och borde gett upphov till mer av en reaktion.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om  och .

Noterar att Sifos senaste opinionsundersökning ger utropar alliansen till ledare. Ett för en socialdemokrat oroande resultat. Hur pass mycket vikt man skall lägga vid undersökningen så som en profetia över valutgången är dock något osäkert

SvD väljer att höja trovärdigheten genom att påpeka att Sifos junimätning har lyckats förutsäga valvinnaren elva gånger av tretton. Vad man dock inte berättar är att inför förra valet, där alliansen van, så misslyckades Sifo med att förutsäga alliansens seger. Istället noterade man en ledning för de rödgröna med 1,6 procentenheter. Nu var inte Sifo ensamma, faktum är att med undantag av SCB var det bara Synovate-Temo som i juni 2006 lyckades pricka rätt valvinnare, dock hade Synovate-Temo förutspått de rödgröna som vinnare så sent som månaden innan.

Huruvida man kan dra någon slutsats av allt detta är tveksamt. Nära blocken ligger så nära varandra som de gör just nu får opinionsmätningarna svårt att ge några tillförlitliga svar. Naturligt då mätnoggrannheten inte är tillräckligt stor för att kunna särskilja två jämna block.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , ,

SvD:s så kallade faktakoll har totalt förlorat sin trovärdighet i och med att man helt osakligt ger Mona Sahlin gult ljus påståendet att ungdomsarbetslösheten är 30 procent. Motiveringen från SvD till det gula ljuset är att denna statistik även innehåller studenter som söker jobb, och att SvD menar att heltidsstudenter inte kan anses vara arbetslösa.

Låt oss börja med att konstatera att Mona Sahlin i detta fall hänvisar till den officiella svenska arbetslöshetsstatistiken så som den rapporteras av både SCB och Eurostat. Den definition som används där är samma för hela EU och följer de riktlinjer som är uppställda av FN organet ILO. Enligt denna internationella definition räknas även heltidsstuderande som söker arbete så som arbetslösa.

Detta påstående av Mona härstammar från en debattartikel i Aftonbladet där hon skriver att:

”Regeringen har misslyckats med jobben. Ungdomsarbetslösheten överstiger 30 procent och är bland de högsta i Europa. Nu är 190.000 ungdomar mellan 15 och 24 år arbetslösa i Sverige. Det är en ökning med 31.000 under det senaste året – och med närmare 100.000 sedan valet år 2006 (säsongsrensat 58.000).”

Granskar vi detta citat så ser vi att det i huvudsak kan sammanfattas med tre påståenden:

  • Ungdomsarbetslösheten är hög.
  • Sveriges ungdomsarbetslöshet är bland det högsta i Europa.
  • Sveriges ungdomsarbetslöshet har ökat sedan förra året och sedan valet 2006.

Samtliga dessa påståenden är tveklöst sanna. Ungdomsarbetslösheten är hur man än väljer att räkna den hög, detta oberoende av om man använder officiella definitionen av ungdomsarbetslöshet eller om man använder sig av någon annan.

Men eftersom vi nu använder samma definition i Sverige som i övriga EU så är det väldigt lätt att konstatera att Sveriges ungdomsarbetslöshet är bland de högsta i Europa. Då spelar det ingen roll att denna statistik innefattar studerande eftersom statistiken i övriga Europa gör det samma.

Och oberoende av hur man räknar så är det helt sant att ungdomsarbetslöshet ökat, antingen om man mäter andelen arbetslösa ungdomar eller antalet, inkluderande eller exkluderande studenter.

Det är närmast häpnadsväckande att SvD anser att när Mona Sahlin hänvisar till officiell statistik vilken följer en internationellt uppställda definition, så är inte detta nog för att de ska anse att hon talar sanning.

Särskilt anmärkningsvärt blir det när man samtidigt ger Anders Borg grönt ljus för ett påstående om ”Sysselsättningen ligger på 50 000 högre än 2006.” Anders Borg väljer här att jämföra sysselsättningen helåret 2006 med helåret 2009, och använder man just denna jämförelse så är påståendet sant, men man kan på väldigt goda grunder ifrågasätta denna jämförelse. Under hela 2009 så minskade nämligen sysselsättningen, men genom att använda genomsnittet över hela året så verkar sysselsättningen högre än vad den var när Anders Borg gjorde jämförelsen, vilket var i april 2010. Eftersom att sysselsättningen dessutom ökade under hela 2006 så betyder genomsnittet att delar av den sysselsättningsökning som skedde 2006 inte räknas in. Alltså får Anders Borg genom ett smart val av jämförelsepunkter en maximal ökning av sysselsättningen. Trotts denna tveksamhet så väljer SvD att ge honom grönt ljus med hänvisning till att:

”I den politiska debatten väljer givetvis partierna att referera till den statistik som förstärker de egna argumenten.”

När Mona Sahlin gör just detta, men till skillnad från Anders Borg inte gör någon tvivelaktig jämförelse utan enbart hänvisar till officiell statistik så som den definieras i enlighet med internationell standard, då anser däremot SvD att hon inte förtjänar grönt ljus. Enda slutsatsen vi kan dra är att för socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin gäller andra krav enligt SvD en vad som gäller för en moderat finansminister. Patetiskt enligt mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,