Efter de senaste dagarnas debatt om vinster i skolan läser jag en ledare i SvD som argumenterar för att vinstintresset förbättrar kvaliteten inom skolan. Jag kan tycka att SvD:s ledarredaktion i detta fall visar en viss brist på analys i detta fall. Tyvärr är denna brist genomgående på högersidan.

Med en parafras på Gordon Gekko säger SvD att:

”Vinstintresse är bra. Vinstintresse är rätt. Vinstintresse funkar. Det spelar ingen roll om man misstror en entreprenörs motiv för sin verksamhet. Vinstintresset kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv.”

Problemet är att SvD i detta fall gör samma tankefel som är så vanligt på högersidan. Man antar av rent ideologiska skäl att marknaden och vinstintresset på något magiskt sätt leder till förbättringar istället för att försöka förstå sig på mekanismen bakom det hela. Och därmed också förstå varför marknaden inte är någon magisk maskin utan att vinstinresset, eller som Gordon Gekko kallar det girighet, ibland kan kanaliseras för att göra något gott, men att detta givetvis inte alltid är fallet

För vinstintresset kanaliseras ofta så att det leder till effektiviseringar och produktförbättringar. Kan du göra dina produkter billigare eller bättre än konkurrenterna så kan du göra en större vinst. Om mitt företag producerar mobiltelefoner som är bättre än konkurrenternas kan jag göra en större vinst antingen genom att sälja fler mobiltelefoner, eller genom att höja priset på telefonerna. Blir mina telefoner billigare att producera kan jag antingen fortsätta sälja dem för samma pris som tidigare och få en högre vinstmarginal, eller behålla samma vinstmarginal och sänka priset och därmed sälja fler telefoner.

Med ett antagande om Perfekt konkurrens, kommer företag tvingas att sänka priserna när produktionskostnaden sjunker, och producera fler mobiler (snarare än att höja priser) när produkterna blir bättre. I båda dessa fall gynnas konsumenten och driften blir att produkterna hela tiden blir bättre och billigare.

Nu existerar ingen perfekt konkurens, det är en nationalekonomisk approximation, men i oftast är konkurrensen tillräkligt bra för att vi skall kunna se den som perfekt. Men i vissa fall är marknaden långt ifrån perfekt och approximationen håller inte. Ett sådant fall är skolan.

När det gäller Friskolor så finns det två saker som göra att vinstintresset inte per automatik kanaliseras i bättre kvallite:

  • Skolor får en fast ersättning per elev, denna ersättning är densamma oberoende av kvallite och kostnad.
  • En skola har allid ett tak för hur många elever den kan ta in.

Dessa båda faktorer leder till att en friskola inte har något skäl att leda en eventuell kvalitetsförbättring. Helt enkelt för att det inte maximerar vinsten.

För att maximera vinsten måste en friskola vara så pass bra att den fyller alla sina platser, halvfulla klasser kostar nämligen lika mycket som fulla. Men utöver detta tjänar skolan inga extra pengar på att vara ännu bättre. Ersättningen är trotts allt densamma.

Är du den skola som har högst andel lärare per elev, eller högst andel utbildade lärare, så får du högre kostnader och eftersom du inte får högre ersättning för denna högre kvalité så betyder det enbart att din eventuella vinst minskar. Eftersom du inte heller kan öka intaget av elever hur mycket som helst även om efterfrågan på att få gå i just din skola ökar, så betyder detta att när du väll fyllt dina klasser, är det enda sättet att öka vinsten att minska kostnaderna. Driften blir därför inte att vara bäst utan bara att inte vara sämst.

Sunt förnuft säger alltså att friskolor logiskt sätt borde ha lägre andel lärare per elev, samt lägre andel utbildade lärare än den kommunala skolan som inte har ett vinstintresse. Lärarlönen är trotts allt den största utgiften och utbildade lärare kostar mer än outbildade. Vill man maximera vinsten gäller det alltså att dra ner på dessa kostnader.

Sunt förnuft har i detta fall rätt, friskolor har färre lärare per 100 elever och lägre andel utbildade lärare. Eller som Marika Lindgren Åsbrink påpekar på sin blogg lärartätheten är 8,2 per 100 elever i kommunala gymnasier, jämfört med 6,8 i fristående gymnasier. I kommunala gymnasier har 79 procent pedagogisk utbildning i fristående gymnasier är det bara 56 procent av lärarna som har pedagogisk utbildning.

Ett resultat som alltså som vi alltså kan förutspå baserad på att friskolor har ett vinstintresse som inte den kommunala skolan har.

Slutsatsen blir att vinstintresset, vad än SvD:s ledarredaktion eller andra borgerliga tänkare och politiker än tror, inte per automatik kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv. Om man nu inte med effektiv menar att minimera kostnaden utan att totalt förstöra sitt eget rykte.

Läs även Peter Högberg som gör en lång analogi mellan fotboll och skolan,  Dagens Skola som har också har en diskussion om vinst, precis som Marios Blogg, eller andra bloggar som  har intressanta åsikter om , och .

Advertisements