Archives for category: Integritet och upphovsrätt

Piratpartiet vill göra lagstiftningen kring barnpornografi till en valfråga skriver DN. Detta med anledning av att partiet idag släpper sitt valmanifest, där frågor så som rättssäkerhet och integritet givetvis står i fokus.

Min högst personliga teori, allt annat än vetenskapligt underbyggd, säger att ett krav på en förändring av barnpornografilagstiftningen knappast kommer att bli en valvinnare den 19 september. Därmed inte sagt att lagstiftningen inte borde förändras.

Att barnpornografi, så som de flesta av oss föreställer det, är förbjudet känns logiskt. Rör det sig om barn under 15 så är handlar det i sig om ett övergrepp när barnet blir utsatt för en sexuell handling, bilder och filmer blir då en dokumentation av ett övergrepp och själva spridningen av denna kan sägas vara en del av övergreppet. Nu finns det så klart även fall där själva motivet i sig inte är ett övergrepp, det kan vara barn som själva tagit bilder på sig själva eller barn över 15 där själva sexuella handlingen inte är något brott i sig. Men även i dessa fall kan man se spridningen av bilderna, och därmed också konsumtionen som ett sorts övergrepp. Eftersom det knappast ligger i barnets intresse att dessa bilder sprids fritt.

Det grundläggande faktumet i dessa fall är att det finns ett offer, någon person som drabbas. Mindre logiskt är då att även tecknade pornografiska bilder är förbjudna om en tecknade figure ser ut att inte vara myndig. För om den genomsnittlige konsumenten av riktig barnpornografi antagligen är vuxna män så är de troligen en helt annan grupp som gör sig skyldiga till de största innehavet av ”tecknad barnpornografi”.

Ett inte allt för osannolikt antagande är nämligen att den vanligaste konsumenten av ”tecknad barnpornografi” själv är ett barn, eller i alla fall tonåring. Det är nämligen i dessa grupper som det största intresset för japanska tecknade serier återfinns. Och alla japanska tecknade serier är inte bara gulliga och söta.

Japanska serier är, vilket alla vet, till bristningsgränsen fylld med söta skolflickor med stora rådjursögon. Precis som i verkligheten så är inte alla dessa tecknade skolflickor myndiga. Men precis som skolflickor i verkligheten har dessa flickor ändå sex, och givetvis visas det i vissa serier. Ibland har skolflickorna sex med varandra eller med intet ont anande skolpojkar, eller så, eftersom det här är japanska serier, blir de våldtagna av tentakelmonster från yttre rymden. Ibland är skolflickorna utbytta mot skolpojkar, med lika stora rådjursögon, som då antingen har sex med varandra, eller med nämnda skolflickor, eller så blir även de våldtagna av tentakelmonster från yttre rymden.

Nu är så klart inte bara japaner ansvariga för all den ”tecknade barnpornografi” som våra ungdomar riskerar att komma i kontakt med. En antagligen minst lika stor källa är all den slash fiction som finns på nätet. För den som är obekant med begreppet så är slash fiction oftast homoerotiska berättelser skrivna av fans, där huvudrollsinnehavarna är kända fantasifigurer. Ursprunget skall ha varit berättelser om kärlek mellan kapten Kirk och Spock från Star Trek. Vissa av dessa berättelser innehåller karaktärer som ännu inte blivit myndiga, så som historier om kärlek mellan Harry Potter och Lucius Malfoy. Vissa av dessa berättelser är illustrerade.

Riktigt vad våra lagstiftare hade rökt på när de kom fram till att även dessa tecknade alster skulle räknas som barnporr vet jag inte, men givetvis är det svårt att argumentera för att detta borde vara olagligt med någon sorts logik. Framför allt stämmer det dåligt överens med vad gemene man ser som barnpornografi.

Men trotts att det givetvis är hedervärt att kämpa för att inte en massa i princip oskyldiga tonåringar skall åka dit för innehav av barnpornografi, så som redan en stackars översättare gjort, så tror jag inte att detta kommer att leda till valvinst för pirat partiet. Riktigt så stor och viktig fråga är det nämligen inte.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Jag läser med både skräck och fårvåning hur en Folkpartist från Landskrona i en debattartikel skäller ut skolinspektionen och skolverket, samt uppenbarligen också Stockholm, för att Skolinspektionen inte gillar idén att Landskrona vill kunna drogtesta barn i skolan.

Torkild Strandberg, för så heter denna folkpartist, menar att han inte kan förstå varför skolinspektionen stoppar dessa drogtest då de enligt Torkild är frivilliga att delta i. Både föräldrar och barn måste ju ge sitt samtycke innan ett test genomförs, och då kan det ju inte vara något problem. Själv tycker jag att argumentationen haltar väldigt grovt.

Låt oss anta att drogtestet verkligen är helt frivilligt, och ingen yttre press förekommer.

Vi kan då anta att det är två sorters grupper som kommer tacka nej till drogtestet:

  • Barn som använder droger och inte vill bli upptäckta.
  • Barn som tycker att drogtestet är obehagligt eller integritetskränkande.

På samma sätt kan vi tänka oss två sorters grupper som kommer att tacka ja till ett drogtest:

  • Barn som brukar inte använder droger och inte anser att testet är obehagligt eller integritetskränkande.
  • Barn som går på droger och vill bli upptäckta.

I denna hypotetiska situation kan vi alltså dra slutsatsen att man enbart kan upptäcka de barn som vill bli upptäckta. Men dessa kan nog då lika gärna upptäckas om man helt enkelt pratar med dem. Samtidigt har man helt i onödan testat en massa barn som inte använder droger.

Men sanningen är att det kommer att finnas en yttre press. För varför skull man vilja genomföra drogtest om man bara skulle kunna upptäcka de barn som frivilligt vill bli upptäckta? Det här innebär att de barn som tackar nej för att de anser att testet är obehagligt eller integritetskränkande kommer att misstänkliggöras om de väljer att inte ställa upp på att testas.

Dessa barn kommer alltså hamna i en omöjlig ställning antingen tvingas de utstå obehaget att gå igenom drogtestet mot sin egentligen vilja. Eller om de står fast vid sin inställning så utsätts de för obehaget att bli misstänkliggjorda.

Som jag ser det finns det inga som helst skäl för att utsätta barn för det här. Särskilt inte i skolan eftersom att skolan skall vara en trygg miljö. Har man ett så stort problem med droganvändning bland skolbarn i Landskrona så att man menar att en sån här åtgärd är motiverad bör man nog fundera både en och två gånger på vad de bakomliggande orsakerna är och hantera dem istället. Varför är det just Folkpartister som är så tända på att använda piskor och tvångsmedlem mot skolbarn?

Läs även andra bloggares åsikter om , och .

På väg till skolan läser jag idag i Metro om hur posten blivit en stor distributör av droger. Framför allt är det unga som på detta sätt får tillgång till droger på detta sätt, något som är oroande då enkelheten rimligtvis gör att fler ungdomar prövar på dessa tyngre droger. Sen tidigare vet vi posten även används för att leverera så kallade lagliga droger, det vill säga preparat som ännu inte hunnit narkotika klassas. Steget från laglig drog till olaglig är inte så stort och när tillvägagångssättet för att införskaffa preparaten är densamma är det lätt att ta klivet.

Postens distributionssystem har sen tidigare också används för diverse terrorist attentat. Mest välkänt är säkerligen Antrax breven som spreds i USA. Även om brev inte innehöll bakteriesporer så skapade dessa brev obehag och rädsla. Mer klassisk form av terror har utövats genom brevbomber, ett terrorredskap som används enda sedan postens införande och förekom i Sverige första gången redan 1904.

Att brev används till dessa illegala aktiviteter är en följd av anonymiteten som avsändaren åtnjuter och det faktum att ingen kontroll av innehållet sker. Så förutom som distributionsväg för droger och terror så används brev även för att framföra anonyma hot.

Detta anonyma och oövervakade brev skickande är därmed ett hot mot både demokratin och ungdomen. Åtgärder måste därför tas för att öka trygghet och säkerhet samt förhindra detta illegalt användande av posten. Lösningen står att finna i de åtgärder som redan tagits för att öka trygghet och säkerhet på nätet och vid användande av digital kommunikation. I likhet med datalagringsdirektiet bör även avsändare och mottagare av samtliga brev lagras. Lämpligen genom att avskaffa postlådor och låta all inlämnande av brev ske hos postens ombud, för att skicka brev behövs då legitimation visas och avsändarens personnummer skrivs på utsidan av brevet. Centralt lagras sedan avsändare och mottagare i ett register. Här kan också samtliga brev röntgas och alla misstänkta paket öppnas och undersökas. Genom en civil rättslig process bör intressenter kunna begära ut information om avsändare och mottagare i de fall någon lag brutits.

När vi redan har vidtagit mått och steg för att säkra nationens säkerhet genom FRA och Datalagringsdirektivet, och skyddat ungdomen från det olagliga piratkopierandets gissel genom IPRED är det nu dags att ta nästa logiska steg i trygghet och säkerhetens namn.

Att upphovsrätten behöver reformeras borde vara något som varje politiker förstod. Lagstiftningen är inte anpassad för dagens teknik eller för dagens samhälle. I skuggen av Pirat Bay rättegången har mycket av diskussionen handlat om fildelning denna fråga är dock inte den enda som förtjänar uppmärksamhet när det gäller problemen med upphovsrätten. Oxfords bibliotek uppmärksammar i en artikel i DN det problem som uppstår nu när Google försöker digitalisera litteratur. Problemet uppstår med de verk där upphovsmannen är okänd eller där det på andra sätt är oklart vem som innehar rättigheterna till verket. Eftersom ingen finns att tillfråga kan biblioteket inte ge tillåtelse att låta Google lägga ut dessa verk på nätet.

Reformer är inte synonymt med att avskaffa upphovsrätten, och faktum är ju att inte ens Pirat Partiet förespråkar något sådant (även om det ibland låter så på mediadebatten). Men i likhet med mer eller mindre samtliga politiska ungdomsförbund ser man att dagens upphovsrätt inte fungerar när den skall tillämpas över nätet.

Det gäller att inte glömma bort vad varför upphovsrätten existerar. Det är inte för att berika från skivindustrin, filmbolagen och bokförläggarna. Nej målet har alltid varit att sprida och stödja kultur. Upphovrätten precis som patenträtten är en särlagstiftning som ger en part, uppfinnaren eller upphovsmannen större rättigheter än denna skulle ha annat fall. Motiveringen till varför denna lagstiftning i huvud taget finns är för att samhället vill stödja inovationer och sprida kultur.

Utan patenträtten skulle uppfinnare så långt som möjligt försöka hålla sina upptäckter hemliga vilket skulle leda till att många upptäckter går förlorade när uppfinnaren en dag dör. För att motverka detta gör samhället en deal med uppfinnaren att i gengäld mot att uppfinnaren gör sin upptäckt tillgänglig får denna ett tidsbegränsat monopol.

Ungefär samma tanke återfinns inom upphovsrätten, utbyte mot att upphovsrättsinnehavaren får ett tillfälligt monopol på sina skapelser så ska denne uppmuntras att fortsätta skapa. Hur länge ett verka har varit skyddat har genom tiden förlängts. Från att ursprungligen ha varit ett tiotal år är skyddet nu författarens livstid plus minst 50 år. Att denna skyddstid hela tiden förlängts är inte så konstigt. upphovsrättsinnehavarnas önskan att tjäna pengar har nämligen gått hand i hand med samhällets intresse av att maximera tillgängligheten för de kreativa skapelserna. Så länge någon har rätt till en bok ligger det i rättsinnehavarens intresse att se till att den finns i tryck och går att köpa. Men när ingen har rättigheterna till en bok så finns det ingen som specifik har intresse av att boken finns i tryck. Visserligen kan ett förlag välja att ge ut boken, om den är populär, men det skall mycket till för att ett förlag skall ex göra reklam för boken eftersom att risken alltid är att ett annan förlag börjar parasitera på reklamen genom att ge ut samma bok.

Både samhället och upphovsrättsinnehavaren har därmed haft ett intresse av att förlänga upphovsrätten, samhället för att böcker och andra kreativa verk skall fortsätta vara tillgängliga, och upphovsrättsinnehavaren för att de tjänar mer pengar. Men i och med internetts intåg, så är samhällets och upphovsrättsinnehavaren intresse inte längre samma. Samhällets intresse ligger i att göra kulturen tillgänglig och göra så att så många som möjligt så enkelt som möjligt kan ta del av den. Via nätet kan vi idag just ge tillgång till enorma mängder av kultur, exempelvis fildelning gör redan detta. Problemet är att med dagens lagstiftning är detta inte lagligt.

Ur spridningssynpunkt vore det därför positivt om upphovsrätten inte fanns i huvud taget, men ur skapande synpunkt behövs upphovsrätten för att uppmana till kulturellt skapande, samt göra de möjligt för dem som vill att leva på sitt skapande. Det skälet kan dock aldrig motivera varför upphovsrätten skulle fortsätta att gälla mer än ett halvsekel efter det att upphovsmannen dött. Man skulle därmed kunna säga att det ligger i samhällets intresse att ha en så kort skydds tid som möjligt.

Det viktiga med det hela är att utan att ens diskutera olaga fildelning, nätpirater eller huruvida jag borde ha rätt att ladda ner saker gratis, en debatt som inte tycks leda någonstans, så kan vi konstatera att upphovsrätten i sin nuvarande form skapar problem. Eller med andra ord, dags för reformer.

Intressant?

Mikael Popovic, som själv pressenterar sig som musikkreatör, musikutbildare och bloggare, skriver på SVD opinion ett inlägg i fildelardebbaten där han med lite logiska krumbukter försöker förklara varför fildelning är stöld. resonemanget tycks bygga på

Vad Popovic tycks missa är att upphovsrätten inte är någon sorts självklar skapelse utan en politisk produkt vars existens enbart kan försvars så länge samhället tjänar på den. Upphovsrätten i likhet med patenträtten ger nämligen skaparen ett tidsbegränsat monopol och inskränker senare ägare av verkets rättigheter.

Köper jag en bil eller en gräsklippare, så står det mig fritt att göra vad jag vill med det jag köpt. Jag kan välja att hyra ut dem mot betalning, jag kan måla om den och sälja den, eller helt enkelt ta isär den och bygga något annat av den, något som jag senare säljer. Köper jag däremot en bok eller en cd-skiva så är mina rättigheter däremot kringskurna av just upphovsrätten. Jag har inte rätt att hyra ut boken eller skivan, jag kan inte förändra den och sälja den, och jag får inte plocka isär den och skapa något nytt av den. Upphovsrätten ger alltså upphovsmannen större rättigheter än han normalt skulle ha haft om det han skapat inte ansågs vara ett kreativt verk.

Det är egentligen intressant det där med hur gränsen ser ut. Om jag designar en och massproducerar den och någon konstnär väljer att måla en tavla som föreställer min bil, så är det helt okej. Om jag däremot tar den bilden och gör ett tygmönster av den med vilken jag klär min bils säten ja då har jag antagligen begått ett upphovsrättsbrott. På samma sätt om jag köper en potatis och sedan planterar den kan jag skapa kopior av potatisen, kopior som jag sedan kan fortsätta kopiera och sälja. Gör jag samma sak med ett musikstycke så blir jag stämd på miljonbelopp.

Den här skillnaden kan egentligen bara försvaras med att det gynnar samhället att konstnärer och kreatörer får ett sorts monopol på sina produkter. Precis som med pattent systemet. Det finns ingen annan högre logisk eller moralisk grund som annars kan motivera denna särställning.

Det är också här som alla kritik mot upphovsrätten har sin grund. Kritiker stora som små menar nämligen att upphovsrätten i dess nuvarande form inte gynnar samhället lika mycket som en revision av upphovsrätten skulle göra. Om upphovsrättslobbyn och dess supportrar inte kan bemöta denna kritik på ett trovärdigt sätt så kommer de ha svårt att vinna gehör för sina åsikter. För faktum är att oberoende av alla logiska krumbukter så är inte kopiering samma sak som stöld.

Telekom Paketet, Akta, IPRED samtliga dessa har en sak gemensamt de vill begränsa vår frihet på nätet för att skydda upphovsrätten. Telekom Paketet är just nu på agendan och innehåller särdeles vidriga drag. Tacksamt nog så har EU parlamentarikerna i industriutskottet idag visat att de har grymt mycket större moralisk resning än ministerrådet.

Så jag tar av mig hatten och bugar i riktning mot Bryssel och säger tack.

Sen så riktar jag en känga åt vår egen ansvariga minister centerpartiets Åsa Torstensson som uppenbarligen inte stått upp för samma frågor i ministerrådet.

Allmänt anser jag att just denna strida ström av integritets och frihetskränkande regleringar för att skydda dagens upphovsrätt är om något ett viktigt skäl till att istället börja fundera över själva upphovsrätten. Om upphovsrätten enbart kan upprätthållas genom rent drakoniska åtgärder så bör man fundera igenom om detta är värt priset.

Läs mer på:

Expressen, Aftonbladet, DN Signerat Andreas Sjölander, Kulturbloggen och Promemorian.

Vår gamla justitieminister Tomas Bodström har börjat blogga på sin egen blogg med det helt genialiska namnet bodströmsamhället. I ett inlägg med titeln integritet uppmanar han oss som råkat hitta hans blogg att skriva kommentarer om våran inställning till integritet och lagstiftning. Eftersom att just integritetsfrågor är något jag tycker är viktigt antog jag utmaningen och började skriva ett litet inlägg. Som förståss inte blev särskilt litet.

Det som jag tycker att lagstiftarna idag är dåliga på att tänka på när det gäller integritet, är de risker som finns med dagens informationsteknologi. Man är till exempel lite för benägen att tillåta storskalig automatisk datainsamling av olika slag för att kunna använda informationen i efterhand. För att kunna lösa ett bankrån har man nämligen låtit övervaka samtliga mobiltelefonanvändare och just den övervägningen måste man göra.

Nu är utlämnande av trafikdata inte ett så stort problem eftersom det här är data som redan sparas av faktureringsskäl och så länge man begär ut information om ett nummer i taget, i de fallen man tror att mobilen med det numret har en koppling till ett brott så är det inte ett så stort problem. När man däremot som föreslagits skall kunna ta reda på samtliga mobiler som befunnit sig inom ett vist område och till och med triangulära deras position ja då börjar man enligt mig gå över gränsen.

Att en kamera filmar mig när jag går genom en park är kanske inte i sig ett problem. Men när kameran innan såg mig passera ett torg på väg till parken, kameran innan dess såg mig gå ut från tunnelbanan, kameran innan dess såg mig sitta på tunnelbanan och såg vart jag klev på och av, kameran innan dess såg mig gå ner i tunnelbanan etc. ja då blir det ett problem. När det blir som i London där man via olika kameror i princip kan följa en person från det att han lämnar sitt hem på morgonen tills det han kommer tillbaka hem på kvällen, då blir det till och med skrämmande. Varje enskild kamera är kanske inte i sig stor integritetskränkning utan problemetiken kommer av kombinationen av all den information som samlas in.

Att få besöksförbud till det egna hemmet är självklart en integritetskränkning, men det är i alla fall en riktad aktion som sker efter en individuell bedömning. I fallet med kameraövervakningen sker istället kränkningen mot samtliga medborgare, oberoende av om den enskilde medborgaren gjort något eller ej och utan att någon som helst prövning sker på individnivå.

Det som är faran med allt detta informations samlande är dels att saker som jag vill hålla privat eller hemligt kommer ut. Är jag homosexuell men inte öppen med det vill jag ju så klart inte att någon skall få reda på att jag befinner mig på en gayklubb. Det som gör saken värre, är att vetskapen om att informationen samlas in antagligen gör att jag blir begränsad i mitt handlande. Eftersom att risken finns att någon får reda på att jag är på en gayklubb så kanske jag inte ens vågar gå dit. Om min mail övervaks så kanske jag tänker en extra gång innan jag skriver det där inte helt politiskt korrekta skämtet, eftersom någon kanske råkar ta det på allvar och vad händer då? Resultatet blir självcensur i handling, ord och skrift.

Nu blev det här ett jättelångt svar och jag känner knappt att jag berört ämnet. Så resten kommer jag lägga upp på min blogg 😛

En annan del som också är oroande är vem som får tillgång till informationen. Att polisen har kan få ut viss information är oftast acceptabelt eftersom att vi medborgare ändå har en viss möjlighet till övervakning och kontroll av denna myndighet. Däremot är det kanske inte acceptabelt när samma information ges ut till privata intressen där motsvarande möjlighet till kontroll inte finns. Det är just denna del som är min huvudsakliga kritik mot IPRED.

Det som skrämmer med IPRED och utlämnande av information om vem som har ett IP nummer är två delar. Dels just det faktum att information lämnas till ett privat intresse som jag som medborgare inte har någon som helst möjlighet att ha insyn i. Jag kan bara hoppas att organisationen har rent mjöl i påsen men om den inte har det så finns ingen som helst möjlighet för mig att veta vad dessa uppgifter används till, och det finns heller ingen möjlighet för mig att kontrollera att uppgifterna inte förs över till någon annan. Det här blir särskilt skrämmande av det andra skälet och det är att så fort jag besöker en hemsida eller skickar ett mail eller gör något i huvud taget på nätet så lämnar jag mitt IP nummer som en signatur. Det är alltså fullt möjligt att med hjälp av IP numret ta reda på en massa saker om mig som person enbart genom att spåra denne persons surfvanor. I mitt fall skulle man enbart baserad på vilka sidor jag varit inne på de senaste timmarna se att jag är socialdemokrat, jag pluggar på kth och att jag är homosexuell. Som tur är var finns det en viss anonymitet i att även om man känner till vem jag är per automatik. Men om tredjepart kan få ut information om vem som har ett visst IP nummer baserat på att personen kanske laddat ner eller upp några låtar

Nu spelar det ju inte så stor roll för mig om någon får reda på att jag just är en socialdemokratisk bög som pluggar på KTH eftersom att jag själv valt att göra all den informationen offentlig på den här bloggen. Men något av det här kunde jag ju lika gärna velat hålla hemligt. Framför allt är det ju fullständigt möjligt att jag inte vill att ett kommersiellt företag skall ha den informationen.

Det är närmast skrämmande hur mycket information som det är möjligt att få fram om en person med hjälp av internet. Och då bara utifrån det som redan är offentligt.

Exempelvis hade jag här för några dagar sedan någon som la upp ett smått förolämpande inlägg som svar på min profil (inlägget ligger fortfarande uppe). Eftersom personen som skrev inlägget hade lämnat ifrån sig en e-mail adress med sitt namn så tog jag bara av ren nyfikenhet och kollade om det var möjligt att ta reda på vem som hade skrivit inlägget.

Det visade sig vara extremt enkelt att ta reda på vem det var som skrivit inlägget, faktum var att jag kunde få fram allt från personens bostadsort till civilstånd det var till och med möjligt för mig att få en rätt bra uppfattning om personens politiska åsikter. Allt det här enbart genom att söka på nätet!

Anledningen till varför jag skriver om det här är för att detta är vad en vanlig medborgare kan få fram om en annan medborgare, utan att behöva spendera mer än några minuter på nätet. Med mer tid och större intresse skulle jag förståss kunnat få fram ännu mer. Hade jag tillgång till de tjänster som statsmakten vill ha tillgång till skulle jag totalt kunna kartlägga den här personens liv.

Så för att parafrasera mig själv:
Välkommen till 1984 bussen anlände något sent och tyvärr är vår guide George Orwell död. Bry dig inte om kamerorna, vi ska inte se på dig. Bry dig inte om buggningen, vi skall inte lyssna på dig. Bry dig inte om spionprogrammen, vi skall inte läsa din mail. Din integritet är säkrad, din frihet garanterad.
Välkommen till 1984, det är 2009 så vi har tid att ta igen.

Det känns som om det är dags för politikerna att vakna och börja fundera över varför upphovsrättslobbyn vill ha alla dessa regler och lagar. Tyvärr tycks politikerna se på dessa intresseorganisationer som om de vore opartiska experter snarare än särintressen med egen ekonomisk vinning.

Att skivbolagen strävar efter att förlänga skyddstiden på inspelade verk beror inte på att de värnar om den enskilda musikern utan att de vill skydda sina egna inkomster. De vet nämligen om att deras framtid på inget sätt är säkrad.

Skivbolagen existerar eftersom det en gång i tiden var mycket dyrt och svårt att spela in, distribuera och marknadsföra musik. En vanlig musiker hade inte råd eller möjlighet att själv ge ut sin musik och därmed fick skivbolagen sitt existensberättigande. Idag är det varken dyrt eller svårt att spela in eller distribuera musik. Med en vanlig dator och rätt billig inspelningsutrustning kan vem som helst egentligen spela in och redigera sin egen musik. Med hjälp av internet är det sedan inget som helst problem att distribuera musiken. Det som fortfarande kan kräva viss expertis är att marknadsföra musiken, men det finns inget som säger att de klassiska skivbolagen kommer att fortsätta vara det bästa alternativet för marknadsföring.

När efterfrågan försvunnit på det som är skivbolagens egentliga tjänster (skivproduktion och distribution) så är det enda som skivbolagen har kvar en massa rättigheter till musik. Mycket av denna musik är inspelad på 60-talet men efterfrågan är fortfarande stor. Självklart vill därför skivbolagen säkra delar av sina inkomster i ytterligare 45 år. Det är inte helt osannolikt att 45 år framåt i tiden är ägandet av rättigheter till gammal musik är det enda som återstår av vissa av dagens skivbolag. Frågan är däremot vad vi medborgare har att vinna på detta?

Min förhoppning är att svenska EU parlamentariker tar sitt ansvar i den här frågan och protesterar mot regleringar som enbart syftar till att berika en industri vars existensberättigande håller på att försvinna.

DN: 1, 2, 3, 4

Sverige är en demokrati, och som sådan kunde man ju tro att lagstiftarnas uppgift var att stifta de lagar som folket ville ha. Men i fallet med IPRED (och andra stolliga lagar som tvingats på oss av upphovsrättslobbyn) så är det folkliga stödet i princip obefintligt, något som de flesta nog redan antog men som SIFO nu också bekräftat. Antingen är folk emot lagarna eller så är de likgiltiga, en liten men högljud minoritet är för. Trotts detta så är det minoritetens åsikt som blivit lag. Förklaringen stavas pengar och lobbying .

De flesta lagar vi har, existerar för att en majoritet av befolkningen anser att lagen är rätt och riktig. Lagar fungerar därför att de flesta skulle följa lagen även om den inte existerade. Även om du kunde mörda någon utan att riskera något straff, så skulle de flesta av oss aldrig någonsin göra det. På samma sätt stjäl eller snattar väldigt få av oss, även om allt för många stölder aldrig klaras upp. Däremot är mer än en miljon svenskar skyldiga till olaglig nedladdning. Vi har helt enkelt ingen som helst respekt för fildelningslagarna.

Så länge du och jag, mannen på gatan och tonåringen framför tangentbordet inte anser att fildelning är fel så kommer fildelningen aldrig att försvinna.

Att som upphovsrättslobbyn nu gör och försöka gå lagvägen för att få stopp på fildelningen är dömt att misslyckas. Med mindre än att lagföra en betydande del av alla som fildelar kommer gemene man aldrig bli avskräckt av fildelningslagar. Och att ens försöka släpa hundratusentals medborgare inför domstol på grund av ett brott som de flesta inte ens anser borde vara ett brott, är självklart fullständigt absurt för att inte tala om omöjligt. Svenska domstolsväsendet skulle helt enkelt inte klara av något sådant, lika lite som svensk ekonomi skulle det.

Samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund är emot IPRED, vi har också ett parti Piratpartiet som både försöker komma in i riksdagen och i EU parlamentet. Detta är intressant eftersom att det ger en fingervisning åt vilket håll politiken håller på att röra sig.

Dagens lagstiftning är inte anpassad för den digitala tidsåldern den var lösningen på förra millenniets stora informationsexplosion orsakad av tryckpressen. Men som talesättet säger, gårdagens lösningar är dagens probelm. Upphovsrätten har sitt ursprung i England, och syftade från början till att skydda författare från att få sina verk tryckta och utgivna av förlag som inte gav något tillbaka till författaren. Logiken var att ingen skall få tjäna pengar på någon annans arbete utan att ge något tillbaka. Lite krasst kan man säga att syfte med lagen var att skydda författaren mot industrin. Dagens upphovsrätt har däremot glidit över till att vara ett sätt för industrin att skydda sig mot sina egna konsumenter.

En förändring av upphovsrätten kommer inte att skada själva artisten eller kreatören. Även om all form av upphovsrätt skulle avskaffas, något som inte ens piratpartiet förespråkar, så skulle till exempel musiker fortfarande kunna tjäna pengar på att spela musik, så länge som det finns ett intresse för livemusik. De som hotas av en förändring är istället den industri som byggt sina affärsmodeller på att distribuera upphovsrättskyddat material. Deras tjänster behövs nämligen inte till lika stor del när distributionskostnaden, tack vare internet, börjar närma sig noll. Värst drabbas självklart skivindustrin och lika självklart är det denna industri som skriker högst på ny lagstiftning.

Tyvärr har våra politiker lyssnat allt för mycket på upphovsrättslobbyn när de istället borde ha lyssnat till sina respektive ungdomsförbund. För just i denna fråga så är ungdomsförbunden mycket mer kunniga än sina moderpartier. Vi ungdomar är ju trotts allt digitala infödingar, meddans majoriteten riksdagspolitikerna som bäst är invandrare eller allt som oftast enbart tillfälliga turister.

Jag måste säga att jag älskar Spotify. Genom den har jag omedelbart tillgång till otaliga låtar helt lagligt. Igår när pojkvännen och jag såg musikministeriet på svt:s webbtjänst kunde jag till exempel direkt leta upp en massa alster av Krzysztof Penderecki när programmet berättade om honom. Något som inte ens fildelnings alternativet erbjuder.

Därför känns det sorgligt att spotify tvingas ta bort musik från sin katalog och samtidigt också regionalt begränsa tillgången till vissa låtar. Förklaringen är att eftersom att tjänsten följer de lagar och regler som finns måste man anpassa sig till uråldriga licensavtal som skivindustrin har eller som Spotify säger i deras blogg:

” The reason for this is that our agreements contain strict rules as to what tracks can and can’t be played in various countries that we are now capable of implementing. These restrictions are a legacy from when most music was sold on tapes and CDs and they have continued over into streaming music, our hope is that one day restrictions like this will disappear for good.”

Ännu en gång visar det sig att skivindustrin inte är kompatibel med den moderna världen. När denna industri skapar denna sorts meningslösa restriktioner och problem med legala tjänster så är det ju inte så konstigt att folk väljer sig till mindre lagliga alternativ.

Spotify är en av de få kommersiella tjänster som enligt mig kan konkurera med fildelning vad gäller användarvänlighet och kvallite. Ur min synvinkel är det tjänster som denna som banar vägen för lagliga alternativ till fildelning. Enda nackdelen med Spotify är att jag inte kan få min musik från datorn till min mp3 spelare (vilket råkar vara min mobil) dock jobbar Spotify på en mobillösning. Denna lilla nackdel kompenserar dock Spotify med genom att jag inte behöver ladda ner någon musik utan har tillgång till all musik och alla mina spellistor bara jag har en internetuppkoppling. Eftersom min lilla bärbara inte är utrustad med en allt för stor hårddisk så är jag väldigt glad över att jag just inte behöver ha musiken på datorn.

Men men, skivindustrin gör uppenbarligen allt för att skjuta sig själv i foten och avskaffa sig själv. Jag kan bara hoppas att den en dag faktiskt lyckas med det.

DN