Archives for category: Media

Jag kan ibland känna mig förvånad över medias nyhetsvärdering så här i valtider. Både Expressen och Dagens Nyheter tycks anse att komikern Måns Möllers skämt under socialdemokraternas valupptakt var av synnerligen stort allmänintresse. Expressen går till och med så långt som att skriva en hel artikel enbart om detta ämne och ger det hela titeln: ”Möller drog sexskämt för S-eliten”.

Men att Måns Möller drar sexskämt kan ju inte vara någon större nyhet. Eller för att citera en bekant inom mediabranschen: ”rubriken kunde ju lika gärna varit Måns Möller gör sitt jobb”. Så låt oss avsluta med lite Måns Möller.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , och .

Annonser

Dagens debattartikel i DN av Gustav Fridolin, om hur man får det svar man vill i opinionsundersökningar, påminner mig allt för mycket klippet om ovan. 

En opinionsundersökning som ger stöd för ens sak, är ett säkert sätt att skapa uppmärksamhet. Med en opinionsundersökning i bagaget tycks nyhetsvärdet, i det man här att säga, öka. Det fascinerande och skrämmande i sammanhanget är att den yrkeskår som har till uppgift att kritiskt granska nyheter, så sällan tycks våra kapabla eller villiga att granska dessa undersökningar. Detta trotts att de ofta är beställda och betalade av ett eller annat särintresse. Jag kan tycka att medias inställning till opinionsundersökningar i huvud taget kännetecknas av ett bristande ifrågasättande och tveksamma tolkningar. Media är villiga att spinna en historia runt även små resultat, eller resultat som säger väldigt lite. Värderingen tycks vara att är det en opinionsundersökning, av vad än för slag, så finns det ett nyhetsvärde.

 Typexemplet på dessa tveksam värdering är alla dessa artiklar som skrivs efter någon webbundersökning. Eftersom urvalet för dessa undersökningar är allt annat än representativt för någon i huvud taget, inte ens för tidningens läsare eftersom långt ifrån alla svarar, samt att undersökningarna är lätta att manipulera borde nyhetsvärdet vara nästintill noll. Ändå skrivs artiklar baserade på dessa undersökningar med skrämmande regelbundenhet.

Ett annat exempel på att spinna artiklar på tveksamma opinionsundersökningar kom bara för några dagar sedan då de båda kvällstidningarna presenterade varsin undersökning som visade att förtroendet för statsministern minskat till följd av ”Litorinaffären”. Detta är ett resultat som nästintill är givet på förhand. Endast den mest fanatiska moderat, skulle säga sig ha fått ökat förtroende för statsministern på grund av att en av hans ministrar hoppar av några månader innan valet. I mina ögon förtjänar en opinionsundersökning som bekräftar detta inte mer än en notis.Tyvärr är denna mediala fascination över opinionsundersökningar ett demokrati problem, eftersom de ger en allt för stor fördel för kapitalstarka intressen. Opinionsundersökningar är trotts allt dyra. Samtidigt finns det ett allmänintresse av att veta vad folk tycker i frågor. Men likt all statistik så krävs tolkning. Denna tolkning borde tillhandahållas av samma media som publicerar dessa undersökningar. Trotts allt, kritiskt granskande är journalistens yrke.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om opinion, statistik och manipulation.

Återigen har en opinionsundersökning publicerats och återigen har prasselmedia hittat någon förändring att blåsa upp rubriker med. Denna gång är det ett litet tapp för socialdemokraterna som resulterar i rubriker så som ”S tappar i ny väljarbarometer” och ”Socialdemokraterna rasar i ny mätning”. En mer sann rubrik hade nog varit ”intet nytt på opinionsfronten”.

Faktum är att ”intet nytt på opinionsfronten” är en väldigt bra beskrivning av situationen sedan EU parlamentsvalet förra året. Ovan syns resultatet för min egen sammanställning av opinionen, metoden för trenden finns närmare beskrivet i ett tidigare inlägg. Som synes är stödet för blocken idag ungefär densamma som för ett år sedan. Prasselmedia väljer dock att greppa efter halmstrån och tolkar varje liten vindpust i opinionen som vore det full storm.

I den mätning som prasselmedia nu blåser upp är ingen av förändringarna statistiskt säkerställda. Detta borde innebära att även politiska journalister skulle tolka resultaten med en gnutta skepsis, tyvärr passar detta inte in i den journalistiska dramaturgin och säljer heller inga lösnummer.

Men faktum är att inte ens statistiskt säkerställda förändringar behöver betyda något. I princip betyder nämligen statistiskt säkerställd, att sannolikheten för att förändringen uppstår helt slumpvis är under 5 %. Med andra ord även om ingen förändring har skett i opinionen så kommer man i 5 % av fallen se en förändring som är större än denna nivå man säger är statistiskt säkerställd, bara beroende på slumpen.

Eftersom det kommer så många opinionsundersökningar kan man närmast intill vara säker på att en av mätningarna varje månad visar upp någon slumpvis förändring som är stor nog att vara statistiskt säkerställd.
För låt oss anta att resultatet för varje parti är ett i stort sett oberoende resultat, något som så klart inte stämmer men det gör det enkelt att räkna på och verkligheten är inte så långt ifrån. Sannolikheten att vart och ett av partierna eller ett av blocken visar upp en slumpvis förändring som är stor nog att anses statistisk säkerställd är alltså 5 %. Eftersom det finns åtta partier och två block betyder detta att sannolikheten att i alla fall ett parti, eller ett block i varje mätning har en så stor slumpvis förändring är hela 40 %. Eftersom det publiceras i genomsnitt sju olika opinionsmätningar varje månad är alltså sannolikheten hela 97 % att i alla fall en mätning har en helt slumpvis förändring för något block eller parti som är stor nog att anses ”statistiskt säkerställd”. Sannolikheten att prasselmedia kommer att göra stora rubriker på denna förändring är närmast 100%.

Slutsatsen som kan dras är att prasselmedias rapportering kring opinionsundersökningarna, och framför allt deras val av rubriker, är skräp. Kent Persson ställde som fråga tidigare på sin blogg om man kunde lita på opinionsundersökningar. Min slutsats är att det inte finns några som helst problem att lita på mätningarna i sig. Däremot kan man absolut inte lita på den rapportering som finns kring dessa mätningar, om det så är bland bloggares tolkningar eller politiska skribenter. Slutsatserna som dras är oftast mycket långtgående och baseras sällan eller aldrig på någon djupare analys av vad resultaten egentligen säger. Snarare handlar det om önsketänkande och halvbakta teorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Demoskop pressenterar idag en opinionsundersökning som fått väldigt stor uppmärksamhet. Förklaringen till uppmärksamheten är att den ger alliansregeringen ledningen. Något som gett upphov till stor glädje bland alliansväljare och supportrar, de har ju sällan så mycket att glädjas över.

Från ett journalistiskt perspektiv är antagligen Demoskops opinionsundersökningar de mest spännande. Spännande därför att de uppvisar ovanligt stor variation mellan sina undersökningar. Det här gör deras mätningar till en utmärkt källa för dramatiska rubriker.

Ovanstående bild är tagen från Novus och visar skillnaden mellan alliansen och oppositionen enligt de olika opinionsinstitutens mätningar. Som synes hoppar Demoskop väldigt mycket mellan olika undersökningar. Faktum är att förändringen i blockskillnad mellan två på varandra följande Demoskop mätningar sedan januari 2007 är 4,27 %-enheter i genomsnitt, med en standardavvikelse på 2,90 %-enheter. Demoskop ser alltså en relativt stor förändring motsvarande att 300 000 väljare byter block varje månad. Jämför man med exempelvis Skop, vars undersökningar bygger på en jämförbar storlek av tillfrågade personer (ungefär 1000 st), ser man dessa har en genomsnittlig förändring av blockskillnaden på 1,93 %-enheter med en standardavvikelse på 1,40 %-enheter. Novus, vilkas undersökningar typiskt sett frågar ut dubbelt så många som Skop och Demoskop, visar ungefär lika stora förändringar som Skop, genomsittet är 2,01 %-enheter med en standardavvikelse på 1,61 %-enheter.

Vad jag vill säga med detta är egentligen bara att mer förvånansvärda resultat från just Demoskop bör tas med en stor nypa salt till dess de kan verifieras av något annat opinionsinstitut. En rekommendation som även diverse statsvetare fört fram. Det skulle nämligen inte förvåna mig om nästa mätning ger ett helt annat utfall.

För övrigt noterar jag att  Expressen har fel i sina rubriksättningar när man hävdar att alliansen är förbi. Rent statistiskt är skillnaden mellan blocken, 1,8 %-enheter, på tok för liten för att skall kunna säga att det ena blocket är större än det andra. En mer korrekt rubriksättning borde alltså vara att alliansen är ikapp enligt denna opinionsundersökning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Som statistik och matematik fetischist förfasas jag rätt ofta av hur traditionell media och journalister handskas med statistik och opinionsundersökningar. Av det skälet känns dagens artikel på DN debatt, med titeln ”opinionsmätningar och medias sju dödssynder” väldigt upplyftande. I artikeln tar Jesper Strömbäck professor i journalistik och politisk kommunikation upp sju fel i hur journalister hanterar opinionsundersökningar och enligt mig är det en mycket läsvärd artikel.

Den första dödssynden som tas upp är frågan om representativa urval. Här menar Jesper Strömbäck att webbundersökningar i princip bör banlysas eftersom man inte har någon som helst koll på om de svarande är representativa för något över huvud taget. En sådan uppmaning känns extra passande just idag eftersom både Aftonbladet och Expressen så flagrant gör sig skyldiga till denna synd i sina artiklar efter partiledardebatten igår.

I båda artiklarna deklarerar man Fredrik Reinfeldt som segrare över Mona Sahlin i debatten igår, baserad på svaret på en webbundersökning på respektive tidnings hemsida. Förutom det uppenbara problemet att man inte kan veta att de som svarat på undersökningen ens har sett debatten så uppkommer problemet att man representativa urval och hur man därför kan tolka undersökningen.

För som sagt problemet med webbundersökningar är att man inte vet vilka som svarar på frågan. Det vill säga det går inte att avgöra om de som svarar på något sätt är en representativ grupp, eftersom det kan finnas vissa grupper som oftare svarar på webbundersökningar. Exempelvis brukar sverigedemokraterna vara gravt överrepresenterade i alla webbundersökningar, något de själva skryter med. Så brukar även piratpartister och borgerliga väljare vara överrepresenterade. Exempel på detta syns i resultatet ovan.

Att en borgerlig väljare är mer benägen att utmåla Reinfeldt som vinnare i vilken debatt som helst, även om personen i fråga inte ens sett debatten, är knappast något förvånansvärt konstaterande. På samma sätt som en socialdemokratisk väljare är mer benägen att stödja Mona. Men detta är sällan något som tidningarna redovisar eller problematiserar över trotts att de säkerligen är medvetna om det.

Ofta försöker tidningarna, så som Expressen och Aftonbladet i detta fall, helt enkelt komma undan detta problem genom att hävda att det svaret är representativt för ”tidningens läsare”. Men faktum är att även detta är fel eftersom alla läsare inte svarar på undersökningarna., och vissa läsare är mer benägna än andra att svara. Möjligen skulle man kunna påstå att mätningarna är representativa för de läsare under mätperioden väljer att svara på frågan. Men inte ens detta är säkert.

Det är nämligen så att det inte ens säkert att varje svar motsvarar en person. Oftast är det nämligen väldigt enkelt att lura dessa undersökningar så att du kan svar mer än en gång. Det mest extrema exemplet på detta var när Anonymous lyckades manipulera Times omröstning över de 100 mest inflytelserika personerna, på et sådant sätt att deras föredragna person kom först och ordnade övriga topp kandidaters så deras att initialbokstäverna blev ett meddelande.

Här kommer även den sista av dödssynderna, som Jesper Strömbäck beskriver, in. Nämligen att media inte tar opinionsmätningarna och deras påverkande förmåga på allvar. Eller möjligen ännu värre låtsas som att de inte har någon påverkan. Här är hur man exponerar en webbundersökning med tvivelaktig kvallite ett exempel men ett annat kan vara hur man blåser upp förändringen i en vanlig opinionsmätning men tonar ned en annan Tvättstugan har ett exempel på detta.

Det finns även en sensationslyssnad som gör att undersökningar som av ett eller annat skäl ger extra spännande resultat gärna lyfts fram. Kristdemokraterna kan ha förlorat en procentenhet och är plötsligt under 4 % spärren; de borgerlige kan ha ökat någon procentenhet samtidigt som de rödgröna tappat någon procent och plötsligt, ”är alliansen nästan ikapp”, enligt löpsedlarna. Inte sällan så är förändringen eller skillnaden som lyfts upp inte ens statistiskt säkerställd det vill säga den kan bero på slumpen, denna bristande förståelse för statistisk säkerhet är förövrigt dödssynd nummer två.

Men även om en förändring ser ut att vara statistiskt säkerställd så kan den bero på ren slump. Detta eftersom att statistiskt säkerställd i princip bara betyder att sannolikheten för att förändringen inte är orsakad av slumpen är 95%.  Varje månad kommer dock i alla fall fem opinionsundersökningar därför är det närmast statistiskt säkerställt att en av dessa undersökningar varje år kommer ha en förändring som beror på slumpen men som ändå är stor nog att anses statistiskt säkerställd. Vanligen får dessa undersökningar stort genomslag just på grund av att de avviker så mycket från de andra undersökningarna, trotts att det som sagt antagligen beror på slumpen.

Jag vet inte om journalisters brist på kritiskt granskande av statistik och opinionsundersökningar beror på bristande kunskap eller på något annat. Däremot skulle jag önska att tidningarna tog sin roll som granskare på allvar och även ifrågasatte just statistik och opinionsundersökningar, särskilt när undersökningarna är av tvivelaktig kvalité eller ger osannolika svar. Ett resultat som låter osannolikt är nämligen väldigt ofta just osannolikt.

Nåja till dess att traditionell media och de som är anställda för att kritiskt granska nyheter börjar göra sitt jobb antar jag att vi inom ny media tvingas granska dem och göra deras jobb.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och

Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna går i Dagens Nyheter ut med en debattartikel som i korthet går ut på att de anser att frågan om ett svenskt EMU medlemskap skall utredas under nästkommande mandatperiod. Min egen reaktion är ungefär ”ja men vist varför inte utreda frågan det skadar väll ändå ingen”. Däremot är jag inte helt klar över varför deras önskan om en utredning under nästkommande mandatperiod motiverar en debattartikel i DN, kanske är det för att dessa tre partier, som annars är splittrade i sin inställning till EMU i alla fall vill visa att de är ense om något.

Däremot kan jag inte för mitt liv förstå vad artikelförfattarna menar med:

Ett svenskt euromedlemskap är inte en fråga om höger och vänster. Däremot är det en fråga om ledarskap och om vår syn på Europasamarbetet. Där skiljer sig blocken åt i dag. Våra partier har olika historia i frågan, men nu är vi överens om att det är dags för en ny debatt när vi närmar oss tioårsdagen av folkomröstningen 2003. Den behöver starta genom att vi tar reda på hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka konsekvenserna blivit av att Sverige stått utanför euron. På så sätt kan vi på ett ansvarsfullt sätt ge utrymme för reflektion i en viktig fråga. Socialdemokraterna, vars ledare förespråkar ett svenskt medlemskap, har hittills lovat hålla dörren stängd under hela den kommande mandatperioden. Hur länge ska Sahlin av partitaktiska skäl låta Vänsterpartiet och Miljöpartiet få blockera en saklig debatt i en viktig fråga?

Mig veterligen har Mona Sahlin aldrig sagt nej till att utreda ett euromedlemskap under nästkommande mandatperiod. Det man sagt är att hon anser att man bör respektera resultatet av folkomröstningen 2003 och därför inte genomföra en ny innan 2014 men någon utredning har hon mig veterligen inte sagt varken bu eller bä om. För trotts allt är det någon som vilt skulle protestera mot att genomföra en ny utredning? Jag tror knappast att varken Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller ens Vänsterpartiet skulle tycka att en utredning av EMU frågan under nästa mandatperiod skulle vara särskilt kontroversiellt. Det enda partiet som tycks ha en stark åsikt i denna fråga är det av allianspartierna som inte skrivit under debattartikeln.

För hela alliansen är nämligen inte med på tåget. Ett parti, Folkpartiet, valde att stå utanför när man skrev denna debattartikel, Folkpartiet anser nämligen att frågan inte behöver utredas utan att en ny folkomröstning bör hållas redan 2011. Detta krav, har man signalerat, tänker man göra till valfråga.

Nu råkar Folkpartiet dock vara det enda parti som vill ha en folkomröstning under nästa mandatperiod. De övriga borgerliga partierna vill ju uppenbarligen enbart utreda frågan och de rödgröna partierna har gjort klart att de inte förespråkar en folkomröstning redan under nästa mandatperiod. Så varför denna kritik mot Mona är berättigat är bortom min förmåga att förstå. Men det är klart när man nu har lyckats få in en artikel på DN debatt så måste man väll ta chansen. Eller som Krassman skriver i sitt blogginlägg i frågan.

Jag kan inte sluta att förundras över att de tre skribenterna inte kan dra sig för att kasta lite skit på Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin, inte ens i en fråga som denna. De menar nämligen att eftersom Socialdemokraterna inte förespråkar en folkomröstning under den kommande mandatperioden, vilket det borgerliga blocket inte heller gör i dagsläget, så har hon blockerat en saklig debatt i en viktig fråga. Ni får faktiskt ursäkta mig en smula, men vad fan är det för jävla skitprat. Tycker gott den borgerliga alliansen kan bilda sig en egen uppfattning innan den pekar finger och begär att andra skall ha en åsikt om deras. Gör gärna en utredning ni, återkom sedan när ni har en uppfattning.

Läs även Alliansfritt Sverige som avslöjar att detta inte är första gången borgarna gör detta utspel. Eller varför in Johan Westerholm: ”Om euron”, Peter Högberg: ”Hur länge gäller en folkomröstning?” eller Peter Andersson: ”Euro ja, frågan är när”
samt andra bloggares åsikter om, , och .

Metro påstår sig ha ”avslöjat” en ”hemlig plan” bland ”ledande socialdemokrater” som går ut på att lansera Margoth Wallström som statsminister kandidat, istället för Mona Sahlin som dock skall fortsätta vara partiledare. Diverse borgerliga bloggare har självfallet slängt sig över det här likt svultna hyenor över ett kadaver.

Vilka dessa ”ledande socialdemokrater” är säger inte Metro, de enda som nämns är Claes Bloch och och Dennis Bäckman. Att kalla någon av dessa för ledande socialdemokrater är något av en överdrift. Däremot är båda dessa herrar kända som Sahlin kritiker.

Claes Bloch före detta ordförande för LO Skåne förklarade innan valet av Sahlin som partiledare att ”Jag kan aldrig stödja henne”. Dennis Bäckman, ordförande för pappers avdelning 86 och uppenbarligen riksdagskandidat, är antagligen enbart känd för att han startade en namninsamling mot Sahlin.

Att som att expressen påstå att sprickan inom socialdemokraterna växer till på grund av det här ”avslöjandet” är definitionen av att göra en höna av en fjäder. Att två tidigare kritiker av Sahlin, som tidigare gjort allt de kan för att underminera henne fortsätter att kritisera Sahlin och fortsatt gör vad de kan för att underminera henne är inte en nyhet. Att Metro väljer att göra det hela till en helsidesnyhet utan att citera en enda källa som inte tidigare gjort sig känd för att i media kritisera Sahlin känns inte särskilt seriöst.

Jag är egentligen närmast imponerad. Av partiets mer än hundra tusen medlemmar har man inte lyckats hitta någon medlem som vill uttala sitt stöd för den här ”hemliga planen” förutom två  som redan gjort sig känd för just sin Sahlin kritik. Om det nu stämmer att Sahlin har ett så dåligt förtroende inom partiet, och att det nu finns flera ledande socialdemokrater som står bakom den har planen så borde det väll gå att gräva fram något nytt namn? Jag menar trotts allt har ju media till och med lyckats gräva fram en gammal ledande socialdemokrat som vill köpa SAAB!

Nå mitt eget förtroende för Mona Sahlin är i alla fall orubbat. Mitt förtroende för de här så kallade ledande socialdemokraterna är däremot totalt obefintligt, så även mitt förtroende för Metros chefredaktör.

Läs även Jan Andersson, Tingeling, HBT-Sossen, Monica Green, Peter Andersson, Claes Knatz, Johan Sjölander och S-buzz samt andra bloggares åsikter om , , och .

I vanlig ordning är Göran Skytte ute och lallar runt i sin egen värld. En mycket mörk och skrämmande värld, där logik och logisk analys är något man ska se ner på och förkasta.

Nu senast har Göran Skytte kommit på att följande citat från Lars Ohly bevisar att Lars är kommunist och därmed enligt Göran Skytte en ond mänska:

”Förorterna brinner för att alltför många i dagens Sverige inte känner att de har någon chans i livet.”

För oss andra, som lever i den verkliga världen betyder detta att Lars Ohly förstår att symptom och sjukdom inte är samma sak. Och att ungdomar som känner sig som en del av samhället inte tar till hobby att bränna bilar och kasta sten på brandkåren. Göran Skytte förstår inte detta utan anser att dessa ungdomar är onda mänskor. Det beror på att Göran Skyttes idoler är Joseph McCarthy och George W. Bush.

Som partiledare för Socialdemokraterna så får man inte har roligt eller gå på 50 års kalas ens om man betalar för det själv. Istället ska man klä sig i säck och aska, leva som asket och aldrig någonsin resa längre än till Gottland, och då bara för att stå på lastbilsflak och hålla tal. Att umgås med kända mänskor på Mallorca är med andra ord det mest fruktansvärda som en partiledare för Socialdemokraterna kan göra. Särskilt när ett kyrkoval närmar sig!

Nä låt oss ta det här igen.

Som partiledare för Socialdemokraterna så får man stå ut med att ständigt kritiseras. Ibland är kritiken befogad men allt som oftast är den bara löjlig. Men eftersom socialdemokraterna har väldigt många medlemmar går det alltid, för den journalist som vill göra en story av den senaste irrelevanta kritiken, att damma av någon gammal facklig företrädare eller gräva upp någon avdankad förtroendevald som kan tänkas sälla sin röst till kritikerna.

Det är väll i det ljuset vi får se den senaste mediala scoopet om att Mona Sahlin åkt till Mallorca för att delta på festfixaren Micael Bindefelds 50-års fest. Kritiken tycks vara kopplad till att det är kyrkoval i helgen och att hon därför borde varit hemma och ”hållit ställningarna”. Riktigt vad hon skulle göra för nytta hemma tycks ingen ha förklarat. Det finns ingen partiledardebatt inplanerad och Mona själv är inte kyrkopolitiker. Men uppenbarligen borde hon varit hemma ändå bara för att, kanske för att ge extra glans och åt denna demokratins stora dag.

Intressant nog är det ingen som uppmärksammat eller kritiserat att självaste demokratiminister Nyamko Sabuni också ska vara med på samma fest. Men det är klart Sabuni är ju bara just demokratiminister och dessutom folkpartist så då är det ju inget som skulle kritisera henne.

På SVD:s ledarsida frågar sig Claes Arvidsson om Carina Perssons avhopp signalerar en förlust för Socialdemokraterna. Visserligen kan man se hjärttecken i allt, och som bekant litar jag själv starkt till min te-sumps förmåga att förutspå opinionsläget, men just för dagen skulle jag rekomendera Claes Arvidsson att ta en titt på den senaste opinionsundersökningen. Eller för att citera Svenskans egen rubrik: ”S stärker greppet”.