Archives for posts with tag: analys

Valet är avgjort, rösterna är räknade och väljarna har lämnat sin dom. Resultatet är allt annat än upplyftande för oss som älskar Sverige.

Av de två blocken som gick till val finns ingen egentlig vinnare. De rödgröna klarar inte av att ta över regeringsmakten, vilket är ett klart misslyckande. Samtidigt förlorar alliansen den majoritet man haft i riksdagen vilket också måste ses som ett misslyckande.

Båda blocken har sina klara vinnare. Inom alliansen gör Moderaterna sitt bästa val sedan rösträttsreformen och vinner tio mandat i riksdagen. Bland de rödgröna gör Miljöpartiet sitt bästa val någonsin, erövrar sex mandat och har gått från att vara riksdagens minsta parti till att bli riksdagens tredje största parti. Men smolken i bådas bägaren är att man misslyckats att få majoritet för den politik man tillsammans med sina respektive samarbetspartner gått till val på.

Att valets stora förlorare är mitt eget parti Socialdemokraterna är givet. Vi gör vårt sämsta val sedan första världskriget, ett enormt misslyckande men vi är inte ensamma med att göra ett dåligt resultat.

Bland alliansen är den stora förloraren centerpartiet som förlorar vart fjärde riksdagsmandat, och går från att vara riksdagens tredje största parti, till att vara femte störst. Även detta ett misslyckande. Även kristdemokraterna får räknas till förlorarna då man tappar vart femte mandat och än värre åter intar positionen som riksdagens minsta parti. En plats man visserligen delar med vänsterpartiet.

Men till syvende och sist är valets största förlorare Sverige. Vi har nu likt så många andra länder fått in ett rasistiskt parti i vårt parlament. Och vad värre är, detta parti har lagt sig som en kil mellan blocken och skapar därmed en instabil bas för regeringsbyggande.

Samtidigt får man se detta för vad det är, en klar signal om att nuvarande politik och nuvarande blockuppdelning inte faller väljarna i smaken. För på den punkten är väljarna glasklara. Alliansen fick inte egen majoritet och inte heller de rödgröna. Och detta bör politikerna ta fasta på när de skall förhandla fram den regering som skall ta över taburetterna och besitta dem denna kommande mandatperiod.

Läs även Johan Westerholm och Peter Högbergs tankar om valresultatet. Och så några avslutande ord av Olof Palme:

Intressant?

Som statistik och matematik fetischist förfasas jag rätt ofta av hur traditionell media och journalister handskas med statistik och opinionsundersökningar. Av det skälet känns dagens artikel på DN debatt, med titeln ”opinionsmätningar och medias sju dödssynder” väldigt upplyftande. I artikeln tar Jesper Strömbäck professor i journalistik och politisk kommunikation upp sju fel i hur journalister hanterar opinionsundersökningar och enligt mig är det en mycket läsvärd artikel.

Den första dödssynden som tas upp är frågan om representativa urval. Här menar Jesper Strömbäck att webbundersökningar i princip bör banlysas eftersom man inte har någon som helst koll på om de svarande är representativa för något över huvud taget. En sådan uppmaning känns extra passande just idag eftersom både Aftonbladet och Expressen så flagrant gör sig skyldiga till denna synd i sina artiklar efter partiledardebatten igår.

I båda artiklarna deklarerar man Fredrik Reinfeldt som segrare över Mona Sahlin i debatten igår, baserad på svaret på en webbundersökning på respektive tidnings hemsida. Förutom det uppenbara problemet att man inte kan veta att de som svarat på undersökningen ens har sett debatten så uppkommer problemet att man representativa urval och hur man därför kan tolka undersökningen.

För som sagt problemet med webbundersökningar är att man inte vet vilka som svarar på frågan. Det vill säga det går inte att avgöra om de som svarar på något sätt är en representativ grupp, eftersom det kan finnas vissa grupper som oftare svarar på webbundersökningar. Exempelvis brukar sverigedemokraterna vara gravt överrepresenterade i alla webbundersökningar, något de själva skryter med. Så brukar även piratpartister och borgerliga väljare vara överrepresenterade. Exempel på detta syns i resultatet ovan.

Att en borgerlig väljare är mer benägen att utmåla Reinfeldt som vinnare i vilken debatt som helst, även om personen i fråga inte ens sett debatten, är knappast något förvånansvärt konstaterande. På samma sätt som en socialdemokratisk väljare är mer benägen att stödja Mona. Men detta är sällan något som tidningarna redovisar eller problematiserar över trotts att de säkerligen är medvetna om det.

Ofta försöker tidningarna, så som Expressen och Aftonbladet i detta fall, helt enkelt komma undan detta problem genom att hävda att det svaret är representativt för ”tidningens läsare”. Men faktum är att även detta är fel eftersom alla läsare inte svarar på undersökningarna., och vissa läsare är mer benägna än andra att svara. Möjligen skulle man kunna påstå att mätningarna är representativa för de läsare under mätperioden väljer att svara på frågan. Men inte ens detta är säkert.

Det är nämligen så att det inte ens säkert att varje svar motsvarar en person. Oftast är det nämligen väldigt enkelt att lura dessa undersökningar så att du kan svar mer än en gång. Det mest extrema exemplet på detta var när Anonymous lyckades manipulera Times omröstning över de 100 mest inflytelserika personerna, på et sådant sätt att deras föredragna person kom först och ordnade övriga topp kandidaters så deras att initialbokstäverna blev ett meddelande.

Här kommer även den sista av dödssynderna, som Jesper Strömbäck beskriver, in. Nämligen att media inte tar opinionsmätningarna och deras påverkande förmåga på allvar. Eller möjligen ännu värre låtsas som att de inte har någon påverkan. Här är hur man exponerar en webbundersökning med tvivelaktig kvallite ett exempel men ett annat kan vara hur man blåser upp förändringen i en vanlig opinionsmätning men tonar ned en annan Tvättstugan har ett exempel på detta.

Det finns även en sensationslyssnad som gör att undersökningar som av ett eller annat skäl ger extra spännande resultat gärna lyfts fram. Kristdemokraterna kan ha förlorat en procentenhet och är plötsligt under 4 % spärren; de borgerlige kan ha ökat någon procentenhet samtidigt som de rödgröna tappat någon procent och plötsligt, ”är alliansen nästan ikapp”, enligt löpsedlarna. Inte sällan så är förändringen eller skillnaden som lyfts upp inte ens statistiskt säkerställd det vill säga den kan bero på slumpen, denna bristande förståelse för statistisk säkerhet är förövrigt dödssynd nummer två.

Men även om en förändring ser ut att vara statistiskt säkerställd så kan den bero på ren slump. Detta eftersom att statistiskt säkerställd i princip bara betyder att sannolikheten för att förändringen inte är orsakad av slumpen är 95%.  Varje månad kommer dock i alla fall fem opinionsundersökningar därför är det närmast statistiskt säkerställt att en av dessa undersökningar varje år kommer ha en förändring som beror på slumpen men som ändå är stor nog att anses statistiskt säkerställd. Vanligen får dessa undersökningar stort genomslag just på grund av att de avviker så mycket från de andra undersökningarna, trotts att det som sagt antagligen beror på slumpen.

Jag vet inte om journalisters brist på kritiskt granskande av statistik och opinionsundersökningar beror på bristande kunskap eller på något annat. Däremot skulle jag önska att tidningarna tog sin roll som granskare på allvar och även ifrågasatte just statistik och opinionsundersökningar, särskilt när undersökningarna är av tvivelaktig kvalité eller ger osannolika svar. Ett resultat som låter osannolikt är nämligen väldigt ofta just osannolikt.

Nåja till dess att traditionell media och de som är anställda för att kritiskt granska nyheter börjar göra sitt jobb antar jag att vi inom ny media tvingas granska dem och göra deras jobb.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och

Så utifrån Aftonbladets årliga popularitets undersökning, där 1000 personer får att sätta betyg på regeringen, noterar Dick Erixon att alliansregeringens snittbetyg är högre än den förra socialdemokratiska regeringen under Göran Persson.

Förutom att diverse borgerliga bloggare uppmärksammat detta så har även regeringens eget statligt subventionerade propagandaorgan SvD och dess ledarredaktion. Nu kan man ju så som våran egen Johan Sjölander frågar sig hur man ska tolka att regeringen är mer populär än den förra socialdemokratiska regeringen, men ändå har de rödgröna haft övertag i opinionsmätningarna sedan några månader efter valet.

Den liberala bloggaren Åsa Carlsson ser detta istället som ett bevis för att vi nu har en kompetent regering. Logiken är alltså att vi har en regering som fler än tidigare har förtroende för, alltså har vi en kompetent regering. Argumentation kallas inom retoriken för argumentum ad populum, en retorisk fallasi, där man försöker hävda att något gäller därför att flera påstår eller tror på det. Fallasin är väldigt vanlig i reklam och ett klassiskt exempel är Camels reklam med sloganen ”more doctors smoke Camels than any other cigarette”.

Själv drar jag mig till minnes att det här är inte första gången som den samlade borgerligheten blir lite till sig i trasorna av någon popularitets undersökning och gärna vill göra en stor sak av det hela. Jämförelser mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har framför allt dragits fram för jämna, inte minst av SvD’s ledarredaktion.

Genom att återupprepat påpeka den relativa populariteten implicerar man med andra ord att den borgerliga regeringen är bättre än en rödgrön. Precis som man genom att visa på Reinfeldts högre popularitet jämfört med Mona Sahlin vill visa att Reinfeldt är en bättre statsminister än Mona. Det är så klart upp till var och en att använda vilka retoriska tricks man vill men det kan ju vara bra att komma ihåg att valet i september inte handlar om vem som folk säger sig ha högst förtroende för i en opinionsundersökning utan vilken politik vi vill ha.

Läs gärna Tokmoderatens i övrigt roande betygssättning på nuvarande och föregående regering samt andra bloggares åsikter om , , ,

Vi rödgröna har ett statistiskt säkert övertag i senaste sifo-mätningen. En god nyhet med en bitter eftersmak då det blir allt tydligare att sverigedemokraterna har en stor chans att komma in i riksdagen. På bloggarna.se finns en sammanställning som visare de senaste opinionsmätningarna ihopvägt samt vilken mandatfördelning i riksdagen detta skulle innebära. Resultatet är att sverigedemokraterna skulle få 16 mandat, alliansen 161 och de rödgröna 172 mandat, därmed räcker inte de rödgrönas mandat för att få en majoritet i riksdagen.

Samtliga riksdagens partier funderar nu antagligen på hur de ska hantera en situation där Sverigedemokraterna inte bra kommer in utan också blir vågmästare. Varken alliansen eller de rödgröna kan i ett sådant läge garantera att det egna samarbetet kommer att hålla. Så för att göra en liten analys av vad som kan hända så tänkte jag se på frågeställningen utifrån de olika partiernas synvinkel.

Moderaterna

Från moderaternas syvinkel är situationen väldigt enkel, man vill sitta kvar vid maken till mer eller mindre varje pris. Två alternativ finns för uppnå detta mål. Antingen söka stöd av Sverigedemokraterna eller att locka över något av de rödgröna partierna till den egna planhalvan, enda alternativet är då Miljöpartiet.

Inget av dessa scenarion är särskilt tilltalande för Reinfeldt. Att söka stöd av Miljöpartiet kommer att bli dyrt, Miljöpartiet vet sitt värde och kommer inte att sälja sig billigt. Sverigedemokraterna är ur den synvinkeln ett bättre alternativ eftersom dessa i första hand kommer att söka legitimitet, och ett samarbete med alliansen kommer att ge dem detta. Priset för ett samarbete med Sverigedemokraterna är snarare att man riskerar att tappa det stöd man nu har i opinionen, men till priset av en mandatperiod till kanske Reinfeldt är villig att acceptera detta.

Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet

Alliansens småpartier Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet, sitter i en helt annan situation än Moderaterna. Inget av partierna kan vara nöjda med resultatet av deras allians med Moderaterna. Efter tre år i regeringsställning är det enbart Moderaterna som har fått utdelning i form av väljarstöd, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet är samtliga förlorare. Skulle alliansen bestämma sig för att söka stöd hos Sverigedemokrater så riskerar denna situation att förvärras, dels därför att vissa av partierna riskerar att straffas av sina väljare för att de samarbetat med Sverigedemokraterna, dessutom riskerar man att bli ännu mer marginaliserade då alliansen förutom att följa Moderaternas vilja även måste anpassa sig till Sverigedemokraterna. Att alliansen samarbetar med Miljöpartiet är inte nödvändigtvis heller bättre för Fp, Kd och C. Miljöpartiet kommer att kunna få igenom mer av sin politik än något av de tre småpartierna, något som knappast gynnar varken Fp, Kd eller C.

Ett alternativ som samtliga tre partier har är därmed att istället sälja sig till Socialdemokraterna. Att stödja någon konstellation av S-V-Mp, S-V, S-Mp eller en ren S regering kan vara ett alternativ, även om historien visar att borgerliga partier som försöker på en sådan manöver riskerar att straffas av de egna väljarna.

En sista utväg är att försöka bilda en ren mittenregering, ett samarbete mellan Fp, Kd, C och MP med stöd av antingen Moderaterna eller Socialdemokraterna skulle kunna vara ett alternativ, även om det riskerar att bli en instabil lösning och det kan vara svårt att få Mona eller Reinfeldt att gå med på att spela andrefiol.

Socialdemokraterna

För Socialdemokraterna är ett samarbete, eller ens en att regera med passivt stöd av Sverigedemokrater helt uteslutet. Allt för många väljare och partimedlemmar (bloggförfattaren medräknat) skulle sparka bak ut så hårt att partiledningen aldrig skulle våga att överväga det hela. Däremot kan partiet utan tvekan tänka sig att på ett eller annat sätt samarbeta med vilken annan konstellation i riksdagen som helst. Som största riksdagsparti är vet socialdemokraterna att vilket samarbete man än ingår i kommer man att vara den dominerande partnern, samarbete är därmed bara positivt. Den våta drömmen är förstås att åter kunna bilda en ren S regering men går inte det kan vilken annan konstellation som innebär en socialdemokratisk statsminister accepteras. Det är till och med möjligt, om än inte troligt, att socialdemokraterna skulle kunna acceptera exempelvis en mittenregering förutsatt att socialdemokraterna får tillräckligt med inflytande över politiken. En sådan lösning skulle dels innebära att partiet kan visa att de är ansvarstagande, och dels att man faktiskt slipper sitta i regering med någon annan än sig själv (något som vissa partimedlemmar tycks se som traumatiskt). Nackdelen skulle var att man förlorar i tyngd och gud förbjude, kanske stärker riksdagens mindre partier, och då främst Miljöpartiet.

Miljöpartiet

För miljöpartiet innebär Sverigedemokrater i riksdagen både möjligheter och risker. Det är ingen tvekan om att Miljöpartiet lockat till sig en stor del vänsterväljare, skulle miljöpartiet sälja sig till alliansen riskerar dessa väljare att överge partiet och återvända till Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Samtidigt har Miljöpartiet då en möjlighet att locka över väljare från den borgerliga sidan kanske framför allt från centerpartiet, så ett sidbyte kan kanske gå på ett ut.

Ett alternativ som innebär något form av samarbete med S (med eller utan V) och ett ytterligare borgerligt parti, skulle också vara en möjlighet. Miljöpartiet är mest höger av de rödgröna partierna och ett samarbete som inkluderar ett till borgerligt parti kan stärka Miljöpartiets förhandlingsposition när man vill dra just åt höger i vissa frågor. Samtidigt innebär en till till bordet att det blir mindre att dela på för alla, och den som får mest är alltid den som är störst, och det är inte Miljöpartiet.

En mycket roligare tanke vore en mittenregering med stöd av Socialdemokraterna, eller i värsta fall av Moderaterna, särskilt som en sådan regering skulle kunna innebära att en miljöpartist tog statsminister posten i så fall skulle Sveriges första kvinnliga statsminister inte heta Mona utan Maria. Problemet med denna dröm är att miljöpartiet knappast skulle få igenom så mycket av sin egen politik som de skulle önska, förutom att Fp, Kd och C skulle vara jämbördiga regeringspartners med avseende på storlek och därmed inte kan domminera en regering på samma sätt som Moderaterna gör inom alliansen så skulle en mittenregering dessutom tvingas göra upp med antingen S eller M och båda dessa kommer att kräva ett betydande inflytande över politiken för att gå med på att spela andrefiol. Dessutom finns alltid risken att den egna regeringen havererar och att hålla statsministerposten i en kollapsad regering är aldrig roligt.

Vänsterpartiet

För vänsterpartiet finns det knappast något positivt med sverigedemokrater i riksdagen, dessutom finns det knappast några möjligheter till samarbeten som skulle gynna vänsterpartiet. Att sätta sig i en regering med S och Mp är tillräckligt traumatiskt. Att försöka sätta sig i en regering som inte innehåller S är knappast möjligt. Att sätta sig i en regering som innehåller mer än S och Mp skulle vara mycket svårt. Enda alternativet är då en rödgrön regering med stöd av något eller några ytterligare partier, bara det inte är Sverigedemokraterna. I likhet med socialdemokraterna skulle Vänsterpartiet aldrig överleva ett samarbete med Sverigedemokraterna, men samtidigt skulle de aldrig heller överväga något sådant. Bästa alternativet för Vänsterpartiet skulle antagligen vara om Reinfeldt faktiskt satt kvar som statsminister då skulle Vänstern få ytterligare ammunition till sitt outtröttliga oppositionsarbete.

Slutsatts

Så utifrån detta vilket resultat är mest troligt?

Min gissning är att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så är det troligaste resultatet att Reinfeldt och alliansen gör upp om att fortsätta regera med stöd av just Sverigedemokraterna. Reinfeldt vill gärna bli den första borgerliga stadsministern som lyckas efterträda sig själv, och alliansens småpartier kommer antagligen inte våga att göra uppror.

Det näst mest troliga är att miljöpartiet säljer sig till alliansen. Miljöparitet är politiskt slampigt och steget högerut behöver inte vara så långt, särskilt inte om man kan kräva eftergifter av allianspartierna.

I tredje hand kommer någon form S regering med Miljöpartiet och ytterligare ett eller två partier. Socialdemokraterna är alltid villiga till samarbete det enda som talar emot detta alternativ är att de borgerliga partierna är rädda för konsekvenserna av att samarbeta med socialdemokraterna. Många borgerliga väljare ogillar socialdemokraterna mer än vad de gillar det parti de faktiskt röstar på.

Viktigt att komma ihåg är att det inte alls är säkert att den regering som först bildas efter valet är den regering som kommer att sitta hela mandatperioden. Det är till exempel möjligt att Reinfeldt initialt sitter kvar med stöd av Sverigedemokraterna men att Fp, Kd och/eller C till slut, kanske efter en partikongress där den egna partiledaren avgår, bestämmer sig för att fälla regeringen för att exempelvis stödja en S regering eller bilda mittenregering.

Andra skriver intressant om , , ,

I ett inlägg 9 september, skriver bloggaren Tokmoderaten ett inlägg som börjar med att han förklarar för sin son varför han var ”elak mot Mona”, varför han ”mobbade henne”. Förklaringen från den gode fadern Tokmoderaten, var att han inte alls mobbade Mona utan att han höll på med ”negative campaigning”. Någon förklaring till vad skillnaden mellan ”negative campaigning” och mobbning är får inte sonen eller vi bloggläsare istället ger sig Tokmoderaten ut på ett långt utlägg om varför han tycker att Mona är dålig. Det hela avslutas med vad som kan ses som en förklaring till varför Tokmoderaten mobbar Mona:

”Så länge folket anser att Fredrik Reinfeldt är en betydligt mer pålitlig, trovärdig och skärpt statsminister än Mona så har Alliansen detta kort på sin hand att spela ut när det behövs. Det kan komma att behövas om opinionssiffrorna håller i sig – för när 60% av väljarna ser Reinfeldt som en bättre ledare för Sverige måste man kunna utnyttja detta faktum. Allt annat vore tjänstefel…”

Ungefär samma slutsats, om än formulerad på ett något annat sätt pressenteras av Johan Westerholm i en artikel på Newsmill. Vad Johan Westerholm noterar är att alliansens och dess fans och företrädare har ett litet problem, alla siffror pekar åt fel håll. I fråga om arbetslöshet, klimat, EU ja på punkt efter punkt så har man misslyckats med sin politik. I brist på egna politiska framgångar väljer alliansen och dess fans och företrädare att istället för att prata politik, angripa motståndarens företrädare och då främst Mona Sahlin. Mobba Mona, är alliansens främsta strategi för valvinst 2010. Politik det vill man helst slippa tala om.

Ingen stans är detta så tydligt som i frågan om jobben, den fråga alliansen påstår sig ha vunnit valet på. Som bortförklaring för de egna misslyckanden används finanskrisen, närmast patetiskt hävdar man att den egna politiken egentligen fungerar men att finanskrisen råkade komma i vägen och förstöra. Att denna bortförklaring är ihåligt är alliansen väl medvetna om. Finanskrisen drabbat alla länder men för första gången någonsin har Sverige högre arbetslöshet än Finland och EU genomsnittet, med andra ord ett historiskt unikt misslyckande.

Inte undra på att borgerliga bloggare väljer att inte prata om arbetslösheten, att borgerliga politiker väljer att mörka ökningen av utanförskapet, detta till den grad att moderaterna väljer radera en artikel på den egna hemsidan som beskriver hur man beräknar utanförskapet.

Istället för att prata politik tar man till just det kort som Tokmoderaten beskriver, Mona, man pratar Mona. Målet är att förskjuta fokus från de egna misslyckandena och den egna politiken och istället fokusera på personfrågor. Det är strategiskt helt rätt. Alliansens styrka är att Reinfeldt som stadsminister har ett starkt förtroende. Väljarna har faktiskt ett starkare förtroende för han som person än vad det har för den regeringen som han leder och den politik han för. I popularitetsmätningarna leder han, i opinionsmätningarna har hans regering legat efter oppositionen i flera år, nu tappar man till och med stöd i storstäderna. Det här är ett problem för alliansen för det är opinionsmätningarna som visar hur väljarna tänker rösta därför står alliansens hopp till att kunna göra valet till en popularitetstävling för ökar alliansen sin chans att vinna.

Det är lätt att förstå hur alliansens företrädare och fans tänker:
Vi kan inte prata politik för väljarna gillar inte vad vi håller på med. Vi kan inte prata om vad vi lyckats med för vi vi har ju inte lyckats med något. Men om vi slänger tillräckligt mycket skit på vår motståndare så kanske någonting fastnar.

Så vad är då motmedlet från oss oppositionella, jag skulle säga att uppmärksam att alliansen och dess fans och företrädare pratar person och inte politik och fortsätta att prata politik. De borgerliga, de som numera utgöra alliansen gav för länge sedan upp att prata ideologi, de vet att de inte kan vinna den matchen. Vill borgarna nu även ge upp att prata politik så varför inte, jag tror inte att våra rödgröna företrädare i from av Mona, Maria, Peter eller Lars kommer göra det och jag tror inte att vi rödgröna fans kommer göra det heller.

Så här någon timme efter att valresultatet spikats så är mitt huvud fyllt av tankar angående vad som hänt, lite känns det hela som ett antiklimax. Vi socialdemokrater får exakt samma resultat som förra valet vilket gör att det är svårt att känna sig nöjd men lika svårt att känna sig besviken. Mest känner man en viss lättnad över att vi fortsatt är största partiet i Sverige även i EU valet däremot måste man ju ställa sig frågan vad kan vi göra bättre?

Det är relativt uppenbart att de partier som vunnit är de som på ett eller annat sätt markerat att de tror på EU samarbetet och som därmed tonat ner kritiken mot EU och lyft frågor som just är EU frågor istället för att försöka prata inrikespolitik i EU sammanhang.

De partier som varit klart EU negativa, så som Junilistan och Vänsterpartiet har båda gått kraftigt bakåt och i Junilistans fall så har de blivit totalt utraderade. I rakt motsatts står både Folkpartiet och Miljöpartiet, två av valets vinnare, som markerat att de är mer EU positiva. Folkpartiet har profilerat sig som det EU positivaste av de borgliga partierna och Miljöpartiet har gått ifrån tidigare krav på utträde vilket måste ses som en stor förändring, och på riktigt drivit frågor som är EU frågor.

Både Moderaterna och vi Socialdemokrater har däremot varit mer tvetydiga i våra ställningstaganden. Och båda har försökt göra EU frågan till en inrikesfråga istället för att faktiskt lyfta debatten upp till de frågor som verkligen avgörs på EU nivå. Jag har svårt att se det på annat sätt än att väljarna, i alla fall de som gick till valurnan inte lockades av EU skepsis.

Sen är det klart att när det gäller Socialdemokratin så handlar i vårt fall inte en eventuell framgång om hur bra vi är på att övertyga folk, det viktigaste hade uppenbarligen varit att faktiskt fått folk att gå och rösta.

Så ur det sammanhanget så kanske problemet för oss, och även för Moderaterna är att vi drivit samma sorts kampanjer som vi skulle för ett riksdagsval. De metoder som idag inte gett så stor utdelning hade antagligen funkat bättre i ett val där större andel av befolkningen faktiskt gått till valurnorna.

De flesta av oss har tagit intryck av hur Obamakampanjens användande av twitter, bloggar och youtube för att kampanja men kanske borde vi tittat mer på hur Demokraterna arbetet med att mobilisera väljare för att få dessa att gå och rösta. För trotts allt har USA ungefär samma problem med lågt valdeltagande som EU valet, men med den skillnaden att deras partier mer aktivt arbetar med att faktiskt få sina givna supportar att gå och rösta.

Stalltippset för framtiden är att inför nästa EU val så bör vi ha som huvudstrategi att öka antalet som går och rösta snarare än att försöka övertyga fler av dem som går och röstar. Ett led i detta är att mer tydligt visa vad våra parlamentariker jobbar med. Vi har trotts allt bara några få parlamentariker så det borde inte vara omöjligt att arbeta för att folk ska känna igen dem.

Det är väll rätt uppenbart också att små partier så som Piratpartiet och tidigare Junilistan, men även Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ, gynnas av att EU valet har just lågt valdeltagande eller med andra ord att väljarna inte riktigt tar valet på allvar. För även om ex Piratpartiet sattsar på att komma in i riksdagen så tror jag att det kommer att vara lika svårt för dem att lyckas med det som det var för Junilistan när de försökte sig på samma konststycke. Och då ska man ändå ha i åtanke att Junilistan fick ett större stöd än vad Piratpartiet fick.

Att enkelt förklara något så komplicerat som den nuvarande ekonomiska situationen är ironiskt nog ingen enkel uppgift. Knappt ens experterna förstår helt vad som händer och ska man försöka beskriva läget för någon som inte är expert behöver man ta till liknelser eller metaforer för att förenkla resonemangen. Vi beskriver nämligen gärna komplexa fenomen genom att jämföra dem med något annat. Genom metaforer och bilder gör vi en komplex värd greppbar.

Självklart leder detta också till vissa biverkningar eftersom hur vi beskriver ett problem påverkar hur vi föreslår att det ska lösas. Det låter kanske inte så extremt konstigt egentligen. Om vi beskriver ett problem som en sjukdom som äter upp kroppen inifrån så blir det ju något ologiskt om man föreslår att lösningen är att vänta ut problemet. Om problemet beskrivs som att vi har valt fel väg så blir den logiska lösningen att backa tillbaka och göra rätt, inte att gasa på.

Regeringen med Borg i spetsen beskriver gärna finanskrisen i form av olika vädermetaforer och metaforer kopplade till väder eller naturfenomen . Man talar om ”konjunktur moln” och ”finansiell storm”. Man talar om ”skit år”. Man ser inga ”vårtecken” och läget är ”nattsvart” Mer indirekt använder man ord som gärna associeras med metrologi så som ”prognos” och ”utsikter”. Men vad gör man då när det är dåligt väder? Man revar segel, söker trygga hamnar och vädrar ut stormen. Beskriver man ett problem som dåligt väder är det lätt att föreslå passiva lösningar för trotts allt vädret kan man ju inte påverka.

Om det ovan är den retoriska analysen av hur regeringen borde handla utifrån hur de själva beskriver problemen så är det ju inte särskilt förvånande att de faktiskt agerar just så som man skulle förvänta. För regeringen är passiv. Vid alla turer så har regeringen varit sent ute och enligt både expertis i form av KI, svenskt näringsliv och SKL och oppositionen så bör regeringen göra mer.

Här kommer också en skillnad. Oppositionen använder andra ord för att beskriva det ekonomiska läget. Man talar i högre grad om kris. Arbetslösheten galopperar, skenar eller så är det massarbetslöshet. Här blir ju också lösningarna annorlunda. Beskriver man ett problem som en kris så blir ju inte en trovärdig lösning att rida ut stormen, man rider ju vanligen inte ut en kris. Nej är det kris då behövs krispaket, krisåtgärder och allmänt aktivt handlande, vilket är just vad den Rödgröna alliansen föreslår.

Aftonbladet: 1, 2