Archives for posts with tag: debatt

Som statistik och matematik fetischist förfasas jag rätt ofta av hur traditionell media och journalister handskas med statistik och opinionsundersökningar. Av det skälet känns dagens artikel på DN debatt, med titeln ”opinionsmätningar och medias sju dödssynder” väldigt upplyftande. I artikeln tar Jesper Strömbäck professor i journalistik och politisk kommunikation upp sju fel i hur journalister hanterar opinionsundersökningar och enligt mig är det en mycket läsvärd artikel.

Den första dödssynden som tas upp är frågan om representativa urval. Här menar Jesper Strömbäck att webbundersökningar i princip bör banlysas eftersom man inte har någon som helst koll på om de svarande är representativa för något över huvud taget. En sådan uppmaning känns extra passande just idag eftersom både Aftonbladet och Expressen så flagrant gör sig skyldiga till denna synd i sina artiklar efter partiledardebatten igår.

I båda artiklarna deklarerar man Fredrik Reinfeldt som segrare över Mona Sahlin i debatten igår, baserad på svaret på en webbundersökning på respektive tidnings hemsida. Förutom det uppenbara problemet att man inte kan veta att de som svarat på undersökningen ens har sett debatten så uppkommer problemet att man representativa urval och hur man därför kan tolka undersökningen.

För som sagt problemet med webbundersökningar är att man inte vet vilka som svarar på frågan. Det vill säga det går inte att avgöra om de som svarar på något sätt är en representativ grupp, eftersom det kan finnas vissa grupper som oftare svarar på webbundersökningar. Exempelvis brukar sverigedemokraterna vara gravt överrepresenterade i alla webbundersökningar, något de själva skryter med. Så brukar även piratpartister och borgerliga väljare vara överrepresenterade. Exempel på detta syns i resultatet ovan.

Att en borgerlig väljare är mer benägen att utmåla Reinfeldt som vinnare i vilken debatt som helst, även om personen i fråga inte ens sett debatten, är knappast något förvånansvärt konstaterande. På samma sätt som en socialdemokratisk väljare är mer benägen att stödja Mona. Men detta är sällan något som tidningarna redovisar eller problematiserar över trotts att de säkerligen är medvetna om det.

Ofta försöker tidningarna, så som Expressen och Aftonbladet i detta fall, helt enkelt komma undan detta problem genom att hävda att det svaret är representativt för ”tidningens läsare”. Men faktum är att även detta är fel eftersom alla läsare inte svarar på undersökningarna., och vissa läsare är mer benägna än andra att svara. Möjligen skulle man kunna påstå att mätningarna är representativa för de läsare under mätperioden väljer att svara på frågan. Men inte ens detta är säkert.

Det är nämligen så att det inte ens säkert att varje svar motsvarar en person. Oftast är det nämligen väldigt enkelt att lura dessa undersökningar så att du kan svar mer än en gång. Det mest extrema exemplet på detta var när Anonymous lyckades manipulera Times omröstning över de 100 mest inflytelserika personerna, på et sådant sätt att deras föredragna person kom först och ordnade övriga topp kandidaters så deras att initialbokstäverna blev ett meddelande.

Här kommer även den sista av dödssynderna, som Jesper Strömbäck beskriver, in. Nämligen att media inte tar opinionsmätningarna och deras påverkande förmåga på allvar. Eller möjligen ännu värre låtsas som att de inte har någon påverkan. Här är hur man exponerar en webbundersökning med tvivelaktig kvallite ett exempel men ett annat kan vara hur man blåser upp förändringen i en vanlig opinionsmätning men tonar ned en annan Tvättstugan har ett exempel på detta.

Det finns även en sensationslyssnad som gör att undersökningar som av ett eller annat skäl ger extra spännande resultat gärna lyfts fram. Kristdemokraterna kan ha förlorat en procentenhet och är plötsligt under 4 % spärren; de borgerlige kan ha ökat någon procentenhet samtidigt som de rödgröna tappat någon procent och plötsligt, ”är alliansen nästan ikapp”, enligt löpsedlarna. Inte sällan så är förändringen eller skillnaden som lyfts upp inte ens statistiskt säkerställd det vill säga den kan bero på slumpen, denna bristande förståelse för statistisk säkerhet är förövrigt dödssynd nummer två.

Men även om en förändring ser ut att vara statistiskt säkerställd så kan den bero på ren slump. Detta eftersom att statistiskt säkerställd i princip bara betyder att sannolikheten för att förändringen inte är orsakad av slumpen är 95%.  Varje månad kommer dock i alla fall fem opinionsundersökningar därför är det närmast statistiskt säkerställt att en av dessa undersökningar varje år kommer ha en förändring som beror på slumpen men som ändå är stor nog att anses statistiskt säkerställd. Vanligen får dessa undersökningar stort genomslag just på grund av att de avviker så mycket från de andra undersökningarna, trotts att det som sagt antagligen beror på slumpen.

Jag vet inte om journalisters brist på kritiskt granskande av statistik och opinionsundersökningar beror på bristande kunskap eller på något annat. Däremot skulle jag önska att tidningarna tog sin roll som granskare på allvar och även ifrågasatte just statistik och opinionsundersökningar, särskilt när undersökningarna är av tvivelaktig kvalité eller ger osannolika svar. Ett resultat som låter osannolikt är nämligen väldigt ofta just osannolikt.

Nåja till dess att traditionell media och de som är anställda för att kritiskt granska nyheter börjar göra sitt jobb antar jag att vi inom ny media tvingas granska dem och göra deras jobb.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och

Annonser

Efter att ha lyssnat på första halvan av partiledardebatten i SVT:s Agenda så kan jag inte undvika att ställa mig frågan vem är det som styr Sverige? Alliansregeringen har uppenbarligen gått i opposition mot oppositionen, och som Johan Westerholm påpekar tycks de dessutom gått i opposition mot sig själva. Framför allt i frågan om kärnkraften.

Samtliga fyra borgerliga partiledare tycktes vara mer intresserade av att diskutera de rödgrönas förslag än sin egen politik. Nå med ett undantag, skattesänkningarna. Där var i alla fall alliansen redo att lyfta fram sin egen politik. Ungefär med motiveringen att skattesänkningar löser alla problem, och att skattesänkningar för andra än pensionärer är bra för pensionärer.

Skatterna var annars en fråga där man krävde svar av oppositionen, och försökte pekade på någon sorts splittring i denna fråga. Att man själv inte är klar med sina egna förslag i frågan är förstås inte så viktigt.

Nu börjar andra halvan med start om sjukförsäkringsfrågan. Det kommer bli spännande att se om alliansen ger svar i denna fråga.

SvD, DN1, DN2, DN3,

Andra som är med mig ikväll är Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Högberg, Victor Harju, Claes Krantz , Alexandra och Åsa Einerstam samt Alliansfritt Sverige

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Just nu sitter jag på Sveavägen 68, bland diverse kända bloggare så som Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, HBT-sossen, Victor Harju, Claes Krantz och Alliansfritt Sverige. Detta gör gör lilla mig mycket ödmjuk. Spänt väntar vi på att partiledardebatten i SVT:s Agenda skall dra igång. Det hela inspirerar mig till att fundera lite på vad vi har att förvänta oss från alliansen, och kanske mest från vår kära statsminister.

Reinfeldt tycks, om vi skall se till tidigare debatter, ha övergett statsmanna rollen för att inta oppositionsrollen i förskott. Kanske inte så konstigt med tanke på resultatet i de senaste opinionsundersökningarna. Sen gammalt har Fredrik Reinfeldt även övergett det här med att utreda reformer innan de genomförs, trotts allt att utreda något är ju kännetecknet för en fusköverenskommelser, Reinfeldt vet ju redan vad som är rätt. Nu tycks dessutom Reinfeldt vara bredd att att överge hela tanken på överenskommelser. Eller hur ska man tolka det faktum att alliansen arbetsgrupper med ansvar för att mejsla fram överenskommelser inför ett alliansprogram, inte är i närheten att vara klara men ändå menar Reinfeldt att alliansen är överens och har samsyn.

Det är klart nu är ju högst oviktiga ämnen som dessa grupper skall komma överens om. Bara frågor så som: sunda statsfinanser, skattepolitik, minskat utanförskap, utbildning, hälso- och sjukvård, rättsväsende, miljö- och klimat, tillväxt, jämställdhet, familjepolitik, äldrepolitik, kultur, idrott, utrikespolitik, försvarspolitik.

Men det kanske är bäst om statsministern själv får bestämma, han har ju så starkt personligt förtroende. Folkpartiet kan få behålla skolpolitiken, där tycks ju inte Reinfeldt ha några åsikter. Centern och Kristdemokraterna som får vara glada om de håller sig kvar i riksdagen kan därmed få vara tacksamma om de får vara med i regeringen. Sen kan Hägglund få fortsätta jaga kultureliten med hjälp av debattartiklar, och om Centerpartiet är lydiga så kan de få jaga varg

Men det senare är ju högst hypotetiskt, det förutsätter ju att alliansen vinner valet, oddsen är ju som bekant emot dem.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Vem vinner egentligen en debatt? Efter debatten i SVT:s Agenda mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt försöker media, likt de gör efter varje debatt, kora vem som van. Och beroende på vem man frågar så får man lite olika svar. Vissa hävdar att Mona van, andra att Reinfeldt gjorde det. Men oberoende av vem media för tillfället får för sig att kora till segrare så är det i slutändan den som lyckas beskriva människors upplevda verklighet och som därifrån kan peka ut en väg framåt som vinner debatten på lång sikt. Jag påstår att kampen fram till valet mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kommer om att handla att beskriva verkligheten.

Kan du beskriva verkligheten på ett trovärdigt sätt så blir den politik du vill driva för att förändra denna verklighet mer trovärdig. Detta blir särskilt viktig när du precis som din motståndare hävdar att ni vill göra samma sak, om än med olika metoder. Just så är det idag. Båda Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt hävdar att deras politik är en jobbpolitik, sen har man lite olika sätt att  beskriva det motståndarens politik leder till.

Fredrik Reinfeldt vill gärna hävda att det är just hans politik som är en politik för jobb, oppositionen under Monas ledning däremot bedriver enligt honom en politik för bidrag. I sig är det ingen ny beskrivning från hans sida, på exakt samma sätt beskrevs han inför valet 2006, den den politik som den socialdemokratiska regeringen då stod för. Skillnaden är att denna gång så är det Fredrik Reinfeldts politik som varit lag den senaste mandatperioden inte socialdemokraternas eller Mona Sahlins. Det här betyder också att när Fredrik Reinfeldt förra gången inför valet 2006 hävdade att hans politik var en politik för jobb, så var detta framtiden han beskrev, den framtid som skulle komma om man röstade på honom. Att socialdemokraterna förde en politik för bidrag var däremot en beskrivning av den verklighet som rådde då, och genom att uppfinna begrepp så som utanförskap så försökte han göra denna beskrivning av verkligheten mer trovärdig. Något han också lyckades med.

Men när Fredrik Reinfeldt idag använder samma beskrivning så är situationen omvänt, en politik för jobb måste vara en beskrivning av verkligheten idag eftersom att Fredrik Reinfeldt är den som sitter vid makten. Att oppositionen har en politik för bidrag blir istället den framtid han påstår blir verklighet om oppositionen får makten. Här har Reinfeldt idag ett problem i sin verklighetsbeskrivning för att göra sin politik trovärdig.

För trotts allt när Fredrik Reinfeldt säger att han bedriver en politik för jobb så skulle detta verka mer trovärdigt om han kunnat peka på arbetslöshets statistiken och sagt att ”se här arbetslösheten är lägre nu än den var när jag tillträdde, min politik fungerar”. Så är dock inte fallet. Faktum är istället att arbetslösheten ökat. Fredrik Reinfeldt skyller denna ökning av både utanförskap och arbetslöshet på finanskrisen och konjunkturen. Och som bortförklaring får man nog se en global lågkonjunktur som godkänd.

Men även om ursäkten förklarar varför han inte lyckats få ned arbetslösheten så förändrar den inte det faktum att det hela är ett misslyckande, ett förklarligt sådant men fortfarande ett misslyckande. Och framför allt misslyckandet oberoende av skäl ger upphov till ett problem hur kan Fredrik Reinfeldt kalla sin politik för jobbpolitik om han inte kan visa att den lett till fler jobb? Kan man ens kalla en politik som inte visat några som helst resultat på jobbfronten för jobbpolitik? Reinfeldts beskrivning av verkligheten tycks inte stämma med den verklighet som du och jag lever i.

För Fredrik Reinfeldts jobbpolitik blir så att säga jobbpolitik inte därför att den än så länge har visat sig leda till fler jobb utan för att han säger att det är jobbpolitik. Och det stärker inte trovärdigheten i hans argument eller påståenden.

Mona Sahlin vill istället beskriva Fredrik Reinfeldts politik som en politik för ökade klyftor. Enligt henne är den rödgröna politiken är istället den som leder till jobb. I det här fallet är hennes beskrivning av verkligheten, alltså att Fredrik Reinfeldt och hans regering bedriver en politik för ökade klyftor en beskrivning, som du och jag inte kan undvika att känna igen sig i.

För vist har klyftorna ökat, pensionärer får lägre pension, a-kassan och sjukförsäkringen försämrats samtidigt har jobbskatteavdraget införts men ingen av dessa grupper har fått ta del av detta. Resultatet har blivit att de som har haft det sämst har fått det sämre, de som har haft det bra har fått det bättre, klyftorna har med andra ord ökat. Att Reinfeldts politik leder till ökade klyftor är något han är fullt medveten om, faktum är att det är meningen med hela politiken. Att göra det mer lönsamt att jobba, betyder just detta, att genomföra skattesänkningar för de som arbetar samtidigt som man göra det sämre för de som av något skäl inte arbetar. Förändringarna i sjukförsäkringen är ett typexempel på detta, något som ansvarig minister själv, Reinfeldts partikollega Husmark Persson också erkänt.

Om Mona Sahlins beskrivning av verkligheten är mer träffsäker än Fredrik Reinfeldts, så ger det henne större trovärdighet när hon argumenterar för den politik som hon vill föra. Reinfeldts enda motdrag än så länge tycks vara att gräva upp fel och brister från den förra socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning men sån kritik fäster inte riktigt. För Mona Sahlin är inte Göran Persson, och socialdemokratin har gjort sin hemläxa. Därför kan Mona vara uppriktigt självkritisk och därmed skaka av sig kritiken. Självkritik är däremot inget Fredrik Reinfeldt lärt sig, och som socialdemokrat är jag tacksam för det. För så länge han inte erkänner de fel den borgerliga regeringen gjort, fel som väljarna ser och ogillar, så blir det svårt att få förtroende att regera igen. Så länge Fredrik Reinfeldts beskrivning av verkligheten så som vi väljare ser den inte riktigt tycks stämma överens, utan att ta till rent teoretiska resonemang inom nationalekonomin, så blir hans beskrivning av vad hans politik kommer att leda till inte helt trovärdig. Vinner vi kampen om verklighetsbeskrivningen så vinner vi valet och Mona Sahlin blir Sveriges första kvinnliga statsminister. Men än är den kampen inte över och än det är långt kvar till söndagen 19 september.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och . Pingat på intressant.

Sitter och lyssnarriksdagens partiledardebatt och noterar att Reinfeldts nya favoritord tycks vara fusköverenskommelse. Fusköverenskommelse definierar Reinfeldt som att vilja utreda en fråga innan man genomför en större reform. Med tanke på hur hans egen alliansregering skött exempelvis a-kassan men kanske främst sjukförsäkringsfrågan måste han kanske ha just den inställningen. För trotts allt är det något som karakteriserar alliansregeringens hantering av just sjukförsäkringen så är det att man undvikt allt vad utredningar och remisser heter, med följd att man tvingas lappa och laga in i det sista.

Nu ska man väll ta Reinfeldts kritik och nya favoritord för vad det är. En desperats mans sista försök att kunna hitta något att  kritisera motståndaren för. Jag tror nämligen inte att det finns någon vid sina sinnens fulla bruk som egentligen tycker att det är en god idé att hasta fram en stor reform och lansera den utan utredningar och med minimal remisstid. Faktum är att jag inte ens tror att Fredrik Reinfeldt själv tror på sin egen kritik. Att alliansregering under Fredrik Reinfeldts ledning medvetet undvikt allt vad utredningar och remisser heter handlar om att man velat genomföra sina reformer så snabbt och så tidigt som möjligt. Strategin har antagligen varit att om obekväma reformer genomförs tidigt i mandatperioden så kommer media och väljarna glömt bort dem när valet väl kommer.

Det är säkert någon av alliansens PR mänskor som kommit på denna briljanta strategi. Och det är fullständigt möjligt att det hela skulle ha fungerat om det nu inte var för att regeringen tvingats återkomma gång på gång till sina reformer och lappa och laga. Som bekant tvingades man i sista minuten göra förändringar av sjukförsäkringen, precis innan julen, eftersom man plötsligt insåg att vid årsskiftet skulle de reformer man genomfört innebära att cancersjuka patienter inte längre skulle anses som sjuka utan de skulle tvingas ut och söka jobb. En sådan panikåtgärd hade aldrig behövts om förslaget hade utretts från början, och om regeringen hade lyssnat på sina remissinstanser.

Man kan förstås tycka att om man genomför reformer som påverkar tusentals människors liv, människor som redan befinner sig i en utsatt situation, så vore det självklart att innan man genomför några förändringar så har man noggrant tänkt igenom förslagen. Nu valde inte alliansregeringen den vägen och har därför rätteligen fått massiv kritik för följderna av deras val och deras efterföljande misslyckanden. Men eftersom alliansregeringen valde att inte utreda och remittera innan man sjösatte sina reformer så tvingas alliansregeringen, och då främst dess ledare Fredrik Reinfeldt, att försvara det egna valen.

Reinfeldts nya favoritord, fusköverenskommelse, skall givetvis ses ur denna synvinkel. Har man klantat till det och skall försvara sig kan man som Reinfeldt dra sig till minnes det gamla ordspråket ”anfall är bästa försvar” och helt enkelt angripa motståndaren. Så när de rödgröna pressenterar ett förslag till hur man vill rätta till de problem som alliansen skapat med sin sjukförsäkringspolitik så låter alliansen någon PR firma hitta på ett ord som gör sig bra i en one liners, så att Fredrik Reinfeldt kan försöka att paketera ett ansvarsfullt agerande likt det som de rödgröna föreslår som fusköverenskommelser. Så talar den store statsmanen i en borgerlig regering. Ett skäl som något för att helt enkelt byta till en rödgrön regering, och till en statsminister som inte är man. Så kanske vi kan få en regering som tänker efter före och inte ser utredningar och remisser som ett bevis för fusköverenskommelser.

Intressant? Läs även andra bloggares, likt Peter Anderssons och Kent Perssons åsikter om , , , , ,

Peter Andersson undrar i ett inlägg på sin blogg utifall han ser spöken på ljusan dag eller om, SvD redan nu planerar att rapportera alla förändringar av partistyrelsens förslag som socialdemokratiska partikongressen beslutar om så som misslyckanden för Mona och ett underkände av henne som ledare. Anledning till denna frågeställning är SvD:s ledare där de bland annat skriver att:

”Kongressen blir således inte bara ett mått på Mona Sahlins popularitet i den egna rörelsen eller en kraftsamling inför den stundande valrörelsen, utan fastställer också vilket mandat Sahlin har att förnya Socialdemokraterna. Om kongressen sluter upp som en man bakom rådslagens föreslagna politiska riktlinjer och stödjer partistyrelsens rekommendationer fullt ut, så har Sahlin partiets fulla förtroende. Hon kan då styra efter eget huvud.”

Men eftersom att  det skulle vara mycket ovanligt av en socialdemokratisk partikongress att helt okritiskt och helt utan några förändringar godta partistyrelsens förslag rakt av ställer sig Peter Andersson frågan:

Är SvD så ”planerande” att man faktiskt med dagens inlägg tänker lägga grund redan nu för en Sahlin-kritisk rapportering”

Själv tror jag att Peter Andersson är på helt rätt spår. Svenska Dagbladets ledarsida kommer med all sannolikhet att just försöka måla upp alla förändringar av partistyrelsens förslag så som personliga misslyckanden för Mona Sahlin. Tidigare angrepp mot Mona Sahlin har nämligen gått ut på att hon är en svag ledare med dåligt stöd bland det egna. Att utmåla resultatet av jobbkongressen som ett misslyckande för henne som ledare är alltså bara en naturlig fortsättning av samma strategi.

Det är egentligen en mycket smart strategi. För som sagt det skulle vara mycket ovanligt, för att inte säga helt osannolikt att samtliga partistyrelsens förslag går igenom helt oförändrad. Trotts allt för som Ibrahim Baylan säger i aftonbladet:

”/…/ jag skulle se det som ett väldigt stort fattigdomsbevis om vi hade en kongress med 350 ombud som alla tyckte att partiledningen och partistyrelsen gjort allt perfekt.”

Även Monica Green och andra bloggare skriver intressant om  , och .

Per Gudmundson skriver idag i SVD:s ledare en artikel där han medvetet oärligt försöker antyda ett samarbete mellan Socialdemokrater och Sverigedemokrater. Argumentationen går ut på att först ta upp ett enskilt exempel från Trelleborg, där socialdemokraterna valde att rösta nej till avgifter för skolmaten något som även sverigedemokraterna valde att rösta nej till. Därefter försöker Per Gudmundson helt felaktigt påstå att Socialdemokraterna måste samarbeta med Sverigedemokraterna för att fälla regeringen efter valet.

Att Sverigedemokraterna i Trelleborg väljer att rösta på samma sätt som Socialdemokraterna är inte liktydigt med att Socialdemokraterna samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är nämligen inte möjligt för Socialdemokraterna att förbjuda Sverigedemokraterna att stödja socialdemokratiska förslag. Det Per Gudmundson tycks föreslå är att Socialdemokraterna skall rösta emot sin egen uppfattning, eller lägga ner sin röst bara för att Sverigedemokraterna riskerar att rösta på samma sätt, för att om Sverigedemokraterna faktiskt röstar som Socialdemokraterna ja då har Socialdemokraterna samarbetat med Sverigedemokraterna. Logiken är helt befängd, något som Per Gudmundson antagligen är helt medveten om.

Per Gudmundson har däremot rätt i att det krävs att en majoritet av riksdagens ledamöter röstar för en misstroende förklaring för att regeringen skall avsätta. Det krävs med andra ord vad man byråkratiskt kallar absolut majoritet för att fälla regeringen, till skillnad från andra beslut där det förslag som får flest röster vinner, så kallad enkel majoritet.

Men Per Gudmundson har fel om han tror att detta betyder att Reinfeldt kommer att kunna sitta kvar som statsminister, trotts allt bara för att en regering sitter kvar betyder det inte att den kan regera. För att kunna driva igenom ett förslag i riskdagen måste regeringen nämligen kunna se till att det är fler riksdagsledamöter som stödjer de egna förlaget än som stödjer något av oppositionens förslag. Och här uppstår problemet för Reinfeldt. Det finns nämligen ett beslut i riksdagen som en regering måste kunna få igenom och det är den egna budgetpropositionen.

Två tänkbara situationer kan uppstå om Sverigedemokrater blir vågmästare, och de rödgröna fortsätter att hålla ihop och kan pressentera ett gemensamt budgetförslag.

Om alliansen efter valet fått fler mandat än de rödgröna så kommer regeringens budget gå igenom förutsatt att Sverigedemokraterna inte aktivt väljer att rösta för det rödgröna förslaget (det vill säga om Sverigedemokraterna lägger ner sina röster eller röstar med regeringen).

Om resultatet istället blir som de senaste opinionsmätningarna antyder och de rödgröna får fler mandat i riksdagen än alliansen. Ja då måste Reinfeldt se till att Sverigedemokraterna röstar för regeringens budget för annars kommer Reinfeldt att som statsminister tvingas genomföra en rödgrön ekonomisk politik.

Skulle Reinfeldt hamna i en sådan situation, att han som moderat statsminister måste genomföra en rödgrön budget, så kommer han självklart att avgå. Faktum är dock att han med all sannolikhet kommer att avgå redan innan detta om han inser att han inte kommer kunna driva igenom sin egen budget.

Allt det här betyder att frågan om misstroendeförklaring inte ens behövs väckas för att regeringen skall avgå. Reinfeldt kommer avgå om han inte kan säkerställa att hans politik har stöd av riksdagen. De rödgröna kan trotts detta välja att väcka frågan om en misstroendeförklaring av regering för att markera att de inte tror på regeringens förmåga att regera Sverige, sen är det upp till Sverigedemokraterna att själva bestämma hur de vill ställa sig. Skulle de också välja att rösta för en misstroendeförklaring så är detta inte samma sak som att de rödgröna har samarbetat med Sverigedemokraterna, utan det betyder bara att riksdagen inte ser att regeringen har stöd för att fortsätta regera.

Att regeringen Reinfeldt inte kan sitta kvar om den inte kan få igenom sin egen budget vet självklart Per Gudmundson. Att oppositionen kan väcka frågan om en misstroendeförklaring, utan att i huvudtaget diskuterat med Sverigedemokraterna vet också Per Gudmundson. Trotts detta väljer Per Gudmundson att medvetet vara oärlig i sin artikel eftersom det är enda sättet att kunna bedriva sin borgerliga propaganda, och kunna misstänkliggöra Socialdemokraterna.

Läs även min analys om vad som händer om Sverigedemokraterna blir vågmästare samt andra bloggares åsikter om , , , , och

Det av professor Lars Calmfors ledda Finanspolitiska rådet, upprättat av Anders Borg själv för att granska regeringens egna politik, har sedan finanskrisen började haft en helt annan åsikt än regeringen om hur Sveriges finanser borde skötas. Rådet kritiserade i maj i år regeringen för att inte satsa tillräckligt för att få Sverige ur krisen. Nu när regeringen till viss del lyssnat på denna kritik så kritiseras professor Lars Calmfors regeringen igen, men denna gång för de planerade ofinansierade skattesänkningarna som regeringen föreslagit.

Samma kritik har som bekant framförts även av oss rödgröna, kontentan tycks åter igen vara att den finansiella expertisen föredrar en socialdemokratiskt politik, då man i likhet med oss anser att det är oansvarigt att låna till skattesänkningar mitt i en lågkonjunktur av sällan skådat slag.

Som student politiskt aktiv noterar jag annars igen att Lars Calmfors anser att man bör höja studiemedlen något som är mycket efterlängtat.

Det är alltid kul när borgerliga debattörer, ledarskribenter eller bloggare tvingas säga emot sig själva. Att säga emot sig själv är nämligen något som borgerliga debattörer, ledarskribenter eller bloggare tvingas göra om de ska kunna stödja alliansregeringens politik i alla lägen även när alliansregeringen vänder kappan dit opinionsvindarna blåser. Kenet Perssons inlägg med tittlen ”Surt sa sossen” är ett vacker exempel på hur man som alliansvän måste kunna inta en ny ståndpunkt så fort regeringens politik så kräver. Inledningen börjar med:

”Surt sa räven. Precis så agerar nu socialdemokraterna. Bittra och sura över att alliansregeringen återigen visar ansvar, ett ansvar som socialdemokraterna inte klarar av att ta. Regeringen tillför ytterligare 10 miljarder mer för 2010. SKL har ropat å 4-5 miljarder och detsamma har sossarna gjort. Regeringe visat nu att man menar allvar med att värna välfärden och jobben med sin satsning.”

Själv vet jag inte om vi sossar säger att det hela är surt, snarare är vi nog rätt glada över att regeringen efter det idog övertalningsarbete som oppositionen och vi oppositionella gjort äntligen inser att det är värt att lyssna på sina rådgivare. Till slut tvingades man helt enkelt krypa till korset och göra det som vi föreslagit. Nå bättre sent än aldrig.

Vad som gör det hela roligt och bevisar hur snabbt Kent Persson och andra borgerliga supportrar måste byta åsikt kommer om man råkat läsa någon av Kent Perssons tidigare inlägg. Nu säger Kent Persson att alliansregeringen tar ansvar, annat var det för bara några månader sedan. I inlägget ”Hellre ordning och reda än offentliga finanser i fritt fall” skriver ex Kenet Persson:

”Jag blir faktiskt lite förvånad. Stora ofinansierade utgiftsökningar som rådet föreslår skulle i det här läget försämra statsfinanserna och utsätta ekonomin för uppenbara risker. Vad ska då göras om krisen fortsätter, hur stora underskott är rimliga att staten har?

Att spä på krisen med ofinansierade utgiftsökningar på 30 miljarder kronor skulle försvaga Sveriges förmåga att möta ytterligare nedgångar i denna svårbedömda kris. Det känns inte ansvarsfullt.”

Motsvarande kritik mot mer stöd till kommunerna och landstingen framför Kent Persson även 31/5, 20/5, 29/4, 16/4, 14/4, nå jag tror ni förstår vad jag menar.

För tre månader sedan var alltså samma politik som den regeringen nu för oansvarig men idag betyder politiken att alliansregeringen tar ansvar. Trovärdigheten är hög på den borgerliga fronten.

Och för den som vill veta mer om Kent Persson och just hans politiska piruetter rekommenderas John Johansson(s) blogg och inlägget Nu är Kent Persson så där hyperrolig igen!

Så den mörkblå ledarredaktionen tillhörande Svenska Dagbladet har publicerat en artikel där de pressenterar tre argument för varför vi som vill ha förnyelse av Socialdemokraterna bör rösta på alliansen. Jag antar att ledarredaktionen är desperat efter att ha sett de senaste opinionsundersökningarna för argumenten som presenteras haltar ovanligt mycket även för att komma från sagda ledarredaktion.

Första argumentet är att Socialdemokraterna inte förtjänar att få vinna valet eftersom Socialdemokraterna inte förnyat sig tillräckligt. Men förnyelse för Svenska Dagbladets ledarredaktion stavas högerpolitik, vilket gör att som Socialdemokrat känner i alla fall jag att jag inte vill ha så mycket förnyelse som Svenska Dagbladets ledarredaktion nog skulle vilja ha. Det är inte de nya moderaterna som Socialdemokraterna vill bli bara för att just de Nya Moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet. Att inte rösta på socialdemokraterna om man tycker att socialdemokraterna är det bästa alternativet känns som ett något krystat sätt att bedriva internt påverkans arbete, mer logiskt vore att helt enkelt engagera sig i partiet och där försöka påverka vad partiet står för. Tycker du däremot att något annat parti är bättre än Socialdemokraterna ska du ju självfallet rösta på det partiet, och kommer med största sannolikhet att göra så.

Argument nummer två bygger på att skrämmas med Lars Ohly. Och vist ju mer höger du är desto mer skrämmande ter sig nog vänsterpartiets politik, för Svenska Dagbladets ledarredaktion måste därför Ohly te sig som en mardröm direkt ur en av H.P. Lovecrafts noveller. Samtidigt så finns det nog en hel del socialdemokrater och socialdemokratiska sympatisörer som tycker att Vänsterpartiet kan fungera som en garant för att en rödgrön regering inte vandrar för långt åt höger. I jämförelse med det dilemma som alliansen har haft med ett homofobt ytterlighetsparti som ständigt väljer att driva frågor som ingen tänkande mänska skulle sympatisera med, jag talar med andra ord om Kristdemokraterna, så känns Vänsterpartiet som ett mycket mer lättarbetat parti. Trotts allt har vi tre rödgröna partier viss erfarenhet av samarbete.

Det sista argumentet känns som det mest desperata. Att hävda att man skall rösta på ett alliansparti för att detta ökar chansen för en fortsatt majoritetsregering och därmed skulle minska Sverigedemokraternas chans att bli vågmästare känns något krystat. Faktum är att argumentet är helt upp åt väggarna idiotiskt. Självklart så om en majoritet av väljarna röstar på alliansen så får dessa en egen majoritet. Men det går ju att applicera på vilket parti block eller för den del parti som helt. Röstar en majoritet på Socialdemokraterna så får ju vi egen majoritet vilket säkerligen är det säkraste sättet att stänga ute Sverigedemokrater eller andra småpartier från vågmästarpositionen. Ser vi till de opinionsundersökningar som publicerats sedan valet 2006 så har allianspartierna nästan alltid fått ett sådant stöd att enda chansen för dem att sitta kvar i regeringsställning är just med hjälp av Sverigedemokraterna. Därmed blir det ju ännu mer logiskt att rösta på något rödgrönt alternativ. Vidare kan man ifrågasätt vad detta argument har med förnyelse av Socialdemokraterna att göra.

För mig som just Socialdemokrat med intresse för förnyelse handlar inte förnyelse om att vandra höger eller vänster, jag är nämligen i allmänhet rätt nöjd med vart socialdemokraterna befinner på den skalan. Snarare handlar det om att formulera politik som utifrån våran ideologi svarar mot dagens verklighet. Att detta ibland leder till lösningar som även Svenska Dagbladets ledarredaktion kan tycka om betyder inte att förnyelse är liktydigt med att ständigt sträva efter sagda ledarredaktions gillande.