Arkiv för inlägg med taggen: opinion

Noterar att Sifos senaste opinionsundersökning ger utropar alliansen till ledare. Ett för en socialdemokrat oroande resultat. Hur pass mycket vikt man skall lägga vid undersökningen så som en profetia över valutgången är dock något osäkert

SvD väljer att höja trovärdigheten genom att påpeka att Sifos junimätning har lyckats förutsäga valvinnaren elva gånger av tretton. Vad man dock inte berättar är att inför förra valet, där alliansen van, så misslyckades Sifo med att förutsäga alliansens seger. Istället noterade man en ledning för de rödgröna med 1,6 procentenheter. Nu var inte Sifo ensamma, faktum är att med undantag av SCB var det bara Synovate-Temo som i juni 2006 lyckades pricka rätt valvinnare, dock hade Synovate-Temo förutspått de rödgröna som vinnare så sent som månaden innan.

Huruvida man kan dra någon slutsats av allt detta är tveksamt. Nära blocken ligger så nära varandra som de gör just nu får opinionsmätningarna svårt att ge några tillförlitliga svar. Naturligt då mätnoggrannheten inte är tillräckligt stor för att kunna särskilja två jämna block.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , ,

Annonser

Jag måste erkänna att jag roas storligen av högerbloggarnas desperata försök till självbedrägeri. Med anledning av den senaste opinionsundersökningen har borgerliga bloggare och den ”oberoende” liberala tidningen DN, försökt bortförklara att SCB:s senaste undersökning som ju visar en helt annan opinionsledare än vad borgerligheten skull önska. Nu ska man självklart inte överdriva betydelsen av någon enskild opinionsmätning men är det någon undersökning som man ska ta på lite extra allvar är det just SCB:s majmätning. Skälet är dels storleken men också att den, till skillnad från andra opinionsinstitut lyckats med bedriften att alltid förutsäga det vinnande blocket.

Riktigt intressant blir det om vi tittar på mätningarna som publicerades i maj och juni inför förra valet. Fram till och med maj 2006 hade alliansen haft övertag jämfört med de rödgröna men så i mitten av maj publicerade Demoskop en undersökning som visade att det rödgröna blocket plötsligt tagit över ledartröjan. Därefter började mätning efter mätning att visa samma sak, de rödgröna leder, Göran Persson skulle kunna sitta kvar. Så sa resterande maj-mätningar och så sa mätningarna som kom under juni. Mitt bland dessa mätningar kom SCB:s stora opinionsmätning som gick tvärt emot övriga mätningar och gjorde klart att även om skillnaden var liten så var alliansen fortfarande i ledning. Och mycket riktigt SCB fick återigen rätt, övriga institut hade fel.

Situationen är väldigt lik idag, men med den skillnaden att det är betydligt färre mätningar som denna gång utropar alliansen till vinnare än det då var som felaktigt pekade på en rödgrön vinst. För den som är intresserad så finns en sammanställning ovan av samtliga undersökningar sedan valet 2002.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och de .

Återigen har en opinionsundersökning publicerats och återigen har prasselmedia hittat någon förändring att blåsa upp rubriker med. Denna gång är det ett litet tapp för socialdemokraterna som resulterar i rubriker så som ”S tappar i ny väljarbarometer” och ”Socialdemokraterna rasar i ny mätning”. En mer sann rubrik hade nog varit ”intet nytt på opinionsfronten”.

Faktum är att ”intet nytt på opinionsfronten” är en väldigt bra beskrivning av situationen sedan EU parlamentsvalet förra året. Ovan syns resultatet för min egen sammanställning av opinionen, metoden för trenden finns närmare beskrivet i ett tidigare inlägg. Som synes är stödet för blocken idag ungefär densamma som för ett år sedan. Prasselmedia väljer dock att greppa efter halmstrån och tolkar varje liten vindpust i opinionen som vore det full storm.

I den mätning som prasselmedia nu blåser upp är ingen av förändringarna statistiskt säkerställda. Detta borde innebära att även politiska journalister skulle tolka resultaten med en gnutta skepsis, tyvärr passar detta inte in i den journalistiska dramaturgin och säljer heller inga lösnummer.

Men faktum är att inte ens statistiskt säkerställda förändringar behöver betyda något. I princip betyder nämligen statistiskt säkerställd, att sannolikheten för att förändringen uppstår helt slumpvis är under 5 %. Med andra ord även om ingen förändring har skett i opinionen så kommer man i 5 % av fallen se en förändring som är större än denna nivå man säger är statistiskt säkerställd, bara beroende på slumpen.

Eftersom det kommer så många opinionsundersökningar kan man närmast intill vara säker på att en av mätningarna varje månad visar upp någon slumpvis förändring som är stor nog att vara statistiskt säkerställd.
För låt oss anta att resultatet för varje parti är ett i stort sett oberoende resultat, något som så klart inte stämmer men det gör det enkelt att räkna på och verkligheten är inte så långt ifrån. Sannolikheten att vart och ett av partierna eller ett av blocken visar upp en slumpvis förändring som är stor nog att anses statistisk säkerställd är alltså 5 %. Eftersom det finns åtta partier och två block betyder detta att sannolikheten att i alla fall ett parti, eller ett block i varje mätning har en så stor slumpvis förändring är hela 40 %. Eftersom det publiceras i genomsnitt sju olika opinionsmätningar varje månad är alltså sannolikheten hela 97 % att i alla fall en mätning har en helt slumpvis förändring för något block eller parti som är stor nog att anses ”statistiskt säkerställd”. Sannolikheten att prasselmedia kommer att göra stora rubriker på denna förändring är närmast 100%.

Slutsatsen som kan dras är att prasselmedias rapportering kring opinionsundersökningarna, och framför allt deras val av rubriker, är skräp. Kent Persson ställde som fråga tidigare på sin blogg om man kunde lita på opinionsundersökningar. Min slutsats är att det inte finns några som helst problem att lita på mätningarna i sig. Däremot kan man absolut inte lita på den rapportering som finns kring dessa mätningar, om det så är bland bloggares tolkningar eller politiska skribenter. Slutsatserna som dras är oftast mycket långtgående och baseras sällan eller aldrig på någon djupare analys av vad resultaten egentligen säger. Snarare handlar det om önsketänkande och halvbakta teorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vad vill egentligen centern? Det är en fråga som väljarna enligt Novus undersökning tycks ha svårt att svara på. Till skillnad från övriga borgerliga partier har Centern nämligen inget område som väljarna förknippar extra starkt med partiet. Med förändringen av centerpartiet, från ett miljöorienterat mittenparti med landsbygdsfokus till ett storstadsfokuserat högerparti med ett ungdomsförbund som vill ”fuck facket forever”, tycks väljarna ha tappat bort partiet, och partiet tappat sina väljare.

Grafen ovan visar samtliga opinionsundersökningar sedan valet 2006 och trenden är tydlig. I mätning efter mätning har centerpartiet fått lägre och lägre stöd. Sedan valet 2006 har centerpartiet förlorat ungefär 40 % av sina väljare, och det finns inga större tecken på att man ännu nått botten. För att ytterligare strö salt i såren visar Novus undersökning att centerpartistiska väljare är de som är mest villiga att byta block och rösta på något av de rödgröna partierna.

Sakligt sett är centerns kräftgång inte särskilt svårförstålig. Av alliansens fyra partier är centerpartiet det parti som har haft svårast att få utdelning för sina egna profilfrågor. Som parti har centern kontrollerat både miljödepartementet och näringsdepartementet vilket borde varit en utmärkt utgångspunkt för att driva centerpolitik då både miljö- och företagarpolitik är frågor som centern vill profilera sig inom. Men utfallet har varit väldigt magert.

Ser man till miljöpolitiken finns det inte mycket att hurra för om man är centerpartist. Som ansvarig minister och dessutom ordförande för EU:s miljöministrar hade Andreas Carlgren och centern ett gyllene läge inför Köpenhamnsmötet att kunna ta åt sig delar av äran av ett undertecknat globalt klimatavtal. Tyvärr blev det inget avtal, något som absolut inte var Andreas Carlgrens fel men det snuvade han på en seger att visa upp på hemmaplan.

För vad har man annars att visa upp? Utöver klimatfrågan så är de andra stora frågorna som uppmärksammats i media mestadels negativa för centerpartiet. Vattenfall har köpt kolkraftverk, regeringen har tillåtit vargjakt centern har tvingats ge upp sitt motstånd mot kärnkraft.

Då centerpartiet både har näringsministerposten och miljöministerposten så tvingas man i dubbel bemärkelse bära hundhuvud för vattenfalls kolkraftsinvesteringar. Hanteringen av vattenfall i stort har heller inte skett på ett sätt som stärkt förtroendet för centerpartiet, orättvist eller ej.

För ett parti som centerpartiet som vill profilera sig mot storstadsväljare är det allt annat än positivt att bli känd som partiet som tillåtit vargjakt. Storstadsväljare är nämligen väldigt rovdjursvänliga och har ingen som helst förståelse för de som vill ut i skogen och skjuta av gråben.

Och när det gäller kärnkraften är det svårt att se att centern vunnit särskilt många väljare på att öppna upp för nybyggnation. De flesta centerpartistiska väljare accepterar nog uppgörelsen, men det finns en grupp centerpartistiska väljare för vilka kärnkraftsfrågan är central. Väljare som hittat till centerpartiet just på grund av att centern varit det enda tydliga partiet för de allmänborgerliga väljare som varit kärnkratsmotståndare. Dessa väljare riskerar nu att antingen byta block och rösta på miljöpartiet, eller att helt enkelt lägga sig på sofflocket.

Så vad finns då kvar? Ja centerpartiet skulle nog gärna vilja ta åt sig äran för hela regeringens klimatpolitik, och hävda att denna aldrig hade varit så ambitiös om inte centern suttit i regeringen. Problemet är att resten av alliansen inte vill ge centern den äran, utan hävdar att regeringens klimatpolitik är lika mycket deras bedrift, och så har också alliansväljarna större förtroende för moderaterna i miljöfrågor än för centerpartiet.

På näringslivsfronten är läget ungefär lika mörkt som på miljöfronten. Som småföretagarparti var en höjning av arbetsgivaravgiften ett av de första besluten som centerpartiet var med och fattade. Inte riktigt en optimal start. Av löftet om regelförenklingar har det inte blivit mycket, man har visserligen till slut beslutat att ta bort revisionsplikten för mindre aktiebolag, men detta har en ganska liten praktiskt effekt eftersom företagen ändå kommer bli tvingade till revision av bank och finansiärer. I övrigt har Maud Olofsson mest tvingats hantera krisen i fordonsindustrin och pumpat in pengar i SAS. Ja och försökt förklara vad hon viste, eller inte viste, vad gäller vattenfalls pantsättning av hela koncernen. Visserligen kan man se RUT avdraget som något av en centerfråga men tyvärr har resten av alliansen inte riktigt varit villig att ge centern äran för denna reform heller. Och på infrastruktursidan har Åsa Torstensson i princip bara gjort sig känd som ministern som undrar vad Göteborgare skall göra i Borås.

Det senaste från centerpartiet är att ungdomsförbundet satt på sig gröna clown näsor och driver en kampanj under parollen ”fuck facket forever”. Där svordomar, krav på avskaffande av LAS och lägre ingångslöner för ungdomar tycks vara bärande delar av kampanjen. Samt youtube film där en centerpartistisk riksdagskandidat och frilansande grävande journalist filmar pengar, skyltfönster, champagneglas och sig själv på Arland.  Huruvida dessa båda inslag är en uttänkt del av partiets strategi, eller bara ett resultat av den välkända ”oh nej fyraprocentspärren närmar sig vi måste göra något drastiskt”- syndromen är något svårt för en utomstående att säga något om. Men kanske behövs något drastiskt, i alla fall när man inte vill ställa upp i debatt, för skulle det vara val idag och alliansen ändå vinner så kommer centerpartiet att tävla med kristdemokraterna om den tvivelaktiga äran att vara Sveriges minsta parti, och 12 ledsna centerpartistiska riksdagsledamöter skulle tvingas söka sig ett nytt jobb.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Jag har fått för mig att opinionsmätningar och te på något sätt hör ihop. Det finns något avslappnande, för en sifferfetischist som mig själv, att sitta med en kopp te och läsa igenom vad bloggare och tidningar skrivit om den senaste opinionsundersökningen. Särskilt trivsamt blir det en dag som denna, då vädret inte direkt lockar till längre utflykter eller äventyr. Då jag dessutom hyser en stark men ytterst ovetenskapliga övertygelse om att min te-sump kan förutsäga opinionsläget med ungefär samma exakthet som United Mindes så blir te en synnerligen essentiell del av varje betraktelse av opinionsläget.

Nu är det dock inte United Mindes utan Sifo, vilka jag har något större respekt för, som pressenterar dagens undersökning. Kortfattat kan den sammanfattas med att gapet mellan blocken minskar, moderaterna går framåt, kristdemokraterna faller ur riksdagen och sverigedemokraterna kommer inte in. Som vanligt när det gäller alla opinionsundersökningar så är det mesta av detta inte statistiskt säkerställt. Eller med andra ord det är svårt att säga om förändringarna är slumpvisa eller beror på en faktiskt förändring av väljarstöd. För den som vill veta mer om det här med vad som menas med statistisk säkerställt så rekommenderar jag Statistiska Centralbyråns pedagogiska lilla skrift.

Av de olika förändringarna för partierna är det två som är statistiskt säkerställda. Moderaternas uppgång och sverigedemokraternas nedgång. Att moderaterna fortsätter vara alliansens vallokomotiv känns inte som någon direkt nyhet. Även om det något talande att i stort sett varje mätning där moderaterna starkt går framåt så tycks något av de andra borgerliga partierna (oftast kristdemokraterna) falla ur riksdagen. Den borgerliga kannibalismen är fortsatt stark.

Sverigedemokraternas nedgång känns för mig mer positivt, det fortsätter också en trend som har på gått under de senaste månaderna och som jag tror inte tror kommer förändras. För desto närmare valet vi kommer desto mer fokus kommer att hamna på de etablerade partierna och skillnaderna dem emellan vilket gör att sverigedemokraterna kan få än svårare att nå ut. Dessutom tror jag att valet kommer att bli jämt. Får vi ett jämt opinionsläge där sverigedemokraterna upprepat hamnar under 4% spärren kan detta leda till att fler potentiella sverigedemokratiska väljare tvekar att rösta på sverigedemokraterna då en röst på dem kan vara en bortkastad röst om partiet inte klarar sig över 4% spärren. Har man som potentiell sverigedemokratisk väljare dessutom ett favoritblock (må vara rött eller blått) kan alltså den egna rösten bli det samma som en förlorad röst för det egna blocket därmed ett sorts indirekt stöd för motståndarblocket.

Det krävs ingen överdriven profetisk förmåga för att förutspå att valet blir jämt, svenska val brukar bli jämna. Att de rödgröna har haft ett övertag mot alliansen som varit över 10% enheter är allt annat än naturligt och vi kan därför tyvärr förvänta oss att gapet kommer att minska. Min övertygelse är dock att vi får ett regeringsskifte i september, men tills dess är det lång tid kvar, och som gammal simmare så minns man att det enda som gäller är kamp ända in i kaklet.

För den som gillar opinionsundersökningar rekommenderar jag både Henrik Oscarssons och Kjell Albert Sjöströms bloggar då båda sammanställer opinionsläget. Den gode Sjöström räknar dessutom ut vad sammanställningen skulle ge för mandatfördelning i riksdagen. Annars kan du  även läsa andra bloggares intressanta åsikter om , , , och .

Så utifrån Aftonbladets årliga popularitets undersökning, där 1000 personer får att sätta betyg på regeringen, noterar Dick Erixon att alliansregeringens snittbetyg är högre än den förra socialdemokratiska regeringen under Göran Persson.

Förutom att diverse borgerliga bloggare uppmärksammat detta så har även regeringens eget statligt subventionerade propagandaorgan SvD och dess ledarredaktion. Nu kan man ju så som våran egen Johan Sjölander frågar sig hur man ska tolka att regeringen är mer populär än den förra socialdemokratiska regeringen, men ändå har de rödgröna haft övertag i opinionsmätningarna sedan några månader efter valet.

Den liberala bloggaren Åsa Carlsson ser detta istället som ett bevis för att vi nu har en kompetent regering. Logiken är alltså att vi har en regering som fler än tidigare har förtroende för, alltså har vi en kompetent regering. Argumentation kallas inom retoriken för argumentum ad populum, en retorisk fallasi, där man försöker hävda att något gäller därför att flera påstår eller tror på det. Fallasin är väldigt vanlig i reklam och ett klassiskt exempel är Camels reklam med sloganen ”more doctors smoke Camels than any other cigarette”.

Själv drar jag mig till minnes att det här är inte första gången som den samlade borgerligheten blir lite till sig i trasorna av någon popularitets undersökning och gärna vill göra en stor sak av det hela. Jämförelser mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har framför allt dragits fram för jämna, inte minst av SvD’s ledarredaktion.

Genom att återupprepat påpeka den relativa populariteten implicerar man med andra ord att den borgerliga regeringen är bättre än en rödgrön. Precis som man genom att visa på Reinfeldts högre popularitet jämfört med Mona Sahlin vill visa att Reinfeldt är en bättre statsminister än Mona. Det är så klart upp till var och en att använda vilka retoriska tricks man vill men det kan ju vara bra att komma ihåg att valet i september inte handlar om vem som folk säger sig ha högst förtroende för i en opinionsundersökning utan vilken politik vi vill ha.

Läs gärna Tokmoderatens i övrigt roande betygssättning på nuvarande och föregående regering samt andra bloggares åsikter om , , ,

Så idag, eller nå egentligen igår, kom SCB’s stora opinionsundersökning. En massa intressant har skrivits av diverse bloggare och media. Själv har jag suttit och pluggat inför en tenta, men eftersom jag hela tiden blivit distraherad av diverse funderingar så känner jag att jag måste skriva av mig lite.

Dagens resultat där de rödgröna får majoritet i den största av de opinionsundersökningar som genomförs är förstås mycket glädjande. Intressant är också att notera att denna undersökning är gjord före det att den senaste sjukpenningsskandalen briserade. Med andra ord moderaterna har inte blivit bestraffade för den negativa press de fått de senaste veckorna.

Kent Persson (m) påpekar i sin blogg att dagens resultat för moderaterna på 26,2% innebär att man tangerar föra valresultatet, ett resultat som historiskt var ett mycket bra resultat för moderaterna. Därför är det så klart svårt att se dagens resultat som ett misslyckande för moderaterna, något som annars både DN’s Henrik Brors och SvD’s Lena Hennel föreslår.

Nej jag håller helt med Kent Persson, resultatet av SCB’s stora opinionsundersökning kan inte riktigt ses som ett stort misslyckande för just moderaterna. Mer allvarligt, om man ser till föregående valresultat, är situationen för de borgerliga småpartierna.

Lite enkel matematik säger oss att om moderaterna tangerar sitt tidigare resultat så måste hel den borgerliga nedgången beror på att småpartierna, FP, KD och C tillsammans backat. Och vist är det så, inte bara tillsammans utan vart och ett av partierna har backat. Jämfört med valet så har Folkpartiet förlorat 13% av sina väljare, Kristdemokraterna har förlorat 27% av sina, och centerpartiet har förlorat hela 37% av sina väljare.

Ser man till väljarströmmarna så förlorar kristdemokraterna väljare till socialdemokraterna. Folkpartiet förlorar väljare till både socialdemokraterna och miljöpartiet. Centerpartiet blöder både åt höger och vänster då väljare går likväl till socialdemokraterna och miljöpartiet som till moderaterna och folkpartiet.

Allians för Sverige, så viktig för den borgerliga enigheten och valsegern har inte givit utdelning för de mindre allianspartierna. Delvis kan detta skyllas på den moderata dominansen i regeringen. Kanske är lite av problemet just enigheten. När alliansens partiledare bakom stängda dörrar förhandlar fram alliansens politik och sedan gemensamt och eniga pressenterar den så finns det inte mycket rum för diversifiering mellan partierna. För en väljare blir det då också svårt att se någon direkt skillnad mellan partierna. Om alla fyra allianspartier bara är allmänborgerliga, vad finns det då för skäl att rösta på något annat än det parti som syns och hörs mest? Det vill säga moderaterna.

För socialliberala väljare finns knappast några alternativ, både centern och folkpartiet har vandrat högerut och kristdemokraterna var aldrig ett alternativ. Alternativen har varit att gå över till det rödgröna blocket eller till moderaterna. Och ser vi till väljarströmmarna så är det exakt de alternativ som väljarna valt.

Jag har skrivit tidigare att jag tror att alliansen kommer att ha svårt att vinna utifall man inte lyckas med att lyfta de mindre partierna. Att moderaterna ensamma skall lyckas vinna valet känns osannolikt.

Nå nu räcker det med analys, tillbaka till att plugga inför tentan.

Läs även andra bloggares åsikter om , och .

I ett inlägg 9 september, skriver bloggaren Tokmoderaten ett inlägg som börjar med att han förklarar för sin son varför han var ”elak mot Mona”, varför han ”mobbade henne”. Förklaringen från den gode fadern Tokmoderaten, var att han inte alls mobbade Mona utan att han höll på med ”negative campaigning”. Någon förklaring till vad skillnaden mellan ”negative campaigning” och mobbning är får inte sonen eller vi bloggläsare istället ger sig Tokmoderaten ut på ett långt utlägg om varför han tycker att Mona är dålig. Det hela avslutas med vad som kan ses som en förklaring till varför Tokmoderaten mobbar Mona:

”Så länge folket anser att Fredrik Reinfeldt är en betydligt mer pålitlig, trovärdig och skärpt statsminister än Mona så har Alliansen detta kort på sin hand att spela ut när det behövs. Det kan komma att behövas om opinionssiffrorna håller i sig – för när 60% av väljarna ser Reinfeldt som en bättre ledare för Sverige måste man kunna utnyttja detta faktum. Allt annat vore tjänstefel…”

Ungefär samma slutsats, om än formulerad på ett något annat sätt pressenteras av Johan Westerholm i en artikel på Newsmill. Vad Johan Westerholm noterar är att alliansens och dess fans och företrädare har ett litet problem, alla siffror pekar åt fel håll. I fråga om arbetslöshet, klimat, EU ja på punkt efter punkt så har man misslyckats med sin politik. I brist på egna politiska framgångar väljer alliansen och dess fans och företrädare att istället för att prata politik, angripa motståndarens företrädare och då främst Mona Sahlin. Mobba Mona, är alliansens främsta strategi för valvinst 2010. Politik det vill man helst slippa tala om.

Ingen stans är detta så tydligt som i frågan om jobben, den fråga alliansen påstår sig ha vunnit valet på. Som bortförklaring för de egna misslyckanden används finanskrisen, närmast patetiskt hävdar man att den egna politiken egentligen fungerar men att finanskrisen råkade komma i vägen och förstöra. Att denna bortförklaring är ihåligt är alliansen väl medvetna om. Finanskrisen drabbat alla länder men för första gången någonsin har Sverige högre arbetslöshet än Finland och EU genomsnittet, med andra ord ett historiskt unikt misslyckande.

Inte undra på att borgerliga bloggare väljer att inte prata om arbetslösheten, att borgerliga politiker väljer att mörka ökningen av utanförskapet, detta till den grad att moderaterna väljer radera en artikel på den egna hemsidan som beskriver hur man beräknar utanförskapet.

Istället för att prata politik tar man till just det kort som Tokmoderaten beskriver, Mona, man pratar Mona. Målet är att förskjuta fokus från de egna misslyckandena och den egna politiken och istället fokusera på personfrågor. Det är strategiskt helt rätt. Alliansens styrka är att Reinfeldt som stadsminister har ett starkt förtroende. Väljarna har faktiskt ett starkare förtroende för han som person än vad det har för den regeringen som han leder och den politik han för. I popularitetsmätningarna leder han, i opinionsmätningarna har hans regering legat efter oppositionen i flera år, nu tappar man till och med stöd i storstäderna. Det här är ett problem för alliansen för det är opinionsmätningarna som visar hur väljarna tänker rösta därför står alliansens hopp till att kunna göra valet till en popularitetstävling för ökar alliansen sin chans att vinna.

Det är lätt att förstå hur alliansens företrädare och fans tänker:
Vi kan inte prata politik för väljarna gillar inte vad vi håller på med. Vi kan inte prata om vad vi lyckats med för vi vi har ju inte lyckats med något. Men om vi slänger tillräckligt mycket skit på vår motståndare så kanske någonting fastnar.

Så vad är då motmedlet från oss oppositionella, jag skulle säga att uppmärksam att alliansen och dess fans och företrädare pratar person och inte politik och fortsätta att prata politik. De borgerliga, de som numera utgöra alliansen gav för länge sedan upp att prata ideologi, de vet att de inte kan vinna den matchen. Vill borgarna nu även ge upp att prata politik så varför inte, jag tror inte att våra rödgröna företrädare i from av Mona, Maria, Peter eller Lars kommer göra det och jag tror inte att vi rödgröna fans kommer göra det heller.

På SVD:s ledarsida frågar sig Claes Arvidsson om Carina Perssons avhopp signalerar en förlust för Socialdemokraterna. Visserligen kan man se hjärttecken i allt, och som bekant litar jag själv starkt till min te-sumps förmåga att förutspå opinionsläget, men just för dagen skulle jag rekomendera Claes Arvidsson att ta en titt på den senaste opinionsundersökningen. Eller för att citera Svenskans egen rubrik: ”S stärker greppet”.

Jag kunde inte undgå att notera något underligt med United Minds senaste undersökning där SD får sisådär 5,6%. I den förra mätningen som publicerades precis efter EU valet lät United Minds intervjua runt 2000 personer i denna undersökning är bara runt 1000 tillfrågade. Antingen tyder detta på att United Minds bytt metod, vilket skapar ett problem vid jämförelse med tidigare undersökning, eller så har man haft ett närmast katastrofalt bortfall i undersökningen.

Om det senare skulle vara fallet det så är undersökningen inte värd så mycket och det skulle vore journalistiskt oansvarigt av Aftonbladet att publicera den. Fast det är klart nu ska man ju inte hoppas för mycket på den granskande förmågan hos kvällstidningsjournalister då artikelförfattaren helt felaktigt påstår att SD blir vågmästare, något som inte är fallet eftersom KD faller ur riksdagen enligt mätningen. Räknat i mandat skulle Reinfeldt tvingas lämna rosenbad, även om han skulle kunnat tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna.

Nu anser jag dock att man ska just denna opinionsundersökning på allt för stort allvar. En undersökning gjord mitt i sommaren, genom nätenkäter, och om till råga på allt tillhör de mindre undersökningarna (1000 tillfrågade jämfört med de större på runt 2000), kan antas vara mindre exakt.

Sommarundersökningar är i allmänhet opålitliga då det finns ett stort bortfall bland de tillfrågade. Detta bortfall är inte fördelat jämt över befolkningen. Vissa personer är nämligen mer benägna än andra att resa bort eller på annat sätt bli onåbara under sommaren. Det är mer troligt att personer med god ekonomi är bortresta än någon med sämre. Det är mer troligt att en person anställd inom mer traditionell industri är ledig under det som kallas industrisemestern än någon anställd inom exempelvis handeln. Eftersom partisympatier även varierar i dessa grupper så blir undersökningen mer osäker. Arbetslösa som grupp röstar exempelvis annorlunda än personer med arbete. Undersökningen har som det heter en bias. På samma sätt så ger nätenkäter en bias då vissa personer är mer benägna att svara på nätenkäter än andra.

Då denna undersökning dessutom är en av de mindre så är det också mer troligt att just denna undersökning avviker från det opinionsläge som den försöker mäta. Sammantaget gör det hela att jag även i detta fall litar mer på min tekopp och det som tesumpen visar där.