Archives for the month of: oktober, 2010

Det var ett tag sen jag skrev något på denna blogg. Förklaringen är en kombination av en eftervalströtthet och en återgång till den akademiska världen. I det här fallet att jag börjat mitt examensjobb. Det som får mig tillbaka till tangentbordet, är dels en debattartikel i DN av Timbros nye VD Markus Uvell om borgerlighetens framtid, vilket för egen del får mig att fundera över socialdemokratins framtid. Samt vår öppna kriskommission första rapport, i detta fall om organisation, en fråga som är starkt knuten till partiets problem och tillbakagång.

Detta val var i mångt och mycket ett väldigt opolitiskt val. Det var inte ett val med tydliga politiska eller ideologiska skiljelinjer. I retorik så väl som i den föreslagna politiken tycktes de båda blocken försöka lägga sig så nära varandra som möjligt. Något som enklast illustreras med att socialdemokraternas enskilt största reform var en skattesänkning för pensionärer. Så hur hamna vi här?

Mycket klokt har skrivits av mycket kloka mänskor om varför det gick så käpprätt åt helvete som det faktiskt gick för socialdemokraterna och här är mitt lilla bidrag till detta kollektiva tankearbete.

Som jag ser det är socialdemokraternas grundläggande problem att partiet saknar så väl tydliga visioner lik väl som berättelser om framtiden. Socialdemokraterna har tyvärr i mångt och mycket blivit ett konservativt parti. Inte i ideologin men väl i retorik. Våra historier handlar sällan om framtiden utan istället om dåtiden. Då, när Palme, Erlander eller Branting kämpade för demokrati, rösträtt, löntagarfonder och ATP. Då när folkhemmet byggdes, då när de stora reformerna genomfördes, då, då, då. Men vad om nu? Och än viktigare imorgon?

Detta kan exemplifieras med att vi under de tre senaste valrörelserna, allt för ofta pratade om hur samhället skulle försämras med borgerligt styre, istället för att förklara hur vi vill förbättra det. Att varna för riskerna med borgerligt styre fungerade 2002 men i längden vinns inga val på tidigare meriter.

Det finns en ganska enkel logik till varför det blivit på detta sätt. Vår socialdemokratiska mission har varit att arbeta för en ökad levnadsstandard för arbetarklasen, den klass som vid partiets grundande, och framför allt under partiets storhetstid utgjorde lejonparten av väljarkåren.

Ur det perspektivet har vårt parti lyckats enormt väl. Att Sverige är ett av de läder som har högst levnadsstandard, högst medellivslängd och högst social mobilitet är något som socialdemokratin kan känna en stolthet över, eftersom detta är vad partiet strävat efter och vår politik har fungerat och gett resultat. Samtidigt skapar detta ett problem. I takt med att arbetarna fått det bättre, och i många fall inte längre är arbetare utan tjänstemän. I takt med att fler utbildas och lönerna höjts, så har Socialdemokratins naturliga väljarskara krympt. På grund av att vår politik varit framgångsrik så har den väljarbas som hållit oss vid makten reducerats. Något som märks särskilt i det sjunkande stödet bland LO medlemmar.

I ungefär samma takt som väljarkåren har förändrats, har antalet medlemmar i Socialdemokraterna sjunkit. Vi vill gärna se sig som en folkrörelse men sedan början av 90-talet har antalet medlemmar mer än halverats. För varje medlem som försvunnit har ett perspektiv, ett sätt att se verkligheten också försvunnit. Samtidigt är de som idag är aktiva på ledande poster inom socialdemokratin uppfostrade med de historier och inom den tradition som funnits inom partiet. Genom aktivitet och förtroendeuppdrag med start i ungdomsförbundet har man präglats av normer och idéer som blivit, så att säga, sittande i väggarna. Inte sällan accentueras detta av att man själv vuxit upp med föräldrar, och ibland även far eller morföräldrar, som varit aktiva och kanske till och med arbetat inom partiet. Resultatet är en sorts intellektuell inavel där nytänkandet stagnerat i brist på alternativa perspektiv, där enda alternativet varit att hålla kvar, och föra vidare, de tankar och idéer som redan varit rådande.

Denna stagnation kom till ytan och blev väldigt tydlig efter valförlusten 2006 och under det förnyelsearbetet som följde. Istället för att ge den nyvalda partiledaren det svängrum som behövdes för en omdaning vägrade delar av partiet att ens acceptera den partiledare som valts, vilket gjorde att dessa fraktioner i partiet gjorde mer skada och praktiskt var mer ansvariga för valförlusten än vad våra verkliga politiska motståndare inom det borgerliga blocket kan sägas ha varit.

Förnyelsen blev heller inte den förnyelse den skulle kunnat vara. Framför allt syntes inte förnyelsen för väljarna. För ett parti som vill signalera förnyelse så var det lag, de frontfigurer, som skulle personifiera denna förnyelse väldigt traditionella. Samtliga var gamla trotjänare. Förnyelsen hade inte nått partitoppen. Ett byte av partiledare hade i stort sett inte satt några andra spår än att partiledaren nu var kvinna. En kvinna som även hon inte var någon nyhet. För väljarna syntes ingen förnyelse.

Skall vi socialdemokrater kunna återta makten, och vända partiets opinionsmässiga kräftgång måste vi börja berätta sagan om framtiden. Hur vi vill att morgon dagen skall se ut. Vilka är våra visioner för Sverige? Hur kommer det se ut om fyra, åtta eller tjugo år, om vi får bestämma. Vad är det för långsiktiga mål vi har.

Vi har här en fördel. Om du frågar en socialdemokrat, vilken som helst, varför han eller hon är socialdemokrat så kommer du antagligen få ett engagerat och känslosamt svar, där ord som rättvisa, frihet och jämlikhet kommer att nämnas mer än en gång. Den ideologiska kompassen inom partiet ligger fast och är väldigt stark. Denna ideologiska inställning delas också av väljarna, något som särskilt sjukförsäkringsdebatten visat på.

Tyvärr har denna ideologiska drift under senaste tid mestadels kanaliserat i ett engagemang för olika former av utsatta eller orättvist behandlade grupper så som sjuka, ensamstående, invandrare, HBTQ personer, samt ett besläktat men något mer omfattande engagemang kopplat till feminism. Detta är helt klart behjärtansvärt, och inom dessa områden har också verklig förnyelse skett under flera år. Men att partiledare kallar sig feminister och att vi idag har en enormt mycket mer modern HBT-politik än vi hade i början av 90-talet eller till och med i början av 2000-talet, är inte nog om vi som parti aspirerar på att få mer än 30 % av väljarnas röster. Samma förnyelse måste också ske inom andra områden.

Vi behöver inte byta vår ideologi, men vi måste våga fundera på hur denna ideologiska övertygelse tar sig uttryck i rent konkret politik, och i denna förnyelse får vi inte vara rädda för att föra våra heliga kor till altaret, slakta dem, grilla dem, mala dem och sedan göra hamburgare av dem.

Och för att få in dessa nya tankar behöver vi också få in nya tänkare. En städning högt och lågt i organisationen behöver göras och folk som kanske lite för länge styrt och ställt behöver lämna över till nya förmågor. Nya, inte nödvändigtvis i form av åldersmässigt yngre, utan nyare i form av sitt engagemang i partiet. Personer som kanske har en annan syn på politiken. Organisationsstrukturen i partiet behöver därtill ändras för att det skall vara lättare att få in nytt blod i systemet, för att undvika framtida stagnationer.

Kort och gott, för att gå framåt måste vi öppna upp och vädra ut. Renovera och modernisera. Vi måste kunna svara på frågan om vilket samhälle vi vill ha imorgon och inte bara vilket samhälle vi inte vill ha. För att detta skall kunna ske och bli trovärdigt behöver nya personer och perspektiv beredas plats inom partiet.

Dagens debattartikel i DN lyfter en intressant fråga om hur en åldrande befolkning och med den en förändrad demografi kommer ställa krav på välfärden. Artikelförfattaren
Andreas Bergh från forskningsinstitutet Ratio driver tesen att ett välavgränsat offentligt utbud kompletterat med marknadsalternativ är det som skall ersätta dagens solidariskt finansierad system. En tes som är lätt att förstå med tanke på avsändaren.

Ratio är idag namnet på det som en gång i tiden var Näringslivets fond, en organisation med klart borgerliga kopplingar och agenda. Organisationen är alltså ungefär lika oberoende som LO eller kanske mer passande LO:s motpart, Svenskt Näringsliv. En aktör inom högerns ekokammare med andra ord.

Att inlagan är en partsinlaga betyder så klart inte att man skall bortse från den. De faktiska omständigheter som pressenteras är reella och något att ta i beräknande. Men artikeln är varken opartisk eller så vetenskaplig som den vill ge sken av. Det är trotts allt en partsinlaga och ett stycke står ut ur den i övrigt opartiska och akademiska fernissan lite som en broccoli i en mjukglass:

”När det gäller skattehöjningar finns visst utrymme. Momsen på livsmedel kan höjas till samma nivå som för andra varor. Fastighetsskatten kan göras om så att skatteintäkterna ökar. Merparten av statens skatteintäkter kommer dock från arbete, där Sverige redan ligger så högt att skatterna orsakar betydande problem på arbetsmarknaden, inte minst inom tjänstesektorn. Även om behoven inom sjukvård och äldreomsorg kommer att förhindra stora skattesänkningar framöver, sätter skatternas skadeverkningar alltså en gräns för stora skattehöjningar.”

Inställningen att skatternas ”skadeverkningar” sätter en gräns för skattehöjningar är inget faktum utan debattörens, eller i detta fall organisationen bakom debattörense, egen åsikt.

Det finns också en felaktighet i att sätta dagens skattesystem så som norm för ett framtida. Systemet så som det ser ut idag är ett resultat av en större reformation i under 80-talet och det finns absolut inget som säger att en ny reformering inte kan, eller bör, genomföras. Faktum är väll snarare att det finns behov av att se över hur hela skattesystemet fungerar delvis med hänvisning till detta men även med avseende på global hållbarhet. En sådan förändring skulle kunna vara en ökad beskattning av kapital och konsumtion mot en minskad beskattning av arbete.

Men en reform innebär inte att man ska frångå principen om en solidariskt finansierad välfärd. För låt oss vara ärliga. Om man anser att det är möjligt för den enskilde att lägga en större del av ens beskattade inkomst på välfärd, exempelvis i form av sjukvård, så finns det egentligen inget som hindrar att denna summa istället förmedlas genom beskattning. Det är svårt att förklara varför det på något sätt skulle vara bättre att betala exempelvis fem hundra kronor extra för en privat sjukförsäkring, för att täcka upp det som den solidariskt finansierade sjukvården inte täcker, istället för att betala motsvarande summa i skatt. Särskilt som erfarenhet, från framförallt USA, visar att kostnaden för sjukvården är högre om den finansieras via försäkringslösningar, något som antyder att denna högre premie blir högre än vad en beskattning skulle ge.

En åldrande befolkning och därmed en förändrad demografi kommer innebära att kraven på välfärden förändras. Men att med detta säga att Sverige med någon sorts empirisk nödvändighet måste frångå det som varit den bärande principen för hur välfärden finansierats, är inte seriöst. Samtidigt är det lätt att se att detta är ytterligare ett exempel på hur olika tankesmedjor och organisationer med högerkoppling på olika sätt försöker angripa grunden för välfärdssamhället. Ytterligare ett exempel på högerns ekokammare. Frågan är dock fortfarande intressant och förtjänar en mer seriös behandling.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om och .

Fredrik Reinfeldt har just haft sitt inledningstal i riksdagen. Ordet ansvar präglade inledningen av regeringsförklaringen och nämnde hela 26 gånger. Ett ord som har vars betydelse blir relevant att komma ihåg under denna mandatperiod. Orsaken är givetvis den parlamentariska situation som uppstått sedan riksdagens fått ytterligare ett parti. Ett parti som övriga riksdagspartier skyr men som de ändå måste förhålla sig till.

Väljarna har valt in Sverigedemokraterna i riksdagen. Och hur mycket man än avskyr det partiet och allt de står för så är de demokratiskt valda och en del av vårt parlament. Att inget av blocken är villiga att ta i Sverigedemokraterna med tång är dock fullt förståligt.

Ideologiskt står Sverigedemokraterna långt ifrån samtliga övriga partier i riskdagen, och i sina profilfrågor är de ensamma med sina åsikter. Och även om Sverigedemokraternas åsikter i övriga sakfrågor ligger närmare Alliansen än de Rödgröna så behöver du gå tillbaka närmast ett halvsekel för att i dåvarande högerpartiet och bondeförbundet hitta riksdagsledamöter som skulle känt sig hemma med sverigedemokraternas ideologi och retorik.

Därmed har vi en parlamentarisk situation som är något ovanlig men knappast unik. Inget av de traditionella blocken har en egen majoritet. Senast så skedde var 1991, men även 1973 när den nya enkammarriksdagen blev hade två lika stora block uppstod en liknade situation det som kom att kallas lotteririksdagen. Men även om nuvarande situation är ovanlig så är den allt annat än ohanterlig.

Så länge vår statsminister agerar ansvarsfullt, i enlighet med vad som kan förväntas av den som besitter detta ämbete, så existerar egentligen inget problem med denna situation. Reinfeldt leder en minoritetsregering. Sådana regeringar är närmast intill normaltillstånd för Sverige och därmed inget dramatiskt i sig. Inte heller en minoritetsregering i koalition är något nytt för Sverige, även om det ärlligt skall sägas att ingen minoritetskoalition har lyckats sitta en hel mandatperiod, därmed har Reinfeldt alltså möjlighet att leda den första.

Liksom alla andra statsministrar som lett en minoritetsregering blir det nu Reinfeldts uppdrag att säkra en majoritet i riksdagen inför varje större beslut. Gör han det inte finns alltid risken att riksdagen tvingar han att verkställa en politik som han inte ställer sig bakom, aldrig en trevlig situation för någon statsminister, och i längden ett recept för regeringskris.

Som det är idag finns det två sätt med vilket Reinfeldt kan säkra en majoritet i riksdagen. Antingen förhandlar han med de rödgröna eller så förhandlar han med sverigedemokraterna. Vilket alternativ som Reinfeldt än väljer kommer han att tvingas till eftergifter så fungerar trotts allt demokratin. Frågan är därför bara om Reinfeldt föredrar att ge mer inflytande åt de Rödgröna eller åt Sverigedemokraterna.

Inget parti i riksdagen röstar för ett förslag utan att detta har sitt pris i hur förslaget blir utformat. Alliansens är i sin helhet ett resultat av detta. Vart och ett av allianspartierna har haft sitt pris för att ingå i samarbetet, den gemensamma allianspolitiken är därför en kompromiss av fyra partiers viljor. Men numera räcker inte denna kompromiss föra att säkra en majoritet i riksdagen ytterligare kompromisser kommer därför behövas.

Detta är fulständigt naturligt, en följd av den parlamentariska demokrati som Sveriges styre vilar på.

Det finns en möjlighet till för Reinfeldt, en möjlighet jag tidigare nämnt. Reinfeldt kan utan att förhandla med vare sig de Rödgröna eller Sverigedemokraterna lägga sina förslag i riksdagen och sedan hoppas på att få majoritet ändå. Ett sådant agerande är allt annat än ansvarsfullt ändå har retoriken från högerdebattörer och ledarsidor på olika sätt förespråkat just detta agerande.

Argumentationen har gått ut på att säga att de Rödgröna inte skall få göra det som man menar att Alliansen skall göra. Reinfeldt och Alliansen skall ges rätt att lägga förslag utan att förhandla, utan att säkra en majoritet. De Rödgröna skall däremot inte gemensamt få lägga egna förslag eftersom det då finns en möjlighet för Sverigedemokraterna att rösta för dessa förslag istället för Regeringens. Kravet på ansvar flyttas på så sätt från den statsminister som valt att regera i minoritet till delar av den opposition som redan innan valet gjorde klart att man inte tror på en sådan minoritetsregering. Det ansvar som Reinfeldt inte väljer att ta skall därmed axlas av andra.

Riksdagen är nu öppnad, och det kommer inom kort blir uppenbart om statsministern väljer att ta det ansvar han talar om, eller om han väljer att inte göra det. Hur han gör är enbart han som kan bestämma.

Läs även Johan Westerholm om frågetecken för framtiden, Peter Andersson om regeringsförklaringen.
Intressant?