om Demografi och ekokammaren

Dagens debattartikel i DN lyfter en intressant fråga om hur en åldrande befolkning och med den en förändrad demografi kommer ställa krav på välfärden. Artikelförfattaren
Andreas Bergh från forskningsinstitutet Ratio driver tesen att ett välavgränsat offentligt utbud kompletterat med marknadsalternativ är det som skall ersätta dagens solidariskt finansierad system. En tes som är lätt att förstå med tanke på avsändaren.

Ratio är idag namnet på det som en gång i tiden var Näringslivets fond, en organisation med klart borgerliga kopplingar och agenda. Organisationen är alltså ungefär lika oberoende som LO eller kanske mer passande LO:s motpart, Svenskt Näringsliv. En aktör inom högerns ekokammare med andra ord.

Att inlagan är en partsinlaga betyder så klart inte att man skall bortse från den. De faktiska omständigheter som pressenteras är reella och något att ta i beräknande. Men artikeln är varken opartisk eller så vetenskaplig som den vill ge sken av. Det är trotts allt en partsinlaga och ett stycke står ut ur den i övrigt opartiska och akademiska fernissan lite som en broccoli i en mjukglass:

”När det gäller skattehöjningar finns visst utrymme. Momsen på livsmedel kan höjas till samma nivå som för andra varor. Fastighetsskatten kan göras om så att skatteintäkterna ökar. Merparten av statens skatteintäkter kommer dock från arbete, där Sverige redan ligger så högt att skatterna orsakar betydande problem på arbetsmarknaden, inte minst inom tjänstesektorn. Även om behoven inom sjukvård och äldreomsorg kommer att förhindra stora skattesänkningar framöver, sätter skatternas skadeverkningar alltså en gräns för stora skattehöjningar.”

Inställningen att skatternas ”skadeverkningar” sätter en gräns för skattehöjningar är inget faktum utan debattörens, eller i detta fall organisationen bakom debattörense, egen åsikt.

Det finns också en felaktighet i att sätta dagens skattesystem så som norm för ett framtida. Systemet så som det ser ut idag är ett resultat av en större reformation i under 80-talet och det finns absolut inget som säger att en ny reformering inte kan, eller bör, genomföras. Faktum är väll snarare att det finns behov av att se över hur hela skattesystemet fungerar delvis med hänvisning till detta men även med avseende på global hållbarhet. En sådan förändring skulle kunna vara en ökad beskattning av kapital och konsumtion mot en minskad beskattning av arbete.

Men en reform innebär inte att man ska frångå principen om en solidariskt finansierad välfärd. För låt oss vara ärliga. Om man anser att det är möjligt för den enskilde att lägga en större del av ens beskattade inkomst på välfärd, exempelvis i form av sjukvård, så finns det egentligen inget som hindrar att denna summa istället förmedlas genom beskattning. Det är svårt att förklara varför det på något sätt skulle vara bättre att betala exempelvis fem hundra kronor extra för en privat sjukförsäkring, för att täcka upp det som den solidariskt finansierade sjukvården inte täcker, istället för att betala motsvarande summa i skatt. Särskilt som erfarenhet, från framförallt USA, visar att kostnaden för sjukvården är högre om den finansieras via försäkringslösningar, något som antyder att denna högre premie blir högre än vad en beskattning skulle ge.

En åldrande befolkning och därmed en förändrad demografi kommer innebära att kraven på välfärden förändras. Men att med detta säga att Sverige med någon sorts empirisk nödvändighet måste frångå det som varit den bärande principen för hur välfärden finansierats, är inte seriöst. Samtidigt är det lätt att se att detta är ytterligare ett exempel på hur olika tankesmedjor och organisationer med högerkoppling på olika sätt försöker angripa grunden för välfärdssamhället. Ytterligare ett exempel på högerns ekokammare. Frågan är dock fortfarande intressant och förtjänar en mer seriös behandling.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om eko kammaren och högern.

Tidningar ger högern miljardstöd i PR

Varje dag i alla väder sitter borgerliga ledarskribenter och knåpar ihop hyllningstal till alliansen eller deltar i smutskastningen av den rödgröna oppositionen, allt för publicering i den egna tidningen. Eftersom en överväldigande andel av ledarredaktionerna är borgerliga utgör detta stöd ett enormt värdefull stöd till högerpartierna.

Sven Elander miljöpartist och bloggare avslöjar idag värdet på detta PR stöd är över tre miljarder under mandatperioden. Metoden han använder är samma som Carl B Hamilton använt för att värdera LO:s stöd till socialdemokraterna.

Ledarredaktionerna är en del av det som brukar kallas högerns ekokammare. En term som kan låta nedlåtande men snarare beskriver det intellektuella idisslandet som sker inom denna sfär. Generellt producerar nämligen inte ledarsidor något originellt tänkande utan istället återupprepas åsikter och talepunkter från övriga delar av högerns åsiktsmaskineri, det vill säga lobbyorganisationer, tankesmedjor och de politiska partierna. Ifrågasättandet av de borgerliga partiernas agerande, ställningstagande eller åsikter sker sällan.

Det senare kan tyckas något märkligt då ifrågasättande av högerpartiernas ställningstagande och alliansregeringens prestation borde vara högintressant för läsare av dessa ledare. Men det är klart en seriös granskning kommer inte enbart vara smickrande. Istället publiceras rent okritiska granskningar av den typ som DN publicerar idag. Okritiskt rapar man upp regeringens påstående om att sysselsättningen ökar med 100 000 personer sedan 2006 och ger därmed regeringen beröm utan att man med en stavelse nämner att befolkningen ökat med över en 250 000 sedan samma tid. Med andra ord har sysselsättningsgraden totalt sätt minskat. Inte heller nämner man det faktum att arbetslösheten ökat snabbare i Sverige än i Europa, vilket givetvis gör hela granskningen till inget annat än ren regeringspropaganda.

Och som sagt propaganda, eller PR, kostar pengar.

Vad mer läskigt är att alliansregeringen betalar för detta stöd genom att aktivt kämpa för att skattepengar skall hålla igång två av de mest okritiska högertidningarna. SvD som idag har en rent ut sagt usel ledare där man försöker kleta ihop kommunism med Mona Sahlin för att skrämma väljare från Socialdemokraterna, är en av dessa tidningar. En ledare som den andra av dessa två tidningar Skånska Dagbladet låter återupprepa på sin ledarblogg. Idisslande.

Båda dessa tidningar 65 miljoner i stadsstöd var varje år, ett stadsstöd som EU kritiserat men som Maud Olofsson och regeringen aktivt lobbat för. Bara stödet från SvD kan med samma metoder som Carl B Hamilton använder, uppskattad till något över 40 miljoner per år. Tjänster och gentjänster.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, ledare, eko kammaren och högern.

1,8% slöseri eller har Timbro en annan agenda?

Den borgerliga tankesmedjan Timbro publicerar idag en debattartikel där man till synes försöker argumentera för att landstingen slösar pengar vilka bättre kunde användas i vården. Detta gör man genom att peka på att nettokostnaden för området regional tillväxt samt området kulturverksamhet uppgick till 1,3 miljarder respektive 2,5 miljarder, totalt alltså 3,8 miljarder.

För att riktigt visa hur stort detta slöseri är jämför man denna totala kostnad med enskilda utgiftsområden för enskilda landsting. En jämförelse undviker man dock att göra och det är att jämföra nettokostnaderna för dessa områden med länens totala nettokostnader. Förklaringen är givetvis att kostnaden då skulle se väldigt liten ut.

För 2008 hade Sveriges landsting nettokostnader på 207 miljarder kronor. Detta betyder att kostnaden för regional tillväxt utgjorde 0,62 procent av landstingens totala nettokostnad. Kostnaden för kulturverksamhet utgjorde i sin tur 1,21 procent av nettokostnaden. Tillsammans utgjorde dessa kostnader alltså 1,8 procent av landstingens totala nettokostnad.

Att inte redovisa denna i högsta grad relevanta jämförelse bör ses som synnerligen intellektuellt ohederligt av Timbro. Men det är klart intellektuell hederlighet är inte syftet med Timbros debattartikel. Istället är detta en del i en ständigt pågående kampanj för att försöka övertala svenska folket om att deras skattepengar används oansvarigt. Och att man därför kan sänka skatten utan att detta får någon effekt på välfärden. Men tro mig det får det.

Det ska däremot sägas att det givetvis är viktigt att granska hur våra skattepengar används och se till att dessa inte förslösas. Men att då anse att dessa kostnader är de viktigaste att ge sig på känns, för att använda ett av Johan Westerholms favorit uttryck, något apart.

Som jämförelse är denna kostnad på 3,8 miljarder, för samtliga landsting, hälften så stor som den besparing på mellan 7-9 miljarder som den rödgröna oppositionen i Stockholm, under ledning av Ilija Batljan (S), lyckades genomföra när de fick den borgerliga alliansen i landstinget att ändra sig angående finansieringen av nya karolinska. Sakligt sett är det förvånande att Timbro inte varit en del av den debatten.

Men på samma sätt som intellektuell hederlighet inte var syftet är saklighet inte heller Timbros mål. Istället är det kampen för skattesänkningar som är den viktiga en kamp som antagligen behöver drivas än mer i dessa valtider, särskilt som inte ens moderata väljare tycks prioritera skattesänkningar. För inte ens Timbro tror på allvar att man både kan sänka skatten och satsa på välfärd samtidigt. Det blir en prioriteringsfråga, välfärd eller skattesänkningar. En prioritering där debattörerna på Timbro redan gjort sitt val, och det är inte välfärd man valt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, skatter, vård, Timbro och val 2010.

Moderater och McDonalds eller varför grillat är godast

ETC uppmärksammar att vår statsministers fru Filippa Reinfeldt, till lika sjukvårdslandstingsråd uppträder på brickunderlägg hos McDonalds där hon i ett personligt brev pressenterar sig som ”talesperson för Moderaterna i sjukvårdsfrågor”. Anledningen skall vara McDonalds certifiering av Astma- och Allergiförbundet.

Jag kan tycka att der är något märkligt av McDonalds att på detta sätt stödja ett politiskt parti och lyfta fram en specifik företrädare för densamma. Nu påstår i och för sig McDonalds att det är i egenskap sjukvårdslandstingsråd som Filippa Reinfeldt medverkar. Jag finner det dock något underligt att det då inte är i den rollen som Filippa Reinfeldt pressenterar sig.

För vist kan jag förstå att sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm kan vilja stödja Astma- och Allergiförbundet, och deras certifiering. Och jag kan förstå att McDonalds vill visa upp detta stöd. Men då hade det väll som sagt varit naturligt att hon också pressenterar sig som ”sjukvårdslandstingråd i Stockholm” och inte som ”talesperson för Moderaterna i sjukvårdsfrågor”. För trotts allt som sjukvårdslandstingråd företräder hon Stockholm och landstinget, som talesperson för Moderaterna i sjukvårdsfrågor företräder hon, ja, moderaterna. Att lyfta fram en specifik partiföreträdare och ge denna reklamplats betyder att McDonalds ger sig in i partipolitiken.

Nåja min reaktion kommer att vara att välja en snabbmatskedja som inte väljer att engagera sig partipolitiskt, och dessutom vet vi ju alla att grillat är godast.

För övrigt noterar Kulturbloggen att McDonalds även skall fungera som vallokal, vilket gör det än mer olämpligt att gynna ett specifikt parti.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Reinfeldt, mat, McDonalds, val 2010

Konspirations teorier eller Moderat kampanj?

Jag börjar känna mig som en foliehatt, men det känns som att jag ser ett mönster. Så låt mig dela mina konspirations teorier.

Det amerikanska presidentvalet 2004 stod mellan George Bush och John Kerry och är antagligen mest känd för begreppet, Swiftboating, myntat efter den smutskastningskampanj som bedrevs mot John Kerry av organisationen Swift Boat Veterans for Truth (SBVT). En organisation som på olika sätt var kopplad till republikanerna men som George Bush, i alla fall officiellt, försökta hålla avstånd till.

Foliehatten i mig kan inte undvika att se likheter mellan de smutskastningskampanjer som då bedrevs av republikaner eller republikanska grupper och den smutskastningskampanj som nu drivs av högerfolk och allianspolitiker mot Mona Sahlin.

Den man som pekats ut som arkitekten bakom Bush-eran, beskriven som den regerande amerikanska mästaren i politisk smutskastning, heter Karl Rove. Denna man har ett utländskt parti på sitt CV nämligen Moderaterna. Och så sent som 2008 var han inbjuden till Almedalen av PR-byrån Prime.

Och det är här foliehatten i mig vaknar. I samband med Schenström-affären och granskningen av moderaterna började Fredrik Andersson en av Primes delägare och tidigare medarbetare till Carl Bildt, att sprida en youtube video där Mona Sahlin porträtteras som en fifflande politiker. Attacken har sedan följts upp av fler, nu senast i form av en mail kampanj, vilken spridits bland annat av Gunnar Fröroth, delägare i PR-byrån Diplomat PR och styrelseledamot i Centerpartiets tankesmedja Fores samt tidigare aktiv i Folkpartiet, och nu även av den moderata kommunpolitikern Bertil Nilsson.

Foliehatten i mig tycker att det finns ett mönster. En gång är ingen gång, men två, tre gånger är mycket, och det här är bara de som avslöjats, de som varit oförsiktiga, hur stort är mörkertalet? Jämförelsen med amerikanska valet 2004 är också rätt talande. Även då avslöjades diverse medarbetare och politiker kopplade till Bush med att ha kopplingar till smutskastning mot Kerry, vilket oftast resulterade i någon form av reprimand från Bush. Men det hindrade inte Bush från att spela på de kopplingar som smutskastningen av Kerry, redan etablerat.

Det är här som foliehatten till slut uppnår klarhet. För precis som Bush så har Fredrik Reinfeldt, även om han inte direkt kopplats till smutskastningen, kunnat dra nytta av den, och utnyttjat den. Tydligast blev det när båda hans ministrar Odell och Littorin en dag började prata om tobleronepolitik, en direkt koppling till smutskastningen av Mona. Men även hans egna insinuation att Monas dåliga förtroende siffror ”kan ju inte bero på att svenska folket inte känner Mona”, och hans partisekreterares debattartikel som uppmanade Mona att inte ” svartmåla Sverige”, spelar klart på den smutskastningskampanjs som bedrivs.

Nå så säger i alla fall foliehatten inom mig, frågan är om jag skall lyssna på den?

Du kan annars lyssna på Calle Fridén eller Johan Westerholm som skriver intressant på detta ämne. Eller varför inte Claes Krantz samtliga mindre foliehattiga eller läs andra bloggares åsikter om Mona, Reinfeldt, alliansen och smuttskastning

SvD osaklig när Mona granskas

SvD:s så kallade faktakoll har totalt förlorat sin trovärdighet i och med att man helt osakligt ger Mona Sahlin gult ljus påståendet att ungdomsarbetslösheten är 30 procent. Motiveringen från SvD till det gula ljuset är att denna statistik även innehåller studenter som söker jobb, och att SvD menar att heltidsstudenter inte kan anses vara arbetslösa.

Låt oss börja med att konstatera att Mona Sahlin i detta fall hänvisar till den officiella svenska arbetslöshetsstatistiken så som den rapporteras av både SCB och Eurostat. Den definition som används där är samma för hela EU och följer de riktlinjer som är uppställda av FN organet ILO. Enligt denna internationella definition räknas även heltidsstuderande som söker arbete så som arbetslösa.

Detta påstående av Mona härstammar från en debattartikel i Aftonbladet där hon skriver att:

”Regeringen har misslyckats med jobben. Ungdomsarbetslösheten överstiger 30 procent och är bland de högsta i Europa. Nu är 190.000 ungdomar mellan 15 och 24 år arbetslösa i Sverige. Det är en ökning med 31.000 under det senaste året – och med närmare 100.000 sedan valet år 2006 (säsongsrensat 58.000).”

Granskar vi detta citat så ser vi att det i huvudsak kan sammanfattas med tre påståenden:

• Ungdomsarbetslösheten är hög.
• Sveriges ungdomsarbetslöshet är bland det högsta i Europa.
• Sveriges ungdomsarbetslöshet har ökat sedan förra året och sedan valet 2006.

Samtliga dessa påståenden är tveklöst sanna. Ungdomsarbetslösheten är hur man än väljer att räkna den hög, detta oberoende av om man använder officiella definitionen av ungdomsarbetslöshet eller om man använder sig av någon annan.

Men eftersom vi nu använder samma definition i Sverige som i övriga EU så är det väldigt lätt att konstatera att Sveriges ungdomsarbetslöshet är bland de högsta i Europa. Då spelar det ingen roll att denna statistik innefattar studerande eftersom statistiken i övriga Europa gör det samma.

Och oberoende av hur man räknar så är det helt sant att ungdomsarbetslöshet ökat, antingen om man mäter andelen arbetslösa ungdomar eller antalet, inkluderande eller exkluderande studenter.

Det är närmast häpnadsväckande att SvD anser att när Mona Sahlin hänvisar till officiell statistik vilken följer en internationellt uppställda definition, så är inte detta nog för att de ska anse att hon talar sanning.

Särskilt anmärkningsvärt blir det när man samtidigt ger Anders Borg grönt ljus för ett påstående om ”Sysselsättningen ligger på 50 000 högre än 2006.” Anders Borg väljer här att jämföra sysselsättningen helåret 2006 med helåret 2009, och använder man just denna jämförelse så är påståendet sant, men man kan på väldigt goda grunder ifrågasätta denna jämförelse. Under hela 2009 så minskade nämligen sysselsättningen, men genom att använda genomsnittet över hela året så verkar sysselsättningen högre än vad den var när Anders Borg gjorde jämförelsen, vilket var i april 2010. Eftersom att sysselsättningen dessutom ökade under hela 2006 så betyder genomsnittet att delar av den sysselsättningsökning som skedde 2006 inte räknas in. Alltså får Anders Borg genom ett smart val av jämförelsepunkter en maximal ökning av sysselsättningen. Trotts denna tveksamhet så väljer SvD att ge honom grönt ljus med hänvisning till att:

”I den politiska debatten väljer givetvis partierna att referera till den statistik som förstärker de egna argumenten.”

När Mona Sahlin gör just detta, men till skillnad från Anders Borg inte gör någon tvivelaktig jämförelse utan enbart hänvisar till officiell statistik så som den definieras i enlighet med internationell standard, då anser däremot SvD att hon inte förtjänar grönt ljus. Enda slutsatsen vi kan dra är att för socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin gäller andra krav enligt SvD en vad som gäller för en moderat finansminister. Patetiskt enligt mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om arbetslöshet, rödgröna, Mona Sahlin, Anders Borg, SvD, journalistik

Eller hela kostnaden för försvaret

Svenska Dagbladets ledarsida har idag grävt ner sig i ett närmast meningslös matematiskt tankeexperiment signerat skattebetalarna. Oklart varför, har skattebetalarnas förening räknat ut hur länge som hela välfärden skulle kunna drivas om man konfiskerade alla miljonärers inkomster utöver vad de redan betalar i skatt, och kommer fram till att denna lilla skara bara skulle ha råd att driva Sveriges hela offentliga sektor tio dagar längre per år.

Nå tio dagar låter inte så mycket men om man säger att en sådan konfiskering skulle öka statens inkomster med 42,1 miljard, vilket motsvarar hela försvarsbudgeten, eller hela statens kommunikationsbudget (vägar, järnvägar, IT etc), så låter det antagligen lite annorlunda.

Men hur som helst så känns uträkningen något meningslös då det knappast finns någon som föreslagit att miljonärer skall få mer än dubblerad skatt.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, SvD och dålig matematik.

Och varför kritiserade (C) inte SL:s prishöjning?

Noterar att centern likt alliansens lilla arga terrier har tagit sikte på Miljöpartiet och ger sig på de gröna av de rödgröna med mer och mindre sakliga argument. Maud Olofsson kritiserar exempelvis miljöpartiet och påstår att med Miljöpartiets politik kommer det för en normal familj kosta 2 000 kronor mer per år att köra bil.

Som stockholmare noterar jag att det är ungefär lika mycket dyrare som SL:s månadskort blivit för en normalfamilj. När alliansen tillträdde höjdes månadskortet från 620 kr till 690 kr, med två vuxna och ett månadskort i månaden blir detta en kostnadsökning på 12 * 2 * (690 – 670) = 1 680 kr, alltså ungefär samma kostnadsökning som Maud nu varnar för.

Undra varför Maud och de så kallade gröna Centerpartiet inte gick ut i media och protesterade när alliansen i Stockholm höjde biljettpriset?

Läs även andra bloggares åsikter interesanta om centerpartiet, alliansen, SL, rödgröna och val 2010.

Och hur mår Maud, Göran och Jan egentligen herr Skytte?

Läser idag en kolumn på SvD:s ledarsida vilken kort och koncist summeras av Johand Ulvenlöv så som:

”Mer skräp. Denna gång signerat Göran Skytte.”

Skytte funderar på om Mona oroas över miljöpartiets framgång och om detta kan ge upphov till splittring bland de rödgröna. Men utifrån den tankegången borde skytte egentligen ställa sig frågan hur mår Maud, Göran och Jan? Alla tre har fått se hur moderaterna äter upp de egna väljarna, och både Mauds centern, och Görans kristdemokrater har förlorat så många väljare att de nu är nere och studsar på 4 % spärren. Detta utan att ens ha glädjen av att kunna se den egna alliansen leda i opinionsmätningarna.

Men den glädjen har vi socialdemokrater och låt mig vara ärligt. Om priser för att miljöpartiet lockar till sig borgerliga väljare är att de även tar några väljare från oss så är det ett pris som i alla fall jag är villig att betala. Och jag tror inte jag är ensam.

Jag ser nämligen hellre att socialdemokraterna är största partiet i en regeringskoalition med Mona Sahlin som första kvinnliga statsminister, än socialdemokratin som största oppositionsparti under ytterligare fyra år av Fredrik Reinfeldt styre.

För trotts allt även i de mest pessimistiska opinionsundersökningarna har vi socialdemokrater ändå stöd av fler väljare än något annat parti någonsin haft sedan införandet av allmän och lika rösträtt. De enda som slår oss själva är oss själva, och vist vill jag att vi når vårt mål om 40 % av väljarna skall rösta på oss. Men över allt annat vill jag ha en rödgrön valseger. Och helt ärlig tror jag att Mona också vill det.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Göran Skytte, maria wetterstrand, Mona Sahlin, Politik och val 2010.

Om borglig skattepopulism

Idag publicerar Socialdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Thomas Östros en debattartikel i SVD där han går till attack mot regeringens skattepolitik. Igår möttes även Anders Borg och Thomas Östros i en debatt i SVT:s Gomorron Sverige.

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Thomas Östros har samlat ihop alliansens olika förslag på skattesänkningar, på samma sätt som alliansen gärna samlar ihop de rödgrönas förslag, och låtet riksdagens utredningstjänst räkna ut hur mycket dessa skattesänkningar skulle kosta. Resultatet landar på en minskning av statens inkomster med sammanlagt 92,2 miljarder.  Motsvarande summering av de rödgrönas förslagna reformer ger enligt Anders Borg en ökad utgift på 35 miljarder.

Hur vi rödgröna skall finansiera våra reformer är något som Borg och Reinfeldt och övriga alliansvänner och debattörer gärna frågar oss, med spelat bekymmer för de offentliga finanserna, och frågar om vi tänker höja koldioxidskatten med 2 kronor som miljöpartiet föreslår, eller tänker vi höja bolagsskatten som vänsterpartiet säger? Senast i partiledardebatten mot Mona Sahlin var koldioxidskatten något som Reinfeldt gärna ville ha svar på. Hur alliansen själva tänker skrapa ihop 92,2 miljarder talar de däremot tyst om eller som Peter Andersson skriver:

”När någon talar om en ny reform krävs berättigade svar på hur det ska betalas. När någon kräver en sänkt skatt som minskar antal kronor i den gemensamma kassan är inte balansräkningens andra sida lika påpassad.”

Men frågan är berättigad. Sänker du skatten måste du också dra in på någon utgift. Annars tvingas du låna pengar för att bekosta det som tidigare bekostades av de skatter du nu sänkt. Du tvingas låna till skattesänkningarna. Det är inget konstig med det, samma principer gäller för staten som för den egna privatekonomin. Om du går ner i arbetstid och därför tjänar mindre så måste du dra ner på dina utgifter, annars tvingas du ta av dina sparpengar eller om du inte har några pengar sparade så tvingas du låna. Att leva på sparade pengar fungerar men att låna till löpande utgifter är inte långsiktigt hållbart; inte för Sverige och inte för din privatekonomi. Och 92,2 miljarder är mycket pengar som Thomas Östros skriver:

”Det motsvarar mer än kostnaden för hela rättsväsendet inklusive polisen, statens budgetkostnad för universitet och högskolor samt hela statens kulturbudget.”

Med alla dessa planerade skattesänkningar måste vi därför ställa oss frågan hur ska de betalas; vad är det alliansen vill dra in på? Tänker de försämra A-kassan ytterligare? Vill de införa än hårdare regler för sjukförsäkringen? Eller tänker de, som det låter på Anders Borg, fortsätta låna pengar och hoppas på att en framtida högkonjunktur för eller senare skall lösa problemet. Det senare känns inte ekonomiskt ansvarsfult.

Men med arbetslöshet på 9 % är det svårt att i huvud taget prata om ansvar för offentliga finanser, det är trotts allt arbete som skapar skatteintäkter. Regeringens hävdar därför att mer skattesänkningar är botemedlet mot arbetslösheten. De skattesänkningarna man redan har genomfört har också motiverats med att de skapar fler jobb. Men som Thomas Östros påpekar så finns det inget stöd för att detta fungerat. Snarare tvärt om.

Sverige har under finanskrisen klarat sig sämre än andra länder i Europa. Vi har högre arbetslöshet än Tyskland, något som är närmast unikt sedan öst- och väst- tyskland slogs ihop. Vi har till och med haft högre arbetslöshet än Finland, något som aldrig tidigare hänt så länge som arbetslöshetsstatistik har förts, och något som var sant så sent som i januari, just nu säger statistiken att vi har lika hög arbetslöshet både Sverige och Finland då båda hade 9 % arbetslöshet i februari. Och vi vet att delar av regeringens politik direkt har samband med den ökad arbetslöshet.

Försämringar i A-kassa och sjukförsäkringar, genomförda för att bekosta skattesänkningar, har ökat kommunernas kostnader för socialbidrag. På så sätt har regeringen flyttat över kostnader från staten till kommunerna. Resultatet av regeringens skattesänkningar är inte fler jobb utan 25 000 färre anställda inom offentlig sektor, färre lärare, färre vårdanställda.

Sverige behöver inte mer av en medicin som inte fungerar. Skattesänkningar är inte någon mirakelmedicin som löser alla problem från arbetslöshet till rättvisa och jämställdhet, även om moderaterna alltid tycks tro detta.

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, val 2010, valet 2010, skatter, socialdemokraterna och moderaterna.