Archives for the month of: april, 2010

”När argumenten tryter tar nävarna vid”, säger det gamla ordspråket. Lite mer filosofiskt och i större skala, menade Carl von Clausewitz att krig enbart var ”en förlängning av politiken med andra medel”. Idag skulle man kanske kunna säga att när de sakliga argumenten tar slut slänger man skit. Eller i alla fall Toblerone metaforer.

”Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket”
– sade han Mats Odell.

När argumenten tryter, flytta fokus, tala om person istället för politik. Kan vi inte finna argument så svärta ner motståndaren. Gräv upp något privat, gräv upp något gammalt, gräv upp något lik och släpa ut det ut garderoben visa upp det igen och låt oss slänga skit på varandra istället för att diskutera politik.

Jag antar att det var ett utslag av ren desperation som fick Mats Odell att dra ner debatten på denna lågstadienivå. För nog har Odell skäl att vara desperat. Hans eget parti guppar upp och ner kring fyraprocentsspärren. Hans allianspartner centerpartiet befinner sig i fritt opinions fall. Och hans arbetsgivare, regeringen och alliansen har legat i underläge i opinionsundersökningarna sedan hösten då de blev valda. Klart att gubben känner en viss desperation. Han riskerar ju inte bara att förlora jobbet utan också få se sitt eget parti utplånas. Vist kan vi man förlåta Mats Odell för hans sned steg, för hans fadäs, men det förutsätter förstås att han ber om förlåtelse. Det gör han inte.

Så då kanske det är dags för oss väljare att ställa frågan om det är på den här nivån vi vill att debatten skall föras? Är det så här vi vill att våra ministrar och folkvalda, våra politiska företrädare skall bemöta varandra?

Kan gissa min åsikt?

När Anders Borg idag går ut och hävdar att en höjning av bensinskatten med 49 öre kommer att kosta tusentals jobb, så befinner sig debatten på en nivå jag är bekväm med. Det handlar om att väga fördelar och nackdelar mot varandra. Att lyfta fram det mans ser som dåligt i motsidans förslag, och det man ser som bra i sitt eget. Det handlar om att beskriva följderna, visionerna och tankarna bakom sina egna ställningstaganden. Det handlar kort och gott om politiken, men inte om personen.

Men vist kan vi prata om personen. Kan man verkligen lita på en finansminister som med hästsvans och ring i örat ser mer ut som en sjörövare i kostym än en pålitlig ekonom? Vill vi verkligen ha en pirat som tar hand om statens pengar?

Nå, det kanske inte var något vidare karaktärsmord. Pirater har nog inte den rätta negativa klangen. Svenska folket väljer ju till och med att skicka ett piratparti till maktens korridorer i Bryssel. Men knarkare, det kanske har mer av rätt klang? För har inte Anders Borg erkänt att han prövade marijuana när han var yngre? Och ville han inte släppa knarket fritt förut? Var det inte någon på regeringskansliet som anhölls misstänkt för narkotika försäljning, vem sålde han till kan man undra? Kanske är hela regeringen knarkare, kanske sitter de och röker på när de hittar på sin budget. Det är ganska lätt att sänka ner nivån på en debatt. Jag skulle kunna fylla ett helt blogginlägg med invektiv. Och jag är amatör, tänk vad den professionelle kan göra.

Att hålla en hög nivå på debatten är desto svårare. Men våra ministrar och riksdagsledamöter är professionella. Det blir man när man får lön, och våra riksdagsledamöter får ganska mycket lön, mycket mer än mig, ungefär fem gånger så mycket mer än mig, men så är jag ju bara student. Våra ministrar får ännu mer, dubbelt så mycket som riksdagsledamöterna. En minister är helt klart professionell, kanske borde man då också kunna kräva av en minister att han agerar professionellt?

Vad tycker du?

Intressant? Andra bloggare om , , , , och så klart .

Noterar att centern likt alliansens lilla arga terrier har tagit sikte på Miljöpartiet och ger sig på de gröna av de rödgröna med mer och mindre sakliga argument. Maud Olofsson kritiserar exempelvis miljöpartiet och påstår att med Miljöpartiets politik kommer det för en normal familj kosta 2 000 kronor mer per år att köra bil.

Som stockholmare noterar jag att det är ungefär lika mycket dyrare som SL:s månadskort blivit för en normalfamilj. När alliansen tillträdde höjdes månadskortet från 620 kr till 690 kr, med två vuxna och ett månadskort i månaden blir detta en kostnadsökning på 12 * 2 * (690 – 670) = 1 680 kr, alltså ungefär samma kostnadsökning som Maud nu varnar för.

Undra varför Maud och de så kallade gröna Centerpartiet inte gick ut i media och protesterade när alliansen i Stockholm höjde biljettpriset?

Läs även andra bloggares åsikter interesanta om , , , och

Jag noterar en viss diskrepans mellan resultatet av de senaste sifo-undersökningarna vad gäller förtroendet i jobbfrågan. Enligt Sifo har väljarna större förtroende för moderaterna än socialdemokraterna i frågan om jobben och arbetslösheten. Samtidigt visar en annan sifo-undersökning att väljarna har större förtroende för en rödgrön regering när det gäller samma frågor än en borgerlig regering.

Riktigt vad man ska dra för slutsatser av detta är svårt att säga. Dock anser jag att den slutsats som pressenteras i expressen av den S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren kan ifrågasättas:

”Ljunggren tror att Socialdemokraterna tappat i förtroende på grund av samarbete med Vänstern och Miljöpartiet.
– Socialdemokraterna är inte ensamma längre. Vi förknippar inte Miljöpartiet med sysselsättning utan miljö, och Vänsterpartiet förknippar vi mest med offentlig sektor.”

Eftersom laget, de rödgröna, har större förtroende än jaget, de enskilda partierna, så får jag svårt att se samarbetet som skälet till att socialdemokraterna tappat förtroende. Snarare tror jag att skillnaden återfinns bland antalet osäkra väljare i de båda undersökningarna. I undersökningen där frågan gäller enskilda partier är 33 % av de tillfrågade osäkra, i frågan om vilket block är enbart 18 % osäkra. En möjlig tolkning är därför att flertalet väljare vet vilket block de anser har bäst jobb politik men däremot är osäkra över vilket parti inom blocket som faktiskt är bäst.

Läs även andra bloggares åsikter om och .

Jag har sedan valet 2006 kommit fram till att jag är medlem i Sveriges sämsta oppositionsparti. Trotts snart fyra år av att vara i opposition så har mitt parti Socialdemokraterna fortfarande inte riktigt blivit bekväma med att inte vara synonymt med regeringen. Detta blir väldigt tydligt i varje form av debatt då Socialdemokratiska företrädare inte kan undgå att ikläda sig rollen som den minister man varit och den minister man kanske åter kommer bli. Mona Sahlin har sedan hon blev vald till partiledare varit statsministerkandidaten, aldrig bara partiledaren eller ens oppositionsledaren. Östros tycks i sitt sinne redan ha intagit finansministerposten och Bodström har antagligen aldrig någonsin lämnat rollen som justitieminister. Bodströms övertygelse tycks för övrigt så stark att likt en jedi riddare lyckats överföra sin övertygelse till nuvarande justitieminister som därför agerar som om hon vore en tillfällig ersättare som bara håller stolen varm till dess att den riktiga ministern återkommer från semestern.

Faktum är att övertygelsen om att Socialdemokraterna egentligen är regeringen och regeringen egentligen är opposition; att oppositionsledaren Mona Sahlin egentligen är statsminister och att statsministern Fredrik Reinfeldt egentligen är oppositionsledare, tycks vara så stark att den antagit epidemiska proportioner och smittat av sig på både media och regering.

Enligt en undersökning av ekot så har rapporteringen i media runt Mona Sahlin varit mer negativ än rapporteringen av statsministern. Detta noterar Peter Andersson är vad man kunde väntat sig om Mona Sahlin varit statsminister och Fredrik Reinfeldt oppositionsledare. Media tycks därför ha missat utgången av 2006 års val alternativt tagit ut de rödgrönas seger 2010 i förskott. Hur som helst så är media smittad av vanföreställningen att socialdemokraterna egentligen är regeringen.

Även Fredrik Reinfeldt, den tro det eller ej nuvarande statsministern, har intagit rollen som oppositionsledare i förskott. Något som varit tydligt i debatter men blev övertydligt när han i en artikel i Expressen krävde besked av de rödgröna, besked som han ville ha levererad i tabellform. Motsvarande krav ställs annars normalt av en opposition i riksdagen till regeringen, då det trotts allt är riksdagens uppgift att granska rikets styre i enlighet med 1 kap 4 § i regeringsformen. Att regeringen däremot ställer motsvarande krav på en riksdagsminoritet måste sägas höra till ovanligheterna. Vi kan därför dra slutsatsen att även statsministern lider av vanföreställningen att socialdemokraterna egentligen är regeringen.

Vist kan vi se detta som det yttersta tecknet på socialdemokratisk regeringsduglighet, att även i opposition agerar socialdemokraterna, regering och media som om socialdemokraterna fortfarande hade makten. Men nackdelen är att man lätt fastnar i den realpolitiska fällan och glömmer att dra nytta av alla de fördelar som en tid i opposition innebär. Som opposition har man trotts allt ett gyllene läge att föra fram en politik utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna. Förslaget kommer ju ändå aldrig bli verklighet.

Som opposition kan man utlova skattesänkningar utan att bry sig om finansiering. Man kan lägga fram förslag utan att tänka på om man kan få en riksdagsmajoritet att ställa upp bakom förslaget. Man kan pressentera omfattande reformer utan att behöva utreda dem eller lyssna på remissinstanser. Trotts allt man kan vara hur oansvarig man vill utan att detta får några som helst konsekvenser, eftersom ens motioner och förslag ändå aldrig kommer att bli lag. Motsvarande agerande i regeringsställning riskerar däremot att få olyckliga följder.

Men, men eftersom alla ändå tycks tro att socialdemokraterna sitter i regeringsställning och att Mona Sahlin är statsminister så antar jag att det bästa för alla vore om så också blev fallet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , och .
För övrigt bör det nog påpekas att det finns ett spår av ironi i detta inlägg.

Jag är glad, närmast exalterad, över att läsa om vår rödgröna 120 miljarders satsning på ny järnväg och kollektivtrafik, inkluderande höghastighetståg. Enligt debattartikeln i DN är detta den största satsningen på järnväg sedan utbyggnaden av stambanan på 1800 – talet. Det är precis sådant här som Sverige behöver. Investeringar som både ger jobb, 10 000 – 15 000 nya jobb under byggtiden, och dessutom bidrar till ett bättre klimat och effektivare transporter. Jag antar att man får säga att Mona Sahlin börjat leverera de besked som vår kära statsminister Fredrik Reinfeldt begärde. Frågan blir därför, när ska alliansen leverera samma besked?

På tal om borgerligheten så noterar jag att man från högerbloggarna och debattörernas sida tycks valt att angripa denna satsning genom att ifrågasätta finansieringen. En i och för sig relevant frågeställning men som skulle kännas mycket mer seriös om inte de borgerliga allianspartierna hade utlovat skattesänkningar i samma storleksordning som denna rödgröna satsning. Personligen föredrar jag klimat- och infrastruktur- investeringar framför skattesänkningar men jag kan förstå om alliansen och dess fans har en annan prioritetsordning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,

En mindre notis i DN och Aftonbladet fångar min uppmärksamhet denna morgon. I en avhandling från Umeå universitet konstateras att lägre a-kassa inte är en bra metod för att få fler i jobb. Tvärt om konstateras att högre a-kassa ger större möjlighet att finna ett bra jobb som passar för den kompetens som den arbetssökande har. Vidare konstateras att arbetspolitiska program har en positiv effekt på lång sikt med andra ord AMS-trams, som borgarna kallar det, fungerar.

Resultatet av denna studie är att det andra benet i det som moderaterna och den borgerliga alliansen kallar arbetslinjen nu också kapats. Tidigare studier har visat att det andra benet, det så kallade jobbskatteavdraget, inte heller leder till fler jobb. Slutsattsen är alltså att regeringens linje om att göra det lönsammare att arbeta (läs mindre lönsamt att inte arbeta) faktiskt inte fungerar.

Finansminister Anders Borg brukar påstå att han baserar sin politik på vetenskap, man skulle därför kunna ställa sig frågan om han på grund av dessa rön kommer att ompröva alliansens politik. Sannolikheten känns inte riktig så stor.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Idag pressenterar regeringen, i form av alliansens partiledare ett förslaglärarlegitimering. Förslaget bygger i stort på lärarutredningen som pressenterades 2008, en utredning som tillsattes redan när vi socialdemokrater hade makten. I stort sett måste jag säga att jag är positiv till idén, så är även socialdemokraterna. En legitimering, med tillhörande kontroll, kan leda till en välbehövlig statushöjning för läraryrket. Vilket i förlängningen förhoppningsvis leder till att få upp lönen för lärarna, något som jag tror är viktigt för att förbättra kvalitén i skolan.

Men även om jag är positiv till förslaget så väcks viss oro över att alliansregeringen enligt debattartikeln tycks ha valt att underfinansiera reformen. Enligt lärarutredningen skulle de förslag som ingår i utredningen kosta ungefär 782 miljoner kronor per år under de första åtta åren. Bara kostnaden för provåret beräknas kosta ca 407 miljoner per år. Eftersom den reform som regeringen nu pressenterar tycks vara mer eller mindre identisk med lärarutredningens förslag blir jag något förvånad över att regeringen bara avsätter 260 miljoner per år för reformen. Frågan som uppkommer är vart de övriga 522 miljoner kronorna tog vägen?

Att redan initialt underfinansiera en reform med över en halv miljard är allt annat än ansvarsfullt. Om dessa pengar istället för att komma från regeringen måste tas ifrån skolornas egna budgetar riskerar ett i övrigt bra förslag att bli en ekonomisk börda för skolan, och därmed resultera i en kvalitetssänkning istället för en avsedd kvalitetshöjning.

Det tycks som om regeringen åter igen väljer att ignorera egna utredningar och remissinstanser, på samma sätt som man gjort vad gäller exempelvis sjukförsäkringen och nu senast högskolan. Jag tycker det skulle vara synd om ett i övrigt bra förslag faller på att den borgerliga regeringen vi har nu tycks välja att snåla. Trotts allt, en bra idé är inte nog den måste också genomföras på ett bra sätt och det senare är inte något som denna regering har visat prov på att klara av. Snarare det motsatta.

I övrigt kan man ju fundera över regeringens fortsatta vana att läcka sin budget i förtid om det skriver HBT-sossen och Högberg mer. Annars hittar du annat intressantNetRoots och Politometern där kan du bland annat läsa andra bloggares åsikter om , , och .