Archives for category: Vård och omsorg

Dagens debattartikel i DN lyfter en intressant fråga om hur en åldrande befolkning och med den en förändrad demografi kommer ställa krav på välfärden. Artikelförfattaren
Andreas Bergh från forskningsinstitutet Ratio driver tesen att ett välavgränsat offentligt utbud kompletterat med marknadsalternativ är det som skall ersätta dagens solidariskt finansierad system. En tes som är lätt att förstå med tanke på avsändaren.

Ratio är idag namnet på det som en gång i tiden var Näringslivets fond, en organisation med klart borgerliga kopplingar och agenda. Organisationen är alltså ungefär lika oberoende som LO eller kanske mer passande LO:s motpart, Svenskt Näringsliv. En aktör inom högerns ekokammare med andra ord.

Att inlagan är en partsinlaga betyder så klart inte att man skall bortse från den. De faktiska omständigheter som pressenteras är reella och något att ta i beräknande. Men artikeln är varken opartisk eller så vetenskaplig som den vill ge sken av. Det är trotts allt en partsinlaga och ett stycke står ut ur den i övrigt opartiska och akademiska fernissan lite som en broccoli i en mjukglass:

”När det gäller skattehöjningar finns visst utrymme. Momsen på livsmedel kan höjas till samma nivå som för andra varor. Fastighetsskatten kan göras om så att skatteintäkterna ökar. Merparten av statens skatteintäkter kommer dock från arbete, där Sverige redan ligger så högt att skatterna orsakar betydande problem på arbetsmarknaden, inte minst inom tjänstesektorn. Även om behoven inom sjukvård och äldreomsorg kommer att förhindra stora skattesänkningar framöver, sätter skatternas skadeverkningar alltså en gräns för stora skattehöjningar.”

Inställningen att skatternas ”skadeverkningar” sätter en gräns för skattehöjningar är inget faktum utan debattörens, eller i detta fall organisationen bakom debattörense, egen åsikt.

Det finns också en felaktighet i att sätta dagens skattesystem så som norm för ett framtida. Systemet så som det ser ut idag är ett resultat av en större reformation i under 80-talet och det finns absolut inget som säger att en ny reformering inte kan, eller bör, genomföras. Faktum är väll snarare att det finns behov av att se över hur hela skattesystemet fungerar delvis med hänvisning till detta men även med avseende på global hållbarhet. En sådan förändring skulle kunna vara en ökad beskattning av kapital och konsumtion mot en minskad beskattning av arbete.

Men en reform innebär inte att man ska frångå principen om en solidariskt finansierad välfärd. För låt oss vara ärliga. Om man anser att det är möjligt för den enskilde att lägga en större del av ens beskattade inkomst på välfärd, exempelvis i form av sjukvård, så finns det egentligen inget som hindrar att denna summa istället förmedlas genom beskattning. Det är svårt att förklara varför det på något sätt skulle vara bättre att betala exempelvis fem hundra kronor extra för en privat sjukförsäkring, för att täcka upp det som den solidariskt finansierade sjukvården inte täcker, istället för att betala motsvarande summa i skatt. Särskilt som erfarenhet, från framförallt USA, visar att kostnaden för sjukvården är högre om den finansieras via försäkringslösningar, något som antyder att denna högre premie blir högre än vad en beskattning skulle ge.

En åldrande befolkning och därmed en förändrad demografi kommer innebära att kraven på välfärden förändras. Men att med detta säga att Sverige med någon sorts empirisk nödvändighet måste frångå det som varit den bärande principen för hur välfärden finansierats, är inte seriöst. Samtidigt är det lätt att se att detta är ytterligare ett exempel på hur olika tankesmedjor och organisationer med högerkoppling på olika sätt försöker angripa grunden för välfärdssamhället. Ytterligare ett exempel på högerns ekokammare. Frågan är dock fortfarande intressant och förtjänar en mer seriös behandling.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om och .

Sjuka avvisas från Karolinska förklarar rubriken på SvD:s nyhetssida. Med detta som fond som pressenterar de fyra rödgröna partiledarna en miljard satsning på vården. Innehållande allt från hemläkarbilar till fler platser på läkarlinjen. Bakgrunden till satsningen är det reformutrymme som regeringen aviserat kommer att existera med anledning av återhämtningen efter finanskrisen.

Där alliansens prioriteringar handlar om använda detta utrymme för ytterligare skattesänkningar är den rödgröna prioriteringen satsningar i välfärden. En god illustration av den skiljelinje som valet handlar om, välfärd eller skattesänkningar.

Via min namne Victor Svedberg hittar jag denna intressanta intervju med Michael Moore där han kommenterar den Amerikanska sjukvårdsreformen och jämför med Sverige:

Vi organiserar samhället kring ”Jag”, ”vad tjänar Jag på det här” medans ni organiserar samhället kring ”Vi”, ”Gagnar det här samhällets bästa?”. Det är en stor skillnad.

Läs även Martin Moberg och Johan Westerholms mer fylliga inlägg på samma ämne samt andra som skriver intressant om , och .

På DN debatt publiceras idag åter igen ett inlägg på temat, ”pengarna för vården kommer ta slut vad gör vi”. Denna gång pressenterad av den så kallade Borg kommissionen. Som Peter Johansson skriver är detta en självvald kommission och, deras åsikter kanske mer skall ses som ett debattinlägg, snarare än opartisk analys men jag kan inte undvika att fastna för några skrivelser i slutet av artikeln:

”En utveckling mot ökat privat ansvar för välfärden har pågått i snart tjugo år – det gäller inte minst äldreomsorgen. Den förändringen har närmast smugits på medborgarna. Fortsatt utveckling i den riktningen utan öppen debatt kan inte godtas.”

Att en mer öppen debatt om välfärdens framtid behövs, är något som jag helt håller med om. En fråga som särskilt är aktuell med tanke på valet i höst.

Skall vi kunna upprätthålla den välfärdsstandard vi idag har, måste detta bli prioriteringen. Framtida reforutrymme kan då inte användas för skattesänkningar, eftersom pengarna kommer att behövas i vården, i skolan och i omsorgen.

Mona Sahlin och de rödgröna har i sammanhanget varit väldigt klara med att detta, en satsning på välfärden, också är den prioritering man kommer göra. Fredrik Reinfeldt och alliansen har inte varit lika klara, och än så länge saknas besked om vad alliansen vill göra om de vinner valet.

Tystnaden är i sig talande, det är trotts allt ingen hemlighet att allianspolitiker vill sänka skatter. Trotts allt sammanlagt har olika grupper inom alliansen redan föreslagit skattesänkningar för 100 miljarder. Men samtidigt inser givetvis även dessa allianspolitiker att pengarna då också inte räcker till välfärden. För som Borg kommissionen säger så kommer kostnaderna för välfärden inte att minska, och om man minskat skatteinkomsterna blir resultatet en sämre välfärd och högre kostnader för den enskilde. Det skulle vara önskvärt med större tydlighet från alliansen i dessa frågor.
I slutändan är det du och jag vi väljare, som skall göra valet och även om du kanske inte gör samma val som mig och prioriterar välfärden framför skattesänkningar utan gör motsatt prioritering, skattesänkningar före välfärden så är det viktigt att denna prioritering är det som valet i höst kommer att handla om.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och de .

Per Gudmundsson slår ett slag för privata sjukförsäkringar som lösningen för att hålla nere skatter.

Den uppenbara frågan blir förstås vad skall de som inte har råd med privat sjukförsäkring göra? Vilken vård skall dessa människor ha rätt till?

För den sorgliga sanningen är ju den att skälet till varför privata sjukförsäkring efterfrågas är att det finns en kvalitetskrav skillnad i vården. Kan du betala så får du bättre vård, eller omvänt, kan du inte betala får du sämre vård.

För framtiden är detta ett problem. Vad vi kan göra med vården riskerar att bli mer än vad vi har råd med, framför allt om skatterna skall fortsätta att sänkas. Då kommer privata sjukförsäkring att bli ett måste. För det stora flertalet blir det ingen större skillnad, det du får extra i fickan i form av lägre skatter äts upp av högre kostnader för de privata sjukförsäkringen. Men för de mer välbetalda, likt Per Gudmundsson, blir det lite extra i plånboken, för trots allt, välbetalda är inte sjukare än lågbetalda, snarare tvärt om. Vinsten kommer av att Per Gudmundsson slipper betala för de sjuka som inte har råd med en sjukförsäkring. Lite lägre skatt för de med goda inkomster betalas med att någon annan inte får den vård som behövs. Den enes bröd, nybakt och med färska räkor, blir bokstavligt den andres död.

Och det är det här som är det pris vi betalar när vi får lägre skatter. Ett pris vi redan betalar. Redan idag är det 30 000 färre anställda inom det som kallas välfärdens kärna. Självklart ingen slump, de skatter vi betalar går trots allt i huvudsak till välfärden, och man får vad man betalar för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,

Jag ser just nu på riksdagens debatt om sjukförsäkringen, titeln till inlägget är ett citat av miljöpartiets Gunvor G. Ericson, nyss uppmanade Veronica Palm (S) socialminister Christine Husmark Persson (M) att släppa prestigen och ”göra om och göra rätt”. Det här är en uppmaning som upprepas av de rödgröna, och som förts fram förut. Uppmaningen kommer dock att falla för döva öron. Regeringen har bestämt sig och om man så måste lappa och laga båten när den redan är till sjöss så ska man likt förbannat ge sig ut i stormen. Just därför så skall nu förslaget kompletteras bara tre veckor innan dess att det träder ikraft. Vänsterpartiets LiseLotte Olsson förutspår dessutom att regeringen kommer tvingas att komplettera kompletteringen.

Ärligt talat vad är det här för pajaserier som alliansen håller på med? Regeringen och dess företrädare Husmark Persson har haft all möjlighet att ta in information och förbättra förslaget långt innan det att det träder ikraft. Det har funnits tydliga signaler från remissinstanserna om vad regeringens förslag kommer att få för effekter. Husmark Persson måste själv ha förstått detta senast för tio månader sedan (om inte tidigare). Trots det så reagerar inte regeringen för än en debattartikel publiceras i DN. Då ska plötsligt förslaget göras om.

En följd av denna panikartade förändring är att myndigheterna som skall hantera detta kommer att få minimalt med tid för att anpassa handläggningen. IDG beskriver hur detta får till effekt att A-kassornas samarbetsorganisation, SO, inte kommer hinna genomföra nödvändiga förändringar av sitt IT system för att detta skall kunna hantera de nya reglerna.

”SO menar att den tid a-kassorna har på sig att förbereda och genomföra de föreslagna ändringarna, som kommer att innebära förändringar av a-kassornas handläggningssystem, är oacceptabelt kort. För att handläggningssystemen ska kunna byggas om med tillfredsställande säkerhet krävs i vart fall en tid på sex månader från att alla förutsättningar för ändringarna är klara – det vill säga från att alla oklarheter kring förslaget är undanröjda”

Istället för sex månader kommer SO att ha tre veckor (som dessutom infaller under de alltid så högproduktiva jul och nyårs veckorna). Resultatet av detta blir att dessa 17 000 som nu kastas ut från sjukförsäkringen kommer att tvingas hanteras manuellt, och ändå skall dessa få sin ersättning i Januari lovar Sven-Otto Littorin.

Kunde det inte nu vara dags att göra som Veronica Palm föreslår och helt enkelt släppa prestigen och lägga det här förslaget på is och sedan komma tillbaka med ett mer genomarbetat förslag. För en sak har alliansen helt rätt i och det är att det systemet som fanns tidigare inte var bra, om detta är även de rödgröna helt överens. Men det finns inget skäl i världen att ersätta ett dåligt system med ett sämre.

Mer läsvärt:
Mona Sahlin skriver i Aftonbladet.
– Oppositionskommentarer av de rödgröna i Svd
– De anställda på FK kräver ursäkt.

DN: 1, 2. Expressen: 1, 2. Aftonbladet: 1, 2. SvD: 1
Fler nya blogginlägg:

Peter Andersson om ”Regering som vet och följer eller elaka statstjänstemän på F-kassan?”
Peter Högberg om ”orkanen i välfärdens hus”.
Annarkia om ”Riv upp, gör om, gör rätt”.
Anna Vikström om skrivningar i S-budgeten och att regeringen visste..
Roger Jönsson om att regeringen visste men struntade..
Rasmus Lenefors om det hjärtlösa i hela…affären…
Jimmy Jansson om lögner…
Johan Westerholm om fler lögner och hjärta hos FK?
Claes Krantz om regeringen tänker….
Alliansfritt Sverige om sanningsord från en avgången ordförande..
Karin B om tomten Reinfeldts gåva till …folket..’
SSK-bloggen om en febrig regering

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och .

Sent skall syndaren vakna. Det kan knappast undgått någon att alliansregeringen varit utsatt för en veritabel storm i media och opinion på grund av deras absurda regler som tvingar svårt sjuka att söka jobb. När reglerna klubbades i riksdagen valde de borgerliga ledamöterna att applådera, men efter kritiken de senaste dagarna har det blivit svårt att försvara de absurda reglerna.

Ryggmärgsreflexen från alliansen när kritik förs fram har som vanligt varit att försöka hitta någon att skylla på. Men efter som den naturliga syndabocken försäkringskassan, enbart tolkat de lagar som alliansen låtit skriva dem, tvingades idag plötsligt alliansen och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m) att backa och göra ändringar i lagen. Något en samlad opposition är tacksam för.

Gunnar Axén (m) ordförande i socialförsäkringsutskottet kommenterar det hela med att:

Vi tyckte att det var tydligt i lagstiftningen där det står att personer med mycket allvarliga sjukdomar ska kunna ha sjukpeng under obegränsad tid. Och inte ens Försäkringskassan pekade på att det skulle vara något problem när lagtexten gick på remiss för lite drygt ett år sedan. Man hade ju kunnat hoppas på att myndigheten hade uppmärksammat oss på att det fanns en sådan här lucka eller lapsus. Men ytterst är ansvaret givetvis vårt. Vi är bara människor trotsa allt.

Uppenbarligen tycks Axén ha missat det faktum att dåvarande chefen för Försäkringskassans Inger Efraimsson valde att avgå i protest mot regeringens hårdare regler. Uppenbarligen glömmer också Axén att SKL i sin remiss till regeringens proposition om hårdare regler för sjukskrivning menade att förslaget inte var tillräckligt genomarbetet och att tre veckor, ja just det tre veckors, remisstid var för lite:

Inledningsvis vill SKL framhålla att vid reformer av sjukförsäkringen är det grundläggande att sjukförsäkringen är rättssäker, effektiv och förutsebar för att den ska uppfattas som rättvis och legitim. Det föreliggande förslaget är mot denna bakgrund inte tillräckligt genomarbetat.

Det är även SKL:s uppfattning att remisstiden (tre veckor) är oacceptabelt kort och att den pågående trenden mot allt kortare berednings- och beslutsprocesser – inklusive korta remisstider – är mycket olycklig. Detta riskerar att leda till brister såväl beträffande beslutens kvalité som deras demokratiska förankring.

Ett ödmjuka tipps till regeringen, för att i framtiden slippa att misslyckas så här kapitalt, skulle ju vara att dels borde börja lyssna på remissinstanserna ,det är ju trotts allt därför det finns. Men framför allt se till att remissinstanserna har tid nog att pressentera en bra remiss.

Läs även andra bloggares intressant åsikter om , , och .

Senaste dagarna har nyheter om hur alliansen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, försämrar sjukförsäkringen varit återkommande i media. Studenter och nyanställda skall få lägre ersättning och de som är deltidssjukskrivna skall tvingas ta tjänstledigt för att bli deltidsarbetslösa. Alla som vart sjua för länge skall sluta vara sjukskrivna och istället bli arbetslösa. En helt vettlös politik men Reinfeldt själv försvarar försämringarna och den ovärdiga behandlingen som man nu utsätter sjuka mänskor för med att:

”I den stora förändring som nu görs och som har syftet att sluta att dölja en del av vår arbetslöshet, finns det säker de som upplever att förändringen är jobbig eller till och med kommer i kläm. Jag har aldrig sett någon förändring av det här slaget som inte medför det.”

Egentligen handlar allt om medmänsklighet. Vi vet alla att vi kan drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Det kan vara något litet som är orsaken. Ett fästingbett, med borrelia och sedan hjärnhinneinflammation som följd resulterar i kronisk huvudärk så som för William Hemberg. Antingen kan man se den som att samhället bör kunna ta hand om de som drabbas av olycka och erbjuda, trygghet, rehabilitering och stöd. Väl medvetna om att vi alla kan hamna i samma situation kan vi acceptera att kostnaden för denna medmänsklighet är en börda vi alla få bära genom skattesedeln. Eller så kan man som Veles, 25 en läsare på Aftonbladet mena att:

”Nu kan utnyttjandet och parasiterandet sluta. det är självklart att detta är det rättvisaste, men det borde kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter och skatter”

Alliansen sällar sig i handling till denna åsikt. Alliansen anser nämligen att William skall sluta vara sjukskriven, inte för att han är frisk utan för att han varit sjuk för länge. William skall enligt alliansen ut och söka jobb. Detta trotts att han har ett redan. Enligt alliansen erbjuds han:

”/…/ möjligheten att istället för att vara passivt sjukskriven på halvtid delta i en individuellt anpassad arbetslivsinriktad rehabilitering på halvtid (och få ersättning på A-kassenivå via Aktivitetsstödet för den halvtiden).”

Erbjudas eftersom att om han inte tar denna möjlighet får han ingen ersättning alls. Individuell eftersom att alla som varit sjukskrivna ”för länge” tvingas ut i denna cirkus. Ja just ja, och glöm inte, eftersom A-kassan generellt sätt är lägre än sjukpenningen så kan William glädja sig åt att få lite mindre pengar när han nu erbjuds denna påtvingade möjlighet. William måste vara tacksam för denna möjlighet som alliansen nu erbjuder han. Ett kallt, hårt, och cyniskt hanterande av mänskor, men Veles, 25 gillar detta, trotts allt kommer ju de sjuka sluta parasitera så skatterna kan sänkas.

I rak motsatts står det förslag som idag pressenteras av de rödgröna partiledaran på SvD:s Brännpunkt. Förslaget kallas lite snyggt för ”en dörr in”. Förslaget är att skapa att samla Arbetsförmedlingens, Försäkringskassans och delar av kommunernas insatser för sjuka och arbetslösa i en och samma organisation på kommunnivå. Detta med mål att faktiskt kunna skapa en individuell handlingsplan utformat efter individen. Istället för att som alliansen tvina ut sjuka mänskor i en administrativ cirkus bara för att de varit sjuka för länge.

För bland de som är sjukskrivna så finns det de som skulle kunna återgå i jobb efter omskolning eller med rätt stöd. Men det finns också, en väldig stor grupp som faktiskt är sjukskrivna för att de inte klarar av att jobba på grund av sin sjukdom och ingen omskolning eller några jobbcoacher i världen kommer kunna ändra på det, däremot kanske rätt medicinering och rehabilitering kan. Alliansen behandlar dessa lika, och när de varit sjukskrivna för länge, så får det räcka, reumatiker, astmatiker, cancer eller kronisk huvudvärk kvittar lika har man varit sjukskriven länge nog är man frisk och skall söka jobb.

Alliansen och dess företrädare försvarar detta vansinne med floskler så som att ”arbetslinjen står mot bidragslinjen”. En mer medmänsklig politik som de rödgröna föreslår är med andra ord en bidragslinje, och den kalla hårda linje som alliansen företräder är arbetslinjen.

Arbetslinje, inte för att alliansens linje skapat jobb, för det har den inte. Arbetslösheten har skjutit i höjden, men det skylls självklart på finanskrisen; en smått fånig ursäkt eftersom att den inte på något sätt förklara varför Sverige för första gången i historien lyckats få högre arbetslöshet än Finland (och lyckats passera EU genomsnittet). Arbetslinjen inte för att den skapar jobb utan för att alliansen säger att det är arbetslinjen.

Den borgerliga nedmonteringen av försäkringskassan och a-kassan resulterar nu i fler socialbidragstagare. Och ett stort personligt lidande för de mänskor som hamnar i kläm. Personer som faktiskt är sjuka på riktigt men inte blivit friska på tid. Personer som är för sjuka för att jobba men för friska för att vara sjuka. En ny grupp mänskor träder fram, de försäkringslösa. Man kunde tycka att till och med med en moderat statsminister borde Sverige ha råd med medmänsklighet, men uppenbarligen inte 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Om man som ordförande och yttersta ansvarig för en jätteupphandling om 1,6 miljarder inte ens klarar av att se till att frågan kommer upp på dagordningen inom det utskott som skall ha ansvar för upphandlingen, så kan det inte ses som något annat än grov inkompetens. Detta är exakt vad landstingsrådet och ordföranden för Produktionsutskottet Maria Wallhager (FP) lyckats med. Nu har även SKL i en rapport förklarat att hela upphandlingen, som Maria Wallhager (FP) var yttersta ansvarig för, var olaglig och odemokratisk.

Som skattebetalare och bosatt inom Stockholms län skulle jag önska att den ytterst ansvarige för en upphandling om tusentals miljoner skall visa prov på att vara kompetent, det handlar trotts allt om mina skattepengar och den service dessa ger, så ett sådant krav är knappast överdrivet. Slutsatsen borde därför blir att visar man som Maria Wallhager (FP) att man inte ens når upp till detta lägsta krav av kompetens så bör man inte sitta kvar på sin post. Men så enkelt är det ju inte.

För som Maria Wallhager (FP) påpekar; så har de kollegor, till henne, som avgått runt om i världen, avgått för att de agerat med uppsåt. Med andra ord bör vi givetvis förlåta Marias brist på kompetens.

Detta resonemang är helt oklanderligt för vist det stämmer det. Vi har ministrar som tvingats avgå för att de inte betalat TV-avgift på 16 000 kr, vi har en fackbas som hoppat av bolagsstyrelser för att hon satt med och fattade beslut om en pension som sedan blev större än beslutat och vi har en statsministerkandidat som hoppat av för att hon köpt toblerone och blöjor med riksdagens kreditkort. Dessa ageranden skedde med ett klart uppsåt! Stegö Chilò hade med uppsåt inte betalat TV-avgift, Vanja fattade med uppsåt ett beslut om en VD pension (som sen blev större än beslutat och som VD:n delvis fick betala tillbaka) och Mona hade med uppsåt köpt toblerone och blöjor. Självklart är detta värre än att klanta till en upphandling om 1,6 miljarder. Trotts allt det senare skedde ju på grund av inkompetens och inte på grund av uppsåt.

Eller?

Sodexo som tack vare den borgliga majoriteten i landstinget numera leverera mat till bland annat södersjukhuset, har nu tagit över ICA:s gamla trick att märka om utgångsdatumen på maten. Detta med gammal mat är dock bara ett exempel på problem som uppkommit efter att landstingets upphandling förra året. Ansvaret för dessa misslyckanden och problemen som uppkommit vilar utan tvekan på den borgliga majoriteten i landstinget som uppenbarligen inte har en aning om vad de håller på med. För det är ju inte bara maten som blivit ett problem inom vården i Stockholm.

Problem med Sodexo och mat får mig direkt att tänka på en liten händelse från min värnplikt. En tradition inom lumpen är att man ska äta pankakor med ärtsoppa varje torsdag. En måltid som mitt gamla befäl från boden brukade kalla för ”veckans suprise”.

Just Sodexo och pankakor höll på bli en explosiv kombination när de tog över restaurangen vid armens tekniska skola i Östersund. I ett försök att dra ner kostnaden för maten försökte Sodexo införa som regel att vi lumpare bara fick ta fem pankakor och var vi inte mätta av detta fick vi väll äta mer ärtsoppa. Fem pankakor kan låta rätt lagom men för en hungrig lumpare är det absolut för lite, hade gränsen varit femton pankakor hade det hela kanske kunnat fungera. Nu blev istället resultatet att Sodexo och dess personal var mycket nära att drabbas av ett myteri, eftersom att ingen av oss lumpare i huvud taget tänkte acceptera dessa inskränkningar, något som vi även demonstrerade med stor tydlighet (oftast genom att helt enkelt ta så många pankakor vi villa ha). Tursamt nog valde personalen i detta läge att inte försöka upprätthålla reglerna och nästa torsdag syntes några pankaksransoneringar inte till.

Huruvida vi kan lära oss något av denna historia är dock tveksamt. Möjligen att det är lättare att ge dålig eller för lite mat till sjuklingar eftersom de inte har samma möjlighet att protestera.

Att den borgliga alliansen är fylld med politiker som har en närmast religiös tilltro till marknadslösningar är väll knappast något nytt. Oberoende av om en marknadslösning passar eller inte, så ska den införas eftersom det är det ideologiskt korrekta utifrån den borgliga synvinkeln. I Stockholm har vi under den senaste mandatperioden fått genomlida det senaste borgliga experimentet inom grenen tillyxade marknadslösningar i form av det som så vackert kallas Vårdval Stockholm. En lösning som nu resulterat i att privata vårdcentralerna nu kan maximera sin vinst genom att ge vård till friska patienter. Allt bekostat av skattepengar så klart.

Den grundläggande principen i en marknadslösning är att matcha tillgång och efterfrågan genom en varierad prissättning. När efterfrågan ökar går priset upp vilket dels minskar efterfrågan och dels ökar tillgången, och den som betalar bäst får det den efterfrågar. Systemet är i grunden självreglerande med undantag för att det ibland kan haverera, drabbas av bubblor eller sättas ur spel på grund av monopol och liknande.

Att införa marknadslösningar för vården är däremot dömt att misslyckas. För det första bör vi inte ha en vård där efterfrågan regleras genom att priset för patienten går upp. Men vad viktigare är, så bör inte vården i huvud taget vara efterfrågande styrd. Bara för att jag vill ha vård betyder det inte att jag behöver få vård. Istället bör vård ges efter behov.

Vist kan detta låta krasst men faktum är att trotts att det säkert känns bra att få tala med en läkare, och om jag varit en aktiv vårdväljare, lyckas få antibiotika utskriven för en simpel höstsnuva så finns det inget som helst behov för denna vårdinsatts. Jag kunde lika gärna gått ner till närmaste apotek och efter två minuters samtal med den kompetenta apotekaren blivit hänvisad till att köpa ett paket Alvedon och lite nässpray.

Ironiskt nog blir marknadslösningen ännu sämre när man som i vårdval Stockholm inte låter patienterna betala mer för mer kostsam vård. Eftersom man tar bort denna centrala del i varje marknadslösning så får havererar systemet fullständigt. Resultatet är nu att vårdcentralerna tjänar mest pengar på att erbjuda vård till friska patienter. Logiken är självklart väldigt enkel. Eftersom ersättningen per patient är densamma oberoende om patienten är sjuk eller frisk, så tjänar man ju mer på att ta emot en patient som man faktiskt inte behöver göra något med. Prata lite med patienten, lyssna lite på hjärtat, låt patienten hosta och skriv sen ut ett recept. Inga prover, remisser eller komplicerade diagnoser. Sjuka patienter måste man däremot ta hand om vilket tar mer tid och kräver mer resurser.

När systemet premierar vård av friska patienter, när den enskilda läkaren tjänar mer på att göra så få provtagningar som möjligt och på att förkorta varje patientbesök så mycket som möjligt, är risken överhängande att kvalliten på vården blir sämre. För faktum är att inför man ett ekonomiskt styrsystem så kommer verksamheten som regleras att anpassa sig till de krav som råder. Vi har redan sett exempel på sådant i Stockholm.

Alla dessa problem kommer av att den borgliga landstingsledningen försöker tvinga på en marknadslösning på ett område där det faktiskt inte passar. Sen kan man som Filippa Reinfeldt försöka försvara galenskapen med att tillgängligheten ökat, vilket stämmer men då bara för att man plötsligt låter läkare ta emot och behandla patienter som i huvudtaget aldrig skulle behövt träffa en läkare.

Nej vården bör inte regleras med halvbakade marknadslösningar och Filippa Reinfeldt borde inte i huvudtaget få ha något med vården i Stockholm att göra.