Hur vi löser problemet med skolan

Skolverket har publicerat en undersökning som visar att resultatet i svenska skolan går tillbaka. Även om situationen inte är så fruktansvärd som major Björklund påstår så är det ändå alarmerande. Informationen är dock inte ny. KTH gör varje år en undersökning på vilka mattekunskaper de nyantagna har och trenden har varit att eleverna kan mindre och mindre.

Självfallet försöker olika politiker komma med lite alla möjliga olika lösningar. Björklund har gjort sig känd för att påstå att problemet har att göra med ordning och reda och gärna backat upp detta med påhittade siffror. Själv tror jag att lösningen på problemet är enklare än så.

Jag skulle påstå att största problemet i skolan är att lärarna får för dåligt betalt.

Man brukar säga att man får vad man betalar för. Detta är självklart en sanning med viss modifikation då det även är möjligt att få kvallitet för mindre summor. Men är en jakt på extrapriser är oftast inte bästa sättet att garantera lågvarig kvallitet, trotts det är det ungefär vad Sverige förväntar sig inom skolvärden.

En lärarutbildning är en akademisk utbildning som tar ungefär ett halvt decennium att klara av, ändå är lönen jämfört med andra yrken med lika lång utbildning mycket lägre. År 2007 var till exempel genomsnittliga lönen för gymnasielärare 26 100 att jämföra med 36 600 för civilingenjörer eller 45 700 för jurister. Jämför vi med andra nordiska länder så noterar vi också att Svenska lärare har lägst lön med undantag för Island. Enligt Finlands Svenska Lärarförbund tjänar en finsk gymnasielärare i ungefär 12 % mer än sin svenska kollega. Finland är ju intressant just för att vår kära skolminister gärna jämför med svenska skolan med den finska.

Låga löner för lärare leder till att begåvade studenter väljer att utbilda sig till annat än lärare, inte för att de inte skulle vilja bli lärare utan för att det är för dålig ekonomi i det. Bristen på utbildade lärare gör också att vi har stora mängder med outbildade lärare, vilket ofta leder till sämre utbildning.

På KTH finns ett program kallat civilingenjör-lärare, tanken är att studenterna både skall utbildas till civilingenjörer samtidigt som de får en lärarexamen. Av de jag pratat med som går detta program är det bara en bråkdel som kan tänka sig att jobba inom skolvärlden, förklaringen är alltid att lönen är för dålig.

Skall vi få kvalitet i skolan måste vi också se till att belöna de lärare som gör jobbet. Annars kommer inget att förändras.

Uppdaterat: för övrigt kan jag inte sluta att irritera mig på SVD:s rubriksättning, artikeln om skolverkets rapport heter ”Björklund får rätt av skolverket”. Vilket är en kommentar till debbaten i höstas om Björklunds felaktiga användande av statistik som togs upp av P1:s granskning ”Kris i skolan?”. Men kritiken i den artikeln handlade inte om huruvida Sverige hade backat utan om vi till exempel hade störst problem med ordning, något som björklund påstått. För det är ju här kritiken mot Björklunds skolpolitik kommer in. Alla ser vi att skolan inte mår bra, men i det betyder inte att vi håller med majoren i hans analys om varför det inte går bra.

Kärnkraften igen

Jag är inte någon större supporter av krisdemokraterna. De brukar allt för ofta vara helt fel ute, antingen på grund av tveksamma ideologiska skäl eller på grund av ren populism. Det förra kan exemplifieras med deras inställning till könsneutralt äktenskap och det senare med deras vallöfte om att sänka bensinskatten.

Idag kommer ett utspel om kärnkraften, där Kd väljer att ompröva sitt kärnkraftsmotstånd. Något som känns mycket välkommet. Man vill inför dock en liten brasklapp i det att man vill införa ett tak på antalet reaktorer (förslagsvis oförändrat).

Jag måste säga att det senare förstår jag mig inte riktigt på rent praktiskt men jag kan förstå det ur ett politiskt perspektiv. Det är antagligen lättare att få folk att acceptera något som i princip kan ses som bevarande av nuvarande ordning än något som ses som en större förändring.

Diskussionen om kärnkraften har allt för länge präglats av den folkomröstningen som genomfördes nästan tre decennier sedan, detta trotts att 3,5 miljoner av dagens röstberättigade inte fick rösta 1980.

Det jag hoppas på är att det blir möjligt med någon sorts blocköverskridande uppgörelse om kärnkraften. Liksom jag hoppas på en liknande uppgörelse vad gäller skola och försvaret. Vissa frågor kräver förankring, en förankring som överlever regeringsskiften.

Och om Sd kommer in i riksdagen?

Då har den sista av de stora opinionsundersökningarna för januari kommit. DN har redan tagit upp den under rubriken M når ny toppnivå. Det är säkert intressant för moderaterna att stödet för dem ökar men något som borde oroa är att både alliansen och oppositionen backar meddans sverigedemokraterna ökar i stöd.

Efter att ha uppdaterat min gamla sammanställning ser vi att Sverigedemokraterna nu får 3.3% i medeltal och är därmed nära att komma in i riksdagen. Den stora frågan är vad händer om det sker?

I ett värsta scenario blir sverigedemokraterna vågmästare. Socialdemokraterna har redan förklarat att de inte kommer att regera med passivt stöd av sverigedemokraterna. Alliansen har ännu inte gett besked om det samma, arvidfalk.se ger en intressant analys av varför.

Frågan är aktuell eftersom det inte krävs ett stort tapp för det rödgröna för att just sverigedemokraterna skall bli vågmästare. Ett tapp på ungefär 2-3% enheter räcker och alliansen behöver öka med ungefär 9% för att kunna regera utan stöd av Sd.

Slutsatsen vi väljare måste dra är att det inte nödvändigtvis blir en regering av antingen alliansen eller de rödgröna. Efter valet, om partierna är seriösa med att hålla Sd utanför, kan vi få se helt nya konstellationer. Alliansen plus miljöpartiet, Socialdemokrater plus miljöparti och center eller folkpartiet, eller varför inte socialdemokrater och moderater (det sista känns mycket otroligt men i alla fall S samarbetar nog hellre med M än med Sd).

Försöker skivindustrin avskaffa sig själv?

Jag måste säga att jag älskar Spotify. Genom den har jag omedelbart tillgång till otaliga låtar helt lagligt. Igår när pojkvännen och jag såg musikministeriet på svt:s webbtjänst kunde jag till exempel direkt leta upp en massa alster av Krzysztof Penderecki när programmet berättade om honom. Något som inte ens fildelnings alternativet erbjuder.

Därför känns det sorgligt att spotify tvingas ta bort musik från sin katalog och samtidigt också regionalt begränsa tillgången till vissa låtar. Förklaringen är att eftersom att tjänsten följer de lagar och regler som finns måste man anpassa sig till uråldriga licensavtal som skivindustrin har eller som Spotify säger i deras blogg:

” The reason for this is that our agreements contain strict rules as to what tracks can and can’t be played in various countries that we are now capable of implementing. These restrictions are a legacy from when most music was sold on tapes and CDs and they have continued over into streaming music, our hope is that one day restrictions like this will disappear for good.”

Ännu en gång visar det sig att skivindustrin inte är kompatibel med den moderna världen. När denna industri skapar denna sorts meningslösa restriktioner och problem med legala tjänster så är det ju inte så konstigt att folk väljer sig till mindre lagliga alternativ.

Spotify är en av de få kommersiella tjänster som enligt mig kan konkurera med fildelning vad gäller användarvänlighet och kvallite. Ur min synvinkel är det tjänster som denna som banar vägen för lagliga alternativ till fildelning. Enda nackdelen med Spotify är att jag inte kan få min musik från datorn till min mp3 spelare (vilket råkar vara min mobil) dock jobbar Spotify på en mobillösning. Denna lilla nackdel kompenserar dock Spotify med genom att jag inte behöver ladda ner någon musik utan har tillgång till all musik och alla mina spellistor bara jag har en internetuppkoppling. Eftersom min lilla bärbara inte är utrustad med en allt för stor hårddisk så är jag väldigt glad över att jag just inte behöver ha musiken på datorn.

Men men, skivindustrin gör uppenbarligen allt för att skjuta sig själv i foten och avskaffa sig själv. Jag kan bara hoppas att den en dag faktiskt lyckas med det.

DN

Jakten på den heliga gralen

Försäkringskassans genrealdirektör Adriana Lender citeras i DN med följande mening:

”Det [försäkringskassans kris red anm] har orsakats av orealistiska förväntningar på effektiviseringsvinster, förväntningar som inte infriats.”

Jag kan inte undvika att känna att detta är symptomatiskt för politiskt tänkande under de senaste åren. Just försäkringskassans totalhaveri är ju bara ett haveri i mängden, i sorgligt sällskap med vården och försvaret.

Effektiviseringar blir en helig gral, något som skall lösa alla problem. Men det finns en viss sanning i uttrycket ”man får vad man betalar för” och som med försvaret så med försäkringskassan eller vården. Man kan inte dra ned kostnaderna och samtidigt förvänta sig att kvalliten ska kunna bibehållas eller kanske till och med öka, i alla upptänkliga lägen.

Nästa kris orsakad av övertro på effektiviserig kan mycket väl komma inom högskoleväsendet. Inbyggt i anslagen finns en mekanism som förutsätter effektiviseringar, tanken är att denna skall ske inom administrationen. Detta system tickar på och som en professor på kth lite torrt anmärkte:

”för eller senare förväntar sig väll politikerna att administrationen skall gå med vinst”

SVD: 1, 2, 3, 4.

Låt oss jämföra opinionsundersökningar

Idag har vi tre opinionsundersökningar publicerade i de stora tidningarna. Detta känns som uppgjort för lite amatörmässiga jämförelser. Så det är vad jag gjort ovan. Data från Novus, Sentio och Sifo tillsammans med en enkel medelvärdesbildning. Ett påpekande om medelvärdet är att denna inte på något sätt måste vara mer exakt än de enskilda mätningarna den är inkluderad som en jämförelse.

Något som är intersant är att Sifo avviker mest från de övriga undersökningarna samt från medelvärdet. Om detta beror på stor skillnad i mätmetod eller om det är en tillfällig skillnad är en intressant fråga. Det gör ju om inte annat nästa Sifo mätning något mer intressant, kommer den fortsatt visa på likande värden eller kommer den närma sig de övriga mätningarna?

Opionsundersökningar är inte så exakta som media gärna gör gällande. Man rapporterar gärna en förändring mellan två mätningar som en förändring av opinionen trotts att skillnaden kan beror på ren slump. Nu ska jag väll inte ha allt för stora krav på vetenskapliga metoder eller någon större förhoppning på någon större förståelse för statistik. Eller klart förståelsen kanske finns men cyniskt så inser media att det blir en bättre story om man är lite mer kreativ i sin tolkning av statistiken.

Sen kan man ju också göra som svenska dagbladets ledarredaktion och helt enkelt ignorera de undersökningar som inte passar in med den världsbild man vill se. Och istället skriva en ledare, där man sjunger regeringens lov och förutspår en gyllene framtid för densamma, baserat på den i sammanhanget mest avvikande av undersökningarna och även den som ger regeringen bäst resultat.
Att denna undersökning är mest avvikande är förståss inget som betyder att just denna måste vara fel, men själv sätter jag nog större tilltro till de två mer samstämmiga undersökningarna. Detta tills jag har skäl att tro annat.

Något som är intressant med svenskans ledare är att man inte i huvud taget berör det faktum att i just Sifos mätning så kommer sverigedemokraterna in i riksdagen. Detta betyder att för att en borglig regering skall kunna regera utan stöd av just sverigedemokraterna måst dessa öka sitt stöd med ungefär 6 % enheter vilket intressant nog är ungefär vad som krävs för att behålla makten även i de andra undersökningarna (om vi antar att man tar röster från oppositionen).

Eftersom att siffror är så skojiga valde jag att göra en liten trendtabell över opinionsläget baserad på data från Novus Opinion. Att jag valde Novus beror enbart på att TV4 publicerat deras data lättillgängligt.

En sak som syns ganska tydligt är det dramatiska tapp i stöd som de borgliga småpartierna lidit. Efter valet förlorade småpartierna sammantaget runt 6-7% enheter, och stödet för dem sammantaget har därefter varit ganska stabilt. Inom denna grupp har det självklart varierat lite varefter partierna kannibaliserat på varandra. Som jämförelse har vänsterpartiet och miljöpartiet sammantaget ökat sakta men säkert.

Likt den profet jag är förutspår jag nu att skall alliansen ha någon som helst chans att vinna valet 2010 behöver man få upp stödet för småpartierna. Att moderaterna ensamma skall kunna vända det här underläget ser jag som osannolikt.

Som socialdemokrat ser jag det däremot som mycket positivt att det samlade stödet för vänsterpartiet och miljöpartiet närmar sig stödet för de borgliga småpartierna.

Feministisks analys i all ära

Jag skulle vilja påstå att jag är feminist, även om just det ordet har blivit väldigt laddat (något som ur en feministisk synvinkel inte är så konstigt). Men analyser av det slag som pressenteras i DN under rubriken ”Plågsam backlash. I ’Let’s dance’ räcker det att ha snopp” gör mig bebryllad.

Självklart finns det vissa korn som är vettiga i stil med:

”När Tobias Carlsson gör ett strålande jobb med koreografin som passar Elisabet Höglund fantastiskt får han höra det och inte har jag några invändningar mot det. Men. När turen kom till ”Sveriges starkaste man” var det ingen som lade märke till hur hans partner Annika Sjöö hade trollat med honom.”

Men så mycket mer av värde hittar jag inte. Att Kitty Jutbring skulle få dåliga poäng av juryn på grund av att hon ”/…/ kommer med rappa svar och väljer sina egna kläder/…/” känns taget ur luften om man nu faktiskt sett programmet. För feministisks analys i all ära men faktum är att Kitty inte dansar utan stampar.

SVT chef upptäcker nyhetsmedia vinklar historier

Välkommen till verkligheten Annie Wegelius. Man skulle kunna tro att någon som arbetar med media skulle vara medveten om nyhetsmedians vinklande av historier. Att opartiskt granska är knappast något som nyhetsmedia idag har som någon större prioritet, snarare vill man hitta en story. Och en story är alltid en berättelse.

I det mediala narrativet krävs enkla arketyper, en god en ond, vinnare eller förlorare, förtryckta och förtryckare, starka och svaga, mer komplicerade förhållanden gör sig inte så bra i tabloidformat. Och självklart ju högre upp någon är desto roligare är det att se den falla.

Varför ska vi nu ha IPRED?

Polismetodutredningen föreslår att polisen skall kunna begära ut information om vem som har ett IP nummer även om brottet bara har böter i straffskalan. Detta skulle därmed göra att polisen kan jaga fildelare, eftersom deras brott normalt inte ger mer än böter.

Personligen ser jag inte detta som ett jättestort intrång på den personliga integriteten att polisen skall kunna få tillgång till denna information. Information av detta slag bör kunna hanteras av polismakten, dock anser jag självklart att enbart polismakten bör ha dessa befogenheter. Med andra ord IPRED bör rivas upp.

Har polisen befogenheter att bedriva jakt på fildelare så varför ska privata företag ha den möjligheten? Visserligen kommer inte polisen att prioritera fildelning lika högt som till exempel mord, och varför skulle de? Bristen på prioritering är självklart inget argument för att privata intressen skall få polisiära befogenheter. Lika lite som polisens oförmåga att lösa villainbrott är ett argument för att tillåta medborgargarden. Nej polisiär verksamhet skall bedrivas av polisen och inte av privata särintressen.

Åsikten är gammal men till dess att våra politiker tar sitt förnuft till fånga och gör det enda logiska med denna rent ut sagt idiotiska lag, det vill säga river upp, så antar jag att det bara är att påminna och påminna igen. Likt Cato den äldre får vi väll alla börja avsluta våra tal och inlägg med: För övrigt tycker jag att IPRED bör rivas upp.

Att blanda ihop två debatter om äktenskap

Jonas Morian skriver i sin blogg angående könsneutralt äktenskap att:

”För mig är samhällets oreserverade stöd till vuxna människors kärlek och önskan att få sin samvaro officiellt erkänd, lika viktigt som värnandet av religionsfriheten. Därför anser inte jag att präster och andra religiösa samfunds företrädare ska tvingas att viga människor mot sin egen övertygelse. Och följaktligen bör enligt mig därför vigselrätten, precis som annan myndighetsutövning, vara förbehållen lämplig myndighet. Inget av de nu föreliggande förslagen är i mina ögon idealt. Problemet är att det goda riskerar att bli det bästas fiende. Våra folkvalda har fastnat i sina positioner och vi riskerar att landa i en lagstiftning som ytterst få kommer att känna sig nöjda med. Det är väldigt olyckligt.”

Jag kan förstå inställningen men anser samtidigt att det mest beror på en ihop blandning av två olika debatter. Äktenskap är något som regleras i lag och har till nu varit förbehållet en union mellan en man och en kvinna. Egentligen finns det inget som helst logiskt skäl till varför en union mellan två kvinnor eller två män inte skulle ses som ett äktenskap.

Frågan är symboliskt viktig eftersom samkönades pars exkluderande från möjligheten att ingå äktenskap markerat att deras kärlek i samhällets ögon är mindre värt. Är man seriös i sin inställning att så inte är fallet, utan att allas kärlek är lika mycket värd, måste man också stödja åsikten att äktenskap skall vara könsneutralt.

Nästa fråga har att göra med att äktenskap förrättas av religiösa samfund. Eftersom samfunden då blir en myndighetsutövare är det självklart logiskt att lagstiftaren har möjlighet att ställa krav på hur detta myndighetsutövande hanteras. Men eftersom myndigheten i detta fall är ett religöst samfund blir det hela lite knivigt då lagstiftaren i och med att den ställer krav på myndigheten också riskerar att tumma på religionsfriheten.

Det senare kan lösas genom att vigselrätten och där med myndighetsutövandet lyfts bort från de religiösa samfunden. Vilket råkar vara vad kristdemokraterna föreslår. Djävulen sägs dock bo i detaljerna och det är i en liten detalj som vi ser problemet med kristdemokraternas förslag. De vill nämligen ta bort ordet äktenskap (och ersätta med giftermål) därmed så fortsätter man förvägra samkönade par att ingå äktenskap samtidigt som man också tar bort möjligheten för heterosexuella par att ingå äktenskap borgligt. Allt det här är egentligen semantik men det hur fånigt det än låter semantik som är diskussionen, det vill säga vad orden betyder och för med sig för värden.

Diskussionerna är alltså egentligen två olika. Den ena är vem som ska få ingå äktenskap och den andra är vilka som skall vara myndighetsutövare. Att den första nu får en lösning och att samkönade par nu kommer att få ingå äktenskap betyder inte att den andra diskussionen måste ta slut. Men det är en annan debatt och de båda bör inte blandas ihop.