Fredrik Reinfeldt har just haft sitt inledningstal i riksdagen. Ordet ansvar präglade inledningen av regeringsförklaringen och nämnde hela 26 gånger. Ett ord som har vars betydelse blir relevant att komma ihåg under denna mandatperiod. Orsaken är givetvis den parlamentariska situation som uppstått sedan riksdagens fått ytterligare ett parti. Ett parti som övriga riksdagspartier skyr men som de ändå måste förhålla sig till.

Väljarna har valt in Sverigedemokraterna i riksdagen. Och hur mycket man än avskyr det partiet och allt de står för så är de demokratiskt valda och en del av vårt parlament. Att inget av blocken är villiga att ta i Sverigedemokraterna med tång är dock fullt förståligt.

Ideologiskt står Sverigedemokraterna långt ifrån samtliga övriga partier i riskdagen, och i sina profilfrågor är de ensamma med sina åsikter. Och även om Sverigedemokraternas åsikter i övriga sakfrågor ligger närmare Alliansen än de Rödgröna så behöver du gå tillbaka närmast ett halvsekel för att i dåvarande högerpartiet och bondeförbundet hitta riksdagsledamöter som skulle känt sig hemma med sverigedemokraternas ideologi och retorik.

Därmed har vi en parlamentarisk situation som är något ovanlig men knappast unik. Inget av de traditionella blocken har en egen majoritet. Senast så skedde var 1991, men även 1973 när den nya enkammarriksdagen blev hade två lika stora block uppstod en liknade situation det som kom att kallas lotteririksdagen. Men även om nuvarande situation är ovanlig så är den allt annat än ohanterlig.

Så länge vår statsminister agerar ansvarsfullt, i enlighet med vad som kan förväntas av den som besitter detta ämbete, så existerar egentligen inget problem med denna situation. Reinfeldt leder en minoritetsregering. Sådana regeringar är närmast intill normaltillstånd för Sverige och därmed inget dramatiskt i sig. Inte heller en minoritetsregering i koalition är något nytt för Sverige, även om det ärlligt skall sägas att ingen minoritetskoalition har lyckats sitta en hel mandatperiod, därmed har Reinfeldt alltså möjlighet att leda den första.

Liksom alla andra statsministrar som lett en minoritetsregering blir det nu Reinfeldts uppdrag att säkra en majoritet i riksdagen inför varje större beslut. Gör han det inte finns alltid risken att riksdagen tvingar han att verkställa en politik som han inte ställer sig bakom, aldrig en trevlig situation för någon statsminister, och i längden ett recept för regeringskris.

Som det är idag finns det två sätt med vilket Reinfeldt kan säkra en majoritet i riksdagen. Antingen förhandlar han med de rödgröna eller så förhandlar han med sverigedemokraterna. Vilket alternativ som Reinfeldt än väljer kommer han att tvingas till eftergifter så fungerar trotts allt demokratin. Frågan är därför bara om Reinfeldt föredrar att ge mer inflytande åt de Rödgröna eller åt Sverigedemokraterna.

Inget parti i riksdagen röstar för ett förslag utan att detta har sitt pris i hur förslaget blir utformat. Alliansens är i sin helhet ett resultat av detta. Vart och ett av allianspartierna har haft sitt pris för att ingå i samarbetet, den gemensamma allianspolitiken är därför en kompromiss av fyra partiers viljor. Men numera räcker inte denna kompromiss föra att säkra en majoritet i riksdagen ytterligare kompromisser kommer därför behövas.

Detta är fulständigt naturligt, en följd av den parlamentariska demokrati som Sveriges styre vilar på.

Det finns en möjlighet till för Reinfeldt, en möjlighet jag tidigare nämnt. Reinfeldt kan utan att förhandla med vare sig de Rödgröna eller Sverigedemokraterna lägga sina förslag i riksdagen och sedan hoppas på att få majoritet ändå. Ett sådant agerande är allt annat än ansvarsfullt ändå har retoriken från högerdebattörer och ledarsidor på olika sätt förespråkat just detta agerande.

Argumentationen har gått ut på att säga att de Rödgröna inte skall få göra det som man menar att Alliansen skall göra. Reinfeldt och Alliansen skall ges rätt att lägga förslag utan att förhandla, utan att säkra en majoritet. De Rödgröna skall däremot inte gemensamt få lägga egna förslag eftersom det då finns en möjlighet för Sverigedemokraterna att rösta för dessa förslag istället för Regeringens. Kravet på ansvar flyttas på så sätt från den statsminister som valt att regera i minoritet till delar av den opposition som redan innan valet gjorde klart att man inte tror på en sådan minoritetsregering. Det ansvar som Reinfeldt inte väljer att ta skall därmed axlas av andra.

Riksdagen är nu öppnad, och det kommer inom kort blir uppenbart om statsministern väljer att ta det ansvar han talar om, eller om han väljer att inte göra det. Hur han gör är enbart han som kan bestämma.

Läs även Johan Westerholm om frågetecken för framtiden, Peter Andersson om regeringsförklaringen.
Intressant?

Annonser