Kvalitet(S)säkring av skolan

Ylva Johansson pressenterade idag socialdemokraternas nya förslag vad gäller kvalitetsstyrning av skolan. De rödgröna har redan gemensamt pressenterat att man vill satsa minst tre miljarder på skolan för att kunna öka lärartätheten och minska klasstorlekarna. Men för att dessa pengar skall göra någon nytta och inte försvinna i kommunal byråkrati eller som vinstutdelning till friskoleföretag krävs också en uppföljning för att säkerställa att skolans kvalité också ökar. Hur detta skall ske pressenterade alltså Ylva Johansson.

Tanken är att ställa upp tydliga kvalitetsmått exempelvis gällande lärartäthet, klasstorlek, pedagogisk kompetens, skolmat och givetvis resultat i skolan. Av de skolor som inte uppnår de kvalitetsmåtten skall en handlingsplan krävas med krav på hur skolan skall uppnå målen. Ultimat skall en skola som inte når målen kunna förlora rätten att bedriva skolverksamhet. Och grundtanken är att samma krav skall ställas på både friskolor och den kommunala skolan.

Ylva Johansson förklarar behovet av denna sorts handlingsplaner och krav för att få bukt med skolor som inte når målet med att:

”Man är bara elev en gång, man har inte råd att vänta”

En viktig poäng. Ekonomisk styrning i form av bonuspengar till skolor som når vissa mål, vilket är den modell som borgliga partier förespråkar, har ett grundläggande problem och det är att det är en väldigt långsamverkande styrning. Ser man skolan enbart som en marknad menar man att elever skall välja bort de skolor som är dåliga. Så sker också men för de elever som redan går i skolan är steget högre att överge en dålig skola än det är att aldrig börja i skolan. Därtill kommer givetvis att det alltid är krångligt att byta skola, nya lärare, nya klasskamrater och en utbildning som aldrig tar vid exakt där du lämnade den, gör att elever drar sig för att byta skola även om man är missnöjd med den skola man går i.

Den helt klart mest intressanta delen av kvalitetssäkring är att Ylva Johansson förklarade att Socialdemokraterna vill att offentlighetsprincipen, och meddelarskyddet även skall gälla privata friskolor. Idag blir skolans hemlig så fort den övergår i privat regi. Möjligheten till insyn och transparens försvinner vilket gör att det blir omöjligt för föräldrar och elever att veta om skolan hanterar pengarna på ett bra sätt. Detta är en oönskad del av att allt fler skolor blir friskolor, eller som Ylva Johansson uttryckte det:

”Medborgarna har berättigade krav att veta hur skattemedlen används, och elever och föräldrar rätt att veta vad pengarna i deras skola går till.”

Givetvis kommer detta att göra vissa privata intressen irriterade. Insyn av detta slag ger givetvis konkurrenter möjlighet att få tillgång till sådant som i annan verksamhet ses som företagshemligheter. Men medborgare, föräldrar och elevers intresse av insyn överväger i detta fall företagens intresse för hemlighetsmakeri. Så skall man verka inom skolsektorn som företag får man helt enkelt acceptera att när skattemedel finansierar verksamheten kommer kraven att se lite annorlunda ut.

Något jag personligen tycker är bra är att diskussionen rört sig bort från frågan om vinst eller inte i friskolan, och istället övergått till en diskussion om hur man säkerställer kvalitet. Ylva Johansson förklarade detta med att ett ensidigt vinstkrav helt enkelt inte är särskilt effektivt. Det finns helt enkelt för många sätt för ett privat företag att plocka ut pengar ur skolan utan att för den delen gå med vinst, om pengar just är målet. Exempelvis pekade hon på att de flesta riskkapitalbolag inte plockar ut någon vinst direkt ur skolan. Istället avsätts pengar på konton i skatteparadis och sedan säljs hela skolan, eller en koncern med flera skolor, med vinst. Andra metoder att plocka ur vinst är att inhysas i en egen fastighet och höja hyran, eller för mindre friskoleenheter att ge styrelseordföranden och ledning höga bonusar och pensioner.

Bättre är då att ställa krav på kvalitet och öppenhet, vilket gör att det blir svårare att ta ut pengar ur skolan. Kan man uppnå de krav som ställs och ändå plocka ut vinst så är det i sig inte ett problem, men som Ylva Johansson påpekade då kan det vara en signal att det är dags att höja kraven.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, socialdemorkaterna, rödgröna och Ylva Johnsson.

Tidningar ger högern miljardstöd i PR

Varje dag i alla väder sitter borgerliga ledarskribenter och knåpar ihop hyllningstal till alliansen eller deltar i smutskastningen av den rödgröna oppositionen, allt för publicering i den egna tidningen. Eftersom en överväldigande andel av ledarredaktionerna är borgerliga utgör detta stöd ett enormt värdefull stöd till högerpartierna.

Sven Elander miljöpartist och bloggare avslöjar idag värdet på detta PR stöd är över tre miljarder under mandatperioden. Metoden han använder är samma som Carl B Hamilton använt för att värdera LO:s stöd till socialdemokraterna.

Ledarredaktionerna är en del av det som brukar kallas högerns ekokammare. En term som kan låta nedlåtande men snarare beskriver det intellektuella idisslandet som sker inom denna sfär. Generellt producerar nämligen inte ledarsidor något originellt tänkande utan istället återupprepas åsikter och talepunkter från övriga delar av högerns åsiktsmaskineri, det vill säga lobbyorganisationer, tankesmedjor och de politiska partierna. Ifrågasättandet av de borgerliga partiernas agerande, ställningstagande eller åsikter sker sällan.

Det senare kan tyckas något märkligt då ifrågasättande av högerpartiernas ställningstagande och alliansregeringens prestation borde vara högintressant för läsare av dessa ledare. Men det är klart en seriös granskning kommer inte enbart vara smickrande. Istället publiceras rent okritiska granskningar av den typ som DN publicerar idag. Okritiskt rapar man upp regeringens påstående om att sysselsättningen ökar med 100 000 personer sedan 2006 och ger därmed regeringen beröm utan att man med en stavelse nämner att befolkningen ökat med över en 250 000 sedan samma tid. Med andra ord har sysselsättningsgraden totalt sätt minskat. Inte heller nämner man det faktum att arbetslösheten ökat snabbare i Sverige än i Europa, vilket givetvis gör hela granskningen till inget annat än ren regeringspropaganda.

Och som sagt propaganda, eller PR, kostar pengar.

Vad mer läskigt är att alliansregeringen betalar för detta stöd genom att aktivt kämpa för att skattepengar skall hålla igång två av de mest okritiska högertidningarna. SvD som idag har en rent ut sagt usel ledare där man försöker kleta ihop kommunism med Mona Sahlin för att skrämma väljare från Socialdemokraterna, är en av dessa tidningar. En ledare som den andra av dessa två tidningar Skånska Dagbladet låter återupprepa på sin ledarblogg. Idisslande.

Båda dessa tidningar 65 miljoner i stadsstöd var varje år, ett stadsstöd som EU kritiserat men som Maud Olofsson och regeringen aktivt lobbat för. Bara stödet från SvD kan med samma metoder som Carl B Hamilton använder, uppskattad till något över 40 miljoner per år. Tjänster och gentjänster.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, ledare, eko kammaren och högern.

1,8% slöseri eller har Timbro en annan agenda?

Den borgerliga tankesmedjan Timbro publicerar idag en debattartikel där man till synes försöker argumentera för att landstingen slösar pengar vilka bättre kunde användas i vården. Detta gör man genom att peka på att nettokostnaden för området regional tillväxt samt området kulturverksamhet uppgick till 1,3 miljarder respektive 2,5 miljarder, totalt alltså 3,8 miljarder.

För att riktigt visa hur stort detta slöseri är jämför man denna totala kostnad med enskilda utgiftsområden för enskilda landsting. En jämförelse undviker man dock att göra och det är att jämföra nettokostnaderna för dessa områden med länens totala nettokostnader. Förklaringen är givetvis att kostnaden då skulle se väldigt liten ut.

För 2008 hade Sveriges landsting nettokostnader på 207 miljarder kronor. Detta betyder att kostnaden för regional tillväxt utgjorde 0,62 procent av landstingens totala nettokostnad. Kostnaden för kulturverksamhet utgjorde i sin tur 1,21 procent av nettokostnaden. Tillsammans utgjorde dessa kostnader alltså 1,8 procent av landstingens totala nettokostnad.

Att inte redovisa denna i högsta grad relevanta jämförelse bör ses som synnerligen intellektuellt ohederligt av Timbro. Men det är klart intellektuell hederlighet är inte syftet med Timbros debattartikel. Istället är detta en del i en ständigt pågående kampanj för att försöka övertala svenska folket om att deras skattepengar används oansvarigt. Och att man därför kan sänka skatten utan att detta får någon effekt på välfärden. Men tro mig det får det.

Det ska däremot sägas att det givetvis är viktigt att granska hur våra skattepengar används och se till att dessa inte förslösas. Men att då anse att dessa kostnader är de viktigaste att ge sig på känns, för att använda ett av Johan Westerholms favorit uttryck, något apart.

Som jämförelse är denna kostnad på 3,8 miljarder, för samtliga landsting, hälften så stor som den besparing på mellan 7-9 miljarder som den rödgröna oppositionen i Stockholm, under ledning av Ilija Batljan (S), lyckades genomföra när de fick den borgerliga alliansen i landstinget att ändra sig angående finansieringen av nya karolinska. Sakligt sett är det förvånande att Timbro inte varit en del av den debatten.

Men på samma sätt som intellektuell hederlighet inte var syftet är saklighet inte heller Timbros mål. Istället är det kampen för skattesänkningar som är den viktiga en kamp som antagligen behöver drivas än mer i dessa valtider, särskilt som inte ens moderata väljare tycks prioritera skattesänkningar. För inte ens Timbro tror på allvar att man både kan sänka skatten och satsa på välfärd samtidigt. Det blir en prioriteringsfråga, välfärd eller skattesänkningar. En prioritering där debattörerna på Timbro redan gjort sitt val, och det är inte välfärd man valt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, skatter, vård, Timbro och val 2010.

Nu även en del av Alliansfritt Sverige

Bloggförfattaren, det vill säga jag, vill bara meddela att han numera även återfinns på Alliansfritt Sverige till vilka de mer renodlade allians kritiska inläggen kommer att flytta.

om nyhetsvärdering

Jag kan ibland känna mig förvånad över medias nyhetsvärdering så här i valtider. Både Expressen och Dagens Nyheter tycks anse att komikern Måns Möllers skämt under socialdemokraternas valupptakt var av synnerligen stort allmänintresse. Expressen går till och med så långt som att skriva en hel artikel enbart om detta ämne och ger det hela titeln: ”Möller drog sexskämt för S-eliten”.

Men att Måns Möller drar sexskämt kan ju inte vara någon större nyhet. Eller för att citera en bekant inom mediabranschen: ”rubriken kunde ju lika gärna varit Måns Möller gör sitt jobb”. Så låt oss avsluta med lite Måns Möller.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om humor, media och skräp journalistik.

Rödgrön vårdsatsning

Sjuka avvisas från Karolinska förklarar rubriken på SvD:s nyhetssida. Med detta som fond som pressenterar de fyra rödgröna partiledarna en miljard satsning på vården. Innehållande allt från hemläkarbilar till fler platser på läkarlinjen. Bakgrunden till satsningen är det reformutrymme som regeringen aviserat kommer att existera med anledning av återhämtningen efter finanskrisen.

Där alliansens prioriteringar handlar om använda detta utrymme för ytterligare skattesänkningar är den rödgröna prioriteringen satsningar i välfärden. En god illustration av den skiljelinje som valet handlar om, välfärd eller skattesänkningar.

Via min namne Victor Svedberg hittar jag denna intressanta intervju med Michael Moore där han kommenterar den Amerikanska sjukvårdsreformen och jämför med Sverige:

Vi organiserar samhället kring ”Jag”, ”vad tjänar Jag på det här” medans ni organiserar samhället kring ”Vi”, ”Gagnar det här samhällets bästa?”. Det är en stor skillnad.

Läs även Martin Moberg och Johan Westerholms mer fylliga inlägg på samma ämne samt andra som skriver intressant om de rödgröna, generell välfärd, politik, sjukvården,Socialdemokraterna, val 2010 och Vägval 2010.

Bonus är nog inte lösningen

Jag skrev för några dagar sen ett inlägg om skolan och den blinda ideologiska tro på vinstintressen som ofta uppvisas på högerkanten. Vad jag då ville visa vara att med dagens skolpengssystem finns ingen motivation för vinstdrivande friskolor att försöka vara de som erbjuder bäst kvalité.

Idag skriver Svenskt Näringsliv en debattartikel där man föreslås ett bonussystem för att belöna de skolor som presterar bra resultat. Vilket närmast skulle kunna vara ett svar på mitt resonemang. För uppenbarligen har även Svenskt Näringsliv noterat att dagens system med skolpeng inte ger den ekonomiska stimulans som behövs för att få friskolor att arbeta för att förbättra sig.

Personligen är jag alltid skeptisk till när man från staten skall försöka leka marknad genom att skapa artificiella belöningssystem. Risken är nämligen att man belönar något annat än man planerat. Från min egen horisont som kåraktiv tänker jag exempelvis på högskolans ersättningssystem som gör att högskolornas ersättning delvis basseras på hur många elever som klarar kurser, något som skapat ett initiativ för skolorna att förenkla kurser. Eller den kristdemokratiska kö-miljarden vars största effekt var att landsting började trixa med kö-statistiken för att få ut pengar.

Det här betyder givetvis inte att just detta förslag kommer att misslyckas, men jag förhåller mig personligen skeptiskt till att ett bonussystem skall vara den ultimata lösningen för att förbättra elevernas prestationer i skolan.

Läs även andra bloggare som  har intressanta åsikter om skolan, vinst och välfärd.

Arbetslösheten en jämförelse med övriga Europa

Fredrik Reinfeldt lanserade idag från sin turné buss ett jobbcoachförslag, en satsning på 3 miljarder för 31.000 platser i coachning, praktik och utbildning där den största enskilda delen är 13 300 fler jobbcoachplatser. Jämfört med de rödgörnas 100 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser känns det något magert. Man kan också ställa sig frågan vad denna vår statsministers övertro på jobbcoacher beror på.

Samtidigt som detta utspel görs så skriver den moderata partisekreteraren Per Schlingmann en artikel på politikerbloggen där han försöker hävda att man klarat finanskrisen bra.

Natten till den 15 september 2008 ansökte anrika Lehman Brothers om konkurs, detta brukar sägas vara den definitiva starten för finanskrisen. Sedan dess har denna kris varit Fredrik Reinfeldt och alliansregeringens ständiga förklaring för allt som gått dåligt sedan dess. Ändå försöker moderaternas partisekreteraren Per Schlingmann och statsminister Fredrik Reinfeldt hävda att man klarat krisen bra.

Det här är för att formulera mig enkelt skitsnack. Jämfört med övriga europa har Sverige klarat sig sämre än genomsnittet och att klara sig sämre än genomsnittet kan knappast betecknas som bra.

Att Sverige klarat krisen sämre än Europa i genomsnitt och sämre än Euroländerna i genomsnitt är rätt enkelt att visa. Med utgång från att krisen startade under andra halvan av 2008, kan vi se hur stor den relativa ökningen av arbetslösheten varit i Sverige sedan dess och jämföra detta med motsvarande förändring för Europa i genomsnitt samt för Euroländerna. Grafen nedan visar hur många gånger störe arbetslösheten är jämfört med andra kvartalet 2008 det vill säga precis före krisen bröt ut.

Som synes i grafen ovan är jämförelsen inte smickrande för Sveriges del. Precis som Mona Sahlin påpekade under sitt tal i tanto har arbetslösheten ökat snabbare i Sverige än i Euroländerna och EU i genomsnitt. Det är svårt att se hur Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen kan bortförklara dessa siffror, särskilt som vårt grannland Finnland i sammanhanget klarat sig bättre. Visserligen är arbetslösheten i Finland högre än övriga Euroländer men den är ändå lägre än genomsnittet för EU.

Hade Fredrik Reinfeldt lyckats med att i alla fall bara se till att arbetslösheten i Sverige ökade i samma takt som Euroländerna, hade 25 000 färre varit arbetslösa idag. Det vill säga hade Reinfeldt och alliansen lyckats med att bara öka arbetslösheten så mycket som Euroländerna i genomsnitt så hade det gjort större nytta än detta sena jobbcoachförslag.

Intressant? Läs även Marikas inlägg om ekonomisk voodoo samt Peter Högberg och Martin Moberg om moderaternas plötsliga oro för synvillor, samt andras åsikter om jobb, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, bussar och voodoo.

Hillevi Engström (M) kan inte räkna

Kan Hillevi Engström inte räkna? Är matematisk inkompetens symptomatiskt för allianspolitiker? Kan man som moderat bli arbetsmarknadspolitisk talesman utan att ha klarat av grundskolematten?

Frågorna känns relevanta sedan Hillevi Engström likt ett antal allianspolitiker före henne, påståt att de rödgröna vill gör det ”dubbelt så dyrt att anställa unga”.

Hillevi Engström hänvisar här till de rödgrönas förslag om att ta bort den halvering av arbetsgivaravgiften för den som har en ungdom anställd och istället ta bort arbetsgivaravgiften för praktik och trainee platser samt för den som anställer en långtidsarbetslös ungdom.

Att ta bort halveringen av arbetsgivaravgiften kommer inte att gör det dubbelt så dyrt att anställa unga. Vilket kan visas trivialt med hjälp av lite mellanstadiemattematik. Jag har försökt förklara det här förut med tyvärr var jag nog inte tillräckligt pedagogisk så låt mig göra detta övertydligt så att även Hillevi Engström kan förstå.

Idag är arbetsgivaravgiften 15,49 % för ungdomar under 26 år, för övriga är den 31,42 % alltså dubbelt så hög. Ger jag en lön på 100 kr så blir min anställningskostnad 115,49 kr idag, med det rödgröna förslaget blir den istället 131,42 kr. Vill vi räkna ut hur mycket dyrare detta är så dividerar vi 131,42 kr med 115,49 kr vilket ger 1,137 eller med andra ord 13,7 % dyrare. Väldigt långt ifrån dessa 100 % dyrare som Hillevi Engström påstår.

Nu är som sagt inte Hillevi Engström ensam med att ha påstått detta. Även Adam Cwejman, Magnus Andersson, Charlie Weimers och Niklas Wykman d v s samtliga alliansens ungdomsordföranden liksom den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson och min favorit bland centerpartistiska bloggare Elias Giertz, har alla påstått samma sak. Elias kan ursäktas han är 14 år, men övriga borde vara kapabla till att räkna procent.

För vist är det lite pinsamt att moderaternas arbetsmarknadspolitisk talesman inte klarar av mellanstadiematte?

Nu är det klart att anställer du någon som är långtidsarbetslös så blir ju situationen något annorlunda med det rödgröna förslaget. Då betalar du ju ingen arbetsgivaravgift alls. Vilket alltså gör det 13,41 % billigare än idag och hela 23,9 % billigare än att anställa en vuxen, men den delen glömde ju Hillevi Engström bort.

Fast det är klart kanske är Hillevi, Adam, Magnus, Charlie, Niklas och Annie inte matematiskt inkompetenta utan bara lögnare?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om inkompetens, alliansen, moderaterna, lögner, matematik

RUT ett räkneexempel

I spåret av butlerdebatten har RUT åter släpats ut och dammats av. Centerpartiets favoritreform som hyllas i den borgerliga ekokammaren. För några dagar sedan påstod Företagarna att skälet till varför RUT avdraget behövs är att skattenivån i Sverige generellt är för hög. Jag påstår att detta är rent skitsnack, men om vi antar att detta är sant så kan man ju ställa sig frågan, hur mycket måste skatten sänkas för att detta skall motsvara den rabatt som RUT ger?

RUT ger möjlighet för ett avdrag om 50 procent av kostnaden för en köpt tjänst. Så om jag i dag köper en städtjänst, stryktjänst, tvättjänst eller liknande för låt säga 390 kr, vilket mottsvarar priset för en timmes städning hos företaget Hemfrid, så kommer jag att betala 195 kr, övriga 195 kommer betalas av övriga skattebetalare.

Med en kostnad på 390 kr betyder detta att 78 kr utgörs av moms. Företaget får alltså in 312 kr. Om vi antar att materialkostnader och liknande är relativt låga för den tjänst jag köpt så kommer de mesta av dessa 312 kr att betalas ut som lön för den som utför tjänsten. Idag ligger arbetsgivaravgiften på 31,42 procent vilket betyder att om hela detta belopp på 312 kr är anställningskostnader så kommer 75 kr att utgöra arbetsgivaravgiften. Därmed kommer 237 kr betalas ut som lön. Om vi antar att vår städare bara betalar kommunalskatt, och vi ignorerar sådant som jobbskatteavdrag och fribelopp, så kommer 75 kronor av dessa 237 att betalas in i skatt. Av mina 390 kr så hamnar alltså 162 kr i fickan hos min hushållsnära tjänst.

Om vi vill få ner kostnaden till 195 kr utan rutavdrag och utan att vår hushållsnära tjänst får en sämre levnadsstandard måste vi alltså sänka skatten ganska ordentligt. Faktum är att moms och arbetsgivaravgift måste avskaffas helt och kommunalskatten skulle behöva sänkas till ungefär 13 %.

Men nu uppstår ett vist problem, det är uppenbart att vissa av dessa skatter faktiskt direkt är kopplade till förmåner som denna vår hushållsnära tjänst gärna vill ha. Exempelvis står arbetsgivaravgiften för pension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, efterlevnadspension och arbetsskadeförsäkring. Givetvis vill vår hushållsnära tjänst behålla dessa och om inte skatterna betalar för dessa så måste vår hushållsnära tjänst köpa motsvarande skydd med hjälp av sin lön. Eftersom att levnadsstandarden inte skall sänkas måste vi alltså kompensera för dessa genom att höja lönen. Frågan är givetvis hur mycket som en sådan här tjänst kostar om den är privat.

Utav de 75 kr som vår hushållsnära tjänst betalar i arbetsgivaravgift utgörs 50 kr avgift till dessa tjänster. Låt oss säga att ett privat företag kan göra detta för halva den kostnaden. Givetvis är detta överdrivet, så mycket mer effektiv är inte privata företag, men låt oss anta det ändå. Då behöver vår hushållsnära tjänst få en löneförhöjning på 25 kr för att betala för sin försäkring.

Detta betyder att vår hushållsnära tjänst nu får en lön efter skatt på 187 kr, men för att hålla kostnaden under 195 kr måste nu kommunalskatten sänkas till 4 %. Med 4 % i kommunalskatt kan vi säga hejdå till sådant som fri sjukvård och fri skola, vi kan glömma hemtjänst och dagis, endast sådant som snöröjning och gatusopning kommer att kvarstå.

Alltså återstår att höja lönen för vår hushållsnära tjänst än mer för att kompensera för skolavgifter, sjukförsäkringar, dagisavgifter, inkomstförsäkringar och alla andra kostnader som förut betalats genom skatten men som nu måste betalas privat. Exempelvis går en privat sjukförsäkring för en 42 årig kvinna bosatt i Baltimore på ungefär 2 700 kr per månad förutsatt att hon inte röker och dagis kostar någonstans mellan 30 000 till 120 000 kr per år, kostnaden lär knappast bli lägre i Sverige. Höjer vi lönen för att även täcka upp för dessa tjänster blir kostnaden långt över 195 kr även om vi även väljer att avskaffa kommunalskatten. I vilket fall även snöröjning och gatusopning blir något att minnas.

Vad vi ser av detta är att det inte är skatterna som är orsaken till att hushållsnära tjänster inte är konkurrenskraftiga. För även om vi totalt avskaffar samtliga skatter så blir inte kostnaden så låg som de nu blir med hjälp av RUT avdraget. Istället är det vår förväntade levnadsstandard som gör att kostnaderna skjuter i höjden. För även en hushållsnära tjänst förväntar sig att få fri sjukvård, fri skola och en bra pension. Och oberoende av skattesats kommer denna förväntade levnadsstandard att höja priset på hushållsnära tjänster långt över det som RUT idag sätter priset till.

Om RUT är nödvändigt för att denna hushållsnära bransch skall överleva, så beror det inte på att beskattningen är för hög utan på att produktiviteten är för låg. En timmes städning, diskning eller tvättning ger helt enkelt inte tillräckligt mycket städat hus, diskad disk, eller tvättad tvätt för att det skall vara värt pengarna för de allra flesta. Det blir endast det om andra är med och betalar för att din disk skall diskas eller din tvätt skall tvättas. Ja om inte din hushållsnära tjänst kan tänka sig att dra ner på sin levnadsstandard för det tveksamma nöjet att städa ditt hem, men det vill vi ju inte. Alltså måste vi andra betala hälften av din städning, är det verkligen det som skatten skall användas till?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om RUT, buttler, Centerpartiet och skatter.