Archives for category: Progressiv politik

Pride, så var det återigen dags. Dags för pride park och pride house. Dags för en blandning av politiska utspel och vilda fester. Dags för vimlet av mänskor av alla det sorter och slag. Jag måste säga att jag älskar det.

Framför allt är det alla olika mänskor som jag gillar. Det finns allt från den stereotypa fjollan eller truckerflatan till han som ”jag skulle aldrig gissa att du var bög för du är ju så manlig” eller hon som ”va är du lesbisk men du ser ju typ helt vanlig ut”. Allt ifrån hon som hänger på Pride house, parken är ju för kommersialistisk, och som bara måste gå på seminariet ”Normkritisk pedagogik” synd bara att det krockar med ”Är det vår tur nu? Transpolitisk debatt”, till han som aldrig varit på Pride förut och tycker att alla män i läder är lite läskiga, ”fast han den blonda killen är ju så söt undra om jag vågar prata med han”. Från han som var en hon, till hon som var en han till hen som är hen men du kan kala mig Kim. Från den som är där för politisk agitation, till den som är där för att vara billig och villig och på jakt efter någon annan likasinnad. Från hon som är där varje år, och alltid på schlagerkvällen, till han som planerar att gå hela paraden i tolv centmeters klackar och kommer tvingas kliva upp vid sex för att hinna med hår, smink och att klämma i sig i korsetten.

Själv klarar jag inte av att gå i högklackat, och min outfit inför paraden är inte bestämde. Grönt, rött och guld var vist temat för det rödgröna tåget, får hitta på något på det temat.

För politik hör ju till Pride, alla partierna är där. Nå förutom Kristdemokraterna och det är ju synd för de styr ju alliansen hbt politik. För under pride står jag som socialdemokrat inte bara nära vänsterparitet och miljöpartiet, utan ofta även folkpartiet och till och med centerpartiet, hör och häpna till och med moderaterna kan jag hålla med ibland. Synd bara att folkpartiets HBT politik inte kommer bli verklig så länge verklighetens folk och alliansen får styra.

Nej nu bär det av till parken jag skall blåsa såpbubblor av helium. Ses där.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Annonser

Jag är glad, väldigt glad. Anledningen är att Carin Jämtin och Socialdemokraterna i Stockholm idag pressenterar sin vision över hur man vill bygga ut tunnelbanan. Där ett av de första stegen är en utbyggnad av gröna linjen från Odenplan till Norra station och Nya Karolinska, pengar finns redan avsatt i det rödgröna budgetförslaget. I övrigt finns både små och stora förslag. Från att öppna spökstationen vid Kymlinge till att bygga en tunnelbanering runt hela staden. Det senare ett projekt på 30 års sikt. Studenter som Per Pettersson och jag som med röda linjen pendlar till KTH och universitetet, kan glädja oss åt planerna på ett nytt signalsystem för Röda linjen något som gör det möjligt att utöka antalet avgångar med 20%. En bärande tanke i förslaget är annars att försöka skapa fler tvärförbindelser, så som Danderyd – Solna , eller Liljeholmen – Fridhemsplan, för att på så sätt minska trängseln vid getingmidjan i centrum.

Tunnelbanan är Stockholms livsnerv. Varje dag görs mer än 1,1 resor  med Stockholms tunnelbanesystem. Som helhet görs över 2,5 miljoner resor per dag med Stockholms kollektivtrafik, med andra ord sker nära nog var annan resa i kollektivtrafiken med tunnelbanan. Trotts detta har tunnelbanan inte byggts ut sedan sträckan bagarmossen skarpnäck invigdes 1994. Och någon större utbyggnad har inte skett sedan jag föddes för lite mer än 25 sedan. Med tanke på hur populär tunnelbanan är, och med tanke på att Stockholm har växt med ungefär en kvarts miljon invånare sedan 1995 och med nära nog en halv miljon sedan 1985, så är det egentligen konstigt att ingen utbyggnad skett.

Att Carin Jämtin och Socialdemokraterna i Stockholm nu pressenterar förslag inte bara på hur tunnelbanan kan byggas ut i närtid utan även visioner på längre sikt ser jag som oerhört bra. Detta gör att tunnelbanan åter kommer upp på agendan för ska Stockholm klara av att växa så behövs mer volym i kollektivtrafiken, och då hjälper varken spårtaxi eller rälsbussar. Nu får vi bara hoppas att Carin får möjlighet att sätta de här planerna i verket, för tyvärr verkar de borgerliga i Stockholm mest intresserade av att bygga motorvägar.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om , , , och .

Läser så här på förmiddagen Alexandra Einerstams väldigt uttömmande blogginlägg om varför de rödgröna kommer att vinna valet. Det är en mycket gedigen lista med ämnen så som Trygghetssystemen, FRA, IPRED, SWIFT, Utförsäljningen av allmännyttan, Vårdslakt Stockholm, Lavaldomen, Kärnkraft, Jämställdhet och Hbt. Just den sista Hbt är intressant eftersom alliansen egentligen inte borde ha behövts kritiserats på denna punkt. Trotts allt både centerpartiet och folkpartiet har flertalet engagerade hbt-politiker och dessutom ganska många goda idéer. Tyvärr är moderaterna inte riktigt lika intresserade men vad värre är kristdemokraterna är direkt negativa. Kristdemokraterna är inte bara ett släpankar,e för en sådan är bara ovillig att ändra sig, nej det är en helt egen kraft som vill dra åt diametralt motsatt håll.

Läs annars också Johan Westerholm som kompletterar listan ovan med försvarspolitiken, och Johan Sjölander som igår och idag funderat över uttrycket gladast vinner. Läs även andra bloggares åsikter om , och .

Idag hade partistyrelsen sitt första riktiga nederlag i en votering, och idag skedde också den första riktiga striden på kongressen. Noterbart är att det inte var den frågan som var stridbar som partistyrelsen förlorade.

I ett fullmäktige, på årskongresser eller stämmor vinner nästan alltid det förslag som styrelsen förordar. Detta gäller för så väl ideella föreningar, studentkårer, aktiebolag och riksdags partier. Så även Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Därför är det alltid något av en händelse när styrelsen, i detta fall partistyrelsen, förlorar en votering och ombuden väljer att gå emot partistyrelsens förslag.

I frågan om att erkänna Väst Sahara som en stat, samt att erkänna folkmorden på armenier valde kongressen idag att gå emot partistyrelsens yrkande. Partistyrelsen hade varit emot båda dessa men kongressen beslöt alltså att både erkänna Väst Sahara samt folkmorden, två egentligen helt separata frågor som dock behandlades ungefär samtidigt. Just frågan om Väst Sahara var en seger för ungdomsförbundet SSU som drivit denna fråga under en längre tid, och för SSU var det därför symboliskt viktigt att kamma hem segern mot partistyrelsen.

Symboliskt viktig för SSU men knappast en stor förlust för partistyrelsen. Dessutom var det en fråga som partistyrelsen antagligen också förväntade sig att förlora. Det blev ganska klart när väl debatten drog igång att partistyrelsen inte hade något stort stöd att vänta i frågan. Johan Westerholms funderar på om denna förlust kanske till och med var ett offer från partistyrelsens sida för att något blidka kongressen inför frågan som man absolut inte ville förlora, frågan om svensk trupp i Afghanistan.

Motionen J42:4 blev den stora stridsfrågan, och en fråga som partistyrelsen absolut inte ville förlora. Förenklat gick J42:4 ut på att Svensk trupp skulle dras tillbaka från Afghanistan, på detta hade partistyrelsen yrkat avslag. Det var också uppenbart att partikongressen var splittrad i frågan. Till skillnad från de flesta frågor var det inte klart att partistyrelsen skulle vinna, men också till skillnad från frågan om Väst Sahara var det inte heller uppenbart att partistyrelsen skulle förlora heller. Det här var något så ovanligt som en fråga som antagligen skulle avgöras under själva debatten, något som partistyrelsen knappast var omedveten om.

Mot sig hade partistyrelsen tunga namn så som Ilmar Reepalu och Maj Britt Theorin. Därför krävdes något mer än vanligt för att partistyrelsen skulle kunna säkra en seger. Svar var att ta till det tyngsta artilleri man hade tillgång till när det gäller just utrikesfrågor och därför valde man att sända upp tidigare utrikesminister Jan Eliasson för att föra partistyrelsens talan. Detta visade tydligt hur viktig frågan var då partistyrelsens representant i övriga utrikesfrågor varit Urban Ahlin, uppenbarligen räknade partistyrelsen i detta fall med att Eliassons enorma internationella patos skulle behövs för att få kongressen att gå på partistyrelsens linje.

Och det funkade. Inte för att Eliasson inte fick kämpa ensam, Anders Lago, Åsa Lindestam och Jens Orback gav även de understöd och voteringen gick så som partistyrelsen ville. Eller för att citera SVT profilen Mats Knutssons live tweet från kongressen:

”Beslutet var klart och är en framgång för partiledningen efter en lång och hård debatt om närvaron i Afghanistan.”

En spännande dag, imorgon är det dags för skolfrågor. Även det kan bli intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Det närmar sig, slutspurten är inledd och snart kommer vi in på upploppet. Löpningsorienterade metaforer känns extra passande såhär dagen för Stockholm maraton, även om jag syftade på EU valet.

I Sifo:s senaste undersökning backar moderaterna och Marit Paulsen pressar upp folkpartiet. Kristdemokraterna ser ut att bli utan en parlamentariker och centerpartiet ligger farligt nära att drabbas av samma öde, samtidigt har piratpartiet planterat sig på 6 % enligt undersökningen. Allt detta i en opinionsundersökning där en mycket stor andel av de tillfrågade inte ens vet om de ska gå och rösta. Jag tittar djupt i min Te kopp för att se vad den säger men den är idag lika förvirrad som opinionen kanske vet den ändå något men vill inte berätta. Något mindre förvirrad är Claes Krantz som idag skriver ett längre inlägg om varför han tänker rösta på socialdemokraterna och varför han ska kryssa Olle Ludvigsson. Intressant läsning, särskilt för mig som aldrig hade hört talas om Olle innan han blev placerad som andra namn på socialdemokraternas EU vallista. Inte för att Claes Krantz övertygar mig jag tänker fortfarande kryssa Åsa Westlund socialdemokraternas tredje namn men det skulle inte skada om hon fick sällskap av Olle Ludvigsson. Hans fackliga erfarenheter kommer att behövas när den europeiska högern kämpar för att marginalisera de europeiska fackföreningarna och spela ut dem mot varandra.

Vilken första maj, strålande solsken och så mycket folk, har inte sett så här många på flera år. Kanske är det media som vi får tacka, eftersom de försöker måla upp att det är kris i partiet så känner väll fler av oss att vi måste visa att socialdemokratin faktiskt står stark.

img_1740

Wanja längst fram i tåget

Media vill ändå gärna spinna vidare på kristemat och därför är det väll inte konstigt att alla tidningar lät löpen handla om de tiotalet svartklädda ungdomar som valde att bua när Wanja höll tal. Att de var just ett tiotal och antagligen inte var socialdemokrater stod däremot inte på löpet det får man istället i bröd texten. Inte heller bestämde sig Aftonbladet att skriva något om mannen som stod och peka finger åt Wanja, kanske berodde det på att han helt ogenerat pressentera sig som nazist. Reaktionen från Aftonbladets reporter var annars ganska rolig när hon såg att mannen pekade finger, snabbt trängde sig hon och kameramannen fram för att göra en intervju. Men säg den glädje som varar, hon blev nog något besviken när det visa sig att han var nazist och inte socialdemokrat för det är knappast en nyhet att nazisterna inte gillar socialdemokraterna.

På det hela taget var det ett bra första maj firande även om våra politiska motståndare var ovanligt aggressiva. Till och med MUF:arna var ovanligt skräniga även om de inte var särskilt många, kasta tobleronepaket kunde de däremot, synd bara att de var tomma. Egentligen lite snålt för några år sedan så dela de faktiskt ut riktig toblerone, men det är klart det är väll ett utslag av den finansiella krisen vi är i att MUF inte har råd med en riktig kampanj. För övrigt är det säkert ett utslag av den finansiella krisen att MUF inte kan hitta på någon ny kampanj utan måste fortsätta på tobleronespåret, men det är klart återanvändning är ju miljövänligt kanske de blå små liven börjar tänka på klimatet? Även Nazistisk Folkfront tycks ha hängt på MUF:s tobleronekastande även om de valde att faktiskt kasta den mot Mona.

För övrigt skönt att se att borgarna förlorar stöd i senaste opinionsundersökningen.

Så kom äntligen en krisbudget som klarar av att tackla den ekonomiska kris som Sverige är mitt upp i. Tyvärr så är det inte den sittande borgliga alliansregeringen som presenterar den utan vi Socialdemokrater. Och det är synd för det enda som den borgliga alliansregeringen med finansminister Borg i spetsen presenterat är en tandlös budget utan några egentliga satsningar och totalt befriad på investeringar för framtiden.

Kanske var det därför som Borg och den borgliga alliansen valde att helt enkelt ljuga i en debattartikel och kalla en kostnadsökning för en satsning, antagligen fanns det inget annat sätt att få denna blåa budget för en nattsvart framtid att låta offensiv.

I rak kontrast står då vår egen röda vårbudget. Istället för att lägga sig platt som Borg och borgarna gör så är budgeten fylld med konkreta satsningar i form av allt från fler utbildningsplatser till upprustning av miljonprogram och investeringar i infrastruktur. Det är en sådan här krisbudget som Sverige behöver idag, de är nämligen denna sorts budgetar som pressenteras i andra europeiska länder och i USA  och det är denna sorts budget som konjunkturinstitutet efterfrågat. Den borgliga alliansregeringen har däremot valt en passiv politik och därför går det också sämre för Sverige än för Europa i övrigt. Det finns inget skäl till varför Sverige ska behöva hamna på efterkälken, vi borde vara bra rustade för denna finnanskris.

Självklart har borgliga bloggare inte varit sena med att hitta något som de kan kritisera i denna socialdemokratiska budget, och efter att ha tittat runt lite bland olika borgliga bloggare så syns att flera oroar och beklagar sig över Socialdemokratiska skattehöjningar på riksnivå och kallar detta oansvarigt.

Jag vet inte om borgliga debattörer och bloggare i allmänhet är dåliga på ekonomi eller om de bara inte ser följderna av sin egen regerings politik. För faktum är att den borgliga alliansregeringens agerande kommer att leda till skattehöjningar. Den borgliga alliansregeringen har nämligen flyttat kostnader från staten till kommunerna, allt för att ha råd med sina statliga skattesänkningar.

Alliansens höjning av kostnaden för a-kassan har gjort att fler än tidigare står oförsäkrade kommer kommunernas kostnader för socialbidraget att öka. Statens utgift för a-kassan har däremot minskat av samma skäl. På samma sätt har den borgliga alliansregeringen sänkt ersättningen för a-kassan vilket leder till lägre skatteinkomster för kommunerna. Till allt detta väljer regeringen att inte skjuta till några extra pengar till kommunerna detta år. Resultatet är att de kommuner som drabbas hårt av varsel får ännu sämre ekonomi än de annars skulle fått och tvingas till skattehöjningar och stora nedskärningar.

Självklart så drabbar dessa kommunala skattehöjningar inte de rikaste kommunerna och deras kommuninnevånare. Samma innevånare som fått största delen av det så kallade jobbskatteavdraget.

Ironiskt nog kan därmed en skattehöjning på riksplanet leda till lägre skatthöjningar för dig och mig eftersom kommunen vi bor i kanske slipper höja skatten.

Allt det här betyder förståss att jag tror mer på den offensiva budget som Mona Sahlin och Thomas Östros pressenterat och den insikt som denna bygger på än den borgliga alliansregeringens passiva budget. Men med tanke på att Borg helst pratar väder när han snackar om ekonomi så är det kanske inte så konstigt att skillnaden blir så stor mellan det röda och det blåa alternativen.

Hatten av för Mona.

Ser att SVD:s Lena Hennel oroar sig för att vi rödgröna inte kommer kunna komma överens om en budget inför nästa år. Det känns som att analysen missar det faktum att vi socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister  lyckades komma överens om en hel massa budgetar mellan 1998 och 2006 det lär knappast bli svårare nu när vi pratar ihop oss i förväg.

Nu är det avgjort, salladsbaren i Göteborg säljs och därmed verkar den just nu rikskända konflikten mellan facket och en ensam restaurangägare vara till enda. David gav sig på Goliat men i detta fall så blev David misshandlad av den stora stygga Goliat. Eller i alla fall är det så här som fackmotståndarna med svenskt näringsliv i spetsen vill att vi ska se det.

Det här är ju ”fackligt övervåld”, som de ser det. En oskyldig stackars företagare har blivit helt orättvist angripen av en omänsklig fackförening. Eller?

Något jag inte fattat med denna konflikt är varför denna envisa vägran att skriva på ett kollektivavtal. Om det nu är som denna restaurangägare påstår att hon ger sina anställda bättre villkor en kollektivavtalet då undrar jag vad är problemet?

För om vi antar att denna restaurangägare är en tänkande och rationell varelse vad är då motivet till denna vägran? Som jag ser det finns det enbart två möjliga skäl ekonomiska eller politiska, och i båda fallen är fackets agerande mer logiskt än hennes. Låt mig förklara.

Om vi antar att hon på något sätt tjänar mer pengar på att inte skriva under kollektivavtalet så skulle detta kunna förklara hennes envishet. Men detta är enbart möjligt om hennes villkor faktiskt inte är lika bra som fackets något som hon hävdar att de är. Om de är lika bra då kan hon ju samtidigt inte ha något ekonomiskt skäl till att vägra. Men om det avtal hon erbjuder är sämre än kollektivavtalet ja då är ju fackets agerande inte bara förklarligt utan dessutom helt oklanderligt.

Om vi istället antar att skälet är rent politiskt. Låt oss anta att hon inte gillar kollektivavtal och fackföreningar. Kanske är hon radikal nyliberal eller bara antifacklig. Hur som helst är hennes agerande i så fall ett politiskt ställningstagande och en utmaning riktad direkt mot facket. Och i så fall är det ju rätt självklart att facket inte kommer att backa ut från en sådan utmaning. Jag menar varför skulle de? Med en stundande avtalsrörelse som riskerar att bli blodig finns det inga som helst skäl för dem att se mellan fingrarna bara för att en restaurangägare inte gillar facket. Med andra ord så är fackets agerande igen helt förklarligt medan vi kan fråga oss varför restaurangägaren agerade som hon gjorde.

Slutsatsen vi kan dra är att om hon hade några rationella skäl att vägra skriva på ett kollektivavtal så har facket agerat rätt. Och om hon inte hade det, ja då är ju frågan om vi ska klandra facket för en stackars restaurangägares irrationella handlande.

Bo Rothstein skrev i dagens DN debatt, att:

”Heterosexuella kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt”

Det är inte ofta man läser ett så insiktsfullt men ändå balanserat inlägg i jämställdighetsdebatten. Tyvärr är det ju så att feminismen har kapats av grupper som gärna uttrycker sig färgstarkt men sällan objektivt. Den sortens uppmärksamhet som detta skapat har tyvärr mest varit till skada. För även om det blir rubriker när man säger att alla män är talibaner, så är det tyvärr fel rubriker. Därför är det positivt när någon kommer in och ser på frågan på ett mer sansat sätt.

Det Bo Rothstein visar på är egentligen ett rätt spännande fenomen, när människor i sin önskan att göra det som är bäst i en given situation får större efterverkningar än de kan förutse. Egentligen kan man koppla det hela till frågan om vad som är frihet, men jag tror vi lämnar en sån djupdykning till en annan dag.

Hur som helst är artikeln läsvärd. Och den belyser ytterligare varför vi behöver en individualiserad föräldraförsäkring i Sverige, eftersom det, precis som Bo Rothstein påpekar skulle vara ett sätt att delvis ändra situationen.

En ironisk sidokommentar så här i slutet är att den slutsatsen inte nämns när Expressen låter referera artikeln, man kan ju undra varför…