Offen(s)iv vårbudget

Så kom äntligen en krisbudget som klarar av att tackla den ekonomiska kris som Sverige är mitt upp i. Tyvärr så är det inte den sittande borgliga alliansregeringen som presenterar den utan vi Socialdemokrater. Och det är synd för det enda som den borgliga alliansregeringen med finansminister Borg i spetsen presenterat är en tandlös budget utan några egentliga satsningar och totalt befriad på investeringar för framtiden.

Kanske var det därför som Borg och den borgliga alliansen valde att helt enkelt ljuga i en debattartikel och kalla en kostnadsökning för en satsning, antagligen fanns det inget annat sätt att få denna blåa budget för en nattsvart framtid att låta offensiv.

I rak kontrast står då vår egen röda vårbudget. Istället för att lägga sig platt som Borg och borgarna gör så är budgeten fylld med konkreta satsningar i form av allt från fler utbildningsplatser till upprustning av miljonprogram och investeringar i infrastruktur. Det är en sådan här krisbudget som Sverige behöver idag, de är nämligen denna sorts budgetar som pressenteras i andra europeiska länder och i USA  och det är denna sorts budget som konjunkturinstitutet efterfrågat. Den borgliga alliansregeringen har däremot valt en passiv politik och därför går det också sämre för Sverige än för Europa i övrigt. Det finns inget skäl till varför Sverige ska behöva hamna på efterkälken, vi borde vara bra rustade för denna finnanskris.

Självklart har borgliga bloggare inte varit sena med att hitta något som de kan kritisera i denna socialdemokratiska budget, och efter att ha tittat runt lite bland olika borgliga bloggare så syns att flera oroar och beklagar sig över Socialdemokratiska skattehöjningar på riksnivå och kallar detta oansvarigt.

Jag vet inte om borgliga debattörer och bloggare i allmänhet är dåliga på ekonomi eller om de bara inte ser följderna av sin egen regerings politik. För faktum är att den borgliga alliansregeringens agerande kommer att leda till skattehöjningar. Den borgliga alliansregeringen har nämligen flyttat kostnader från staten till kommunerna, allt för att ha råd med sina statliga skattesänkningar.

Alliansens höjning av kostnaden för a-kassan har gjort att fler än tidigare står oförsäkrade kommer kommunernas kostnader för socialbidraget att öka. Statens utgift för a-kassan har däremot minskat av samma skäl. På samma sätt har den borgliga alliansregeringen sänkt ersättningen för a-kassan vilket leder till lägre skatteinkomster för kommunerna. Till allt detta väljer regeringen att inte skjuta till några extra pengar till kommunerna detta år. Resultatet är att de kommuner som drabbas hårt av varsel får ännu sämre ekonomi än de annars skulle fått och tvingas till skattehöjningar och stora nedskärningar.

Självklart så drabbar dessa kommunala skattehöjningar inte de rikaste kommunerna och deras kommuninnevånare. Samma innevånare som fått största delen av det så kallade jobbskatteavdraget.

Ironiskt nog kan därmed en skattehöjning på riksplanet leda till lägre skatthöjningar för dig och mig eftersom kommunen vi bor i kanske slipper höja skatten.

Allt det här betyder förståss att jag tror mer på den offensiva budget som Mona Sahlin och Thomas Östros pressenterat och den insikt som denna bygger på än den borgliga alliansregeringens passiva budget. Men med tanke på att Borg helst pratar väder när han snackar om ekonomi så är det kanske inte så konstigt att skillnaden blir så stor mellan det röda och det blåa alternativen.

Hatten av för Mona.

Ser att SVD:s Lena Hennel oroar sig för att vi rödgröna inte kommer kunna komma överens om en budget inför nästa år. Det känns som att analysen missar det faktum att vi socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister  lyckades komma överens om en hel massa budgetar mellan 1998 och 2006 det lär knappast bli svårare nu när vi pratar ihop oss i förväg.

Kista Arbetsmarknadsdag i full gång

Just nu sitter jag i receptionen i restaurangen i Forumbyggnaden i Kista där Kista Arbetsmarknadsdag just är i full gång. Bredvid mig har jag en liten mätare som visar antalet in- och ut- passager i lokalen, i skrivande stund står den på 488 vilket ungefär motsvarar 200+ besökare.

KAM 2009

En arbetsmarknadsdag är en sorts mässa där företagen ställer ut och pressenterar sig själva för studenterna. Tanken är att skapa kontakt mellan företagen och studenterna där målet är att studenterna skall få jobb och företagen skall få tag i kompetent personal. Nej nu måste jag tillbaka till jobbandet mer innom kort.

Hatten av för industriutskottet.

Telekom Paketet, Akta, IPRED samtliga dessa har en sak gemensamt de vill begränsa vår frihet på nätet för att skydda upphovsrätten. Telekom Paketet är just nu på agendan och innehåller särdeles vidriga drag. Tacksamt nog så har EU parlamentarikerna i industriutskottet idag visat att de har grymt mycket större moralisk resning än ministerrådet.

Så jag tar av mig hatten och bugar i riktning mot Bryssel och säger tack.

Sen så riktar jag en känga åt vår egen ansvariga minister centerpartiets Åsa Torstensson som uppenbarligen inte stått upp för samma frågor i ministerrådet.

Allmänt anser jag att just denna strida ström av integritets och frihetskränkande regleringar för att skydda dagens upphovsrätt är om något ett viktigt skäl till att istället börja fundera över själva upphovsrätten. Om upphovsrätten enbart kan upprätthållas genom rent drakoniska åtgärder så bör man fundera igenom om detta är värt priset.

Läs mer på:

Expressen, Aftonbladet, DN,  Signerat Andreas Sjölander, Kulturbloggen och Promemorian.

Jag tror inte riktigt att konstfack har förstått kritiken

Konstfack har uppenbarligen reagerat på den kritik som riktats mot dem efter Ann Odells spelade psykos och NUG:s graffitiaktion. I ett försök att hindra framtida kritik så ska de nu börja tillämpa censur av studenternas konst, i form av att inte ställa ut verk som kan vara tveksamma juridiskt. Rektor och jurister skall numer avgöra om ett verk får ställas ut.

Det här betyder med andra ord att konstfack inte förstått ett dugg av kritiken som riktats mot dem. Det är nämligen inte så som konstfack tycks tro att kritiken kommer utifrån att de ställer ut kontroversiella verk. Nej kritiken grundar sig på att de välsignat de i det här fallen olagliga och omoraliska handlingar som lett fram till skapandet av verket.

I graffitifallet är det inte själva filmen i sig som är det kontroversiella. Utan det faktum att konstnären själv valde att vandalisera en tunnelbanevagn och att detta mer eller mindre skedde med konstfacks goda minne och under deras överseende. Att filmen i sig visar någon som klottrar är inte det som gör folk upprörda, och hade konstnären antingen bett och fått SL’s tillstånd att klottra ner en vagn (kanske inte så troligt) eller om han valt att dokumentera någon ligist när denne vandaliserade en vagn så hade konstverket inte varit av något problem. Likadant är det med Anna Odells verk, det är inte själva produkten utan hur det producerades som är problemt.

Och det är här konstfacks ansvar kommer in. Det är inte nog att censurera studenters verk i efterhand, det är inte ens önskvärt! När konsten väl ställs ut är ju skadan redan skedd. Vad konstfack istället behöver göra är att föra en dialog med sina elever om etik och moral med avseende på konsten och dess skapande, och därmed försöka avstyra allt för oetiska eller omoraliska ageranden i skapandeprocessen. Jag tror nämligen inte för ett ögonblick att särskilt många bryr sig om ett teoretiskt skändande av svenska flaggan men om så skulle vara fallet så borde väll den diskussionen redan lyfts med eleven när verket påbörjades?

Mer krav Björklund så originellt

Ungdomar måste plugga mer säger Jan Björklund som motivering till varför han vill göra det svårare att komma in på högskolan. Menar den här mannen på allvar att eleverna i svensk skola inte har tillräckligt med press på sig att prestera?

Jag säger inte att det är fel att höja målsättningen för vad eleverna bör kunna innan de kommer till högskolan. Det är snarare positivt men det förutsätter att man också ser till att utbildningskvalliten höjs på motsvarande sätt så att eleverna kan få det stöd som behövs för att nå upp till dessa högra krav. Gör man inte det, eller om man nu gör som regeringen gör och försämrar kvalliten i skolan (genom att inte skjuta till tillräckligt med pengar till kommunerna) då kommer man enbart att börja slå ut ungdomar. Istället för att få fler elever med bättre kunskaper så kommer högre krav enbart att leda till att man sållar ut de elever som ändå överlevde skolan, och som trotts bristen på undervisning faktiskt klarade att nå målen. För sådana elever finns alltid. Även om vi skulle ta och avskaffa allt vad pedagogik heter. Ja till och med om vi skulle avskaffa allt utom prov och låta gymnasieutbildningen bestå av en lång litteraturlista och några tentor i varje ämne, inga lärare att fråga, inga pedagoger, skolkuratorer, studievägledare eller individuella uppföljningar, så skulle det ändå finnas elever som klarade skolan. Det skulle vara väldigt få elever, men det finns alltid de elever som är tillräckligt studiemotiverade, har tillräckligt med hjälp hemifrån, och som inte drabbas av andra problem eller tvingas göra andra prioriteringar än att studera. Dessa elever klarar av en utbildning som enbart består av en bok och ett prov, men det är inte alla som gör.

Nej åter igen så känns det som om Björklund nalkas skolans problem från fel håll. För helt ärligt så ser det närmast ut som om Björklund anser att skolans största problem är eleverna och om man bara kunde bli av med dessa så skulle skolan fungera perfekt.

Helt rätt Federley Q.E.D

Som teknolog och vän av vetenskapliga metoder måste jag säga att jag helt stödjer Fredrik Federleys lilla experiment idag.

Klockan 10 på torsdagsföremiddagen twittrade Federley ut ett litet meddelande om att han ville ha en regeringsombildning till hösten och hänvisade till sin blogg. Där hade han skrivit ett längre inlägg om varför regeringen borde ombildas så att de borgliga småpartierna skulle få fler ministerposter. Framför allt arbetsmarknadsministern och justitieministern skulle bytas ut.

Fem timmar senare twittrar Federlay ut att hans inlägg inte skulle tas på allvar utan att det hela varit ett experiment för att bevisa kraften i sociala media och hänvisade igen till sin blogg. Då hade bland annat SVD redan lyckats publicera en artikel i frågan. Jag kan väll anta att journalisterna på SVD blev lite irriterade i alla fall så publicerade de senare en ny artikel där de bland annat ställer sig frågan om man kan lita på Federley.

Jag lyfter på hatten och bockar för detta utsökt genomförda experiment. Federley har på ett mycket klart och enkelt sett bevisat kraften i social media när den används på rätt sätt. Eller som Federley själv skriver:

”Jag har inte ringt en enda mediakälla. Inte sms:at någon. Det har inte gått något pressmeddelande. Ingen spindoktor har jobbat. Inte en pressekreterare är aktiverad. Jag har endast använt mig av sociala medier. Precis så som jag oftast gör men denna gång på ett mer renodlat sätt för bevisa vad som skulle bevisas.”

Och beviset är otvetydigt social media är ett kraftfullt komplement till mer traditionell media Q.E.D

Ljuger Borg? Eller är ökad kostnad = satsning?

Anders Borg kallar en ökning av kostnaden för a-kasse ersättning och övriga bidrag till arbetssökande, samt ökade kostnader för lönegaranti på grund av ökade konkurser för en satsning. I SVD kan vi läsa att:

”Regeringen vill öka på anslaget för arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd med drygt 10 miljarder kronor för 2009 och anslaget för ersättning från lönegarantin med 781 miljoner kronor, enligt förslaget till tilläggsbudget.”’

Den här ökningen kallar Borg för en satsning.

”I vårpropositionen som vi presenterar i dag satsas 10 nya miljarder kronor på arbetsmarknadspolitiken.” – DN Debatt

Sanningen är att detta inte så mycket en satsning som en ökad kostnad, regeringen och Borg ljuger alltså. Det är nämligen så att regeringen förutspår att antalet arbetslösa kommer att öka liksom antalet konkurser. Därmed får regeringen en ökad kostnad på 7,6 miljarder  just för a-kassan och 2,4 miljarder för aktivitetsstödet på grund av den ökade arbetslösheten.  På grund av ökade konkurserna ökar kostnader för lönegarantin med 0,7 miljarder . Det blir just den så kallade satsningen på 10 miljarder något som hamnar på det föga spännande utgiftsområde 14 Arbetsmarknad i budgeten. Borgs satsning är alltså bara en kostnadsökning!

På samma sätt påstår också regeringen att man ökar antalet platser i jobb- och utvecklingsgarantin med över 200 000 platser men detta är inte så konstigt eftersom att du per automatik hamnar i jobb- och utvecklingsgarantin om du varit utan jobb i mer än ett år. Regerings ökning är alltså ett sätt att säga att 200 000 fler får det tveksamma nöjet att vara arbetslösa i över ett år.

Nåja själv ska jag i år satts mer på mitt boende tack vara en hyreshöjning.

Läs mer på Johan Sjölanders blogg.

Björklund kreativ som vanligt

Jag håller sällan med Jan Björklund, faktum är att jag nästan aldrig håller med Jan Björklund. Idag är inte på något sätt ett undantag. Den käre majoren har återigen kommit på nya kreativa bestraffningsåtgärder för att öka disciplinen i skolan.

Björklunds förslag är bland annat att barn mellan 7 till 15 år gamla skall kunna stängas av från skolan i upp till en vecka. Varken oppositionen eller lärarförbundet är roade. Själv är jag är övertygad om att det säkert går att komma på något tänkbart scenario där den enda lösningen för en skola är att just stänga av en 11-åring och förbjuda han eller henne från att vistas i skolan. Jag kan visserligen inte i skrivande stund komma på ett sådant scenario men med tillräcklig fantasi går det nog att finna. Däremot känner jag mig tveksam till om det verkligen är det här som behövs. Kommer fler regler och fler straff göra skolan till en bättre plats?

Min kritik mot Björklunds disciplinåtgärder är tudelad. Dels anser jag att hans förslag som bäst är meningslösa och som sämst är skadliga. Men jag anser också att ett stort problem är att Björklund snöar in på just disciplin istället för att hantera de verkliga problem som finns i skolan.

Nya regler är billiga åtgärder, de kostar inget men ger publicitet. Att hantera de problem som finns i skolan idag skulle kosta pengar, och ännu mer kommer det att kosta att ta sig an de problem som skolan kommer få när den tvingas skära ner tack vara att den alliansregeringen inte vill skjuta till mer pengar till kommunerna. Men det är ju klart alliansen med Björklund och Reinfeldt resonerar väll som så att en skattesänkning till är en bättre investering om vi vill förbättra skolan.

Det som behövs är nämligen fler och bättre betalda lärare, inte fler regler och fler straff.

För övrigt rekommenderar jag Badlands Hyenas insiktsfulla instick i frågan.

Missförstå inte twittrandet kära mediaforskare

Henrik Oscarsson argumenterar i Expressen för att ”Politikernas twittrande är spel för gallerierna” och påpekar bland annat att:

Kortformatet räcker förstås inte till för en seriös diskussion: att resonera, förklara eller underbygga. En mycket stor andel av twittermeddelandena innehåller därför hänvisningar till dokument, nätsidor, filmer på Youtube eller egna längre blogginlägg!. Eftersom publiken själv kan välja vilket partitwitter man vill följa ger man fritt spelrum för samma socialpsykologiska mekanismer som existerar i bloggosfären. Medborgarna följer bara twitter från ledamöter eller partier som man gillar och där budskapen inte utmanar. Därmed slipper man obehaget att konfronteras med alternativa perspektiv eller motargument.

I sak har Henrik Oscarsson helt rätt och ändå har han totalt missat poängen.

Twitter är i första hand inte till för att föra längre och djupare diskussioner, det finns mycket bättre alternativ för sådan kommunikation. Twittrande är för mig ett sätt att kunna berätta för mina vänner och bekanta vad jag håller på med och tipsa om saker som jag tycker är intressant. Med twitter kopplat till min statusrad på Facebook och till ett flöde på min blogg kan den som vill hålla sig uppdaterad om vad jag gör och tänker i realtid, precis som jag kan hålla mig uppdaterad om vad de gör. Just i och med att mina vänner och andra, det vill säga publiken som Henrik Oscarsson skriver själva väljer vilka det vill följa vet jag att när jag skriver ett twitt så når det de personer som är intresserade av att läsa det. Eftersom att annars skulle de ju aldrig följa mina twitts. Direkt når den information jag vill sprida alla de som följer mig på twitter eller har mig som vän på facebook, sammantaget flera hundra. Och det är här twittrandet har ett värde för politiker eftersom det är ett mycket snabbt sätt att föra ut information till stora mängder av intresserade mottagare.

Om man tittar på Obama kampanjens användande av twitter så var det inte i förstahand för att vinna nya supportrar som man twittrade utan för att aktivera och peppa de supportrar man redan vunnit. De Obama supportrar som valde att följa honom kunde på detta sätt snabbt få information om vad som var på gång. De kunde sedan sprida den informationen vidare till sina bekanta för att på så sätt värva nya supportrar. Obamas konstanta uppdaterandet och personliga meddelandena förståss också en psykologisk effekt eftersom de fick supportrar att känna sig mer delaktiga i kampanjen. Det kommer bli mycket spännande att se hur Twitter kan användas när väl valkampanjerna drar igång.

Första testet blir ju nu inför EU-parlamentsvalet, där i alla fall de två kandidater jag stödjer är aktiva twittrare, Åsa Westlund och Ardalan Shekarabi.

För lite andra åsikter om det här med politikers twittrande rekomenderar jag s-buzz.

Varför bryr sig politiker så mycket om betyg?

Jag slutar aldrig att förvånas över att betyg är en stor politisk fråga. Kanske ligger förklaringen till problemen med den svenska skolan i det faktum att våra politiker tycker att antalet betygssteg och från vilken årskurs dessa skall ges är en essentiell del av skolpolitiken.

Politiker och diverse slumpvist valda tyckare från samtliga partier och ideologiska inriktningar kan spendera enorm möda och energi på att debattera diverse olika frågor kopplade till betygens utformning. Konsensus tycks råda om fler, färre, tidigare, senare eller nya namn på betygen skulle göra att eleverna i den svenska skolan lär sig mer, den stora stridsfrågan är bara om det är just fler, färre, tidigare, senare eller nya namn på betygen som är det rätta. Jan Björklund tycks anse att ju fler betygsgrader och ju tidigare desto bättre, en fjortongradig skala och betyg redan i lekis är antagligen det bästa. Vänsterpartiet vill inte sätta betyg på någon, någonsin, förbudet bör antagligen utsträckas även till tidningarnas filmrecensenter som istället bör ge icke betygslika skriftliga omdömen. Däremellan har övriga partier grävt sina skyttegravar efter logiken, välj ett godtyckligt antal betygssteg och en godtycklig årskurs för dess införande och förklara det överlägsna med just den egna lösningen.

Utifrån min egen synvinkel ställer jag mig frågan, varför är antalet betyg och från vilken årskurs de skall ges i huvud taget en politisk fråga som skall avgöras av våra riksdagspolitiker? Den politiska frågan borde ju egentligen vara något mer övergripande och röra sig om varför vi skall ha betyg, och vad dessa skall användas till. Om politikerna kan komma fram med ett svar på dessa två frågor borde det ju sedan vara enkelt att helt enkelt dellegera till skolverket eller annan lämplig myndighet att utforma ett passande betygssystem och ge direktiv till skolorna om när eleverna skall ges betyg, allt för att uppnå de mål med betygssättningen som politikerna beslutat om. Vem vet då kanske betygssystemet till och med skulle kunna basseras på någon sorts vetenskaplig grund.

Betyg är ju trotts allt inget annat än ett mätverktyg. I likhet med andra mätverktyg så som linjaler, badrumsvågar, kökstermometrar och armbandsur, bör utformningen av betygen bero på vad man skall mäta och med vilken precision man behöver mäta det med.

Om min målsättning är att mäta min egen vikt, så inser jag nog ganska snart att en badrumsvåg är ett mycket bättre mätinstrument än en termometer (även om det är fullständigt möjligt att mäta sin egen vikt med hjälp av en termometer). Hur fingradig skalan på vågen behöver vara beror på vad jag ska ha informationen till. Vill jag följa min vikt dagligen behöver jag i alla fall ha en våg som visar hekton, meddans om jag bara väger mig någon gång då och då så kanske det räcke om jag bara vet hur många kilon jag väger. Om jag bara vill veta vem som väger mest, jag eller min bror, så kanske jag inte behöver några grader alls utan en balansvåg räcker.

Så här kunde man ju tyckt att betygssättningen skulle utformas. Om vi förts bestämmer oss för vad vi skall ha betygen till så blir det mycket enklare att bestämma hur betygen skall vara utformade. Någon kanske skulle påstå att det är väll självklart att betygen skall mäta kunskap, men problemet är då att man först måste definiera vad man menar med kunskap och då har man ändå inte svarat på frågan varför denna kunskap skall mätas. Våra politiker slipper dock detta problem eftersom man närmar sig det hela från motsatt hållet. Först bestäms antalet betygssteg och när dessa skall ges och därefter vad betygen skall användas till. Resultatet efter all politisk kohandel och kompromissande blir att man besluter att använda en linjal med graderingen i tum för att mäta yttertemperaturen, möjligt men knappast idealt.