and I’m all outta gum…

Det sägs att vid belägringen av Béziers 1209, under det tjugå år långa korståget mot katarerna, skall en av korsfararna ha frågat munken Arnaud Amalric hur man skulle känna skillnad på katoliker och katarer i den belägrade staden. Svart som gått till historien löd:

”Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius” (”Dräp dem alla! Herren känner igen sina egna”).

I samma stil om än inte riktigt lika drastiskt uppmanade alltså Mona Sahlin partistyrelse och VU att ställa sina platser till förfogande, för att låta valberedning och partikongress sortera ut de som skall ges förnyat förtroende. Nu höjs röster från sagda partistyrelse om att detta inte riktigt är rättvist och att de ska behöva väljas om, att de nog borde fått diskutera det här. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad de vill diskutera.

Styrelsen och VU är partiets högsta ledning, ansvaret för valresultatet och besluten som ledde fram till det vilar till syvende och sist på partiets ledning. Att ställa sina platser till förfogande är delvis ett sätt att ta ansvar för valresultatet, men det är också ett sätt att be om mandat att driva på en nödvändig förnyelse.

Får man förnyat förtroende att sitta i partistyrelsen har man mandat att driva på denna förnyelse. Får man inte nytt förtroende så hade man ändå inte haft mandat att driva denna förnyelse och borde därmed inte suttit kvar ändå. Och är man nu en del av nuvarande ledningen och övertygad om att man är den rätta att även leda partiet framgent, ja då bör man ju inte ha något att frukta.

Skulle man nu vara tveksam till om medlemmarna förstår den egna storheten och geniet, så är min rekommendation att man börjar upplysa medlemmarna om varför man förtjänar förnyat förtroende. Och är man en av de som inte förstått varför man skall ställa sin platts till förfogande så är mitt råd att jobba hårt för att övertyga oss medlemmar. För i alla fall ur mitt perspektiv så är det de som minst förstår behovet av att få sitt förtroende prövat som även minst förtjänar att få det förnyat.

Läs även Marika Lindgren Åsbrink om att tänka nytt på ett gammalt sätt, Kultrubloggen om media som kungamakare, eller HBT-sossen om det goda samhället.

Damoffer

Så föll damen. Partiledaren har avgått och ingen tronföljare är funnen. Med ett parti, som om man ska tro media, befinner sig i någon sorts upplösningstillstånd lever vi socialdemokrater i spännande tider.

Att det stormar i toppen är utmärkt. Skall man renovera och bygga nytt blir det lätt stökigt, och om målsättningen är att vända varje sten så lär det bli lite oordning meddans man håller på. En kris är en utmärkt bas för förändring och förnyelse.

Tyvärr finns risken att förnyelsen att gå i stå, nu när partiets fokus riktas mot sökandet efter en ny partiledare. Det vore olyckligt.

Lika olyckigt vore om partiledaren vore den enda som byttes ut. Johan Westerholm och Peter Högberg argumenterar båda för att 2/3 av partiledningen bör bytas och jag yrkar gärna bifall till det förslaget.

Media: Ab, Ab2, DN, DN2, SvD, SvD2, Ex, Ex2 samt Ex3.
Bloggat: Peter Andersson, Claes Krantz, HBT-sossen, Tokmoderaten, Peter Johansson, Kulturbloggen, Anna Vikström, Sara Gunnerud och Sandro Wennberg.

Om rullande huvuden och bantningskurer

Så SSU kräver att socialdemokratiska partistyrelsen skall avgå, ett djärvt krav kan tyckas, men även högst rimligt.

Efter misslyckandet 2006 valde Göran Persson att ta på sig ansvaret och avgå från sin post som partiledare. När nu misslyckande följts av katastrof krävs mer än bara kosmetiska förändringar och skall man vara krass så är var och en, på någon som helst ledande position inom partiet, mer eller mindre ansvariga för resultatet. Det yttersta ansvaret villar hos den yttersta ledningen i VU och partistyrelsen. Dags att låta huvuden rulla.

Samtidigt känner jag ett visst tvivel för att låta SSU hålla i bilan.

SSU, och dess ledning, är en del av den organisation som havererat. Och en förnyelse kan inte bara handla om fysik ålder, utan måste handla om polisk ålder.

Jag är rätt övertygad om att en förnyelse inte uppnås genom att äldre personer som suttit länge på poster i partiet, ersätts av något yngre personer som istället suttit länge på poster inom SSU. Både förbundsordförande Jytte Guteland och förbundssekreterare Mattias Vepsä har exempelvis varit en del av SSU:s förbundsstyrelse sedan innan valet 2006 och därmed hunnit med att avklara två valnederlag. I sammanhanget är det därmed uppenbart att samma förnyelse som behöver ske inom partiet även måste ske inom SSU.

Här finns ett problem i att SSU har blivit en allt för professionell organisation, då särskilt på förbundsnivå. Under fliken kontakt på SSU:s hemsida, hittar jag inte mindre än tolv personer med titeln ombudsman. Till detta tillkommer ytterligare tio heltidsarvoderade eller anställda personer. En väldigt stor mängd unga personer som har politik som sitt yrke. Och jag kan inte undvika att ställa mig frågan hur det kommer sig att MUF, som idag har fler medlemmar, klarar sig med ungefär hälften så många.

Problematiken med anställda i en ideell organisation är nämligen att dessa effektivt tar död på det ideella arbetet, helt enkelt genom att göra arbetet. Det arbete som skulle kunnat sysselsätta tio engagerade medlemmar, görs istället av en anställd, och även om resultatet kanske blir bättre så har enbart en person fått erfarenheten av att göra arbetet. Istället för att exempelvis låta en anställd bygga SSU:s nya hemsida, eller som man mig veterligen gjorde, lägga ut arbetet på en professionell firma, kunde man lika gärna använda pengarna för att betala resor och mötesfika åt en grupp medlemmar som varit intresserade av att bygga en sida. Resultatet hade antagligen till och med blivit bättre.

En förnyelse av partiet kan kräva rullande huvuden, men för ungdomsförbundet ordinerar jag en rejäl bantningsskur.

Läs även Johan Westerholm som denna natt tänker om organisation, och Sara Gunnerud som likt mig har åsikter om SSU.