and I’m all outta gum…

Det sägs att vid belägringen av Béziers 1209, under det tjugå år långa korståget mot katarerna, skall en av korsfararna ha frågat munken Arnaud Amalric hur man skulle känna skillnad på katoliker och katarer i den belägrade staden. Svart som gått till historien löd:

”Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius” (”Dräp dem alla! Herren känner igen sina egna”).

I samma stil om än inte riktigt lika drastiskt uppmanade alltså Mona Sahlin partistyrelse och VU att ställa sina platser till förfogande, för att låta valberedning och partikongress sortera ut de som skall ges förnyat förtroende. Nu höjs röster från sagda partistyrelse om att detta inte riktigt är rättvist och att de ska behöva väljas om, att de nog borde fått diskutera det här. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad de vill diskutera.

Styrelsen och VU är partiets högsta ledning, ansvaret för valresultatet och besluten som ledde fram till det vilar till syvende och sist på partiets ledning. Att ställa sina platser till förfogande är delvis ett sätt att ta ansvar för valresultatet, men det är också ett sätt att be om mandat att driva på en nödvändig förnyelse.

Får man förnyat förtroende att sitta i partistyrelsen har man mandat att driva på denna förnyelse. Får man inte nytt förtroende så hade man ändå inte haft mandat att driva denna förnyelse och borde därmed inte suttit kvar ändå. Och är man nu en del av nuvarande ledningen och övertygad om att man är den rätta att även leda partiet framgent, ja då bör man ju inte ha något att frukta.

Skulle man nu vara tveksam till om medlemmarna förstår den egna storheten och geniet, så är min rekommendation att man börjar upplysa medlemmarna om varför man förtjänar förnyat förtroende. Och är man en av de som inte förstått varför man skall ställa sin platts till förfogande så är mitt råd att jobba hårt för att övertyga oss medlemmar. För i alla fall ur mitt perspektiv så är det de som minst förstår behovet av att få sitt förtroende prövat som även minst förtjänar att få det förnyat.

Läs även Marika Lindgren Åsbrink om att tänka nytt på ett gammalt sätt, Kultrubloggen om media som kungamakare, eller HBT-sossen om det goda samhället.

Damoffer

Så föll damen. Partiledaren har avgått och ingen tronföljare är funnen. Med ett parti, som om man ska tro media, befinner sig i någon sorts upplösningstillstånd lever vi socialdemokrater i spännande tider.

Att det stormar i toppen är utmärkt. Skall man renovera och bygga nytt blir det lätt stökigt, och om målsättningen är att vända varje sten så lär det bli lite oordning meddans man håller på. En kris är en utmärkt bas för förändring och förnyelse.

Tyvärr finns risken att förnyelsen att gå i stå, nu när partiets fokus riktas mot sökandet efter en ny partiledare. Det vore olyckligt.

Lika olyckigt vore om partiledaren vore den enda som byttes ut. Johan Westerholm och Peter Högberg argumenterar båda för att 2/3 av partiledningen bör bytas och jag yrkar gärna bifall till det förslaget.

Media: Ab, Ab2, DN, DN2, SvD, SvD2, Ex, Ex2 samt Ex3.
Bloggat: Peter Andersson, Claes Krantz, HBT-sossen, Tokmoderaten, Peter Johansson, Kulturbloggen, Anna Vikström, Sara Gunnerud och Sandro Wennberg.

Om rullande huvuden och bantningskurer

Så SSU kräver att socialdemokratiska partistyrelsen skall avgå, ett djärvt krav kan tyckas, men även högst rimligt.

Efter misslyckandet 2006 valde Göran Persson att ta på sig ansvaret och avgå från sin post som partiledare. När nu misslyckande följts av katastrof krävs mer än bara kosmetiska förändringar och skall man vara krass så är var och en, på någon som helst ledande position inom partiet, mer eller mindre ansvariga för resultatet. Det yttersta ansvaret villar hos den yttersta ledningen i VU och partistyrelsen. Dags att låta huvuden rulla.

Samtidigt känner jag ett visst tvivel för att låta SSU hålla i bilan.

SSU, och dess ledning, är en del av den organisation som havererat. Och en förnyelse kan inte bara handla om fysik ålder, utan måste handla om polisk ålder.

Jag är rätt övertygad om att en förnyelse inte uppnås genom att äldre personer som suttit länge på poster i partiet, ersätts av något yngre personer som istället suttit länge på poster inom SSU. Både förbundsordförande Jytte Guteland och förbundssekreterare Mattias Vepsä har exempelvis varit en del av SSU:s förbundsstyrelse sedan innan valet 2006 och därmed hunnit med att avklara två valnederlag. I sammanhanget är det därmed uppenbart att samma förnyelse som behöver ske inom partiet även måste ske inom SSU.

Här finns ett problem i att SSU har blivit en allt för professionell organisation, då särskilt på förbundsnivå. Under fliken kontakt på SSU:s hemsida, hittar jag inte mindre än tolv personer med titeln ombudsman. Till detta tillkommer ytterligare tio heltidsarvoderade eller anställda personer. En väldigt stor mängd unga personer som har politik som sitt yrke. Och jag kan inte undvika att ställa mig frågan hur det kommer sig att MUF, som idag har fler medlemmar, klarar sig med ungefär hälften så många.

Problematiken med anställda i en ideell organisation är nämligen att dessa effektivt tar död på det ideella arbetet, helt enkelt genom att göra arbetet. Det arbete som skulle kunnat sysselsätta tio engagerade medlemmar, görs istället av en anställd, och även om resultatet kanske blir bättre så har enbart en person fått erfarenheten av att göra arbetet. Istället för att exempelvis låta en anställd bygga SSU:s nya hemsida, eller som man mig veterligen gjorde, lägga ut arbetet på en professionell firma, kunde man lika gärna använda pengarna för att betala resor och mötesfika åt en grupp medlemmar som varit intresserade av att bygga en sida. Resultatet hade antagligen till och med blivit bättre.

En förnyelse av partiet kan kräva rullande huvuden, men för ungdomsförbundet ordinerar jag en rejäl bantningsskur.

Läs även Johan Westerholm som denna natt tänker om organisation, och Sara Gunnerud som likt mig har åsikter om SSU.

(S)tagnation en valanalys

Det var ett tag sen jag skrev något på denna blogg. Förklaringen är en kombination av en eftervalströtthet och en återgång till den akademiska världen. I det här fallet att jag börjat mitt examensjobb. Det som får mig tillbaka till tangentbordet, är dels en debattartikel i DN av Timbros nye VD Markus Uvell om borgerlighetens framtid, vilket för egen del får mig att fundera över socialdemokratins framtid. Samt vår öppna kriskommission första rapport, i detta fall om organisation, en fråga som är starkt knuten till partiets problem och tillbakagång.

Detta val var i mångt och mycket ett väldigt opolitiskt val. Det var inte ett val med tydliga politiska eller ideologiska skiljelinjer. I retorik så väl som i den föreslagna politiken tycktes de båda blocken försöka lägga sig så nära varandra som möjligt. Något som enklast illustreras med att socialdemokraternas enskilt största reform var en skattesänkning för pensionärer. Så hur hamna vi här?

Mycket klokt har skrivits av mycket kloka mänskor om varför det gick så käpprätt åt helvete som det faktiskt gick för socialdemokraterna och här är mitt lilla bidrag till detta kollektiva tankearbete.

Som jag ser det är socialdemokraternas grundläggande problem att partiet saknar så väl tydliga visioner lik väl som berättelser om framtiden. Socialdemokraterna har tyvärr i mångt och mycket blivit ett konservativt parti. Inte i ideologin men väl i retorik. Våra historier handlar sällan om framtiden utan istället om dåtiden. Då, när Palme, Erlander eller Branting kämpade för demokrati, rösträtt, löntagarfonder och ATP. Då när folkhemmet byggdes, då när de stora reformerna genomfördes, då, då, då. Men vad om nu? Och än viktigare imorgon?

Detta kan exemplifieras med att vi under de tre senaste valrörelserna, allt för ofta pratade om hur samhället skulle försämras med borgerligt styre, istället för att förklara hur vi vill förbättra det. Att varna för riskerna med borgerligt styre fungerade 2002 men i längden vinns inga val på tidigare meriter.

Det finns en ganska enkel logik till varför det blivit på detta sätt. Vår socialdemokratiska mission har varit att arbeta för en ökad levnadsstandard för arbetarklasen, den klass som vid partiets grundande, och framför allt under partiets storhetstid utgjorde lejonparten av väljarkåren.

Ur det perspektivet har vårt parti lyckats enormt väl. Att Sverige är ett av de läder som har högst levnadsstandard, högst medellivslängd och högst social mobilitet är något som socialdemokratin kan känna en stolthet över, eftersom detta är vad partiet strävat efter och vår politik har fungerat och gett resultat. Samtidigt skapar detta ett problem. I takt med att arbetarna fått det bättre, och i många fall inte längre är arbetare utan tjänstemän. I takt med att fler utbildas och lönerna höjts, så har Socialdemokratins naturliga väljarskara krympt. På grund av att vår politik varit framgångsrik så har den väljarbas som hållit oss vid makten reducerats. Något som märks särskilt i det sjunkande stödet bland LO medlemmar.

I ungefär samma takt som väljarkåren har förändrats, har antalet medlemmar i Socialdemokraterna sjunkit. Vi vill gärna se sig som en folkrörelse men sedan början av 90-talet har antalet medlemmar mer än halverats. För varje medlem som försvunnit har ett perspektiv, ett sätt att se verkligheten också försvunnit. Samtidigt är de som idag är aktiva på ledande poster inom socialdemokratin uppfostrade med de historier och inom den tradition som funnits inom partiet. Genom aktivitet och förtroendeuppdrag med start i ungdomsförbundet har man präglats av normer och idéer som blivit, så att säga, sittande i väggarna. Inte sällan accentueras detta av att man själv vuxit upp med föräldrar, och ibland även far eller morföräldrar, som varit aktiva och kanske till och med arbetat inom partiet. Resultatet är en sorts intellektuell inavel där nytänkandet stagnerat i brist på alternativa perspektiv, där enda alternativet varit att hålla kvar, och föra vidare, de tankar och idéer som redan varit rådande.

Denna stagnation kom till ytan och blev väldigt tydlig efter valförlusten 2006 och under det förnyelsearbetet som följde. Istället för att ge den nyvalda partiledaren det svängrum som behövdes för en omdaning vägrade delar av partiet att ens acceptera den partiledare som valts, vilket gjorde att dessa fraktioner i partiet gjorde mer skada och praktiskt var mer ansvariga för valförlusten än vad våra verkliga politiska motståndare inom det borgerliga blocket kan sägas ha varit.

Förnyelsen blev heller inte den förnyelse den skulle kunnat vara. Framför allt syntes inte förnyelsen för väljarna. För ett parti som vill signalera förnyelse så var det lag, de frontfigurer, som skulle personifiera denna förnyelse väldigt traditionella. Samtliga var gamla trotjänare. Förnyelsen hade inte nått partitoppen. Ett byte av partiledare hade i stort sett inte satt några andra spår än att partiledaren nu var kvinna. En kvinna som även hon inte var någon nyhet. För väljarna syntes ingen förnyelse.

Skall vi socialdemokrater kunna återta makten, och vända partiets opinionsmässiga kräftgång måste vi börja berätta sagan om framtiden. Hur vi vill att morgon dagen skall se ut. Vilka är våra visioner för Sverige? Hur kommer det se ut om fyra, åtta eller tjugo år, om vi får bestämma. Vad är det för långsiktiga mål vi har.

Vi har här en fördel. Om du frågar en socialdemokrat, vilken som helst, varför han eller hon är socialdemokrat så kommer du antagligen få ett engagerat och känslosamt svar, där ord som rättvisa, frihet och jämlikhet kommer att nämnas mer än en gång. Den ideologiska kompassen inom partiet ligger fast och är väldigt stark. Denna ideologiska inställning delas också av väljarna, något som särskilt sjukförsäkringsdebatten visat på.

Tyvärr har denna ideologiska drift under senaste tid mestadels kanaliserat i ett engagemang för olika former av utsatta eller orättvist behandlade grupper så som sjuka, ensamstående, invandrare, HBTQ personer, samt ett besläktat men något mer omfattande engagemang kopplat till feminism. Detta är helt klart behjärtansvärt, och inom dessa områden har också verklig förnyelse skett under flera år. Men att partiledare kallar sig feminister och att vi idag har en enormt mycket mer modern HBT-politik än vi hade i början av 90-talet eller till och med i början av 2000-talet, är inte nog om vi som parti aspirerar på att få mer än 30 % av väljarnas röster. Samma förnyelse måste också ske inom andra områden.

Vi behöver inte byta vår ideologi, men vi måste våga fundera på hur denna ideologiska övertygelse tar sig uttryck i rent konkret politik, och i denna förnyelse får vi inte vara rädda för att föra våra heliga kor till altaret, slakta dem, grilla dem, mala dem och sedan göra hamburgare av dem.

Och för att få in dessa nya tankar behöver vi också få in nya tänkare. En städning högt och lågt i organisationen behöver göras och folk som kanske lite för länge styrt och ställt behöver lämna över till nya förmågor. Nya, inte nödvändigtvis i form av åldersmässigt yngre, utan nyare i form av sitt engagemang i partiet. Personer som kanske har en annan syn på politiken. Organisationsstrukturen i partiet behöver därtill ändras för att det skall vara lättare att få in nytt blod i systemet, för att undvika framtida stagnationer.

Kort och gott, för att gå framåt måste vi öppna upp och vädra ut. Renovera och modernisera. Vi måste kunna svara på frågan om vilket samhälle vi vill ha imorgon och inte bara vilket samhälle vi inte vill ha. För att detta skall kunna ske och bli trovärdigt behöver nya personer och perspektiv beredas plats inom partiet.

Om ansvar

Fredrik Reinfeldt har just haft sitt inledningstal i riksdagen. Ordet ansvar präglade inledningen av regeringsförklaringen och nämnde hela 26 gånger. Ett ord som har vars betydelse blir relevant att komma ihåg under denna mandatperiod. Orsaken är givetvis den parlamentariska situation som uppstått sedan riksdagens fått ytterligare ett parti. Ett parti som övriga riksdagspartier skyr men som de ändå måste förhålla sig till.

Väljarna har valt in Sverigedemokraterna i riksdagen. Och hur mycket man än avskyr det partiet och allt de står för så är de demokratiskt valda och en del av vårt parlament. Att inget av blocken är villiga att ta i Sverigedemokraterna med tång är dock fullt förståligt.

Ideologiskt står Sverigedemokraterna långt ifrån samtliga övriga partier i riskdagen, och i sina profilfrågor är de ensamma med sina åsikter. Och även om Sverigedemokraternas åsikter i övriga sakfrågor ligger närmare Alliansen än de Rödgröna så behöver du gå tillbaka närmast ett halvsekel för att i dåvarande högerpartiet och bondeförbundet hitta riksdagsledamöter som skulle känt sig hemma med sverigedemokraternas ideologi och retorik.

Därmed har vi en parlamentarisk situation som är något ovanlig men knappast unik. Inget av de traditionella blocken har en egen majoritet. Senast så skedde var 1991, men även 1973 när den nya enkammarriksdagen blev hade två lika stora block uppstod en liknade situation det som kom att kallas lotteririksdagen. Men även om nuvarande situation är ovanlig så är den allt annat än ohanterlig.

Så länge vår statsminister agerar ansvarsfullt, i enlighet med vad som kan förväntas av den som besitter detta ämbete, så existerar egentligen inget problem med denna situation. Reinfeldt leder en minoritetsregering. Sådana regeringar är närmast intill normaltillstånd för Sverige och därmed inget dramatiskt i sig. Inte heller en minoritetsregering i koalition är något nytt för Sverige, även om det ärlligt skall sägas att ingen minoritetskoalition har lyckats sitta en hel mandatperiod, därmed har Reinfeldt alltså möjlighet att leda den första.

Liksom alla andra statsministrar som lett en minoritetsregering blir det nu Reinfeldts uppdrag att säkra en majoritet i riksdagen inför varje större beslut. Gör han det inte finns alltid risken att riksdagen tvingar han att verkställa en politik som han inte ställer sig bakom, aldrig en trevlig situation för någon statsminister, och i längden ett recept för regeringskris.

Som det är idag finns det två sätt med vilket Reinfeldt kan säkra en majoritet i riksdagen. Antingen förhandlar han med de rödgröna eller så förhandlar han med sverigedemokraterna. Vilket alternativ som Reinfeldt än väljer kommer han att tvingas till eftergifter så fungerar trotts allt demokratin. Frågan är därför bara om Reinfeldt föredrar att ge mer inflytande åt de Rödgröna eller åt Sverigedemokraterna.

Inget parti i riksdagen röstar för ett förslag utan att detta har sitt pris i hur förslaget blir utformat. Alliansens är i sin helhet ett resultat av detta. Vart och ett av allianspartierna har haft sitt pris för att ingå i samarbetet, den gemensamma allianspolitiken är därför en kompromiss av fyra partiers viljor. Men numera räcker inte denna kompromiss föra att säkra en majoritet i riksdagen ytterligare kompromisser kommer därför behövas.

Detta är fulständigt naturligt, en följd av den parlamentariska demokrati som Sveriges styre vilar på.

Det finns en möjlighet till för Reinfeldt, en möjlighet jag tidigare nämnt. Reinfeldt kan utan att förhandla med vare sig de Rödgröna eller Sverigedemokraterna lägga sina förslag i riksdagen och sedan hoppas på att få majoritet ändå. Ett sådant agerande är allt annat än ansvarsfullt ändå har retoriken från högerdebattörer och ledarsidor på olika sätt förespråkat just detta agerande.

Argumentationen har gått ut på att säga att de Rödgröna inte skall få göra det som man menar att Alliansen skall göra. Reinfeldt och Alliansen skall ges rätt att lägga förslag utan att förhandla, utan att säkra en majoritet. De Rödgröna skall däremot inte gemensamt få lägga egna förslag eftersom det då finns en möjlighet för Sverigedemokraterna att rösta för dessa förslag istället för Regeringens. Kravet på ansvar flyttas på så sätt från den statsminister som valt att regera i minoritet till delar av den opposition som redan innan valet gjorde klart att man inte tror på en sådan minoritetsregering. Det ansvar som Reinfeldt inte väljer att ta skall därmed axlas av andra.

Riksdagen är nu öppnad, och det kommer inom kort blir uppenbart om statsministern väljer att ta det ansvar han talar om, eller om han väljer att inte göra det. Hur han gör är enbart han som kan bestämma.

Läs även Johan Westerholm om frågetecken för framtiden, Peter Andersson om regeringsförklaringen.
Intressant?

Sverige förlorade valet

Valet är avgjort, rösterna är räknade och väljarna har lämnat sin dom. Resultatet är allt annat än upplyftande för oss som älskar Sverige.

Av de två blocken som gick till val finns ingen egentlig vinnare. De rödgröna klarar inte av att ta över regeringsmakten, vilket är ett klart misslyckande. Samtidigt förlorar alliansen den majoritet man haft i riksdagen vilket också måste ses som ett misslyckande.

Båda blocken har sina klara vinnare. Inom alliansen gör Moderaterna sitt bästa val sedan rösträttsreformen och vinner tio mandat i riksdagen. Bland de rödgröna gör Miljöpartiet sitt bästa val någonsin, erövrar sex mandat och har gått från att vara riksdagens minsta parti till att bli riksdagens tredje största parti. Men smolken i bådas bägaren är att man misslyckats att få majoritet för den politik man tillsammans med sina respektive samarbetspartner gått till val på.

Att valets stora förlorare är mitt eget parti Socialdemokraterna är givet. Vi gör vårt sämsta val sedan första världskriget, ett enormt misslyckande men vi är inte ensamma med att göra ett dåligt resultat.

Bland alliansen är den stora förloraren centerpartiet som förlorar vart fjärde riksdagsmandat, och går från att vara riksdagens tredje största parti, till att vara femte störst. Även detta ett misslyckande. Även kristdemokraterna får räknas till förlorarna då man tappar vart femte mandat och än värre åter intar positionen som riksdagens minsta parti. En plats man visserligen delar med vänsterpartiet.

Men till syvende och sist är valets största förlorare Sverige. Vi har nu likt så många andra länder fått in ett rasistiskt parti i vårt parlament. Och vad värre är, detta parti har lagt sig som en kil mellan blocken och skapar därmed en instabil bas för regeringsbyggande.

Samtidigt får man se detta för vad det är, en klar signal om att nuvarande politik och nuvarande blockuppdelning inte faller väljarna i smaken. För på den punkten är väljarna glasklara. Alliansen fick inte egen majoritet och inte heller de rödgröna. Och detta bör politikerna ta fasta på när de skall förhandla fram den regering som skall ta över taburetterna och besitta dem denna kommande mandatperiod.

Läs även Johan Westerholm och Peter Högbergs tankar om valresultatet. Och så några avslutande ord av Olof Palme:

Intressant?

Varför bonus om det inte funkar?

Det finns väldigt mycket intressant man kan hitta på nätet. Klippet nedan är ett typexempel på vad man kan finna. Där berättar författaren Daniel H. Pink om den forskning som, kanske kontraintuitivt, visar att pengar är ett väldigt dåligt sätt att motivera folk till att prestera bättre. Utan tvärt om ofta leder till sämre prestation.

Klippet kändes relevant med tanke på debattartikeln i DN av unionen, som just diskuterar bonusar, eftersom den får mig att undra varför man som aktiebetalare skulle acceptera bonus system, när forskning talar för att det bara är skadligt?

Läs även andra bloggares åsikter om bonus, ekonomi och forskning.

Om att våga backa

Ett tydligt exempel på detta är rabatten på arbetsgivaravgiften som alliansen lät införa, i stort för att blidka centern. Reformen kom till när regeringen inte lyckades att få igenom centerpartiets förslag om sänkt arbetsgivaravgift för tjänsteföretag, eftersom man aldrig lyckades få förslaget att stämma överens med EU:s regelverk. Så istället valde man att sänka arbetsgivaravgiften för unga, ren reform som Anders Borg kallade ”det näst bästa”.

Reformen fick tidigt kritik av både riksrevisionen och finanspolitiska rådet, som båda menade att reformen kostade för mycket och gav för lite. Och visst är det en dyr reform. Reformen motsvarar en kostnad på ungefär 11 miljarder per år, för dessa pengar skulle staten kunna anställa mer än 35 000 ungdomar till en bra lön.

Nu visar hotell och restaurang facken i en artikel i SvD att i deras bransch, den bransch som fått störst del av dessa 11 miljarder, inte kan se någon positiv effekt för ungdomars sysselsättning på grund av reformen. Snarare ses motsatt effekt.

Man kunde tycka att detta vore goda skäl för att överväga att ta bort reformen, att se den som ett gott försök men som inte gav den effekt som man förväntade.

Tyvärr här frågan blivit något av en prestige fråga för centerpartiet. Delvis tror jag för att centerpartiet för att finansiera reformen tvingades ta bort den allmänna sänkning av arbetsgivaravgiften som gynnade småföretag. Ett problematiskt beslut för småföretagarpartiet centern eftersom detta var allt annat än populärt bland småföretagen.

Kanske hade det slutat här om inte de rödgröna valt att lyssna på kritiken och inte bara ta bort den så kallade ungdomsrabatten utan också återinföra och förstärka avdraget för småföretagen. Och då vaknade centern.

För även om centern nog sakligt ser att ungdomsrabatten varit en misslyckad reform, så vill man inte överge den eftersom man inte vill erkänna att det var fel att införa den, och än viktigare, fel att ta bort det avdrag som gynnade småföretag. Därför här man högljudd och ofta osakligt försökt försvara reformen.

Bland annat har man upprepade gånger påstått att om man gör som de rödgröna vill, och tar bort reformen, så blir det dubbelt så dyrt att anställa unga. En ren lögn, det blir 13,7 % dyrare, mycket långt ifrån dubbelt så dyrt. Ändå upprepades påståendet så sent som för några dagar sedan i en debattartikel i SvD.

Jag kunde tycka att det skulle ha varit bättre om centern hade vågat backa redan när man insåg att man inte fick EU att acceptera det förslag på rabatt för tjänsteföretag, vilket var det egentliga vallöfte, och redan då återfört rabatten för småföretag. Nu vågade man inte det och istället känner man sig tvungen att försvara ett misslyckande, och göra det genom att ljuga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ungdommar, arbetslöshet, arbetsgivaravgift, centern

Animerat om Marxism

Med tanke på att det är var vänsterpartiets dag i almedalen idag, och med tanke på att finansminister Borg spår högre tillväxt kändes denna högst intressanta lilla youtube video väldigt passande.

Läs även andra bloggares åsikter om vänsterpartiet, marxism, kapitalism och marknaden.

Valfrihetens baksida

Ju rikare föräldrar – desto bättre betyg, så säger Lärarnas riksförbund i DN och menar att valfriheten är orsaken.

Slutsatsen känns inte särskilt förvånansvärd, tillåter man människor att välja fritt kan man inte förvånas av att resultatet beror på de val som dessa människor gör. Om dessa människor dessutom har olika förutsättningar, och möjligheter, att göra ett informerat val, kommer denna ojämlikhet givetvis reflekteras i de val som görs, och därmed i resultatet av dessa.

Det enklaste sättet att hantera detta skulle givetvis vara att begränsa valfriheten. Utan möjlighet att göra ett val försvinner givetvis problemet med att vissa kommer göra ”fel” val. Men nu är detta inte en möjlig lösning, eftersom vi medborgare råkar gilla vår valfrihet och därför inte kommer att välja de politiker som vill begränsa den. Trotts att vi ogillar det jämlika resultat som vårat fira val leder fram till.

Alternativet som återstår är att på olika sätt försöka motverka de skillnader som uppstår, vilket är vad bland annat Ylva Johansson föreslår. Det här är egentligen att försöka hantera symptomen snarare än problemet. För problemet är inte valfriheten egentligen, utan de ojämlika förutsättningar som resulterar i de ojämlika valen.

Den logiska slutsatsen borde alltså vara att göra något för att jämna ut de klyftor och ojämlikheter som finns i samhället till att börja med.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, valfrihet, socialdemokrater och val 2010.