Kan inte undvika att roas över hur den svenska sjukförsäkringsdebatten nu blivit uppmärksammad på andra sidan jorden.
En kommentar på bloggen Americablog, en av USA’s största politiska bloggar tycker jag står ut som något humoristiskt en persson med smeknamnet Yuriska skriver:
Fredrik Reinfeldt – leader of the ‘Liberal Conservative Moderate Party’
Mona Sahlin – leader of the ‘Labour Party – Social Democrats’ I think the characterisation of conservative and progressive for the US audience is correct.
Som svar på detta skriver Thrasymachus:
Wait, the ‘Liberal Conservative Moderate Party?’ Talk about covering all your bases. What do they believe in? Not doing everything they can some of the time?
På något sätt tycker jag det passar när Moderaterna försöker kalla sig det enda arbetarpartiet.
Den 136 sidor långa domen, som kan läsas här, beskrivas närmast som en juridisk total sågning av Propposition 8 och förbudet för samkönade äktenskap. På punkt efter punkt underkänner dommaren Vaughn R Walke argumentationen från förespråkarna till Propposition 8 och de båda expertvittnen, David Blankenhorn och Kenneth P Miller som förespråkarna kallat ges liten eller ingen vikt:
”Blankenhorn’s opinions are not supported by reliable evidence or methodology and Blankenhorn failed to consider evidence contrary to his view in presenting his testimony. The court therefore finds the opinions of Blankenhorn to be unreliable and entitled to essentially no weigh”
”For the foregoing reasons, the court finds that Miller’s opinions on gay and lesbian political power are entitled to little weight and only to the extent they are amply supported by reliable evidence.”
Slutsatsen summerar domen väldigt väl:
”Proposition 8 fails to advance any rational basis in singling out gay men and lesbians for denial of a marriage license. Indeed, the evidence shows Proposition 8 does nothing more than enshrine in the California Constitution the notion that opposite-sex couples are superior to same-sex couples. Because California has no interest in discriminating against gay men and lesbians, and because Proposition 8 prevents California from fulfilling its constitutional obligation to provide marriages on an equal basis, the court concludes that Proposition 8 is unconstitutional.”
Det är också det faktum att domen underkänner lagen med hänvisning till ”rational basis” vilket gör att domen mycket väl kan bestå även i högre instanser. För detta är ett mål som med stor sannolikhet kommer att gå hela vägen till den federala högsta domstolen. Resultatet där kan mycket väl bli att samtliga stater tvingas acceptera samkönade äktenskap.
Som Johan Westerholm skriver om har Lundin Oil affären och Bildts inblandning nu uppmärksammats av internationell press, så som New York Times och The Christian Science Monitor den senare har för övrigt detta som framsidesnyhet. Intresset från internationell media är förstås inte särskilt förvånansvärd. Sverige har i ett högt internationellt anseende i humanitära frågor så att en svensk utrikesminister förekommer i en utredning om folkrättsbrott är en nyhet, en föga smickrande nyhet, av internationella mått.
Det är intressant att se hur Bildt och Reinefeldt hanterar denna kris. För givetvis är detta en kris.
Bildt har återigen valt att ta till sin vanliga strategi när han kritiseras. Han väljer att vifta undan kritiken och uppträda som om hela historien bara är löjlig. En strategi som tidigare tjänat honom väl, men kritiken har aldrig varit av ett så allvarligt slag som denna gång. Det är inte lika lätt att vifta undan en förundersökning om folkrättsbrott som kritik om jäv på grund av aktieinnehav i ryska oljebolag.
Fredrik Reinfeldts har än så länge valt att distanserad sig från kritiken som riktas mot Carl Bildt, samt undvikt att ge några klara svar. Strategin är den samma som vi sett tidigare när statsråd eller medarbetare kritiserats. Min gissning är att Reinefeldt hoppas kunna undvika att ta i frågan innan valet. För att efter en eventuell valvinst i höst helt enkelt byta utrikesminister när regeringen ombildas. Reinfeldt inser givetvis redan nu att situationen är ohållbar och knappast kommer bli bättre.
Lundin Oil är det företag som åklagaren kommer att undersoka. Carl Bildt har som representant för företagets styrelse varit i Sudan och haft direkt kontakt med den sudanesiska regeringen. Detta betyder att för eller senare kommer åklagaren att vilja höra Carl Bildt mer direkt, och detta inte enbart upplysningsvis. Reinfeldt har nog inte svårt att se rubrikerna framför sig: ”Utrikesministern i förhör om folkrättsbrott”. Det är inte en rubrik som Reinfeldt vill se.
Enda skälet till varför han inte redan nu tar mått och steg för att förhindra detta beror på valet i höst. Att utrikesministern avgår några månader innan valet är en för stor prestigeförlust och ger för mycket dålig publicitet. Frågan är bara om inte frågan redan nu blivit för stor för att kunna begravas.
Carl Bildt själv har viftatundan det hela med att det är valtider och den vanligen så sansade Mary X Jensen, tycks göra den kopplingen. Nu tror jag personligen inte att ifrågasättandet av Carl Bildt hade varit mindre om det inte varit valtider men egentligen handlar inte det här om Carl Bildt. Det vill säga det handlar inte om personen Carl Bildt utan om hans roll som Sveriges utrikesminister och därmed Sveriges, och vårröst och representant gentemot omvärlden.
För personen Carl Bildt gäller det vi brukar kalla oskuldspresumtion, det vill säga man är oskyldig till motsatsen är bevisat. Men för utrikesminister Carl Bildt blir det hela en förtroendefråga, ty politik är en förtroendebransch och detta gäller alldeles särskilt för utrikespolitik.
En god vän till mig, amerikan och diplomat brukar säga:
”When it comes to diplomacy Sweden punches over its weight”
Med detta menar han, att Sverige har en mycket starkare röst i internationella sammanhang än vad som vore rimligt om man exempelvis bara såg till våra ekonomiska och militära resurser. Grunden till denna starka position bygger i mångt och mycket på att Sverige har en stor trovärdighet och ett starkt förtroende internationellt. Och det råder knappast någon tvekan om att det finns en viss risk att förtroendet och trovärdigheten för Sverige i internationella sammanhang kan ta skada av att vår representant förekommer i en utredning för något så alvarligt som just folkrättsbrott.
Om Carl Bild fortsätter reppresentera oss så kan detta alltså innebära en skada för Sverige och därmed hela svenska folket. Detta egentligen oavsett om han är skyldig eller oskyldig. För i det här fallet räcker det med att det gått så långt som till en förundersökning för att hans lämplighet kan ifrågasättas. Till dess att Carl Bildt antingen friats från ett eventuellt åtal eller avförts från utredningen så är han alltså en allt annat än optimala representanten för Sverige. Precis på samma sätt som lämpligheten hos en finansminister skulle ifrågasättas om denne vara inblandad i en utredning om grov ekonomisk brottslighet.
Det är därför en ganska rimlig begäran att Carl Bildt bör kliva åt sidan och ta en time out, så länge som förundersökningen pågår. Hade det inte varit valtider tror jag också att Carl Bildt hade insett detta själv. Nu får frågan istället riktas till statsminister Fredrik Reinfeldt, utifall han anser att en person som är inblandad i en förundersökning om folkrättsbrott är en lämplig representant för Sverige.
Upptäckten av värdefulla mineraler i Afghanistan kan ses som en god nyhet för en nation vars enda större inkomst kommit från opiumodling. Tyvärr lär svårigheter uppkomma utifall utvinningen av dessa resurser skall komma afghanska folket till del istället, för att leda till att föda konflikter och bidra med pengar för köp av vapen till talibaner och andra stridande fraktioner.
Det hela får mig att tänka på den diskusson som pågår angående Carl Bildts och Lundin Oils aktivitet i Sudan och de anklagelser om brott mot mänskligheten och folkrätten, som riktats mot Lundin Oil och därmed också mot Bildt så som dåvarande styrelseledamot. En diskussion som nu även uppmärksammats av en av USA:s största bloggar.
Sudan är ett land där värdefulla naturresurser snarare ökat konflikten och lidandet för befolkningen. Och för den som har intresse så finns en dokumentär nedan som beskriver konflikten och dess koppling till olja.
För det är den andra sidan av myntet. Stora tillågar på naturresurser kan både vara en välsignelse och en förbannelse för en nation. Möjligheten finns att bygga upp ett välstånd i landet, men samtidigt så är det också så att kampen om kontroll av värdefulla naturresurser har varit en bidragande orsak till uppkomsten, förlängandet eller eskalerandet av fleratlet konflikter i världen varav några av de tydligaste exemplen återfinns i Afrika. Fosfat i Västsahara, diamanter i Sierra Leone, tantalum i Demokratiska Republiken Kongo eller olja i Sudan, är alla länder där rika naturtillgångar fört med sig ökat lidande för befolkningen.
Hade det inte varit för de stora fosfatfyndigheterna i Västsahara är det tveksamt om Marocko hade valt att invadera 1976, efter det att Spanien drog sig tillbaka. I Sierra Leone var inkomster från diamantfyndigheterna en huvudsaklig inkomstkälla för de olika stridande fraktionerna och detta bidrog utan tvekan till att förlänga konflikten. Och i Sudans fall, tycks oljefyndigheter i södra Sudan varit en stark orsak till varför konflikten spreds till, och eskalerade i, områden som tidigare varit relativt förskonade.
Och i den senaste konflikten är som sagt utrikesminister Carl Bildt insyltad, på grund av sitt engagemang i Lundin Oil, till den nivån att han nu anklagas för brott mot mänskligheten eller folkrättsbrott.
Företag, med mål att göra vinst på att exploatera naturresurser, i länder där det råder en konflikt blir ofrånkomligen en part i dessa konflikter. Och då inte en neutral part, eftersom företagets närvaro, och de inkomster som man ger upphov till, påverkar och formar själva konflikten.
Därför kan man utan tvekan ifrågasätta det etiska och moraliska i att, så som Lundin Oil, ge sig in i ett land där det närmast råder inbördeskrig och grova övergrepp sker, i syfte att tjäna pengar på att utvinna olja. För även om det inte är säkert att Lundin Oils agerande i sig utgör brott mot mänskligheten eller folkrättsbrott, så kan man inte varit omedveten om att handlingar av detta slag begicks under tiden man var aktiv i landet, och man bör i alla fall ha kunnat ana att detta i vissa fall hade kopplingar till den egna samarbetspartnern, den sudanesiska regeringen. Men intresset att göra vinst gör att vissa företag varken hör, ser eller säger något.
En anklagelse om folkrättsbrott eller brott mot mänskligheten måste vara den alvarligaste anklagelsen som någonsin riktats mot en svensk minister i modern tid. Och detta är inte den enda gången som Carl Bildts affärsengagemang kritiserats, även hans tidigare relation till Vostok Nafta har ifrågasatts.
Mest anmärkningsvärt i sammanhanget är egentligen den totala bristen på reaktioner från den politiska högern. Regeringen har än så länge talat tyst om detta, regeringsbloggarna har kollektivt duckat, och Carl Bildt har som enda officiella uttalande valt att hänvisa till en rapport skriven av Lundin Oil själv. Det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att krav på avgång annars brukar väckas bara en minister är misstänkt för att inte betalt TV avgift eller köpt Toblerone på kontokortet. En anklagelse om folkrättsbrott är i sammanhanget några magnituder värre och borde gett upphov till mer av en reaktion.
Ovanstående är en film producerad av Alliansfritt Sverige, med anledning av avslöjandet igår om att Sveriges regeringen, med moderata handelsministern Eva Björling i spetsen hjälper till att sälja övervakningssystem till Libyen för att dessa skall kunna jaga flyktingar som tar sig över medelhavet.
Vad som upprör mig är inte att man handlar med Libyen. Att Sverige säljer betong, mobiltelefonsystem, eller hjälper till att starta upp banksystem är inte ett problem. Snarare är det nog på lång sikt bara positivt. På bloggen Apelsineld har Ola Berg skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet.
Nej vad som upprör mig är att Sverige säljer ett system med det uttalade syftet att hjälpa en diktatur att kränka de mänskliga rättigheterna. För det är just det som är argumentet som statliga rymdbolaget för fram som skäl till att Libyen skall köpa detta övervakningssystem.
Att Sverige har strikta regler för att reglera till vem och vad vi säljer vapensystem är just för att Sverige inte skall stödja regimer att bryta mot mänskliga rättigheter och internationella lagar. För i de fall när svenska vapen används för att begå moraliskt tvivelaktiga handlingar så svärtar det av sig på Sverige. Nu händer det förstås att vi ändå händer det förstås att affärer genomförs som är moraliskt tvivelaktiga, så som att sälja stridsflygplan till Thailand precis efter en militärkupp. Men inte ens när vi säljer vapensystem till tvivelaktiga regimer så gör vi det med det uttalade syftet att hjälpa dem att kränka mänskliga rättigheter!
Sverige säljer vadå till vem? Det var exakt min tanke när jag fick höra nyheten i SVT att Sverige säljer havsövervakningssystem till Libyen, vars uttalad syfte i detta fall är att spåra flyktingar på väg från Libyen, och att detta sker med handelsministerns goda minne och välsignelse. Jag är inte säker på om jag riktigt har hunnit smälta det här än. Det är så urbota korkat att det närmar sig gränsen för .
Bakgrunden för den som missat det hela är att Italien har ett avtal med diktaturen Libyen, som går ut på att flyktingar på väg från Libyen till Italien skall fiskas upp på havet och tas tillbaka till Libyen för att där låsas in på obestämd tid. För denna tjänst betalar Italien pengar till Libyen. Sveriges officiella inställning är att vi är emot detta avtal. Till saken hör också att Libyen inte har ratificerat flyktingkonventionen och därför behandlar flyktingarna på ett rent ut sagt vidrigt sätt, för den som vill läsa mer rekommenderar jag Alliansfritt Sveriges inlägg.
Min fråga är hur kan handelsminister Ewa Björling (m) försvara det här? Hur kan regeringen försvara det här? Vad anser statsministern om det här? Har han förtroende för sin handelsminister och delar han hennes inställning i att det är rätt att sälja system för att övervaka flyktingar till Libyen?
Jag kan förstå att inte rymdbolagets chef, det statliga företag som producerar systemet, är insatt i den politiska situationen i Nordafrika. Jag kan förstå att han är omedveten om det avtal som finns mellan Libyen och Italien och vilka konsekvenser detta får för flyktingarna. Trotts allt det är inte riktigt hans uppgift även om man kan tycka det är naivt.
Däremot kan jag inte för mitt liv förstå hur Sveriges handelsminister kan försvara det här dumheterna! Som minister, där till på utrikesdepartementet så borde hon vara väl informerad om vad för land Libyen är och hur de behandlar flyktingar. Och med tanke på intervjun i Aktuellt så är hon insatt men anser på något helt ologiskt sätt att det ska främja kampen för mänskliga rättigheter. Helt ärligt var hennes förklaring inte riktigt logisk så jag är inte säker på om hon själv ens förstår vad hon menade.
Jag skulle gärna vilja ha någon sorts förklaring över varför Sverige behöver sälja dessa system till just Libyen. Jag skulle bli väldigt glad om denna förklaring kom från någon i regeringen, och eftersom att handelsministern uppenbarligen inte klarar av att formulera denna förklaring så får väll någon annan av ministrarna göra det.
Idag hade partistyrelsen sitt första riktiga nederlag i en votering, och idag skedde också den första riktiga striden på kongressen. Noterbart är att det inte var den frågan som var stridbar som partistyrelsen förlorade.
I ett fullmäktige, på årskongresser eller stämmor vinner nästan alltid det förslag som styrelsen förordar. Detta gäller för så väl ideella föreningar, studentkårer, aktiebolag och riksdags partier. Så även Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Därför är det alltid något av en händelse när styrelsen, i detta fall partistyrelsen, förlorar en votering och ombuden väljer att gå emot partistyrelsens förslag.
I frågan om att erkänna Väst Sahara som en stat, samt att erkänna folkmorden på armenier valde kongressen idag att gå emot partistyrelsens yrkande. Partistyrelsen hade varit emot båda dessa men kongressen beslöt alltså att både erkänna Väst Sahara samt folkmorden, två egentligen helt separata frågor som dock behandlades ungefär samtidigt. Just frågan om Väst Sahara var en seger för ungdomsförbundet SSU som drivit denna fråga under en längre tid, och för SSU var det därför symboliskt viktigt att kamma hem segern mot partistyrelsen.
Symboliskt viktig för SSU men knappast en stor förlust för partistyrelsen. Dessutom var det en fråga som partistyrelsen antagligen också förväntade sig att förlora. Det blev ganska klart när väl debatten drog igång att partistyrelsen inte hade något stort stöd att vänta i frågan. Johan Westerholms funderar på om denna förlust kanske till och med var ett offer från partistyrelsens sida för att något blidka kongressen inför frågan som man absolut inte ville förlora, frågan om svensk trupp i Afghanistan.
Motionen J42:4 blev den stora stridsfrågan, och en fråga som partistyrelsen absolut inte ville förlora. Förenklat gick J42:4 ut på att Svensk trupp skulle dras tillbaka från Afghanistan, på detta hade partistyrelsen yrkat avslag. Det var också uppenbart att partikongressen var splittrad i frågan. Till skillnad från de flesta frågor var det inte klart att partistyrelsen skulle vinna, men också till skillnad från frågan om Väst Sahara var det inte heller uppenbart att partistyrelsen skulle förlora heller. Det här var något så ovanligt som en fråga som antagligen skulle avgöras under själva debatten, något som partistyrelsen knappast var omedveten om.
Mot sig hade partistyrelsen tunga namn så som Ilmar Reepalu och Maj Britt Theorin. Därför krävdes något mer än vanligt för att partistyrelsen skulle kunna säkra en seger. Svar var att ta till det tyngsta artilleri man hade tillgång till när det gäller just utrikesfrågor och därför valde man att sända upp tidigare utrikesminister Jan Eliasson för att föra partistyrelsens talan. Detta visade tydligt hur viktig frågan var då partistyrelsens representant i övriga utrikesfrågor varit Urban Ahlin, uppenbarligen räknade partistyrelsen i detta fall med att Eliassons enorma internationella patos skulle behövs för att få kongressen att gå på partistyrelsens linje.
Jag kan ärligt talat inte förstå varför långivare, varken det är stora banker, I-länder eller IMF skall kunna kräva tillbaka pengar av ett folk för ett lån som de gett till folkets förtryckare.
Lånar man ut pengar till en diktator ja då är det till denna diktator man lånat ut pengarna. Inte till folket som bor i landet. De var inte medborgarna som tog lånet och så varför ska de behöva betala tillbaka det?
Om detta betyder att vissa banker eller I-länder gjort en dålig affär när de lånat ut pengar till diktatorer som Mobutu så är väll det sorgligt för dem. Men det borde vara den risk de tog när de lånade ut pengarna. Lyckas inte diktatorn betala tillbaka under sin tid vid makten, well tuff luck…
Tyvärr är det ju inte så det fungerar. De rika I-länderna och de stora bankerna vill ha sina pengar och då intar man inte en högre moralisk position än att man suger ut redan fattig befolkning. På så sätt fortsätter man den tidigare diktatorns förtryck.
Viktor Tullgren 