Mitt bidrag till valvinst

Jag missade dagens avspark för socialdemokraternas samtalskampanj på södertörns högskola. Hade gärna varit där men tyvärr hade jag blivit övertalad att vikariera som mattelärare på kvarnbergsskola. Så samtidigt som Mona höll tal försökte jag lära en grupp nior hemligheten bakom geometriska serier (även om de inte än vet att det är geometriska serier).

Johan Ulvenlöv går på sin blogg ut med en öppen fråga om vad vi bloggare inom Netroots nätverket kommer göra för att bidra i valrörelsen i denna samtalskampanj:

Mitt svar blir att jag självklart kommer fortsätta att trakassera min omgivning med min blogginlägg och i andra sammanhang när politiska frågor kommer upp, frekvensen lär dock öka och jag kanske till och med börjar producera film. Är det något som kommer tillkomma från min sida blir det deltagandet i mer fysiska aktiviteter, och sådana traditionella saker så som att stå i valstugor, 1 majtåg, pride och liknande.

Andra bloggare på temat är:

Peter Högberg och Peter Anderson
Johan Westerholm och Kristian Krassman
Martin Moberg och Stefan Wikén
Claes Krantz och Anna Vikström
Läs även Alexandra Einerstam, Storstad samt Kulturbloggen och andra bloggares åsikter om netroots, val 2010 och socialdemokraterna.

Schlingmans bruna retorik

Per Schlingman publicerar på Newsmill en artikel som i skulle kunna sammanfattas med att Mona Sahlin som oppositionsledare inte skall opponera sig så mycket. Ur den synvinkeln är artikeln till synes helt utan någon som helst poäng, men tydligt mellan raderna syns ett annat budskap. Hela artikeln är helt enkelt ett utslag av negative campaigning riktad mot Mona Sahlin och dränkt i brun retorik

Uppmaningen i artikeln, att Mona Sahlin skall sluta svartmåla Sverige, spelar på en retorik som vanligen hörs bland högerextrema grupper. Mona Sahlin kallas inom dessa grupper regelbundet för Mona Muslim och anses vara en sverige-fientlig muslim-kramare. Att Schlingmann skulle vara omedveten om detta är knappast troligt, så okunnig skulle aldrig en partisekreterare kunna vara utan att passera gränsen för inkompetens. Nej Schlingman vet vad som sägs om Mona ute på den yttersta högerkanten och de är dessa strömningar han spelar på. Han är till och med till och med övertydligt:

”Istället för att osakligt svartmåla Sverige både hemma och utomlands /…/”

Svartmåla Sverige, svartmåla Sveriges utveckling, tala dystert om utvecklingen i Sverige, allt förmedlar samma bild. Som negative campaigning, är det här grovt men ändå med en viss finnes eftersom Schlingmann aldrig öppet säger det han så väldigt klart insinuerar. Det är sorgligt att Moderaterna skall sänka sig till denna nivå i debatten, men jag är inte förvånad över att de känner sig tvingade.

Läs även andra bloggares åsikter om osmakligt, sverigedemokraterna, Mona Sahlin och val 2010.

Om utdöda djur och överdrivna rykten om partiers död

På ledarplats i SvD för Per Gudmundsson ett resonemang om socialdemokratins förestående kollaps baserad på historiska valresultat. Grund tanken i Gudmundssons resonemang tycks vara att eftersom  socialdemokraterna har tappat ungefär var tredje väljare sedan rekordvalen 1940 och 1968 så är partiet och ideologin idag på väg att dö ut. Johan Westerholm har skrivit ett intressant svar på detta. Själv noterar jag roat att med Gudmundssons resonemang måste vi då dra slutsatsen att centern och folkpartiet redan är lika utdöda som dronten och den geocentriska världsbilden. Folkpartiet var med ett stöd av ungefär var fjärde väljarna det dominerande borgerliga partiet under början av efterkrigstiden, centerpartiet hade motsvarande stöd under 70-talet. Idag har partiernas stöd krympt till ungefär en fjärdedel respektive en femtedel av sina tidigare toppresultat.

Inte heller moderaterna eller kristdemokraterna mår riktigt bra. Kristdemokraterna har visserligen aldrig varit särskilt stora men har ändå tappat två tredjedelar av väljarna sedan toppresultatet 1998. Moderaterna åh sin sida tycks aldrig riktigt ha repat sig sedan man misslyckades med att stoppa införandet av allmän rösträtt. Jag undrar lita vad för analys Gudmundsson gör av det faktum att sedan införandet av allmän rösträtt har moderaterna tappat ungefär lika många väljare (eller nå röster) som socialdemokratin gjort sedan sitt toppresultat från början av andra världskriget.

Jag tror att det säger mer om kraften i det socialdemokratiska budskapet, att trotts socialdemokratins ”låga” stöd, så är man fortfarande, även i de mest pessimistiska opinionsundersökningarna, större än något annat parti någonsin varit sedan införandet av den allmänna rösträtten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om val 2010, socialdemokratin, historia

Ekonomiska intressen får moderatarna att inte redovisa ekonomiska intressen?

Den moderata justitieminister Beatrice Ask har nu satt ner foten och förklarat att svenska partier inte kommer att tvingas redovisa större privata donationer. Detta trotts att Sverige är ett av de få länder som inte har regler för redovisning av privata bidragsgivare, något som Europarådets enhet för korruption kritiserat Sverige för. Men eftersom Moderaterna och kristdemokraterna är emot en sådan redovisning så har nu regeringen sagt nej.

Att just moderaterna är emot en sådan redovisning är egentligen något underligt. Moderaterna är ett marknadsliberalt parti, och som sådant har man en stor tro till ekonomiska incitaments förmåga att styra tillgång och efterfrågan. Därför är det väldigt svårt för mig att förstå varför just moderaterna är emot att partier skall redovisa större privata donationer. Det borde vara ganska uppenbart, särskilt för någon som tror på marknadens makt, att större bidragsgivare kan antas ha en större förmåga än andra att påverka ett partis ställningstagande. Men detta är inte egentligen ett problem så länge vi väljare har en möjlighet att få reda på vilka dessa bidragsgivare är och därmed räkna ut vilka bevekelsegrunder de kan tänkas ha. Men om bidragsgivarna är hemliga så finns det alltså potentiella maktfaktorer som jag som väljare inte känner till.

Om jag ser till mitt eget parti socialdemokraterna så får detta stora bidrag från diverse fackliga organisationer, samt andra organisationer som traditionellt varit knutna till arbetarrörelsen. I redovisningen för 2008 så står redovisas allt ifrån kommunalarbetarförbundets bidrag på 3 179 300 kr till det det mer modesta bidrag av 300 kr från Fonus. Nu är det kanske ingen nyhet att facken och arbetarrörelsen har ett starkt inflytande över socialdemokratin, trott allt det var ju fackföreningsrörelsen som grundade socialdemokratin för över 120 år sedan. Men det är möjligt att följa pengarna och därmed se vilka som ger pengar, och vem vet kanske ligger det något skumt bakom svenska kyrkan i bros bidrag på 1000 kr?

Från moderaternas sida hänvisar man till valhemligheten som skäl till varför större privata bidrag inte skall redovisas, men det känns som en väldigt ihålig argumentation. Valhemligheten innebär ju att du som medborgare skall ha rätt att inte berätta vilket parti du har röstat. Därför går det att föra två teoretiska resonemang. Dels finns det inget som säger att du behöver rösta på ett parti som du skänker pengar till. Det är trotts allt möjligt att ge ekonomiskt bidrag till flera partier men enbart möjligt att rösta på ett. Men än viktigare, du har alltid ett val att inte skänka så mycket pengar att dit namn som bidragsgivare behöver redovisas. Om bidrag över 20 000 kr redovisas så kan du skänka 19 999 och därmed vara på den säkra sidan. Valhemligheten som sådan är alltså inte hotad däremot är nog moderata ekonomiska intressen hotade.

Nej förklaringen till varför just moderaterna är emot redovisning av större privata ekonomiska bidrag beror nog snarare på det faktum att partiet faktiskt har stora privata bidragsgivare. Bidragsgivare som sedan 2000 givit mer än 80 miljoner i bidrag. Bidragsgivare som helst inte vill få sitt namn redovisade och som därför skulle minska sina bidrag, så att dessa hamnade under gränsen för redovisning, ifall partierna skulle bli tvingade att redovisa större bidragsgivare. Skulle moderaterna tvingas redovisa större privata bidragsgivare så är risken stor att moderaterna skulle få mindre pengar. Vi kan anta att moderaterna är påverkade av sina ekonomiska intressen när man tar ställning emot en redovisning av större privata bidrag.Vi kan göra detta antagande eftersom vi kan anta hur dessa bidragsgivare kan tänka utan att för den skulle veta vilka de är. Och om moderaterna kan antas vara påverkade av sina bidragsgivares intressen i denna fråga är det allt annat än omöjligt att de skulle kunna vara påverkade i sitt ställningstagande i andra frågor. Men eftersom du och jag inte vet vilka dessa bidragsgivare är kan vi inte bilda oss en uppfattning om varför dessa personer stödjer moderaterna och i vilka åsikter de kan tänkas påverka moderata ställningstaganden.

Och då är vi tillbaka till det ursprungliga skälet till varför de politiska partierna borde redovisa större privata bidragsgivare och andra större bidragsgivare. Det handlar helt enkelt om att du och jag som väljare bör ha rätt att veta vilka intressen som kan antas ha inflytande över våra politikers ställningstagande.

Läs även Peter Andersson om moderaternas brist på öppenhet. Dessutom så tycker jag att Martin Mobergs fortsättning på frågan om varför de rödgröna vinner valet är väl värd att läsa. Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, mutor, val2010 och öppenhet.

Därför förlorar alliansen

Igår skrev Alexandra Einerstam ett mycket läsvärt inlägg om varför hon ansåg att de rödgröna kommer att vinna valet. Jag tänkte vända lite på det hela och försöka förklara varför jag tror att alliansen kommer att förlora valet. För även om jag tror att valet blir jämt, så tror jag att vi rödgröna vinner och detta implicerar ju att alliansen måste förlora. Så eftersom Alexandra nu levererat förklaringen till varför vi rödgröna vinner så saknas en förklaring till varför alliansen kommer att förlora. Jag känner mig därmed tvingad att leverera en, om inte annat så för symmetrins skull.

Inför valet 2006 så sa Fredrik Reinfeldt att:

”Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb”

Jag måste erkänna att jag tror att den analysen är rätt och därför tror jag att alliansens misslyckade jobbpolitik, och de ökade klyftor som den gett upphov till kommer att bli alliansen fall nu i september.

Det är ett faktum att om målet med alliansens så kallade jobbpolitiken är att skapa fler jobb så har man misslyckats. Hur man än väljer att mäta så når man samma resultat, arbetslösheten har ökat, utanförskapet har ökat, sysselsättningen har minskat, vill man i huvud taget hitta någon siffra som pekar ens i närheten av ett positivt resultat måste man ta till ett statistiskt trixande i den högre skolan. Nu kan man, så som alliansen gärna gör, skylla detta på finanskrisen. Men detta förändrar inte det faktum att man har misslyckats. Även om en global finanskris kan anses vara en giltig ursäkt, och även om jag klart kan erkänna att det inte finns något bevis för att en rödgrön regering skull lyckats bättre, så förändrar fortfarande inte detta det faktum att alliansens så kallade jobbpolitik har misslyckats med sitt uttalade syfte att skapa fler jobb. Något alliansen så kallade jobbpolitik däremot lyckats med är att öka klyftorna i samhället, något som också varit meningen.

Skall man vara krass så bygger nämligen alliansens så kallade jobbpolitik på att öka klyftorna i samhället. Det är det man både i teorin och praktiken syftar på när man talar om att det skall löna sig bättre att jobba. Löna sig bättre än att inte jobba, än att vara sjuk, arbetslös eller pensionerad.

Diagrammet ovan, som jag skamlöst har snott från Marika Lindgren Åsbrinks ypperliga blogg Storstad, bygger på data från SCB och tydliggör på ett pedagogiskt sätt resultatet av alliansens politik. För de flesta har den disponibla inkomstetern ökat men ökningen har generellt varit större procentuellt sätt för de med högre inkomster, för den femtedel av befolkningen med lägst disponibel inkomst har den minskat. De som har mer har fått mer, de som har minst har fått än mindre. Det ingen tvekan om att på den här punkten har alliansens politik lyckats. Lyckts med att öka klyftorna.

Rent konkret är de ökade klyftorna ett resultat av alla de impopulära, och ofta ogenomtänkta reformer som alliansen drivit igenom. Reformer som resulterat i försämringar i a-kass, försämringar i sjukförsäkring, och att Sverige fått den närmast världsunika ordningen att pensionärer betalar högre skatt än de som arbetar. Men alla de här reformerna har motiverats med att det varit en essentiell del av alliansen så kallade jobbpolitik. En jobbpolitik som ju dock misslyckats med att skapa jobb.

Om man skall tro alliansen så skall man så klart inte tolka det faktum att jobbpolitiken inte skapat några jobb som ett bevis för att politiken inte fungerar. Nej enligt dem så är det ju så att om vi rödgröna hade fått styra så skulle det varit ännu färre jobb. Jobbpolitiken har med denna argumentation förhindrat jobb från att försvinna som annars skulle försvunnit. Nu har ju alliansen så klart väldigt svårt att hitta några som helst bevis för detta, utan vi får helt enkelt lita på vad de säger. Vi rödgröna hävdar ju förstås att de har helt fel men jag tvingas ju ärligt erkänna att vi har ungefär lika svårt att hitta bevis för detta. Kvar står det faktum att i brist på fler jobb är ökad klyftor det enda som alliansens så kallade jobbpolitik gett upphov till.

Ökade klyftor är ingen valvinnare i Sverige. Riksdag & Departement genomförde lagom till jul en opinionsundersökning som klart visade att svenska folket ogillar ökade klyftor. Nio av tio var emot att klyftorna ökade och varannan ville att de skulle minska. Och som sagt det är ingen tvekan om att alliansens jobbpolitik lett till ökade klyftor. Jag skulle inte tro det talar till alliansens fördel.

Jag tror på ett solidariskt samhälle, det är därför jag är socialdemokrat. Jag tror på ett samhälle där vi gemensamt försöker minska klyftorna, och hjälpa de som har det sämst. Jag har aldrig trott på devisen att hungriga vargar jagar bäst eller att högre klyftor skall leda till fler jobb. Och det verkar som om svenska folket, i brist på några som helst bevis för att alliansen så kallade jobbpolitik skapat nya jobb, inte heller tror på en politik som leder till ökade klyftor. Svenska folket tycks istället tro på solidaritet. Och detta mina vänner är varför jag tror vi rödgröna vinner valet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om val2010, jobb, rödgröna och alliansen.
Jag har placerat min blogg i Södermalm på bloggkartan.se!

Lite lästipps till brunch

Läser så här på förmiddagen Alexandra Einerstams väldigt uttömmande blogginlägg om varför de rödgröna kommer att vinna valet. Det är en mycket gedigen lista med ämnen så som Trygghetssystemen, FRA, IPRED, SWIFT, Utförsäljningen av allmännyttan, Vårdslakt Stockholm, Lavaldomen, Kärnkraft, Jämställdhet och Hbt. Just den sista Hbt är intressant eftersom alliansen egentligen inte borde ha behövts kritiserats på denna punkt. Trotts allt både centerpartiet och folkpartiet har flertalet engagerade hbt-politiker och dessutom ganska många goda idéer. Tyvärr är moderaterna inte riktigt lika intresserade men vad värre är kristdemokraterna är direkt negativa. Kristdemokraterna är inte bara ett släpankar,e för en sådan är bara ovillig att ändra sig, nej det är en helt egen kraft som vill dra åt diametralt motsatt håll.

Läs annars också Johan Westerholm som kompletterar listan ovan med försvarspolitiken, och Johan Sjölander som igår och idag funderat över uttrycket gladast vinner. Läs även andra bloggares åsikter om val2010, rödgröna och socialdemokrati.

Te, opinionsmätningar och utsikter från ett fönster

Jag har fått för mig att opinionsmätningar och te på något sätt hör ihop. Det finns något avslappnande, för en sifferfetischist som mig själv, att sitta med en kopp te och läsa igenom vad bloggare och tidningar skrivit om den senaste opinionsundersökningen. Särskilt trivsamt blir det en dag som denna, då vädret inte direkt lockar till längre utflykter eller äventyr. Då jag dessutom hyser en stark men ytterst ovetenskapliga övertygelse om att min te-sump kan förutsäga opinionsläget med ungefär samma exakthet som United Mindes så blir te en synnerligen essentiell del av varje betraktelse av opinionsläget.

Nu är det dock inte United Mindes utan Sifo, vilka jag har något större respekt för, som pressenterar dagens undersökning. Kortfattat kan den sammanfattas med att gapet mellan blocken minskar, moderaterna går framåt, kristdemokraterna faller ur riksdagen och sverigedemokraterna kommer inte in. Som vanligt när det gäller alla opinionsundersökningar så är det mesta av detta inte statistiskt säkerställt. Eller med andra ord det är svårt att säga om förändringarna är slumpvisa eller beror på en faktiskt förändring av väljarstöd. För den som vill veta mer om det här med vad som menas med statistisk säkerställt så rekommenderar jag Statistiska Centralbyråns pedagogiska lilla skrift.

Av de olika förändringarna för partierna är det två som är statistiskt säkerställda. Moderaternas uppgång och sverigedemokraternas nedgång. Att moderaterna fortsätter vara alliansens vallokomotiv känns inte som någon direkt nyhet. Även om det något talande att i stort sett varje mätning där moderaterna starkt går framåt så tycks något av de andra borgerliga partierna (oftast kristdemokraterna) falla ur riksdagen. Den borgerliga kannibalismen är fortsatt stark.

Sverigedemokraternas nedgång känns för mig mer positivt, det fortsätter också en trend som har på gått under de senaste månaderna och som jag tror inte tror kommer förändras. För desto närmare valet vi kommer desto mer fokus kommer att hamna på de etablerade partierna och skillnaderna dem emellan vilket gör att sverigedemokraterna kan få än svårare att nå ut. Dessutom tror jag att valet kommer att bli jämt. Får vi ett jämt opinionsläge där sverigedemokraterna upprepat hamnar under 4% spärren kan detta leda till att fler potentiella sverigedemokratiska väljare tvekar att rösta på sverigedemokraterna då en röst på dem kan vara en bortkastad röst om partiet inte klarar sig över 4% spärren. Har man som potentiell sverigedemokratisk väljare dessutom ett favoritblock (må vara rött eller blått) kan alltså den egna rösten bli det samma som en förlorad röst för det egna blocket därmed ett sorts indirekt stöd för motståndarblocket.

Det krävs ingen överdriven profetisk förmåga för att förutspå att valet blir jämt, svenska val brukar bli jämna. Att de rödgröna har haft ett övertag mot alliansen som varit över 10% enheter är allt annat än naturligt och vi kan därför tyvärr förvänta oss att gapet kommer att minska. Min övertygelse är dock att vi får ett regeringsskifte i september, men tills dess är det lång tid kvar, och som gammal simmare så minns man att det enda som gäller är kamp ända in i kaklet.

För den som gillar opinionsundersökningar rekommenderar jag både Henrik Oscarssons och Kjell Albert Sjöströms bloggar då båda sammanställer opinionsläget. Den gode Sjöström räknar dessutom ut vad sammanställningen skulle ge för mandatfördelning i riksdagen. Annars kan du  även läsa andra bloggares intressanta åsikter om val2010, opinion, statistik, rödgröna och alliansen.

Reinfeldt skyller ungdomsarbetslösheten på ungdomar

Så i Sydsvenska dagbladet återfinns idag på sida 7, del 1. ett citat av våran käre moderata statsminister Fredrik Reinfeldt där han förklarar ungdomsarbetslösheten. Efter att han tidigare försökt skyll arbetslösheten på Socialdemokraterna och konjunkturen har Reinfeldt nu kommit fram till en helt ny förklaring för ungdomsarbetslösheten. Det är helt enkelt ungdomarnas fel! För som Fredrik Reinfeldt säger:

– Det är en myt att det inte finns arbete att söka i svåra tider. Det finns alltid lediga platser. Också i lågkonjunktur byter folk jobb.

– En viktig orsak till att många ungdomar inte får jobb är att de
inte söker jobb.

Inte nog med att hela påstående tyder på en bristande verklighetskontakt så är det också faktiskt helt fel. Ungdomar som inte söker jobb räknas nämligen inte som arbetslösa och räknas därför inte in i arbetslöshets statistiken. Eller för att citera Statistiska Centralbyråns definition av begreppet arbetslöshet:

Arbetslösa omfattar följande grupper:

-personer som var utan arbete under referensveckan men som sökt arbete under de senaste fyra veckorna (referensveckan och tre veckor bakåt) och kunde arbeta referensveckan eller börja inom 14 dagar från referensveckans slut. Arbetslösa omfattar även personer som har fått ett arbete som börjar inom tre månader, förutsatt att de skulle ha kunnat arbeta referensveckan eller börja inom 14 dagar från referensveckans slut.

Att ungdomar inte söker jobb kan därför inte förklara varför ungdomsarbetslösheten var 23,6% i December 2009 eller varför den växer. Vet vår statsminister inte hur arbetslösheten definieras?
Läs även Alliansfritt Sverige och Johan Ulvenlöv samt andra bloggares intressanta åsikter om Fredrik Reinfeldt, val2010, jobb och statistik

Är okunskap skälet till Centerns kritik mot LAS?

Samtidigt som Maud Olofsson försöker förklara varför man vill lägga miljarder på att stödja SAS men inte ville stödja SAAB, och samtidigt som Andreas Carlgren blir brädad av Maria Wetterstrand i frågan om vem som är mäktigast i miljösverige så har en helt orelaterad fråga ha rört upp en diskussion i centerns egna lilla nätverk centernätet.

En hel hög med centerpartistiska bloggare av lite olika kaliber inklusive den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson, har i diverse blogg inlägg valt att kritisera tidningen Östra Småland/Nyheterna, och socialdemokratin för dubbelmoral vad gäller lagen om anställningsskydd (LAS). Upprinnelsen till det hela är att socialdemokratiska Östran vill skära ner personal och då i förhandlingar med facket önskar frångå turordningsreglerna i LAS. Detta anser dessa centerpartister ett tecken på dubbelmoral då både Östran och socialdemokratin som bekant är försvarare av just LAS.

Förutom att det är lite komiskt att denna fråga får så stort utrymme bland centerpartister så måste jag erkänna det skrämmer mig är att alla dessa centerpartister, och då särskilt riksdagsledamoten Annie Johansson, med sina resonemang ger uttryck för en förvånande okunskap när det gäller just LAS. Något som känns särskilt underligt då centerpartister så ofta högljut kritiserar LAS. Kan det vara så att alla dessa centerpartister är kritiska mot LAS helt enkelt för att de inte förstår dess intention?

För när man anklagar Östran, och oss socialdemokrater för dubbelmoral så bygger ju detta på att man tycks tro att vi socialdemokrater anser att turordningsreglerna i LAS finns där för att dessa alltid i alla lägen skall följas. Men så är ju inte fallet. Det finns nämligen ett gott skäl till varför turordningsreglerna är dispositiv, det vill säga att de går att förhandla bort, och detta är helt enkelt för att man ska kunna förhandla bort turordningen.

Det här kanske kan låta konstigt men för er som inte är socialdemokrater skall jag försöka att förklara logiken bakom detta, det råkar nämligen finns en väldigt klar logik bakom detta. Det här är alltså rekommenderad läsning för Centerpartister.

Socialdemokratin har en stark tro på att avtal mellan jämbördiga parter är det bästa sättet att reglera arbetsmarknaden. Avtal är helt klart att föredra framför alternativet, nämligen politisk reglering, om inte annat så av det enkla skälet att politisk reglering med nödvändighet blir mycket mer fyrkantig än vad en avtalslösning kan bli. Det här är ingen unikt socialdemokratisk inställning utan är istället den tanke runt vilken svensk arbetsmarknadslagstiftning är byggd.

Önskan och målsättningen är även att avtalslösningar skall gälla när ett företag tvingas göra sig av med anställda. Alltså är tanken att arbetstagare (representerad av facket) och arbetsgivaren skall sätta sig ner och komma överens, om vilka som skall få gå och under vad för villkor detta skall ske, de gånger ett företag behöver göra sig av med personal. Men tyvärr finns det två tillfällen när en sådan överenskommelse inte kan nås: dels när fack och arbetsgivare står för långt ifrån varandra och dels när det inte finns en facklig representant att komma överens med (exempelvis för att företaget inte tecknat kollektivavtal). Vid båda dessa tillfällen måste det alltså finnas någon lagstiftning som bestämmer hur man avgör vem som i dessa två fall skall tvingas gå.

Men om man från lagstiftarens sida vill att fack och arbetsgivare skall komma överens så kan man inte ha en lagstiftning som gynnar den ena parten genom att denne får bestämma turordningen om man inte lyckas kommer överens. Trotts allt då finns det ju väldigt lite incitament för den gynnade parten att ens sätta sig vid förhandlingsbordet och än mindre komma överens. Därför måste lagstiftningen själv, klart och tydligt och med så lite rum som möjligt för olika tolkningar, bestämma vilken turordning som gäller. Turordningsregeln i LAS, enkelt beskriven som sist in först ut, ger just denna tydlighet.

Givetvis skulle en turordning kunnat bygga på vilket annat klart och tydligt kriterium som helst. Exempelvis skostorlek eller antalet år sen man började lekis. Men sist in först ut känns som en relativt rättvis och relevant regel och fungerar därför alldeles utmärkt. Något som skulle fungerat sämre vore en regel som baserades på kompetens eller något annat lika svårmätbart. För trotts allt hur ska man avgöra om en anställd är mer kompetent än en annan? Vem skall göra den bedömningen? Om fack eller arbetsgivare gör bedömningen så gynnas ju denna och hela poängen försvinner och ska de komma överens så uppkommer igen frågan vad händer när de inte kan komma överens?

Poängen är alltså att man skall kunna förhandla sig runt turordningsreglerna i LAS. Hade den politiska önskan istället varit att explicit styra vem som skulle få gå och i vilken ordning så skulle turordningsreglerna i LAS gjorts indispositiva, det vill säga det skulle varit omöjligt att förhandla runt dem. Men eftersom att det aldrig varit meningen så är lagen dispositiv, och därför är Östrans agerande helt i sin ordning. De agerar helt enkelt i enlighet med intentionerna i lagstiftningen.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern och läs även andra bloggares intressanta åsikter om las, centern och socialdemokratern.

http://perankersjo.blogspot.com/2010/02/las-och-svarigheten-att-leva-som-man.html

Att mingla med diktaturer

Ovanstående är en film producerad av Alliansfritt Sverige, med anledning av avslöjandet igår om att Sveriges regeringen, med moderata handelsministern Eva  Björling i spetsen hjälper till att sälja övervakningssystem till Libyen för att dessa skall kunna jaga flyktingar som tar sig över medelhavet.

Vad som upprör mig är inte att man handlar med Libyen. Att Sverige säljer betong, mobiltelefonsystem, eller hjälper till att starta upp banksystem är inte ett problem. Snarare är det nog på lång sikt bara positivt. På bloggen Apelsineld har Ola Berg skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet.

Nej vad som upprör mig är att Sverige säljer ett system med det uttalade syftet att hjälpa en diktatur att kränka de mänskliga rättigheterna. För det är just det som är argumentet som statliga rymdbolaget för fram som skäl till att Libyen skall köpa detta övervakningssystem.

Att Sverige har strikta regler för att reglera till vem och vad vi säljer vapensystem är just för att Sverige inte skall stödja regimer att bryta mot mänskliga rättigheter och internationella lagar. För i de fall när svenska vapen används för att begå moraliskt tvivelaktiga handlingar så svärtar det av sig på Sverige. Nu händer det förstås att vi ändå händer det förstås att affärer genomförs som är moraliskt tvivelaktiga, så som att sälja stridsflygplan till Thailand precis efter en militärkupp. Men inte ens när vi säljer vapensystem till tvivelaktiga regimer så gör vi det med det uttalade syftet att hjälpa dem att kränka mänskliga rättigheter!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om idioti, alliansen, handelsministern och Libyen.