Archives for category: Skola och utbildning

Ylva Johansson pressenterade idag socialdemokraternas nya förslag vad gäller kvalitetsstyrning av skolan. De rödgröna har redan gemensamt pressenterat att man vill satsa minst tre miljarder på skolan för att kunna öka lärartätheten och minska klasstorlekarna. Men för att dessa pengar skall göra någon nytta och inte försvinna i kommunal byråkrati eller som vinstutdelning till friskoleföretag krävs också en uppföljning för att säkerställa att skolans kvalité också ökar. Hur detta skall ske pressenterade alltså Ylva Johansson.

Tanken är att ställa upp tydliga kvalitetsmått exempelvis gällande lärartäthet, klasstorlek, pedagogisk kompetens, skolmat och givetvis resultat i skolan. Av de skolor som inte uppnår de kvalitetsmåtten skall en handlingsplan krävas med krav på hur skolan skall uppnå målen. Ultimat skall en skola som inte når målen kunna förlora rätten att bedriva skolverksamhet. Och grundtanken är att samma krav skall ställas på både friskolor och den kommunala skolan.

Ylva Johansson förklarar behovet av denna sorts handlingsplaner och krav för att få bukt med skolor som inte når målet med att:

”Man är bara elev en gång, man har inte råd att vänta”

En viktig poäng. Ekonomisk styrning i form av bonuspengar till skolor som når vissa mål, vilket är den modell som borgliga partier förespråkar, har ett grundläggande problem och det är att det är en väldigt långsamverkande styrning. Ser man skolan enbart som en marknad menar man att elever skall välja bort de skolor som är dåliga. Så sker också men för de elever som redan går i skolan är steget högre att överge en dålig skola än det är att aldrig börja i skolan. Därtill kommer givetvis att det alltid är krångligt att byta skola, nya lärare, nya klasskamrater och en utbildning som aldrig tar vid exakt där du lämnade den, gör att elever drar sig för att byta skola även om man är missnöjd med den skola man går i.

Den helt klart mest intressanta delen av kvalitetssäkring är att Ylva Johansson förklarade att Socialdemokraterna vill att offentlighetsprincipen, och meddelarskyddet även skall gälla privata friskolor. Idag blir skolans hemlig så fort den övergår i privat regi. Möjligheten till insyn och transparens försvinner vilket gör att det blir omöjligt för föräldrar och elever att veta om skolan hanterar pengarna på ett bra sätt. Detta är en oönskad del av att allt fler skolor blir friskolor, eller som Ylva Johansson uttryckte det:

”Medborgarna har berättigade krav att veta hur skattemedlen används, och elever och föräldrar rätt att veta vad pengarna i deras skola går till.”

Givetvis kommer detta att göra vissa privata intressen irriterade. Insyn av detta slag ger givetvis konkurrenter möjlighet att få tillgång till sådant som i annan verksamhet ses som företagshemligheter. Men medborgare, föräldrar och elevers intresse av insyn överväger i detta fall företagens intresse för hemlighetsmakeri. Så skall man verka inom skolsektorn som företag får man helt enkelt acceptera att när skattemedel finansierar verksamheten kommer kraven att se lite annorlunda ut.

Något jag personligen tycker är bra är att diskussionen rört sig bort från frågan om vinst eller inte i friskolan, och istället övergått till en diskussion om hur man säkerställer kvalitet. Ylva Johansson förklarade detta med att ett ensidigt vinstkrav helt enkelt inte är särskilt effektivt. Det finns helt enkelt för många sätt för ett privat företag att plocka ut pengar ur skolan utan att för den delen gå med vinst, om pengar just är målet. Exempelvis pekade hon på att de flesta riskkapitalbolag inte plockar ut någon vinst direkt ur skolan. Istället avsätts pengar på konton i skatteparadis och sedan säljs hela skolan, eller en koncern med flera skolor, med vinst. Andra metoder att plocka ur vinst är att inhysas i en egen fastighet och höja hyran, eller för mindre friskoleenheter att ge styrelseordföranden och ledning höga bonusar och pensioner.

Bättre är då att ställa krav på kvalitet och öppenhet, vilket gör att det blir svårare att ta ut pengar ur skolan. Kan man uppnå de krav som ställs och ändå plocka ut vinst så är det i sig inte ett problem, men som Ylva Johansson påpekade då kan det vara en signal att det är dags att höja kraven.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Annonser

Jag skrev för några dagar sen ett inlägg om skolan och den blinda ideologiska tro på vinstintressen som ofta uppvisas på högerkanten. Vad jag då ville visa vara att med dagens skolpengssystem finns ingen motivation för vinstdrivande friskolor att försöka vara de som erbjuder bäst kvalité.

Idag skriver Svenskt Näringsliv en debattartikel där man föreslås ett bonussystem för att belöna de skolor som presterar bra resultat. Vilket närmast skulle kunna vara ett svar på mitt resonemang. För uppenbarligen har även Svenskt Näringsliv noterat att dagens system med skolpeng inte ger den ekonomiska stimulans som behövs för att få friskolor att arbeta för att förbättra sig.

Personligen är jag alltid skeptisk till när man från staten skall försöka leka marknad genom att skapa artificiella belöningssystem. Risken är nämligen att man belönar något annat än man planerat. Från min egen horisont som kåraktiv tänker jag exempelvis på högskolans ersättningssystem som gör att högskolornas ersättning delvis basseras på hur många elever som klarar kurser, något som skapat ett initiativ för skolorna att förenkla kurser. Eller den kristdemokratiska kö-miljarden vars största effekt var att landsting började trixa med kö-statistiken för att få ut pengar.

Det här betyder givetvis inte att just detta förslag kommer att misslyckas, men jag förhåller mig personligen skeptiskt till att ett bonussystem skall vara den ultimata lösningen för att förbättra elevernas prestationer i skolan.

Läs även andra bloggare som  har intressanta åsikter om  och .

Efter de senaste dagarnas debatt om vinster i skolan läser jag en ledare i SvD som argumenterar för att vinstintresset förbättrar kvaliteten inom skolan. Jag kan tycka att SvD:s ledarredaktion i detta fall visar en viss brist på analys i detta fall. Tyvärr är denna brist genomgående på högersidan.

Med en parafras på Gordon Gekko säger SvD att:

”Vinstintresse är bra. Vinstintresse är rätt. Vinstintresse funkar. Det spelar ingen roll om man misstror en entreprenörs motiv för sin verksamhet. Vinstintresset kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv.”

Problemet är att SvD i detta fall gör samma tankefel som är så vanligt på högersidan. Man antar av rent ideologiska skäl att marknaden och vinstintresset på något magiskt sätt leder till förbättringar istället för att försöka förstå sig på mekanismen bakom det hela. Och därmed också förstå varför marknaden inte är någon magisk maskin utan att vinstinresset, eller som Gordon Gekko kallar det girighet, ibland kan kanaliseras för att göra något gott, men att detta givetvis inte alltid är fallet

För vinstintresset kanaliseras ofta så att det leder till effektiviseringar och produktförbättringar. Kan du göra dina produkter billigare eller bättre än konkurrenterna så kan du göra en större vinst. Om mitt företag producerar mobiltelefoner som är bättre än konkurrenternas kan jag göra en större vinst antingen genom att sälja fler mobiltelefoner, eller genom att höja priset på telefonerna. Blir mina telefoner billigare att producera kan jag antingen fortsätta sälja dem för samma pris som tidigare och få en högre vinstmarginal, eller behålla samma vinstmarginal och sänka priset och därmed sälja fler telefoner.

Med ett antagande om Perfekt konkurrens, kommer företag tvingas att sänka priserna när produktionskostnaden sjunker, och producera fler mobiler (snarare än att höja priser) när produkterna blir bättre. I båda dessa fall gynnas konsumenten och driften blir att produkterna hela tiden blir bättre och billigare.

Nu existerar ingen perfekt konkurens, det är en nationalekonomisk approximation, men i oftast är konkurrensen tillräkligt bra för att vi skall kunna se den som perfekt. Men i vissa fall är marknaden långt ifrån perfekt och approximationen håller inte. Ett sådant fall är skolan.

När det gäller Friskolor så finns det två saker som göra att vinstintresset inte per automatik kanaliseras i bättre kvallite:

  • Skolor får en fast ersättning per elev, denna ersättning är densamma oberoende av kvallite och kostnad.
  • En skola har allid ett tak för hur många elever den kan ta in.

Dessa båda faktorer leder till att en friskola inte har något skäl att leda en eventuell kvalitetsförbättring. Helt enkelt för att det inte maximerar vinsten.

För att maximera vinsten måste en friskola vara så pass bra att den fyller alla sina platser, halvfulla klasser kostar nämligen lika mycket som fulla. Men utöver detta tjänar skolan inga extra pengar på att vara ännu bättre. Ersättningen är trotts allt densamma.

Är du den skola som har högst andel lärare per elev, eller högst andel utbildade lärare, så får du högre kostnader och eftersom du inte får högre ersättning för denna högre kvalité så betyder det enbart att din eventuella vinst minskar. Eftersom du inte heller kan öka intaget av elever hur mycket som helst även om efterfrågan på att få gå i just din skola ökar, så betyder detta att när du väll fyllt dina klasser, är det enda sättet att öka vinsten att minska kostnaderna. Driften blir därför inte att vara bäst utan bara att inte vara sämst.

Sunt förnuft säger alltså att friskolor logiskt sätt borde ha lägre andel lärare per elev, samt lägre andel utbildade lärare än den kommunala skolan som inte har ett vinstintresse. Lärarlönen är trotts allt den största utgiften och utbildade lärare kostar mer än outbildade. Vill man maximera vinsten gäller det alltså att dra ner på dessa kostnader.

Sunt förnuft har i detta fall rätt, friskolor har färre lärare per 100 elever och lägre andel utbildade lärare. Eller som Marika Lindgren Åsbrink påpekar på sin blogg lärartätheten är 8,2 per 100 elever i kommunala gymnasier, jämfört med 6,8 i fristående gymnasier. I kommunala gymnasier har 79 procent pedagogisk utbildning i fristående gymnasier är det bara 56 procent av lärarna som har pedagogisk utbildning.

Ett resultat som alltså som vi alltså kan förutspå baserad på att friskolor har ett vinstintresse som inte den kommunala skolan har.

Slutsatsen blir att vinstintresset, vad än SvD:s ledarredaktion eller andra borgerliga tänkare och politiker än tror, inte per automatik kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv. Om man nu inte med effektiv menar att minimera kostnaden utan att totalt förstöra sitt eget rykte.

Läs även Peter Högberg som gör en lång analogi mellan fotboll och skolan,  Dagens Skola som har också har en diskussion om vinst, precis som Marios Blogg, eller andra bloggar som  har intressanta åsikter om , och .

De rödgröna har pressenterat sin överenskommelse om skolan och min spontana reaktion är; ”me like”, kan liksom inte undvika att sätter fingertopparna mot varandra, på klassiskt Mr Burns vis samtidigt som jag ler likt Cheshire katten.

Som vanligt har media fokuserat kring frågan om betyg. Personligen tycker jag betyg från årskurs sju är en ickenyhet. Årskurs sex, sju eller åtta kvittar för mig lika. Däremot är uppgörelse om skriftliga omdömen desto mer intressant.

  • Skriftliga omdömen införs från årskurs 1 i grundskolan.
  • Omdömena ska på tydligt och konkret visa elevens utveckling i förhållande till målen.
  • Omdömena ska vara framåtsyftande, peka på elevens utvecklingspotential och ge utförlig information.
  • Omdömena ska tydliggöra för skolan, eleven och hemmet vilka förbättringsinsatser som behövs.
  • Omdömena ska inte vara betygsliknande.
  • En gemensam struktur och nationella kriterier ska tas fram.

En fördel med betyg är att de är en form av strukturerad uppföljning av elevens kunskap i relation till de kunskapsmål som finns. Tyvärr är det ett ganska trubbigt verktyg för uppföljning, helt enkelt för att det inte är det som betygen är designade för. Samtidigt finns det ett behov av uppföljning eftersom så många elever lyckas att gå igenom nästan hela skolan utan att få den hjälp som de behöver. Typexemplet är elever med dyslexi eller andra former av läs eller skrivsvårigheter, där deras problem allt för ofta inte uppmärksammas för än de för första gången får betyg. Jag själv hör till den gruppen.

Därför känns strukturerade och konkreta skriftliga omdömen som ett mycket bra och välkommet förslag. Att redan från första årskurs på ett systematiserat sätt följa upp elever kan minska risken för att elever med behov av extra stöd, inte får den hjälp de behöver.

I huvud taget gillar jag den genomgående tanken att skolan måste anpassas efter elever snarare än eleven efter skolan, och att undervisningen måste bli mer individanpassad. Detta går igen i så väl målsättningen att minska klassernas storlekar, till att ge möjlighet för skolor att arbeta utanför den nationella timplanen, och givetvis tankarna kring skriftliga omdömen.

Nej här måste man säga att de rödgröna levererar, och jag tror att Mona kan känna sig nöjd med denna uppgörelse. Och återigen så levererar de rödgröna förslag för nästa mandatperiod, men vad tänker egentligen alliansen göra? Nåja vi får väll se i augusti eller när det nu var alliansen tänkte pressentera sina förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och .

Idag pressenterar regeringen, i form av alliansens partiledare ett förslaglärarlegitimering. Förslaget bygger i stort på lärarutredningen som pressenterades 2008, en utredning som tillsattes redan när vi socialdemokrater hade makten. I stort sett måste jag säga att jag är positiv till idén, så är även socialdemokraterna. En legitimering, med tillhörande kontroll, kan leda till en välbehövlig statushöjning för läraryrket. Vilket i förlängningen förhoppningsvis leder till att få upp lönen för lärarna, något som jag tror är viktigt för att förbättra kvalitén i skolan.

Men även om jag är positiv till förslaget så väcks viss oro över att alliansregeringen enligt debattartikeln tycks ha valt att underfinansiera reformen. Enligt lärarutredningen skulle de förslag som ingår i utredningen kosta ungefär 782 miljoner kronor per år under de första åtta åren. Bara kostnaden för provåret beräknas kosta ca 407 miljoner per år. Eftersom den reform som regeringen nu pressenterar tycks vara mer eller mindre identisk med lärarutredningens förslag blir jag något förvånad över att regeringen bara avsätter 260 miljoner per år för reformen. Frågan som uppkommer är vart de övriga 522 miljoner kronorna tog vägen?

Att redan initialt underfinansiera en reform med över en halv miljard är allt annat än ansvarsfullt. Om dessa pengar istället för att komma från regeringen måste tas ifrån skolornas egna budgetar riskerar ett i övrigt bra förslag att bli en ekonomisk börda för skolan, och därmed resultera i en kvalitetssänkning istället för en avsedd kvalitetshöjning.

Det tycks som om regeringen åter igen väljer att ignorera egna utredningar och remissinstanser, på samma sätt som man gjort vad gäller exempelvis sjukförsäkringen och nu senast högskolan. Jag tycker det skulle vara synd om ett i övrigt bra förslag faller på att den borgerliga regeringen vi har nu tycks välja att snåla. Trotts allt, en bra idé är inte nog den måste också genomföras på ett bra sätt och det senare är inte något som denna regering har visat prov på att klara av. Snarare det motsatta.

I övrigt kan man ju fundera över regeringens fortsatta vana att läcka sin budget i förtid om det skriver HBT-sossen och Högberg mer. Annars hittar du annat intressantNetRoots och Politometern där kan du bland annat läsa andra bloggares åsikter om , , och .

Moderata Studenters riksordförande, Erik Persson, har idag i SVD en replik till Stockholms Universitets Studentkårs (SUS) debattinlägg angående studenters ekonomi. Enligt någon sorts moderat mall försöker Erik Persson göra detta till en fråga om arbete kontra bidrag, vilket leder till att han förespråkar ett höjt fribelopp (beloppet du får tjäna innan studiemedlet minskar) istället för höjda studiemedel. Detta trotts att enligt SUS:s skulle 60 % av studenterna föredra höjt studiemedel framför höjt fribelopp.

Personligen tycker jag att Erik Perssons inlägg vittnar om en rätt bristfällig analys. Att höja fribeloppet hjälper utan tvekan viss studenter, men en sådan reform hjälper inte alla studenter. Tyvärr finns det nämligen stora grupper av studenter som inte alls, eller till ganska liten del, skulle dra nytta av höjda fribeloppsgränser. I det här fallet talar jag inte om grupper baserad på sådant som kön eller klass, moderater tenderar ju att inte vilja tro på dessa grupper, utan om grupper baserade på vilken utbildning man läser. Det råkar nämligen vara så att studenter vid olika utbildningar spenderar olika mycket tid på att studera, och därför skiljer det sig också hur mycket tid som man kan lägga ner på att arbeta.

Högskoleverket har i sin enkätundersökning studentspegeln ett antal frågor som handlar om vad studenter lägger sin tid på. Grafen ovan visar hur mycket tid studenter vid civilingenjörsutbildningar samt samhällsvetenskapliga och juridiska utbildningar själva anser sig spenderar på att studera. Som synes är det en markant skillnad mellan den tid som en civilingenjörsstudent, likt mig själv, och en samhällsvetare lägger på sina studier.  Skillnader som också får utslag i hur mycket tid studenterna lägger på att arbeta vid sidan av sina studier.

Grafen ovan visar alltså hur mycket tid som studenterna uppskattar att de lägger på att lönearbeta.  Som synes är förhållandet ungefär motsatsen mot tiden som spenderas på att studera. Framför allt är det viktigt att notera att antalet civilingenjörsstudenter som inte lönearbetar i huvud taget är ungefär 70 % att jämföra med 40 % för samhällsvetenskapliga studenter. Sambandet är egentligen inte så svårt att förstå. Det är i längden inte möjligt för de flesta att lägga ner en heltid på att studera och utöver det även jobba. Under ett kortare tag klara man säkerligen av att kombinera men under fem års tid så är det få som orkar med. Resultatet blir till slut antingen att man ger upp sidojobbet eller ger upp studierna. Det senare finns det för övrigt intern statistik från KTH som visar på ett samband mellan just avhopp från studierna och extraarbete.

Jag skulle påstå att det är minst lika viktigt att utbilda civilingenjörer som det är att utbilda exempelvis statsvetare eller advokater.  Och nu är knappast civilingenjörer ensamma med att faktiskt spendera en heltid med sina studier, faktum är att de existerar inom alla akademiska områden. Av det skälet så drar jag också slutsatsen att det vore bättre att satsa på höjda studiemedel eftersom detta är något som kommer alla studenter till del. Trotts allt bör de som faktiskt studerar heltid kunna göra detta.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , och

Idag sågar lagrådet, skolminister Jan Björklund och alliansens förslag till ny skollag. I byråkratiska ordalag ifrågasätter lagrådet huruvida lagen i huvud taget är färdig nog att lämnas över till lagrådet:

Lagrådet får närmast intrycket av att många av de noterade bristerna, som här enbart beskrivits med ett fåtal exempel, beror på att en tillräckligt noggrann genomgång inte har gjorts innan förslaget lämnades över till Lagrådet.

Johan Westerhom brukar ofta på det han kalla sånt här för regeringens hafs och slafs. En rätt bra benämning på den närmast notoriska vana som denna regering har; att lägga fram ofärdiga, obearbetade eller bristfälligt utredda förslag. För det här är inte första gången som regeringen får kritik baserad på att ett förslag inte är färdigarbetat, det är inte heller andra gången.

Faktum är att det är tredje gången bara denna vecka som regeringen får kritik baserad på att man inte klarat av att utreda eller bereda sina förslag innan man lägger fram dem. Dels så kritiserar fackförbundet ST regeringen i en artikel på DN debatt, för att de felbedömt de utförsäkrades vårdbehov. Det visar sig nämligen, hör och häpna, att de som varit sjukskrivna i över ett år faktiskt oftast även är sjuka. Något som regeringen inte räknat med.

Från ett helt annat håll nämligen värnpliktsrådet så kommer kritik mot regeringen hanterar förändringen av försvaret. Kritiken går ut på att regeringen tycks missat att Sverige har en en lag om anställningsskydd, LAS. Vilken omöjliggör den plan för kontraktsanställda soldater som skall ersätta värnplikten efter 2010. Detta medför att LAS måste anpassas med avseende på försvaret; en sådan lag kan tidigast vara på plats 2012. Sverige kommer alltså inte ha ett fungerande system för personalförsörjning under minst två år. Hur en regering, där vissa partier vill hävda att LAS är roten till allt ont, kan missa att lagen existerar och orsaka problem är faktiskt bortom min förmåga att förstå. Proppositionen om försvarets personalförsörjningen är redan försenad till april, vilket betyder att den kommer pressenteras enbart några månader innan värnplikten avskaffas, det i sig ett misslyckande eftersom försvaret då kommer ha mycket kort tid på sig att anpassa sig till de nya reglerna. Försvarsmaken behöver knappast fler problem orsakade av bristande förarbete från regeringens sida.

Lägg nu till dessa två lagrådets sågning av förslag till ny skollag. Noteras bör att kritiken inte bygger på att regeringen så att säga har fel åsikt. Utan baseras på att regeringen på ett oskickligt sätt försöker genomföra sina idéer (sen om dessa idéer är bra eller dåliga är en annan fråga).

Det är en sak att jag som socialdemokrat tycker att alliansregeringen allt som oftast styr skutan Sverige åt fel håll. Men även när alliansen väljer en annan kurs än den jag skulle välja så ursäktar detta inte att de glömmer kolla upp väderutsikterna och lämnar sjökort och plotter hemma för att istället navigerar efter ett utdrag ur telefonkatalogen.

Det är inte för mycket begärt att Sveriges regering, även när det sitter en moderat statsminister vid rodret, skall klara av att ordentligt utreda och arbeta igenom sina förslag innan de blir lag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Jag kände efter att ha läst Pernilla Ströms lilla hyllning av vinstdrivande friskolor att jag behövde flika in något som Pernilla Ström uppenbarligen missat. Nämligen att den kommunala skolan och en privat friskola har skilda krav på sig. Den kommunala skolan måste upprätthålla en viss över kapacitet. När de kommunala barnakullarna varierar i storlek men alla måste erbjudas plats i skolan, friskolor väljer själva hur många elever de tar in så den kommunala skolan måste därför kontinuerligt dimensioneras om för att ta emot de elever som finns. Denna överkapacitet som detta kräver kostar pengar. Eftersom friskolorna saknar denna kostnad så kan dessa pengar istället tas ut i vinst.

Den skola i vars styrelse Pernilla Ström satt var uppenbarligen ekonomiskt sund. Men liksom vissa kommunala skolor lider av dålig styrning så finns det friskolor som lider av samma brist på sund ekonomi, skillnaden är att misskötta friskolor för eller senare går i konkurs varvid kommunala skolor kan tvingas ta över ansvaret för eleverna.

Om friskolorna tvingades ta samma ansvar som de kommunala skolorna skulle möjligheten till att ta ut vinst säkerligen begränsas något. Om friskolor inte fick gå i konkurs utan ägarna tvingades pumpa in pengar tills dess att eleverna som börjat slutat vore vinst lika enkelt? Om friskolorna inte kunde välja hur många elever de ville ta in utan tvingades anpassa sin kapacitet skulle Pernilla Ström fortfarande a suttit i en styrelse för en skola som gjorde vinst?

Egentligen hade jag tänkt att ha lite bloggsemester men eftersom en diskussion blossat upp i s-bloggosfären om skolpolitiken, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat så kände jag att jag inte kunde undvika att skriva något. Jonas Morian beskriver det hela som en ”het och viktigt s-debatt om skolan” själv kan jag inte hålla med. Det här är inte en viktig debatt, och den har väldig lite att göra med skolan så att kalla detta för en het och viktig debatt gör mig mest bebryllad, föra att låna en fras av Nalle Puh.

Jag vet inte om det beror det på att så många av er kära partikamrater egentligen är skolpolitiska analfabeter, men så fort som skolpolitik kommer på agendan så snöar debatten in på vad jag närmast ser som oväsentligheter. Förut rörde diskussionen betygen, som om fler eller färre, tidigare eller senare betyg på något sätt skulle revolutionera den svenska skolan. I dagarna rör diskussionen istället huruvida vinstdrivande skolor skall tillåtas. Uppenbarligen är vinstdrivande friskolor en så central del av den socialdemokratiska skolpolitiska ideologin att om man har fel åsikt så bör man lämna partiet.

Men snälla partikamrater den diskussionen är lite som att diskutera färgen på gardinerna samtidigt som taket rasar in. Det är inte det faktum att några millioner tas ut i vinst från ett mindre antal skolor som är skälet till att var tionde elev inte når målen som krävs för grundläggande behörighet till de nationella gymnasieprogrammen.

Missförstå mig rätt nu, det är inte så att man inte kan diskutera huruvida skattepengar skall kunna tas ut i vinst av ett privat företag eller om det skal förbjudas. Men det är inte en väsentlig fråga om målet är att förbättra den svenska skolan.

Vad är då väsentligt? Vad är det vi bör diskutera för frågor? Som jag ser det handlar det om lärarnas status, en fråga som går hand i hand med frågan om lärarnas lön. Det handlar om fortbildning av lärare. Det handlar om läromedel och inte minst om använde av teknik i undervisningen. Det handlar om vilka ämnen som är viktiga att lära ut, hur vi vill förmedla kunskap, vad kunskap är och hur vi säkerställer att elever får den kunskap de har rätt till. Det handlar förstås om hur vi kan mäta kvalitén i undervisningen för att skolor skall hålla den höga nivå som vi förväntar oss. Det handlar om skolmat och skolidrott. Det handlar om en enormt många, ofta komplexa frågor, som inte har ett skit att göra med antalet betygssteg, huruvida skolan gör vinst, eller för att ge en känga till den nuvarande skolministern antalet regler och straff.

Men vist, enkla frågor med enkla svar är enklare att ha att göra med. Så för allt i världen istället för att göra något konstruktivt med vår skolpolitik låt oss låtsas att om vi löser frågan om vinstdrivande friskolor så har vi löst skolans problem.

Och när vi ändå gör det så kan vi ju blunda för nyfattigdomen också.

Intressant?

Så var Marjor Björklund igång igen. Som vanligt är det något som ska förbjudas, bestraffas eller regleras. I detta fall är det möjligheten till att läsa upp gymnasiebetyg på konvux som skall förbjudas.

Jag kan förstå hur han och andra tänker. Elever skall vara tvingade att lära sig första gången och inte kunna komma tillbaka och komplettera bara för att de var för lata för att plugga när de gick på gymnasiet Det hela är för att citerar majoren själv ett slöseri med samhällets resurser. Som vanligt tänker Björklund fel.

Det Majoren som vanligt glömmer är att skolungdomar faktiskt är mänskor som växer. Lathet är nämligen inte det enda skälet till varför elever inte får de betyg som de kanske skulle velat ha, eller som de kanske senare upptäcker att de behöver. Så mycket annat händer under ens uppväxt som kan påverka det betyg man får. Allt ifrån mobbning, kärlek och tragedier till föräldrar som aldrig själva gått på gymnasiet kan göra att du inte får just det MVG du behövde.

Jag kan bara se på min egen gymnasietid. Jag hade i princip topp betyg i alla ämnen (med undantag för språk) ända fram till sista terminen i gymnasiet, då jag till och med lyckades få G i matte E. En ganska starkt bidragande orsak till att sista terminen blev något sämre akademiskt än de andra var att jag plötsligt råkade inse att jag gillade killar och dessutom råkade få min första pojkvän. Man kan väll säga att jag fick lite annat att tänka på den där sista terminen. Nu spelade det inte så stor roll eftersom jag ändå kom in på det program jag ville komma in på, men hade jag velat bli till exempel läkare som min far så hade den terminen antagligen förstört mina möjligheter.

Och det är det här som är poängen. En liten händelse under de ändå traumatiska år som är ungomen bör inte förhindra dig från att nå dina drömmar. Om du inser att din dröm är att bli läkare, arkitekt, ekonom eller samhällsbyggare varför ska då samhället säga att det får du inte bara för att du inte insåg det när du var 16?

Som jag ser det är det bara positivt om folk är villiga att kämpa för att nå sina mål, och att läsa upp kurser på konvux är att kämpa för att nå sina mål och sina drömmar, det är något som samhället bör stödja inte motarbeta. Major Björkliunds mål tycks vara att krossa drömmar. Tacksamt nog ser jag att varken Expressens eller Aftonbladets läsare håller med Majoren i hans strävan.

Läs även: Monaforpresiden och Yvonne Ruwaida.

Eftersom några kommenterat och frågat om Högskoleprovet så tänkte jag göra några förtydliganden.

Självklart har man alltid möjlighet att skriva högskoleprovet, eller för den delen möjlighet att tenta upp ett betyg. Det finns dock en viss skillnad mot att läsa upp ett betyg och att tenta upp det eller att skriva ett högskoleprov. Både högskoleprovet och tentering handlar om att du vill få din kunskap prövad eller omprövad. Att läsa upp ett betyg innebär att du faktiskt försöker lära dig något nytt. Om jag fick G i svenska A för att min kunskap just var på G nivå så kanske jag måste sätta mig i skolbänken igen och läsa och plugga för att min kunskap och mitt betyg skall nå upp till nivån för ett MVG. Om jag däremot bara hade en orättvis lärare, eller valde att skolka lite för mycket så kanske jag egentligen har kunskap för ett MVG och då är det bara för mig att tenta upp betygen. Men för rätt många är det faktiskt så att man får ett G därför att ens kunskaper är just på G nivå och inte på MVG, och ska man då höja sig behöver man också läsa upp betygen.

För övrigt vill jag påpeka att vad gäller högskoleprovet så är det en egen kvotgrupp. För populära utbildningar kan det krävas att du har toppresultat i både högskoleprovet och betyg för att ha en chans att komma in. Du ökar nämligen dina chanser om du finns i flera grupper. Men fortfarande har möjligheten att skriva högskoleprovet inget att göra med möjligheten att faktiskt kunna öka sin kunskap genom att läsa om ett ämne. För trotts allt så är ju tanken att om du får ett högre betyg så ska det tyda på att du även kan mer. Skulle det inte vara så att högre betyg tydde på större kunskap vore det ju helt meningslöst att ha betyg som ett urvalsinstrument i huvud taget. Men det är klart huruvida betyg skall vara ett urvalsinstrument för högre studier är en annan fråga.