Vem styr egentligen?

Efter att ha lyssnat på första halvan av partiledardebatten i SVT:s Agenda så kan jag inte undvika att ställa mig frågan vem är det som styr Sverige? Alliansregeringen har uppenbarligen gått i opposition mot oppositionen, och som Johan Westerholm påpekar tycks de dessutom gått i opposition mot sig själva. Framför allt i frågan om kärnkraften.

Samtliga fyra borgerliga partiledare tycktes vara mer intresserade av att diskutera de rödgrönas förslag än sin egen politik. Nå med ett undantag, skattesänkningarna. Där var i alla fall alliansen redo att lyfta fram sin egen politik. Ungefär med motiveringen att skattesänkningar löser alla problem, och att skattesänkningar för andra än pensionärer är bra för pensionärer.

Skatterna var annars en fråga där man krävde svar av oppositionen, och försökte pekade på någon sorts splittring i denna fråga. Att man själv inte är klar med sina egna förslag i frågan är förstås inte så viktigt.

Nu börjar andra halvan med start om sjukförsäkringsfrågan. Det kommer bli spännande att se om alliansen ger svar i denna fråga.

SvD, DN1, DN2, DN3,

Andra som är med mig ikväll är Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Högberg, Victor Harju, Claes Krantz , Alexandra och Åsa Einerstam samt Alliansfritt Sverige

Läs även andra bloggares åsikter om politik, superveckan, sjukvård, alliansen, val 2010, valet 2010, opinionsläget, partiledardebatt, fredrik reinfeldt, mona sahlin, socialdemokraterna, moderaterna

Reinfeldt, han som bestämmer!

Just nu sitter jag på Sveavägen 68, bland diverse kända bloggare så som Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, HBT-sossen, Victor Harju, Claes Krantz och Alliansfritt Sverige. Detta gör gör lilla mig mycket ödmjuk. Spänt väntar vi på att partiledardebatten i SVT:s Agenda skall dra igång. Det hela inspirerar mig till att fundera lite på vad vi har att förvänta oss från alliansen, och kanske mest från vår kära statsminister.

Reinfeldt tycks, om vi skall se till tidigare debatter, ha övergett statsmanna rollen för att inta oppositionsrollen i förskott. Kanske inte så konstigt med tanke på resultatet i de senaste opinionsundersökningarna. Sen gammalt har Fredrik Reinfeldt även övergett det här med att utreda reformer innan de genomförs, trotts allt att utreda något är ju kännetecknet för en fusköverenskommelser, Reinfeldt vet ju redan vad som är rätt. Nu tycks dessutom Reinfeldt vara bredd att att överge hela tanken på överenskommelser. Eller hur ska man tolka det faktum att alliansen arbetsgrupper med ansvar för att mejsla fram överenskommelser inför ett alliansprogram, inte är i närheten att vara klara men ändå menar Reinfeldt att alliansen är överens och har samsyn.

Det är klart nu är ju högst oviktiga ämnen som dessa grupper skall komma överens om. Bara frågor så som: sunda statsfinanser, skattepolitik, minskat utanförskap, utbildning, hälso- och sjukvård, rättsväsende, miljö- och klimat, tillväxt, jämställdhet, familjepolitik, äldrepolitik, kultur, idrott, utrikespolitik, försvarspolitik.

Men det kanske är bäst om statsministern själv får bestämma, han har ju så starkt personligt förtroende. Folkpartiet kan få behålla skolpolitiken, där tycks ju inte Reinfeldt ha några åsikter. Centern och Kristdemokraterna som får vara glada om de håller sig kvar i riksdagen kan därmed få vara tacksamma om de får vara med i regeringen. Sen kan Hägglund få fortsätta jaga kultureliten med hjälp av debattartiklar, och om Centerpartiet är lydiga så kan de få jaga varg

Men det senare är ju högst hypotetiskt, det förutsätter ju att alliansen vinner valet, oddsen är ju som bekant emot dem.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, superveckan, sjukvård, alliansen, val 2010, valet 2010, opinionsläget, partiledardebatt, fredrik reinfeldt, mona sahlin, socialdemokraterna, moderaterna

Om Centern och odds

Centern har vist satt sin riksdagslista, centerpartisten Per Ankersjö kallar resultatet för centerpartiets dream team. Själv anar jag ett drag av desperation. Under devisen rädda de som räddas bör, har centerpartiet placerat partiledaren som förstanamn och miljöministern som andra namn i Stockholm och därmed petat ner stureplanscenterns Fredrik Federley till tredje plats. Nog luktar detta lite som ett försök att rädda kvar näringsministern Maud Olofsson och miljöministern Andreas Carlgren i riksdagen. För med de opinionssiffror som Centern har riskerar nämligen partiledaren själv, Maud Olofsson, att åka ur riksdagen då hennes eget distrikt Västerbotten kan förlora sitt enda mandat. Men med denna manöver hoppas nog Centern kunna rädda kvar båda ministrarna i riskdagen. För vist kommer centern att lyckas få två mandat i Stockholm? Eller i alla fall ett mandat? Vist kommer centern få något mandat allas någonstans och då i alla fall i Stockholm, eller? Ja inte ens det sista är helt säkert. Partiet balanserar farligt nära 4% spärren och har i mer än en opinionsundersökning varit på fel sida.

Centerpartiet har rasat från att vara riksdagens tredje största parti till att tävla med krisdemokraterna om den tveksamma äran att inte vara minst. Att just centerpartiet rasat så mycket är egentligen inte så konstigt. Samtliga av alliansens småpartier har förlorat stöd, men centern har förlorats mest. Om detta beror på centerpartiets transformering från ett grönt mittenparti till någon sorts nyliberal lekstuga. Eller om det beror på att centerpartiet varit de som fått igenom mins av sin egen politik under denna mandatperiod är nog en fråga som de lärda kan tvista om.

Klart är i alla fall att centerpartiet fått överge sin målsättning om att bli dubbelt så stora till 2010, det vill säga att gå från ungefär 8% av rösterna 2006 till 16% till nästa riksdagsval. Idag skulle en mer realistiskt målsättning vara att försöka passera 5,5% men inte ens det skulle jag satsa några pengar på. Och jag är inte ensam om att inte vilja lägga mina pengar på att centern klarar komma över 5,5%. Enligt Unibet är oddsen att centern skall komma över 5,5% i nästa val 2,00 att jämföra med 1,65 för att de ska hamna under. Men om jag ska försöka se något positivt å alla centerpartiklars vägnar så är det i alla fall bättre odds än för att alliansen skall vinna valet. En valseger för alliansen ger nämligen oddsen 2,30 att jämför med en rödgrön seger vilket har oddsen 1,55.

Läs även andra bloggares intressant åsikter om centern, Maud Olofsson, betting, odds och val2010

Mona mot Fredrik en kamp om verkligheten

Vem vinner egentligen en debatt? Efter debatten i SVT:s Agenda mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt försöker media, likt de gör efter varje debatt, kora vem som van. Och beroende på vem man frågar så får man lite olika svar. Vissa hävdar att Mona van, andra att Reinfeldt gjorde det. Men oberoende av vem media för tillfället får för sig att kora till segrare så är det i slutändan den som lyckas beskriva människors upplevda verklighet och som därifrån kan peka ut en väg framåt som vinner debatten på lång sikt. Jag påstår att kampen fram till valet mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kommer om att handla att beskriva verkligheten.

Kan du beskriva verkligheten på ett trovärdigt sätt så blir den politik du vill driva för att förändra denna verklighet mer trovärdig. Detta blir särskilt viktig när du precis som din motståndare hävdar att ni vill göra samma sak, om än med olika metoder. Just så är det idag. Båda Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt hävdar att deras politik är en jobbpolitik, sen har man lite olika sätt att  beskriva det motståndarens politik leder till.

Fredrik Reinfeldt vill gärna hävda att det är just hans politik som är en politik för jobb, oppositionen under Monas ledning däremot bedriver enligt honom en politik för bidrag. I sig är det ingen ny beskrivning från hans sida, på exakt samma sätt beskrevs han inför valet 2006, den den politik som den socialdemokratiska regeringen då stod för. Skillnaden är att denna gång så är det Fredrik Reinfeldts politik som varit lag den senaste mandatperioden inte socialdemokraternas eller Mona Sahlins. Det här betyder också att när Fredrik Reinfeldt förra gången inför valet 2006 hävdade att hans politik var en politik för jobb, så var detta framtiden han beskrev, den framtid som skulle komma om man röstade på honom. Att socialdemokraterna förde en politik för bidrag var däremot en beskrivning av den verklighet som rådde då, och genom att uppfinna begrepp så som utanförskap så försökte han göra denna beskrivning av verkligheten mer trovärdig. Något han också lyckades med.

Men när Fredrik Reinfeldt idag använder samma beskrivning så är situationen omvänt, en politik för jobb måste vara en beskrivning av verkligheten idag eftersom att Fredrik Reinfeldt är den som sitter vid makten. Att oppositionen har en politik för bidrag blir istället den framtid han påstår blir verklighet om oppositionen får makten. Här har Reinfeldt idag ett problem i sin verklighetsbeskrivning för att göra sin politik trovärdig.

För trotts allt när Fredrik Reinfeldt säger att han bedriver en politik för jobb så skulle detta verka mer trovärdigt om han kunnat peka på arbetslöshets statistiken och sagt att ”se här arbetslösheten är lägre nu än den var när jag tillträdde, min politik fungerar”. Så är dock inte fallet. Faktum är istället att arbetslösheten ökat. Fredrik Reinfeldt skyller denna ökning av både utanförskap och arbetslöshet på finanskrisen och konjunkturen. Och som bortförklaring får man nog se en global lågkonjunktur som godkänd.

Men även om ursäkten förklarar varför han inte lyckats få ned arbetslösheten så förändrar den inte det faktum att det hela är ett misslyckande, ett förklarligt sådant men fortfarande ett misslyckande. Och framför allt misslyckandet oberoende av skäl ger upphov till ett problem hur kan Fredrik Reinfeldt kalla sin politik för jobbpolitik om han inte kan visa att den lett till fler jobb? Kan man ens kalla en politik som inte visat några som helst resultat på jobbfronten för jobbpolitik? Reinfeldts beskrivning av verkligheten tycks inte stämma med den verklighet som du och jag lever i.

För Fredrik Reinfeldts jobbpolitik blir så att säga jobbpolitik inte därför att den än så länge har visat sig leda till fler jobb utan för att han säger att det är jobbpolitik. Och det stärker inte trovärdigheten i hans argument eller påståenden.

Mona Sahlin vill istället beskriva Fredrik Reinfeldts politik som en politik för ökade klyftor. Enligt henne är den rödgröna politiken är istället den som leder till jobb. I det här fallet är hennes beskrivning av verkligheten, alltså att Fredrik Reinfeldt och hans regering bedriver en politik för ökade klyftor en beskrivning, som du och jag inte kan undvika att känna igen sig i.

För vist har klyftorna ökat, pensionärer får lägre pension, a-kassan och sjukförsäkringen försämrats samtidigt har jobbskatteavdraget införts men ingen av dessa grupper har fått ta del av detta. Resultatet har blivit att de som har haft det sämst har fått det sämre, de som har haft det bra har fått det bättre, klyftorna har med andra ord ökat. Att Reinfeldts politik leder till ökade klyftor är något han är fullt medveten om, faktum är att det är meningen med hela politiken. Att göra det mer lönsamt att jobba, betyder just detta, att genomföra skattesänkningar för de som arbetar samtidigt som man göra det sämre för de som av något skäl inte arbetar. Förändringarna i sjukförsäkringen är ett typexempel på detta, något som ansvarig minister själv, Reinfeldts partikollega Husmark Persson också erkänt.

Om Mona Sahlins beskrivning av verkligheten är mer träffsäker än Fredrik Reinfeldts, så ger det henne större trovärdighet när hon argumenterar för den politik som hon vill föra. Reinfeldts enda motdrag än så länge tycks vara att gräva upp fel och brister från den förra socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning men sån kritik fäster inte riktigt. För Mona Sahlin är inte Göran Persson, och socialdemokratin har gjort sin hemläxa. Därför kan Mona vara uppriktigt självkritisk och därmed skaka av sig kritiken. Självkritik är däremot inget Fredrik Reinfeldt lärt sig, och som socialdemokrat är jag tacksam för det. För så länge han inte erkänner de fel den borgerliga regeringen gjort, fel som väljarna ser och ogillar, så blir det svårt att få förtroende att regera igen. Så länge Fredrik Reinfeldts beskrivning av verkligheten så som vi väljare ser den inte riktigt tycks stämma överens, utan att ta till rent teoretiska resonemang inom nationalekonomin, så blir hans beskrivning av vad hans politik kommer att leda till inte helt trovärdig. Vinner vi kampen om verklighetsbeskrivningen så vinner vi valet och Mona Sahlin blir Sveriges första kvinnliga statsminister. Men än är den kampen inte över och än det är långt kvar till söndagen 19 september.

Läs även andra bloggares åsikter om Val2010, superveckan, agenda, debatt, mona sahlin och fredrik reinfeldt. Pingat på intressant.

Om partiledardebatt och Reinfeldts nya favoritord

Sitter och lyssnar på riksdagens partiledardebatt och noterar att Reinfeldts nya favoritord tycks vara fusköverenskommelse. Fusköverenskommelse definierar Reinfeldt som att vilja utreda en fråga innan man genomför en större reform. Med tanke på hur hans egen alliansregering skött exempelvis a-kassan men kanske främst sjukförsäkringsfrågan måste han kanske ha just den inställningen. För trotts allt är det något som karakteriserar alliansregeringens hantering av just sjukförsäkringen så är det att man undvikt allt vad utredningar och remisser heter, med följd att man tvingas lappa och laga in i det sista.

Nu ska man väll ta Reinfeldts kritik och nya favoritord för vad det är. En desperats mans sista försök att kunna hitta något att  kritisera motståndaren för. Jag tror nämligen inte att det finns någon vid sina sinnens fulla bruk som egentligen tycker att det är en god idé att hasta fram en stor reform och lansera den utan utredningar och med minimal remisstid. Faktum är att jag inte ens tror att Fredrik Reinfeldt själv tror på sin egen kritik. Att alliansregering under Fredrik Reinfeldts ledning medvetet undvikt allt vad utredningar och remisser heter handlar om att man velat genomföra sina reformer så snabbt och så tidigt som möjligt. Strategin har antagligen varit att om obekväma reformer genomförs tidigt i mandatperioden så kommer media och väljarna glömt bort dem när valet väl kommer.

Det är säkert någon av alliansens PR mänskor som kommit på denna briljanta strategi. Och det är fullständigt möjligt att det hela skulle ha fungerat om det nu inte var för att regeringen tvingats återkomma gång på gång till sina reformer och lappa och laga. Som bekant tvingades man i sista minuten göra förändringar av sjukförsäkringen, precis innan julen, eftersom man plötsligt insåg att vid årsskiftet skulle de reformer man genomfört innebära att cancersjuka patienter inte längre skulle anses som sjuka utan de skulle tvingas ut och söka jobb. En sådan panikåtgärd hade aldrig behövts om förslaget hade utretts från början, och om regeringen hade lyssnat på sina remissinstanser.

Man kan förstås tycka att om man genomför reformer som påverkar tusentals människors liv, människor som redan befinner sig i en utsatt situation, så vore det självklart att innan man genomför några förändringar så har man noggrant tänkt igenom förslagen. Nu valde inte alliansregeringen den vägen och har därför rätteligen fått massiv kritik för följderna av deras val och deras efterföljande misslyckanden. Men eftersom alliansregeringen valde att inte utreda och remittera innan man sjösatte sina reformer så tvingas alliansregeringen, och då främst dess ledare Fredrik Reinfeldt, att försvara det egna valen.

Reinfeldts nya favoritord, fusköverenskommelse, skall givetvis ses ur denna synvinkel. Har man klantat till det och skall försvara sig kan man som Reinfeldt dra sig till minnes det gamla ordspråket ”anfall är bästa försvar” och helt enkelt angripa motståndaren. Så när de rödgröna pressenterar ett förslag till hur man vill rätta till de problem som alliansen skapat med sin sjukförsäkringspolitik så låter alliansen någon PR firma hitta på ett ord som gör sig bra i en one liners, så att Fredrik Reinfeldt kan försöka att paketera ett ansvarsfullt agerande likt det som de rödgröna föreslår som fusköverenskommelser. Så talar den store statsmanen i en borgerlig regering. Ett skäl som något för att helt enkelt byta till en rödgrön regering, och till en statsminister som inte är man. Så kanske vi kan få en regering som tänker efter före och inte ser utredningar och remisser som ett bevis för fusköverenskommelser.

Intressant? Läs även andra bloggares, likt Peter Anderssons och Kent Perssons åsikter om partiledardebatt, val2010, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, alliansen, rödgröna

EMU

Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna går i Dagens Nyheter ut med en debattartikel som i korthet går ut på att de anser att frågan om ett svenskt EMU medlemskap skall utredas under nästkommande mandatperiod. Min egen reaktion är ungefär ”ja men vist varför inte utreda frågan det skadar väll ändå ingen”. Däremot är jag inte helt klar över varför deras önskan om en utredning under nästkommande mandatperiod motiverar en debattartikel i DN, kanske är det för att dessa tre partier, som annars är splittrade i sin inställning till EMU i alla fall vill visa att de är ense om något.

Däremot kan jag inte för mitt liv förstå vad artikelförfattarna menar med:

Ett svenskt euromedlemskap är inte en fråga om höger och vänster. Däremot är det en fråga om ledarskap och om vår syn på Europasamarbetet. Där skiljer sig blocken åt i dag. Våra partier har olika historia i frågan, men nu är vi överens om att det är dags för en ny debatt när vi närmar oss tioårsdagen av folkomröstningen 2003. Den behöver starta genom att vi tar reda på hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka konsekvenserna blivit av att Sverige stått utanför euron. På så sätt kan vi på ett ansvarsfullt sätt ge utrymme för reflektion i en viktig fråga. Socialdemokraterna, vars ledare förespråkar ett svenskt medlemskap, har hittills lovat hålla dörren stängd under hela den kommande mandatperioden. Hur länge ska Sahlin av partitaktiska skäl låta Vänsterpartiet och Miljöpartiet få blockera en saklig debatt i en viktig fråga?

Mig veterligen har Mona Sahlin aldrig sagt nej till att utreda ett euromedlemskap under nästkommande mandatperiod. Det man sagt är att hon anser att man bör respektera resultatet av folkomröstningen 2003 och därför inte genomföra en ny innan 2014 men någon utredning har hon mig veterligen inte sagt varken bu eller bä om. För trotts allt är det någon som vilt skulle protestera mot att genomföra en ny utredning? Jag tror knappast att varken Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller ens Vänsterpartiet skulle tycka att en utredning av EMU frågan under nästa mandatperiod skulle vara särskilt kontroversiellt. Det enda partiet som tycks ha en stark åsikt i denna fråga är det av allianspartierna som inte skrivit under debattartikeln.

För hela alliansen är nämligen inte med på tåget. Ett parti, Folkpartiet, valde att stå utanför när man skrev denna debattartikel, Folkpartiet anser nämligen att frågan inte behöver utredas utan att en ny folkomröstning bör hållas redan 2011. Detta krav, har man signalerat, tänker man göra till valfråga.

Nu råkar Folkpartiet dock vara det enda parti som vill ha en folkomröstning under nästa mandatperiod. De övriga borgerliga partierna vill ju uppenbarligen enbart utreda frågan och de rödgröna partierna har gjort klart att de inte förespråkar en folkomröstning redan under nästa mandatperiod. Så varför denna kritik mot Mona är berättigat är bortom min förmåga att förstå. Men det är klart när man nu har lyckats få in en artikel på DN debatt så måste man väll ta chansen. Eller som Krassman skriver i sitt blogginlägg i frågan.

Jag kan inte sluta att förundras över att de tre skribenterna inte kan dra sig för att kasta lite skit på Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin, inte ens i en fråga som denna. De menar nämligen att eftersom Socialdemokraterna inte förespråkar en folkomröstning under den kommande mandatperioden, vilket det borgerliga blocket inte heller gör i dagsläget, så har hon blockerat en saklig debatt i en viktig fråga. Ni får faktiskt ursäkta mig en smula, men vad fan är det för jävla skitprat. Tycker gott den borgerliga alliansen kan bilda sig en egen uppfattning innan den pekar finger och begär att andra skall ha en åsikt om deras. Gör gärna en utredning ni, återkom sedan när ni har en uppfattning.

Läs även Alliansfritt Sverige som avslöjar att detta inte är första gången borgarna gör detta utspel. Eller varför in Johan Westerholm: ”Om euron”, Peter Högberg: ”Hur länge gäller en folkomröstning?” eller Peter Andersson: ”Euro ja, frågan är när”
samt andra bloggares åsikter om EMU, Euron, Mona och alliansen.

2005 är idag enligt borgerliga bloggare eller hur man kan glömma att kolla sina källor och bete sig som en fårskock

Sällan gör sig mänskligt flockbeteende bland bloggare sig så tydligt som idag. Likt ett lämmeltåg har den ena borgerliga bloggaren efter den andra rusat för att göra sig till åtlöje.

För just idag har en hel bunt borgerliga bloggare citerar idag en artikel ur expressen som handlar om hur en LO-sektion i Trelleborg lät arbetslösa på en kurs diska, städa och baka bullar som de sedan inte fick äta upp själva. Självklart helt förkastligt agerat av LO-sektionen i Trelleborg. Men vad som är så enormt humoristiskt är att ”nyheten” som samtliga dessa borgerliga bloggare länkar till är publicerad den 21 oktober 2005!

Exempelvis skriver CUF:s Förbundsordförande Magnus Andersson:

Men när man själv visar upp sig så är det inte särskilt imponerande. I Trelleborg har man utfört ”jobbsökarkurser” åt arbetsförmedlingen, med uppemot 15 arbetssökanden per dag. Dessa har utnyttjats för att städa toaletter, baka åt fackpamparna och diska efter fikat. Det fanns inte ens datorer att söka jobb från på plats.

Hans partikamrat Per Ankersjö (C) citerar honom och hakar på:

Läser hos Magnus Andersson om hur LO arrangerat ”jobbsökarkurs” där deltagarna fått koka kaffe, diska och städa åt fackpamparna på LO-kansliet. Det har dessutom skett i sådan omfattning att man inte behövt anlita ordinarie lokalvårdare. Man har därmed undanträngt riktiga arbetstillfällen samtidigt som man skott sig på det offentliga.

Samtidigt har man rasat mot bemanningsföretag.

Hur är det man säger… dubbelmoral är dubbelt så bra som vanlig moral?

Förvånansvärt många är centerpartister så som Karl Hellberg (C), Annie Johansson (C), Johan Petterson (C) men även Mary X Jensen (M), Anna Köning Jerlmyr (M) har hakat på.

I sin iver att smutskasta LO har alltså alla dessa borgerliga bloggare missat att denna så kallade nyhet är mer än 4 år gammal. Dess politiska betydelse borde med andra ord vara relativt liten. Men när vi nu ändå är inne på historia så tänkte jag att denna lilla film kan vara på sin plats.

Läs även andra bloggares åsikter om borgare, idioti, moderater och centerpartister.

Den frånvarande ledaren

En ledare i DN skriven av Peter Wolodarski har gett upphov till längre inlägg hos några av mina favoritbloggare, nämligen Peter Andersson, Johan Westerholm och Claes Krantz. Samtliga dessa tre bloggare och den gode Wolodarski ifrågasätter Fredrik Reinfeldts agerande och ledarskap med avseende på hur frågor så som sjukförsäkringsdebatten och andra kontroversiella frågor skötts. Och även om jag delvis håller med så tror jag egentligen inte att det hela handlar om bristande ledarskap så mycket som en politisk strategi som inte tycks fungera helt ut.

Fredrik Reinfeldts mål har redan från början varit att inte bara bli vald till statsminister utan att också bli omvald. Har man som mål att förändra Sverige i en mer borgerlig inriktning så räcker det inte med att göra politiska mellanspel någon gång med ett decenniums mellanrum, man måste lyckas behålla makten under ett längre tag. Att Fredrik Reinfeldt håller sig undan kontroversiella frågor är i min mening en medveten strategi för att nå detta mål.

Jag skulle nämligen vilja påstå att ett starkt skälen till varför Fredrik Reinfeldt har ett så stort personligt förtroende som han ändå har är för att han undviker att associera sig med kontroversiella frågor. Det är annars svårt att förklara varför svenska folkets förtroende för han som person är så pass mycket större än svenska folkets förtroende för den regering han leder. Att själv ta äran när det går bra, men låta andra ta smällen när det går dåligt är förstås en smart strategi om önskar bli associerad med framgång.

Om vi nu antar att detta resonemanget är sant, så kan vi även anta att Reinfeldts agerande är styrt av detta. Det är ingen tvekan om att Reinfeldt medvetet håller sig undan kontroversiella frågor. Hans agerande är för mycket ett mönster för att vi skulle kunna anta att det hela bara skulle vara en slump. Vi kan därför anta att motivet till att Reinfeldt hållit sig undan kontroversiella frågor är för att bygga ett förtroendekapital. Tanken har nog varit att ett stort förtroende för Reinfeldt som person skall smitta av sig på valresultatet. Och till viss del så tycks detta faktiskt vara sant.

Även om alliansen som helhet backat i opinionsmätningarna sedan valet 2006 så har moderaterna som parti stått relativt stilla. Nu finns det självklart andra förklaringar än partiledarens personliga förtroende som är orsak till att moderaterna inte tappat väljare. Exempelvis så är säkerligen det faktum att det är moderaterna som dominerar regeringen och att det är moderaternas politik som till största delen genomförs i ännu högre grad något som stärker moderaterna, men samtidigt också försvagar de andra borgerliga partierna.

Det är med andra ord mycket möjligt att Fredrik Reinfeldts strategi att hålla sig borta från svåra och kontroversiella frågor inte nått hela vägen fram. Men tanken kan från början ha varit god.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, reinfeldt, ledarskap

Hur man valde Dogen av Venedig

Bilden ovan föreställer Leonardo Loredan doge av venedig från 1501 fram till sin död 1521. Nu kanske man kan undra varför denna sedan länge död man pryder ett blogginlägg på en blogg som till största delen handlar om politik. Nå svaret är att Alliansfritt Sverige, den eminenta sidan dedikerad till att göra Sverige alliansfritt, har beslutat sig för att lotta ut böcker. Böcker är trevligt och för att vara med i lotteriet så måste jag länka till dem, därför gör jag det.

Såå varför denna doge? Jo lottningsmetoden Alliansfritt Sverige använder får mig nämligen att tänka på hur det gamla Venedig gick till väga för att välja en ny Doge. Metoden för den som inte spenderar ohälsosamt mycket tid vid wikipedia eller nedgrävs i historisk litteratur gick till ungefär på följande sätt.

Utifrån de som hade rätt att välja Doge lottades 30 personer fram. Dessa lottades därefter ner till 9. Dessa 9 valde sedan 40 personer vilka i sin tur lottades ner till 12 personer som valde 25 perssoner. Dessa 25 lottades ner till 9 som valde 45 personer. Dessa 45 lottades ner till 11, som valde 41 som i sin tur valde Dogen. Enkelt eller hur?

Denna procedur introducerad 1268 av Ruggero Zorzi, användes fram tills den Venetianska republikens fall 1797, det vill säga något över ett halvt millennium. Uppenbarligen ersatte den val process en tidigare enklare modell där man först valde 4 personer som i sin tur valde 41 som därefter valde Dogen. Nu kan man ju självklart ställa sig frågan varför man skall tillämpa ett sånt här komplicerat valsystem men uppenbarligen måste det ha funnits någon poäng eftersom det användes så länge. Faktum är att det finns en vetenskaplig artikel som just utreder fördelarna med systemet, vilket i sig visar att det alltid finns någon som inte kan låta bli att försöka besvara frågan varför.

Om du tyckte detta var intressant läs även andra bloggare som skriver om historia och trivia.

Om hönsfjädrar, ankor och så kallade ”ledande socialdemokrater”

Så Metro påstår sig ha ”avslöjat” en ”hemlig plan” bland ”ledande socialdemokrater” som går ut på att lansera Margoth Wallström som statsminister kandidat, istället för Mona Sahlin som dock skall fortsätta vara partiledare. Diverse borgerliga bloggare har självfallet slängt sig över det här likt svultna hyenor över ett kadaver.

Vilka dessa ”ledande socialdemokrater” är säger inte Metro, de enda som nämns är Claes Bloch och och Dennis Bäckman. Att kalla någon av dessa för ledande socialdemokrater är något av en överdrift. Däremot är båda dessa herrar kända som Sahlin kritiker.

Claes Bloch före detta ordförande för LO Skåne förklarade innan valet av Sahlin som partiledare att ”Jag kan aldrig stödja henne”. Dennis Bäckman, ordförande för pappers avdelning 86 och uppenbarligen riksdagskandidat, är antagligen enbart känd för att han startade en namninsamling mot Sahlin.

Att som att expressen påstå att sprickan inom socialdemokraterna växer till på grund av det här ”avslöjandet” är definitionen av att göra en höna av en fjäder. Att två tidigare kritiker av Sahlin, som tidigare gjort allt de kan för att underminera henne fortsätter att kritisera Sahlin och fortsatt gör vad de kan för att underminera henne är inte en nyhet. Att Metro väljer att göra det hela till en helsidesnyhet utan att citera en enda källa som inte tidigare gjort sig känd för att i media kritisera Sahlin känns inte särskilt seriöst.

Jag är egentligen närmast imponerad. Av partiets mer än hundra tusen medlemmar har man inte lyckats hitta någon medlem som vill uttala sitt stöd för den här ”hemliga planen” förutom två  som redan gjort sig känd för just sin Sahlin kritik. Om det nu stämmer att Sahlin har ett så dåligt förtroende inom partiet, och att det nu finns flera ledande socialdemokrater som står bakom den har planen så borde det väll gå att gräva fram något nytt namn? Jag menar trotts allt har ju media till och med lyckats gräva fram en gammal ledande socialdemokrat som vill köpa SAAB!

Nå mitt eget förtroende för Mona Sahlin är i alla fall orubbat. Mitt förtroende för de här så kallade ledande socialdemokraterna är däremot totalt obefintligt, så även mitt förtroende för Metros chefredaktör.

Läs även Jan Andersson, Tingeling, HBT-Sossen, Monica Green, Peter Andersson, Claes Knatz, Johan Sjölander och S-buzz samt andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, media, tidningsankor och konspirationsteorier.