Sverige är en demokrati, och som sådan kunde man ju tro att lagstiftarnas uppgift var att stifta de lagar som folket ville ha. Men i fallet med IPRED (och andra stolliga lagar som tvingats på oss av upphovsrättslobbyn) så är det folkliga stödet i princip obefintligt, något som de flesta nog redan antog men som SIFO nu också bekräftat. Antingen är folk emot lagarna eller så är de likgiltiga, en liten men högljud minoritet är för. Trotts detta så är det minoritetens åsikt som blivit lag. Förklaringen stavas pengar och lobbying .
De flesta lagar vi har, existerar för att en majoritet av befolkningen anser att lagen är rätt och riktig. Lagar fungerar därför att de flesta skulle följa lagen även om den inte existerade. Även om du kunde mörda någon utan att riskera något straff, så skulle de flesta av oss aldrig någonsin göra det. På samma sätt stjäl eller snattar väldigt få av oss, även om allt för många stölder aldrig klaras upp. Däremot är mer än en miljon svenskar skyldiga till olaglig nedladdning. Vi har helt enkelt ingen som helst respekt för fildelningslagarna.
Så länge du och jag, mannen på gatan och tonåringen framför tangentbordet inte anser att fildelning är fel så kommer fildelningen aldrig att försvinna.
Att som upphovsrättslobbyn nu gör och försöka gå lagvägen för att få stopp på fildelningen är dömt att misslyckas. Med mindre än att lagföra en betydande del av alla som fildelar kommer gemene man aldrig bli avskräckt av fildelningslagar. Och att ens försöka släpa hundratusentals medborgare inför domstol på grund av ett brott som de flesta inte ens anser borde vara ett brott, är självklart fullständigt absurt för att inte tala om omöjligt. Svenska domstolsväsendet skulle helt enkelt inte klara av något sådant, lika lite som svensk ekonomi skulle det.
Samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund är emot IPRED, vi har också ett parti Piratpartiet som både försöker komma in i riksdagen och i EU parlamentet. Detta är intressant eftersom att det ger en fingervisning åt vilket håll politiken håller på att röra sig.
Dagens lagstiftning är inte anpassad för den digitala tidsåldern den var lösningen på förra millenniets stora informationsexplosion orsakad av tryckpressen. Men som talesättet säger, gårdagens lösningar är dagens probelm. Upphovsrätten har sitt ursprung i England, och syftade från början till att skydda författare från att få sina verk tryckta och utgivna av förlag som inte gav något tillbaka till författaren. Logiken var att ingen skall få tjäna pengar på någon annans arbete utan att ge något tillbaka. Lite krasst kan man säga att syfte med lagen var att skydda författaren mot industrin. Dagens upphovsrätt har däremot glidit över till att vara ett sätt för industrin att skydda sig mot sina egna konsumenter.
En förändring av upphovsrätten kommer inte att skada själva artisten eller kreatören. Även om all form av upphovsrätt skulle avskaffas, något som inte ens piratpartiet förespråkar, så skulle till exempel musiker fortfarande kunna tjäna pengar på att spela musik, så länge som det finns ett intresse för livemusik. De som hotas av en förändring är istället den industri som byggt sina affärsmodeller på att distribuera upphovsrättskyddat material. Deras tjänster behövs nämligen inte till lika stor del när distributionskostnaden, tack vare internet, börjar närma sig noll. Värst drabbas självklart skivindustrin och lika självklart är det denna industri som skriker högst på ny lagstiftning.
Tyvärr har våra politiker lyssnat allt för mycket på upphovsrättslobbyn när de istället borde ha lyssnat till sina respektive ungdomsförbund. För just i denna fråga så är ungdomsförbunden mycket mer kunniga än sina moderpartier. Vi ungdomar är ju trotts allt digitala infödingar, meddans majoriteten riksdagspolitikerna som bäst är invandrare eller allt som oftast enbart tillfälliga turister.
Hej Viktor,
du har rätt i att upphovsrätten startade i Storbritannien, men missar lite på syftet: den infördes den 4 maj 1577 av Queen Anne som ett sätt att kontrollera politiska dissidenter (vilket då betydde protestanter) och hindra dem att sprida sina idéer.
Se mer här:
http://rickfalkvinge.se/2008/04/21/upphovsrattens-smutsiga-tillkomst-del-1-av-2/
Rick Falkvinge: Jag skulle vilja påstå att det var med ”the Statute of Anne” som upphovsrätten skapades i och med införandet av begreppet ”intellectual property”. Queen Mary’s lagstiftning var visserligen ett frö till det hela men själva lagstiftningen i sig var en klassisk censurlagstiftning lagen hanterar ju inte ägandet över det immateriella utan berör istället rättigheten att trycka saker i stort. På så sätt är Queen Mary’s lagstiftning närmare släkt med de radio och TV monopols lagar som existerat i Sverige och lite över allt här i världen.
Gah. Sorry. Queen Mary menar jag naturligtvis…
[…] Bloggat: Opassande, TKJ, Viktor, Borgarmedia: SVD1, 2, 3, AB, Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, Fildelning, […]
Det kanske finns de som gör musik och inte vill att andra ska få stjäla den. Om tillräckligt många vill sno dina saker, är det OK då?
vadå “ingen” vill ha?: Men är kopiering stöld? De flesta håller nog inte med dig om att kopiering är samma sak som stöld. För stöld implicerar, för de flesta av oss, att den som blir bestulen förlorar något. Jag blir inte arg och ledsen när någon stjäl min jacka för att denna person fått en jacka, jag blir arg och ledsen för att jag blir av med min jacka. Om den som stal min jacka istället hade kopierat den hade jag ju knappast brytt mig.
Att kopiering skulle vara stöld bygger ju på argumentationen att kopiering innebär att den som kopierar så att säga stjäl en potentiell inkomst från upphovsmannen. Men det här blir ju något svårt för folk att ta till sig om man vet att man aldrig skulle betala för just den låt man laddar ner. Jag skulle till exempel aldrig köpa en låt från låt säga Christina Aguilera men om en mer Aguilera frälst kompis till mig skulle säga ”åh du måste ladda ner och lyssna på den här låten det är såååå bra!” så kanske jag skulle göra det. Men eftersom att jag är helt säker på att jag aldrig skulle köpa låten så blir det ju svårt för mig att se det som stöld, hon har ju i detta fall inte ens förlorat en tänkbar kund. Möjligen skulle Christina till och med kunna vinna på det hela eftersom att möjligheten finns att jag efter att ha laddat ner låten faktiskt börjar gilla henne och kanske köper hennes nästa skiva.
Hur som helst om jag kopierar något jag aldrig skulle ha betalat för så förlorar ju upphovsmannen inte ens en potentiell inkomst. Därmed faller ju hela möjligheten till att det skulle röra sig om stöld. Det enda som återstår är en argumentation om huruvida det är moraliskt rätt av mig att lyssna på låten om jag inte har betalt för den. Men då har vi sen länge lämnat frågan om stöld bakom oss.